En schysst kompis oavsett?

[mino]

Jag undrar hur ni resonerar i sociala relationer: lägger ni samma krut och engagemang på alla eller anpassar ni efter hur de beter sig mot er? Jag har en person i min närhet som är rätt snål av sig rent socialt, ofta ganska ogenerös och framför allt nonchalant kring vad hens beteende får för konsekvenser för andra och framstår rätt ofta som en svikare. Hen har inställningen att "jag är sån". Och det kan jag acceptera, det är hens sätt att förhålla sig till tillvaron. Men jag tycker också att det är rimligt att jag inte lägger särskilt mycket socialt krut på hen och är rätt så oomtänksam tillbaka. Nu har det framkommit att hen är ledsen över mitt beteende och inte överhuvudtaget förstår min inställning, hen tycker att jag borde vara lika hygglig mot hen som jag är mot andra. Hen förstår inte vad hen har gjort, hen har ju bara varit sig själv.

Jag tycker att jag har rätt, men jag har kanske fel? Är det fel att gå in i relationer och förvänta sig något tillbaka, ska man acceptera alla som de är? Är ni lika mot alla oavsett hur generösa, snälla och omtänksamma de är? Är det kanske moraliskt fel att dra ner på sin normala omtankenivå mot en person bara för att den är usel på att visa omtanke?

 

[Singoalla]

"You get what you give"

 

[MidnightSoul]

Blir jag behandlat på ett viss som jag inte finner schyst mot mig och min tid har jag nuförtiden en tendens att vara likadan tillbaks om tillfälle ges.

Blev avbokad från att umgås med en numera förre detta kompis flera ggr i rad men personen hade fortfarande tid att umgås med någon annan den dagen. Jag vart less efter att det hänt några ggr. H*n bestämde planer med mig, sen fick jag ett annat alternativ som jag hoppade på för jag kände att jag har planer för dagen å då vill jag faktiskt ha planer för dagen. Det togs inte emot särskilt väl kan jag säga. Folk blir sura när man beter sig mot dom som dom beter sig mot en.

 

[tanten]

Jag undrar hur ni resonerar i sociala relationer: lägger ni samma krut och engagemang på alla eller anpassar ni efter hur de beter sig mot er? Jag har en person i min närhet som är rätt snål av sig rent socialt, ofta ganska ogenerös och framför allt nonchalant kring vad hens beteende får för konsekvenser för andra och framstår rätt ofta som en svikare. Hen har inställningen att "jag är sån". Och det kan jag acceptera, det är hens sätt att förhålla sig till tillvaron. Men jag tycker också att det är rimligt att jag inte lägger särskilt mycket socialt krut på hen och är rätt så oomtänksam tillbaka. Nu har det framkommit att hen är ledsen över mitt beteende och inte överhuvudtaget förstår min inställning, hen tycker att jag borde vara lika hygglig mot hen som jag är mot andra. Hen förstår inte vad hen har gjort, hen har ju bara varit sig själv.

Jag tycker att jag har rätt, men jag har kanske fel? Är det fel att gå in i relationer och förvänta sig något tillbaka, ska man acceptera alla som de är? Är ni lika mot alla oavsett hur generösa, snälla och omtänksamma de är? Är det kanske moraliskt fel att dra ner på sin normala omtankenivå mot en person bara för att den är usel på att visa omtanke?

Man har väl olika relationer till olika personer?

Jag har vänner som jag skulle kunna göra nästan vad som helst för - och andra jag inte skulle lyfta många fingrar för. Det baserar i stort sett på just "givande och tagande", både socialt och materiellt.

Sanningsenligt kan jag dock säga att jag inte är lika generös mot alla generösa heller. att bara vara generös är inte vägen till mitt hjärta. Och hjärta krävs för att jag ska vara generös.

 

[skiesabove]

Jag är inte lika mot alla. Vissa vill jag inte bjuda in till närmare relationer och kan därför vara lite "sparsam" i engagemanget. Och ibland kan jag vara "sparsam" för att jag helt enkelt måste spara på min energi för att inte braka in i väggen.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag undrar hur ni resonerar i sociala relationer: lägger ni samma krut och engagemang på alla eller anpassar ni efter hur de beter sig mot er? Jag har en person i min närhet som är rätt snål av sig rent socialt, ofta ganska ogenerös och framför allt nonchalant kring vad hens beteende får för konsekvenser för andra och framstår rätt ofta som en svikare. Hen har inställningen att "jag är sån". Och det kan jag acceptera, det är hens sätt att förhålla sig till tillvaron. Men jag tycker också att det är rimligt att jag inte lägger särskilt mycket socialt krut på hen och är rätt så oomtänksam tillbaka. Nu har det framkommit att hen är ledsen över mitt beteende och inte överhuvudtaget förstår min inställning, hen tycker att jag borde vara lika hygglig mot hen som jag är mot andra. Hen förstår inte vad hen har gjort, hen har ju bara varit sig själv.

Jag tycker att jag har rätt, men jag har kanske fel? Är det fel att gå in i relationer och förvänta sig något tillbaka, ska man acceptera alla som de är? Är ni lika mot alla oavsett hur generösa, snälla och omtänksamma de är? Är det kanske moraliskt fel att dra ner på sin normala omtankenivå mot en person bara för att den är usel på att visa omtanke?

Du har rätt, inte den andra personen!

Som @tanten skriver så har man olika relationer med olika människor. Det innebär ju inte att man inte är "sig själv" i den ena eller andra relationen. Du kan väl bara säga att i vår relation så har jag förstått att du föredrar att den här relationen fungerar si och så med generositet, etc, och andra relationer som du har med andra människor fungerar på andra sätt.

 

[Philosophia]

Jag undrar hur ni resonerar i sociala relationer: lägger ni samma krut och engagemang på alla eller anpassar ni efter hur de beter sig mot er? Jag har en person i min närhet som är rätt snål av sig rent socialt, ofta ganska ogenerös och framför allt nonchalant kring vad hens beteende får för konsekvenser för andra och framstår rätt ofta som en svikare. Hen har inställningen att "jag är sån". Och det kan jag acceptera, det är hens sätt att förhålla sig till tillvaron. Men jag tycker också att det är rimligt att jag inte lägger särskilt mycket socialt krut på hen och är rätt så oomtänksam tillbaka. Nu har det framkommit att hen är ledsen över mitt beteende och inte överhuvudtaget förstår min inställning, hen tycker att jag borde vara lika hygglig mot hen som jag är mot andra. Hen förstår inte vad hen har gjort, hen har ju bara varit sig själv.

Jag tycker att jag har rätt, men jag har kanske fel? Är det fel att gå in i relationer och förvänta sig något tillbaka, ska man acceptera alla som de är? Är ni lika mot alla oavsett hur generösa, snälla och omtänksamma de är? Är det kanske moraliskt fel att dra ner på sin normala omtankenivå mot en person bara för att den är usel på att visa omtanke?

Jag tänker att det inte primärt handlar så mycket om att vad någon ger och vad man ger tillbaka i en relation utan om attityden. Har en vän en nonchalant attityd till relationen, ja då är det ju nästan oundvikligt att relationen förändras från min sida också. Inte för att jag är småsint eller vill att det ska vara rättvist, utan för att det är tröttsamt.

Jag hade en vän som jag umgicks en del med tidigare. Hon kunde initiera saker, men ville inte dra sitt strå till stacken när det kom till att arrangera det hela. Om jag inte hade möjlighet att på hennes förslag boka teaterbiljetter så blev svaret att, "oj, ja då får vi nog ta det någon annan gång": Hennes syn på oss, att hennes tid var mer värdefull än min blev till slut tröttsam.

 

[Modest]

Jag beter mig alltid på ett sätt som jag tycker är schysst och tycker att jag kan stå för MEN engagemanget i olika relationer varierar väldigt. Jag ser det som helt naturligt att relationers djup till olika individer varierar.

Däremot förväntar jag mig schysst behandling tillbaka annars är jag inte intresserad av att umgås överhuvudtaget. Det låter som att din vän fått smaka på sin egen behandling, vilket jag tycker är helt på sin plats.

 

[Görel]

Sociala relationer är ju ett samspel, inte att en bara ska ge och en annan bara ta. Om man som den TS känner tycker att andra ska anpassa sig efter denne är inte rätt. För att få måste man ge, man kan inte förvänta sig att få något om man inte investerar själv.

Har också en sådan person i min närhet. Denne tar mycket sällan initiativ till att ses och göra saker men blir ruskigt sur om hen får veta att vi andra gjort något utan att fråga henom. Hen har ett syskon som ibland vill göra sker på egen hand och då måste vi andra hålla tyst om att vi gjort detta. Kommer det ändå fram till hen kan denne sura i dagar. Man kan tro att det handlar om tonåringar men det är människor i fyrtioårsåldern. Hen har inga sociala relationer kvar förutom familjen.

 

[nightcrawler]

Jag är sjysst mot dom jag gillar om dom är sjyssta mot mej. Gillar jag dom inte så spelar det ingen roll om dom är sjyssta. Då är jag inte snäll. Så kallade vänner som bara är dryga är inte vänner så länge. Orkar inte ödsla min värdefulla tid på folk som inte kan vara sjyssta mot mej.

 

[mino]

Man har väl olika relationer till olika personer?

Jag har vänner som jag skulle kunna göra nästan vad som helst för - och andra jag inte skulle lyfta många fingrar för. Det baserar i stort sett på just "givande och tagande", både socialt och materiellt.

Sanningsenligt kan jag dock säga att jag inte är lika generös mot alla generösa heller. att bara vara generös är inte vägen till mitt hjärta. Och hjärta krävs för att jag ska vara generös.

Jag håller med. I det här fallet känns det mer som om jag har sänkt min nivå för hur jag beter mig delvis i protest mot hens stil. Det är roligare att vara hygglig när man möts av samma sak.

 

[gul_zebra]

Hen förstår inte vad hen har gjort, hen har ju bara varit sig själv.

Men det har ju du också. Vad säger att du som person är på ett visst sätt hela tiden och inte förändras beroende på omständigheter liksom? Vill mänskan vara "sig själv" så får hen finna sig i att andra också är "sig själva".

 

[mino]

Jag tänker att det inte primärt handlar så mycket om att vad någon ger och vad man ger tillbaka i en relation utan om attityden. Har en vän en nonchalant attityd till relationen, ja då är det ju nästan oundvikligt att relationen förändras från min sida också. Inte för att jag är småsint eller vill att det ska vara rättvist, utan för att det är tröttsamt.

Jag hade en vän som jag umgicks en del med tidigare. Hon kunde initiera saker, men ville inte dra sitt strå till stacken när det kom till att arrangera det hela. Om jag inte hade möjlighet att på hennes förslag boka teaterbiljetter så blev svaret att, "oj, ja då får vi nog ta det någon annan gång": Hennes syn på oss, att hennes tid var mer värdefull än min blev till slut tröttsam.

Du har rätt, det blir tröttsamt.Och ännu tröttsammare är den där förvåningen som de personerna visar upp när man tycker att det är uppenbart att det inte funkar. Det är som att de tänker sig att har man en gång etablerat en relation, då håller den för allt.

 

[mino]

Men det har ju du också. Vad säger att du som person är på ett visst sätt hela tiden och inte förändras beroende på omständigheter liksom? Vill mänskan vara "sig själv" så får hen finna sig i att andra också är "sig själva".

Jag tror att anledningen till att jag får lite dåligt samvete är att jag ser ju vad som pågår. Den här människan verkar inte alls förstå vad som blir fel. Men häromdagen läste jag detta i ett annat sammanhang och jag tycker att det stämmer så himla väl på hur denna person fungerar: "Vem är det som anstränger sig för att förstå den andra och dennes situation, och vem är det som låter sig bli läst. Detta är en typ av tolkningsföreträde som ofta verkar i det tysta, eftersom den som har mindre makt anpassar sig automatiskt. Det är en del av privilegiet att kunna gå omkring och vara omedveten om vad som äger rum i relationen, de rollövertaganden och det känslomässiga arbete som den andra parten gör." Länk
Det är så denna person funkar, totalt omedveten om hur saker blir för andra. Tyvärr kommer hen undan med det lite för ofta och andra anpassar sig. (Hen och hen, nu börjar det ju bli svårt att inte dra helt korrekta slutsatser om könet på människan...)

 

[Petruska]

Jag gör mitt bästa för att inte se relationer som, eller i relationer bete mig som om det handlar om så att säga "handelsbalans". Det är ok för mig att två personer i en relation, har olika "roller" och "uppgifter". Det kan tex vara så i en relation att det ofta är jag som tar initiativ till saker, och i andra relationer den andra som gör det.

Men när jag som du verkar göra nu, börjar känna att det här inte känns okej, att jag känner mig lite utnyttjad eller nonchalerad - ja, då blir jag betydligt mer benägen att vilja återupprätta den där "handelsbalansen" ändå. Jag ser det faktiskt som relationens död. Vad det sedan betyder i konkreta termer, beror ju på formerna för relationen. Gäller det någon jag måste ha kontakt med, får det ju hanteras. Men mitt känslomässiga engagemang i andra människor, håller inte i längden för känslan av handelsbalans, och än mindre för känslan av handel i obalans.

Jag ser nog faktiskt inte relationer som att "ge och ta", normalt. Utan som att vara. Med varandra. I en gemenskap. Och just det verkar ju saknas i det här fallet.

 

[tornblomma]

Jag umgås bara med folk jag gillar! Privat alltså.

Sen kan jag ha "strategiska" kontakter som jag vet att jag kan ha nytta av typ. Men då fattar jag ju att de umgås med mig av typ samma anledning. Vi umgås, går på events och "känner varandra" på ett ytligt plan. Jag har många bekanta som "poppar" upp tex i samband med modeveckan och då är mina absolut bästa vänner. Best friends forever osv. Nu är jag så pass gammal och luttrad att jag kan läsa av spelet och spela med om det passar mig. Om jag ger mycket till en sådan kontakt förväntar jag mig ngt tillbaka annars lägger jag ner hela "spelet"

Privat har jag några riktigt goda vänner, både från branschen och utanför som jag vet finns där oavsett. Vilket är oerhört skönt!

 

[Alexis]

Jag ser det lite som att alla inblandade sätter en slags standard för relationen, på olika sätt säger vad man kan och inte kan förvänta sig av varandra.

För att ta ett konkret exempel:

Jag är en sådan person som sällan kommer för sent, kanske 5-10 minuter någon gång ibland, genomsnittligt, men jag har en kompis som kan komma så mycket som en timme för sent vilket har hänt rätt ofta. Det säger ju något om vad som är ok i våran relation, uppenbarligen är det ok att dyka upp väldigt sent, så det har helt enkelt blivit så att jag ibland kommit 45 minuter för sent på väg till den här kompisen, för att jag plötsligt känt mig hungrig och stannat för lite mat eller gjort något som dragit ut på tiden men som jag antagligen hade avslutat tidigare om det hade rört sig om någon annan, någon som inte signalerat att det är ok i våran relation att komma senare än vi sagt.

Det är inget jag gör för att ge igen på något sätt, utan det är en anpassning efter situationen, i det fallet då en anpassning till att det ofta är osäkert när kompisen faktiskt dyker upp så jag behöver inte skynda mig för vi gör helt enkelt inte så i vår relation.

 

[mino]

@Petruska Håller med. Man tänker normalt inte på handelsbalansen förrän någon tydligt bryter mot den eller inte låtsas om den. För mig signalerar det en brist på empati och social förmåga.

 

[mino]

Jag ser det lite som att alla inblandade sätter en slags standard för relationen, på olika sätt säger vad man kan och inte kan förvänta sig av varandra.

För att ta ett konkret exempel:

Jag är en sådan person som sällan kommer för sent, kanske 5-10 minuter någon gång ibland, genomsnittligt, men jag har en kompis som kan komma så mycket som en timme för sent vilket har hänt rätt ofta. Det säger ju något om vad som är ok i våran relation, uppenbarligen är det ok att dyka upp väldigt sent, så det har helt enkelt blivit så att jag ibland kommit 45 minuter för sent på väg till den här kompisen, för att jag plötsligt känt mig hungrig och stannat för lite mat eller gjort något som dragit ut på tiden men som jag antagligen hade avslutat tidigare om det hade rört sig om någon annan, någon som inte signalerat att det är ok i våran relation att komma senare än vi sagt.

Det är inget jag gör för att ge igen på något sätt, utan det är en anpassning efter situationen, i det fallet då en anpassning till att det ofta är osäkert när kompisen faktiskt dyker upp så jag behöver inte skynda mig för vi gör helt enkelt inte så i vår relation.

Intressant, så här är det, även om jag inte tänkt på det. Och det är ju helt okej att relationer blir olika. I de flesta fall kan man ju jämka och båda anpassar sig lite efter den andra. Det är väldigt få relationer där jag är beredd att helt ge upp mina behov och bara anpassa mig efter någon annans behov/nivå/stil.

 

[Petruska]

@Petruska Håller med. Man tänker normalt inte på handelsbalansen förrän någon tydligt bryter mot den eller inte låtsas om den. För mig signalerar det en brist på empati och social förmåga.

Ja, det kan det i alla fall signalera. Det kan ju också helt enkelt vara så att det vi har att göra med inte är en match made i Heaven, och att det inte är någons fel direkt, dvs inte kan förklaras med andra saker än att personerna inte har så mycket gemensamt.

Men jag menar inte att man i vettiga relationer "inte låtsas om" handelsbalansen. Jag menar att handelsbalansen är en irrelevant fråga i vettiga relationer. (Typ att "kapitallogik" är en dålig metafor för vettiga relationer, och att sådan logik inte heller är närvarande i vettiga relationer. Inte bara att man förtiger den.) (Tyvärr menar jag kanske också att väldig många relationer inte är vettiga i denna mening.)