Era förlossningsberättelser

purity_666

Trådstartare
Jag kan börja med att berätta att jag inte har barn, vill inte ha och har aldrig velat ha. Däremot är jag väldigt intresserad och fascinerad av vad kroppen klarar av och hur allt fungerar med graviditet och förlossning. Jag tycker det är så starkt. Jag läser ofta i trådarna om graviditet, förlossning och småbarnstiden och tycker ni är så enormt bra helt enkelt.

Så, jag tänkte att ni kanske kunde dela med er av förlossningsberättelserna här? Ni kan ju bara kopiera dom från era graviditetstrådar om ni vill. Kanske kan det hjälpa blivande mammor också om att få läsa om andra. Har sökt och senaste samlingstråden jag hittat var från 2010 och det har ju tillkommit nya mammor sen dess.

:heart
 
Jag har haft två relativt bra upplevelser kring mina förlossningar och delar gärna med mig. Jag skriver så detaljerat jag kommer ihåg så jag kanske ska lägga det i spoilers?

Min första förlossning startade genom att jag väcktes av mensvärksliknande smärta i ryggen. Detta var ungefär fyra på morgonen. Eftersom känslan försvann ganska snabbt somnade jag om men vaknade en stund senare av samma smärta, ca en halvtimme senare. Somnade om och vaknade igen med ca en halvtimmes mellanrum fram till klockan var sex. Då väckte jag sambon och sa till honom att han kunde glömma sin fotbollscup för idag blev det bebis. Värkarna blev sen starkare och kom tätare och vid niotiden ringde vi in första gången för de kom tätt, ca två-tre minuter om jag minns rätt men fick till svar att förstföderskor tar oftast lång tid på sig (jag hade bara haft värkar i fem timmar då) så jag skulle ta ett varmt bad och ett par alvedon. Vi hade ingen alvedon hemma så sambon fick ge sig iväg och köpa och jag ställde mig i duschen tills han kom tillbaka. Värkarna lugnade sig något men vid två var de lika starka och kom lika tätt igen så vi ringde igen och var välkomna in på förlossningen. Det tog ca en halvtimme med bilen och jag har nog aldrig upplevt en bilresa så lång, vartenda gupp och varje ojämnhet i vägbanan var fruktansvärt obehagligt.
Vi kom in mitt i skiftbytet så en snabb undersökning gjordes där jag var 6 cm öppen och fick ctg fastsatt. Jag fick också beröm för att jag stannat hemma så länge och gjort det mesta jobbet där. Minns att jag tänkte att jag inte hade haft så mycket till val men i efterhand är jag glad att jag inte fick komma in redan vid nio. Det tog dock ett tag innan ronden var klar och jag äntligen fick lustgas. Hade spytt ett par gånger av smärtan fram tills dess. Tyvärr andades jag inte rätt och jag försvann in i mig själv för att kunna hantera smärtan. Jag tappade tidsuppfattningen och kunde inte kommunicera mer än än att nicka eller skaka på huvudet. Jag hörde allt som sades runt om mig men struntade i det mesta för att kunna koncentrera mig på värkarna. Helt plötsligt skulle jag ställa mig över en stol eftersom det gick lite trögt för dottern att komma ut så några hjälpte mig upp ur ryggläget i sängen och jag fick kliva ner på golvet och ställa mig lite på huk över en stol. Dotterns hjärtslag uppfattades inte av ctg:n så de satte en elektrod på hennes huvud. Sambon stod på andra sidan sängen och höll mig i händerna och vid nästa värk höll jag på att dra honom över sängen (90+ kg) och jag är normalt en svagfis men kroppen var urstark i det här skedet. Bebis kom längre ner och jag fick lägga mig i sängen igen. En student och en sköterska höll i mina ben för att hålla dem isär och bereda plats men vid varje värk lyckades jag ändå klämma ihop benen och försvåra för mig själv. Kateter sattes för att tömma urinblåsan eftersom den låg i vägen.
Efter vad som kändes som en evighet föddes äntligen dottern och alla värkar avtog direkt. Jag fick upp henne på mitt bröst, det var nätt och jämt navelsträngen räckte. Jag har för mig att någon sa att den var kort, men jag var så hög på lustgasen och trött så jag är inte helt säker på vad som hände här. Däremot minns jag att dottern luktade gammalt akvarievatten och hon hade fullt av fosterfett i sin kalufs. Då var klockan strax efter sju på kvällen, fyra timmar efter att vi kom in. Eftersom jag var i en dimma i ett par timmar under förlossningen har sambon fått berätta vissa delar för de är helt borta.

Min andra förlossning startade helt annorlunda. Gör morgonbesök på toaletten, och när jag reser mig känner jag något vått mellan benen och hinner undra om jag glömde torka mig så jag sätter mig snabbt igen och torkar mig och när jag får syn på pappret är det slemproppen som släppt. Det gick inte att ta miste. Skrev till mamma att proppen gått och att det förmodligen var på g, men kände inget än, tror klockan kan ha varit runt 10. Åkte till stallet och fixade sysslorna där och kom hem igen och tog en dusch. Fortfarande inga känningar. Vi satte på en film och kollade på den med dottern och då började det komma mensvärk liknande den jag hade förra gången. Kom och gick med långa mellanrum, ingen smärta att tala om egentligen. Vid 16 åkte sambon iväg på träning och jag ställde mig för att laga mat. Ca en timme senare gick vattnet i samband med toabesök och jag skrev ett meddelande var till mamma och sambon som fortfarande inte kommit hem och ställde mig för att städa toaletten. Skulle jag spy den här gången så skulle det iaf ske i en ren toalett som inte luktade illa! Jag vet, superknasigt... Sambon kommer hem när jag står och skurar som bäst och undrar vad jag håller på med och skakar bara på huvudet när jag berättar varför men han håller tyst om vad han tänker. Mansvärken har utvecklat sig till lite starkare värkar men kommer oregelbundet och sällan. Ringer förlossningen ca en kvart efter vattnet gått och jag får uppge hur jag mår samtidigt som de läser i min journal att jag var inne fyra timmar förra gången, vilket var ganska snabbt, så när värkarna kommer var 5-6 min skulle jag ringa igen. Precis när jag lagt på tar värkarna i ordentligt och kommer ca varannan till var tredje minut och håller i sig i en minut, sambon körde värktimer samtidigt som vi packade ihop det sista. Vi stängde spisen och for iväg till min mamma för att lämna dottern. Under tiden fortsätter det rinna fostervatten hela tiden och jag blöter ner allt så jag får byta kläder hemma hos mamma (hon bor 3 min bort med bil). När dottern är lämnad ringer jag förlossningen och säger att vi är på väg. 18.45 blir jag inskriven och undersökt, 5 cm öppen. Jag får lustgas och tar värkarna mycket bättre den här gången, andas mig igenom dem ordentligt så jag är betydligt mer med. Efter ett tag byter jag från ryggläge till sidoläge och direkt ändras värkarna och jag känner att jag vill börja krysta. Blir undersökt och får ok av min bm. Jag blir fråntagen lustgasen men kommer mig inte för att fråga varför (jag fick behålla den förra gången) och fokuserar istället på krystvärkarna och tar i lite för bra så bm måste säga till mig att lugna mig. Smärtan avtar plötsligt och sonen läggs på mitt bröst där han direkt lyfter upp huvudet och skriker till, klockan var då strax efter 20. Detta var så annorlunda mot när dottern föddes, jag var helt klar i huvudet om än trött och jag njöt av varje sekund fastän jag hade sjukt ont i underlivet. Sambon passar på att fråga mig om jag vill ha en till i hopp om att jag ska säga nej men jag svarar istället att han kan fråga mig igen om några dagar.
 
Jag kopierar min förlossningsberättelse från min dåvarande gravidblogg. Jag är i efterhand nöjd med att allt gick bra, men vi kommer försöka hamna på ett annat sjukhus när det är dags igen till sommaren, för den finska barnmorskan vill jag aldrig träffa igen:

Vi kom in till förlossningen kl 14:30 och blev visade till ett förlossningsrum. Barnmorskan ställer lite rutinfrågor och ursäktar sig sedan en stund. Vi blir sittande sysslolösa i rummet i bortåt 40 minuter (minnet är lite luddigt). Här nånstans börjar jag bli fullständigt orimligt nervös och allt känns plötsligt väldigt verkligt och läskigt. Maken är mest sjukt uttråkad och irriterad över att vi får vänta så länge.

Barnmorskan kommer tillbaka och ursäktar sig med att de var tvungen att ronda. Nu ska hon sätta CTG och kolla om jag har börjat öppna mig något så får vi se hur vi fortsätter efter det. Ok, bra. Nu kör vi.

Efter att ha legat med CTG i en halvtimme är det nu äntligen dags att få veta om jag har öppnat mig. Jag och maken hade peppat rejält inför det här. Tänk om det visar sig att jag kommer in flera centimeter öppen och får börja med värkstimulerande dropp direkt!

Men nej.

BM konstaterar att tappen är helt stängd och inte ens lite förkortad. Besvikelsen! Det är samtidigt den mest smärtsamma undersökning jag dittlls varit med om, så jag får lite tårar i ögonvrårna. Varför är min kropp så dålig på det här?

Hon säger att vi ska börja med en dos Cytotec. Denna medicin som jag hört så mycket negativt om och som kan leda till timmar av pinvärkar om kroppen inte vill samarbeta. Men ok. Man kan max få 8 doser med två timmar mellan varje, så det här kan vi roa oss med i 16 timmar om vi har otur. Härligt. Får en dos och vi går för att käka middag i sjukhuscafeterian. Sitter på helspänn och väntar på värkar. Inget händer. Vi går runt lite och återvänder sen till förlossningen för nytt CTG och mer cytotec. Vankar iväg på promenad på sjukhusområdet igen. Jag ringer mamma och uppdaterar om läget medan vi går. Beklagar mig över att vi förmodligen komer hålla på med cytotecen hela natten. Börjar under samtalets gång känna mig lite ansträngd. Något drar och molar. Sammandragningar! Som gör ont! Nämner inget för mamma utan avslutar samtalet. Förklarar för maken att jag börjat känna av något och vill tillbaka till förlossningsrummet. Vi vandrar tillbaka och innan vi ens hunnit till hissen upp till avdelningen får jag så ont att jag måste stå och stödja mig mot en vägg och andas. Maken mycket entusiastisk ”Nämen! Har frun värkar?!” Jag ger honom en lätt mordisk blick. Vankar vidare mot hissen. Stannar med jämna mellanrum för att andas genom värk.

Tillbaka på rummet så är det en timme tills nästa CTG ska göras, så jag vankar runt i rummet och väntar på att värkarna ska bli starkare. Och det blir de. Ganska mycket starkare. Lutar mig mot väggen och skrattar åt hur oerhört mesig jag är som redan tycker det är jobbigt. Maken försöker vara snäll och stryka mig över ryggen men jag klarar inte beröring och väser åt honom att hålla sig borta. Vi klockar lite värkar (nån gång ska man ju få användning för värktimer-appen) och konstaterar att det verkar vara på riktigt. Vi ringer på BM och medelar att jag har fått värkar. Hon sätter CTG som visar värkar (Oväntat!).Jag har ont och blir erbjuden Citodon. Ja, tack. Blir erbjuden värmedyna. Ja, okej då men den lär inte hjälpa mot det här. Efter ett tag vill jag inte ligga ner längre eftersom smärtan börjar bli jobbig. Får tillåtelse att knalla omkring med CTG:n på. Enda sättet smärtan är hanterbar på är om jag sätter mig så djupt på huk som jag kan och lutar pannan mot en av rummets fåtöljer medan jag greppar hårt om ryggstödet och andas flåsande. Undersköterskan kommer in och försöker peppa lite. BM kommer in och ber mig gradera smärtan från 1-10. Jag säger 7 och skäms lite. Lägger till ”..men det kanske är orimligt såhär tidigt i processen?” Och BM ler (lite nedlåtande, enligt mig) och menar att det kanske inte är det vanligaste att ha så ont så tidigt.

Nähä.

Jag känner mig mesig och blir oerhört rädd för hur resten av förlossningen kommer att bli om jag är såhär löjligt smärtkänslig. BM föreslår att hon ska undersöka för att se om det har hänt nånting. Hon kollar och ser plötsligt väldigt förvånad ut. ”Jaa, det har faktiskt hänt en hel del här. Du är öppen 5 centimeter redan.” Jag ser en svag ljusning i tillvaron. ”Kan jag få något mer smärtstillande isåfall?” Får lustgas. Funkar oerhört bra. Blir alldeles lagom berusad. Roar maken med att ligga och flina och prata en massa nonsens. Försöker få maken att andas i masken ”Den luktar konstigt! Lukta!”. Han avböjer. Får mer ont. Kräks upp cafeteria-middagen. De ökar lustgasen lite. Blir nu ännu nöjdare och försöker bjuda maken på lustgas igen ”Skaru harej en jävel? Kom igen nu!”. Han avböjer.

Byte av barnmorska. Nya BM är finsk och barsk. Hon undersöker och konstaterar att jag är öppen 7 centimeter. Nånstans där får hon mig att sätta mig på en pilatesboll och gunga för att förlossningen enligt henne ”Går för långsamt framåt.” Jag kan inte påstå att jag håller med, men visst.

Sitter på bollen och lutar huvudet mot en saccosäck på sängen. Drar i mig lustgas för glatta livet. Min strategi är att dra lustgas till jag känner att medvetandet börjar suddas ut helt, maken meddelar när värken börjar avta enligt CTG:n och så fort han säger ”den går ner!” så släpper jag masken och återvänder sakta till verkligheten. Vid peaken på varje värk famlar jag efter makens hand och hittar jag den inte så dunkar jag uppfordrande näven i madrassen så han kommer springande. Jag blundar och vilar huvudet i saccosäcken. Känner att smärtan är precis på gränsen till vad jag kan hantera. Finska BM kommer in och beordrar mig att hoppa upp i sängen så de kan få en bättre CTG-avläsning på barnet. Här börjar misären.

När jag tvingas ligga i sängen går smärtan från hanterbar till överjävlig och jag vet inte var jag ska ta vägen. Får fullständig panik och försöker förklara för BM. Hon konstaterar torrt ”Ja, det gör ont att föda barn!” Jag vill mörda kärringen, men kommer ju inte ur sängen pga håller på att föda barn. Förklarar att jag inte kan hantera smärtan längre, att den plötsligt blivitför stark. BM frågar med oerhört sur röst ”Men vad är det du vill? Vill du ha ryggbedövning? Är det det du vill?!” Jag piper att ja, det vill jag nog för det här klarar jag inte.

Här slutar mina minnen vara tydliga och försvinner i en smärtdimma. Jag ligger på sidan och andas lustgas. Håller mig krampaktigt fast i maken och andas lustgas som inte längre hjälper. Känner mig som att jag befinner mig i en orkan. Allt är outhärdligt. Hör en mansröst bakom mig och narkosläkaren presenterar sig artigt för maken. Att jag inte är talbar är uppenbart för alla. Han ber mig hasa ryggen närmare honom. Jag kan inte röra mig. Han upprepar. Jag försöker röra mig mot honom och känner plötsligt hur kroppen drar ihop sig och det känns som att jag ska explodera. Vrålar rakt ut i någon sorts urtidsvrål. Låter som en drunknande björn med foten i en rävsax. Narkosläkaren förklarar vänligt att han jättegärna sätter bedövningen, men det verkar som att jag kommer föda barn inom en halvtimme och bedövningen tar en halvtimme på sig att börja verka, så det kanske är lite onödigt. Jag tackar för informationen och håller med om att vi kanske kan skippa den. Vrålar igen. Hör någon konstatera ”men hon har ju krystvärkar!” finska BM dyker upp och förklarar att jag inte får krysta, att jag inte är tillräckligt öppen. Jag skiter fullständigt i vad hon säger, och det är inte som att jag hade kunnat låta bli även om jag hade velat. Här byts finska BM ut mot en oerhört snäll och empatisk människa. Nya BM konstaterar att jag är 9-nästan-10 centimeter öppen och att jag får krysta om jag vill. Det vill jag inte alls, jag vill lägga ner och gå hem och glömma att det här någonsin har hänt, men jag har ju inget val.

Jag tillbringar de följande 35 minuterna vrålandes som ett djur. Känner ingen lättnad över att få krysta, känner inte att ”kroppen tar över och vet vad den ska göra”, känner inte att barnet rör sig neråt. Hör hur folk nere vid mina ben kommer med peppande kommentarer och förstår tack vare det att något faktiskt händer. Maken förmedlar på ett fantastiskt sätt viktiga order från BM så att jag verkligen lyssnar och följer dem och hjälper till att hålla upp mitt ena ben. Men det bara fortsätter och fortsätter. Jag börjar få panik. Känner plötsligt hur allt blir ännu vidrigare och trycker på mer. Vrålar i panik ”Varför kommer hon inte ut?, varför händer ingenting?!” och hör hur BM bekymrat konstaterar att något är väldigt spänt och att vävnaden vitnar. Hon frågar om hon får klippa mig för att hindra att jag spricker illa. Jag hojtar förtvivlat ”Men gör inte det jätteont?!” Hon lovar att det inte känns. Ja, men klipp då tack så ungen kommer ut nån gång. Hon klipper. Det känns, fast ändå inte. Jag pressar på allt jag kan och känner samtidigt som allt annat elände en skärande smärta på flera ställen inklusive klippet. (Får sedan veta att jag spruckit på ett par ställen på insidan.) Några minuter till av detta vidriga inferno och sen känner jag hur någon liksom vränger ut ett stort…nånting ur mig.

Får plötsligt en varm, hal alldeles levande, vilt skrikande pytteliten bebis i famnen. Och allt stannar upp där och då. Smärtan avtar. Jag håller ett barn. Någon lägger en varm filt över oss. Folk hojtar entusiastiskt. Maken får titta efter och bekräftar att det är en flicka. Jag bara ligger där och håller henne. Känner att hon finns. Att hon är här. Äntligen är hon här hos oss.

Maken klipper navelsträngen och jag frågar ”Är hon sin egen nu?” eftersom vi pratat om att hon skulle bli en egen individ när hon inte längre satt fäst vid mig. Han svarar lugnt ”Ja, nu är hon sin egen.” Blir lugn. Hon är här och hon är sin egen. Allt är som det ska.
 
Här kommer min!

kl 17:30 så satt jag på toan i godan ro när ett knäppande ljud och ett plopp ner i toastolen hördes. Jag tänkte direkt att bebis hade vänt sig och tagit sönder något i magen:rofl: för när jag tittar ner så är det lite blod i toastolen. Förstår sedan att det nog är vattnet som gått och får lite panik. Ropar på killen när jag står i hallen och vattnet forsätter sippra. Vi ringer förlossningen och får en uppcheckningstid 19:30 då jag inte har några värkar.

Åker in och de kollar hjärtslag samt om jag har värkar. Allt ser bra ut och jag känner inget alls. Får åka hem med instruktioner om hur det ska kännas när vi bör åka in (3 värkar som är ca 50 sek långa på en 10 min-period). Hon sa även att man kan få väldigt intensiva värkar som varar i 10 sek men de är bara övningsvärkar inte inte "riktiga värkar".

Vi kollar lite film och jag börjar känna lite småvärkar. Runt 24:00 börjar jag få ont och sätter mig i duschen för att se om det lindrar, det bästa var skräddarställning men det börjar göra satans svinont och jag säger att jag ångrat mig, jag vill inte föda barn nu.:angel: Tänker att det kommer bara bli värre och värre och har ångest.

Vi klockar värkarna trots att vi båda tänker att det måste bara vara början. Har väl 3 värkar på 6-7 minuter som alla är över 45 sek. På nåt sätt så börjar jag ändå tänka att jag ska sova och säger att vi provar lägga oss i sängen. Killen tycker vi ska ringa förlossningen. Att ligga i sängen gjorde än mer ont och nu börjar jag verkligen bli rädd, killen ringer och hon säger att vi ska komma in (här tänker jag fortfarande att jag bara öppnat mig 1 cm och att hon ändå kommer skicka hem oss).

På väg till bilen bara forsar det vatten och mina byxor blev genomblöta. Det var långa 10 minuter i bilen och från parkeringen till bb känner jag hur värkarna liksom ändrat sig och trycker på neråt ist för att kännas som magknip.

Vi får komma in direkt (kom in kl 01:15) och hon kollar hjärtslagen samt mina värkar. Säger direkt att hon ska se hur öppen jag är och när hon tittar efter så är jag 10 cm öppen och jag rullas in till förlossningen direkt. Här får jag ytterligare lite ångest och börjar prata om att jag är förstföderska så jag borde inte vara öppen ännu och är hon säker? Det var hon.:laugh:

Barnmorskan samt undersköterskan är i rummet hela tiden och även om jag är pissrädd så känner jag mig trygg. Killen står vid min sida och ser hjärtljud och värkar på skärmen. Jag får lustgas och jävlar vad bra det är!:bow: Känns som man är härligt lullig och det hjälper mig att jag får koncentrera mig på att andas i masken när värkarna kommer.

Krystvärkarna har redan börjat och BM vägleder mig i olika ställningar, om jag ska krysta eller om jag ska vänta. Jag tycker allt tar en evighet eftersom bebis huvud åker in och ut hela tiden (ibland för att BM håller emot med) och jag börjar liksom känna att jag gör allt jobb förgäves om hon bara ska trycka in bebis igen.:laugh:

Kl 02:41 är hon ute och läggs på mitt bröst. Jag är så förvirrad och har fortfarande inte fattat att jag har fött.

Sedan ska moderkakan ut och den går enkelt ut på en värk. Däremot så vill inte min livmoder dra ihop sig så jag får lite sprutor som tyvärr inte hjälper helt. Därför så trycker BM på min mage ashårt, säkert 15 gånger. DET gjorde svinont. Varje gång hon trycker så kommer det massa blod, jag förlorade runt 1 liter blod under hela förlossningen.
 
Vi börjar berättelsen Måndag 28/8, för det är då det faktiskt börjar. Även om inte vi fattat det då.
Måndag kväll vid 19.30 när jag ska lägga Storebror får jag en diffus känsla i kroppen. Nåt som drog ihop sig i magen. Det gjorde inte direkt ont och var inte direkt behagligt heller. Tänkte inte mer på det då.
1timme senare kom det igen. Hängde fortfarande inte riktigt med på vad det kunde vara. Jag trodde det var en annan sorts förvärkar..
Så höll det på hela natten. Jag somnade och sov igenom det, vaknade till ibland och konstaterade att det kom en till förvärk. Fortfarande inget som gjorde ont, mer störande och obehagligt och kort som tusan.

Vaknade på tisdagmorgon 29/8 och så kom det såna förvärkar lite då och då. Kunde känna en tydlig topp och ett tydligt avslut och sen försvann det helt. Forfarande utan att det gjorde ont och var väldigt korta, 10-15sek.
Dom kom väldigt oregelbundet under morgonen, 1gång i timmen typ.
Vid 15.00 var vi på besök hos barnmorskan som undrade om jag ville ha en undersökning, ja tack sa jag och hon konstaterade att jag var öppen 1cm, livmodertappen mjuk men lite bakåtriktad och med en kant kvar.
Hon förvarnade att så kan det vara ett bra tag innan det bra igång men att det borde hänt nåt innan helgen i alla fall. För hon tyckte det lät som det kunde vara värkar eller i alla fall nåt som var på gång.

Jag tackade nej till en hinnsvepning och tänkte att det får ha sin gång, tänkte att det var lite skönt att ha någon dag till på sig att fixa därhemma. Ville ju hinna bygga upp Bedside criben och bädda den.

Vi åkte hemåt för att hämta Storebror på förskolan och därefter åkte vi till Ica Maxi för att handla lite middag och lite saker till förlossningsväskan vi ville ha.
När vi stod i kassan på Ica Maxi fick jag plötsligt en värk som faktiskt kändes lite mer, fick lite svårare att prata och koncentrera mig. Då var klockan 16.30 ca. Sen tog det ungefär 40min så kom det en till.

Vi lagade mat och åt middag och sen började det komma fler lite oregelbundet och jag insåg att det här kanske är värkar ändå, och började klocka dom. Dom kom som smygande för att krama åt livmodern mer och mer och mer för att sen dö ut och försvinna helt.
Fortfarande väldigt oregelbundna med långa mellanrum men jag kunde klocka start och stopp på den och de höll i sig ca55 sekunder. Inga problem att andas igenom dem och fortfarande mest obehagligt och störande och gjorde inte ont.

Vid 19.30 gick sambon och natta storebror och helt plötsligt slog det till. Som en blixt på klar himmel. Det började göra så himla ont och kom mycket tätare. Med ca 5min mellanrum.
Jag hoppade in i duschen och tog ett bad och tänkte att det skulle lindra lite. Efter 20minvar jag tvungen att gå upp för det gjorde så ont och värkarna kom så tätt och blev alldeles för varmt i vattnet. Trodde jag skulle svimma av värmeslag. Jag försökte andas och slappna av.
Försökte ta några värkar medans jag klädde på mig men det gick knappt.
Det var så överväldigande och jag fick kämpa för att slappna av och andas bra.

Strax efter 20.00 kom sambon ut och då kom värkarna med 3minuter mellanrum. Han föreslog att vi skulle ringa förlossningen och fråga vad vi skulle göra. Jag ville avvakta, ville att dom skulle varit regelbundna lite längre än vad de varit. De hade ju bara kommit regelbundet i 30-40minuter. Jag trodde knappt förlossningen börjat och räknade med mååååånga timmar innan dom skulle släppa in mig på förlossningen.

Vid 20.50 gav jag mig och Sambon ringde förlossningen. Vid det laget hängde jag över ryggslutet på soffan och tog täta värkar medans Sambon massera i ryggen.
Dom hälsade att vi var välkomna in. Sambon ringde sin mamma som kom och skulle passa storebror.
Vid 21.25 satt vi i bilen påväg mot sjukhuset.
Bilfärden var fruktansvärd och jag visste inte hur jag skulle sitta. Jag klämde sambons hand när värkarna kom så han fick märken av förlovningsringen, blundade och försökte slappna av men det var allt annat än lätt.

Promenaden från parkeringen kändes som en mil lång och vi fick stanna varannan meter och jag hängde på sambon. Värkarna kom tätare kändes det som och jag fick knappt någon paus.
Vi kom in på förlossningen 21.45 och vid 21.50 sattes ctg och barnmorskan Linda satt bredvid och hjälpte mig att slappna av och andas.
Sen kom min andra barnmorska Maria och gjorde undersökningen.
Jag tänkte att "Vi kommer få åka hem, det kommer inte ha hänt någonting, kommer få åka hem med nån jävla morfin tablett och försöka överleva natten hemma, jävla skit" och kände mig så höll uppgiven och irriterad på mig själv för att jag var sån mes och hade sån låg smärttröskel.

Maria öppnade ett skåp bakom sig när hon var klar och tog fram en skjorta och riktigt tjusiga nättrosor (hon sa att det var höstens mode), log och sa att jag var öppen 3cm och att tappen var helt utplånad och att hon kände en buktande fosterhinna.
Sen sa hon "Ska vi snacka smärtlindring nu?" "Jaa" jublade jag och kastade mig på lustgasen. Klockan var då 22.25.
Lustgasen och jag var inte vänner alls. Fick börja med 50/50 lustigas/syre. Men jag fick inte till det, värkarna kom med 2minuters mellanrum och höll i sig ungefär 1 1/2-2minuter. Så det gick liksom inte att tajma med lustgasen, antingen tog jag den för tidigt eller för sent. Värkarna kom så tätt.
Smärtan var så intensiven att jag ville springa från min kropp och nästan lättade ur sängen. Det var ingen fråga om att ens försöka ta värkarna ståendes.
Dom höjer lustgasen efter en liten stund och allt som händer då är att jag ser en liten vit skåpbil i förlossningsrummet och hör "skåpbilen Olle vår vän hjälper till igen och igen".. Alla som sett barnprogrammet Skåpbilen Olle på Barnkanalen vet vad jag snackar om.
Säger till Sambon "Det står en vit skåpbil och stirrar på mig" och jag ser i ögonvrån i både han och barnmorskan ler lite och försöker hålla sig för skratt.. Den där sången hörde jag under hela tiden jag fick lustgas.

Här börjar värkarna kommma utan paus, då kommer med 1minuts mellanrum och håller i sig länge.
Bebisens hjärtljud blir påverkade och jag får lägga mig på sidan för att underlätta för honom.
Bm Linda håller en hand på min höft för att jag ska bli tung i sängen och sambon försöker påminna mig om att tänka på andningen. Vid ett tillfälle skriker jag i lustgasmasken "Men jag gör ju för fan det". Ända gången jag tappar det helt under förlossningen.

Vid 23.15 frågade Maria om det var dags för Epidural och jag nästan skrek "Jaa"

En knapp kvart senare kom läkaren från narkosen för att sätta Eda. Kl.23.28 sätts nålen eller vad den kallas och 23.30 sätts Eda in.
Det är ett under att han ens lyckas få till det mellan värkarna som kommer så fruktansvärt tätt.
Sen går det fort och smärtan är värre än värst. Barnmorskan Linda sitter bredvid hela tiden och håller i min hand och frågar hela tiden hur varje värk känns, för att se om epiduralen tog eller inte.
Jag väntar på den där befriselsen alla snackar om men den kommer aldrig. Möjligtvis blev lite värkarna kortare än innan.
Jag som hade någon bild av att epiduralen skulle verka och så skulle vi så tillbringa natten med att vänta på att det skulle hända nåt, guppa på pilatesboll och sådär.

Strax innan 00 någon gång frågar Linda hur det känns och jag skriker i lustgasen att ”jag vill basa bajsa”. Då säger Linda att hon ska hämta Maria. Maria kommer in och säger att hon ska göra en ny undersökning. För antingen så har epiduralen inte tagit alls eller så är det för sent.

Hon gör en undersökning och ler "vilken kämpe du är , här har det hänt grejer, du är öppen 10cm, det är inte konstigt att epiduralen inte hjälpt". Lite drygt 2timmar sen vi kom in och jag hade alltså öppnat mig 7cm på den tiden.
Där och då vände jag mig mot sambon och satte upp handen för en high five, var så himla nöjd lättad, mest lättad för att det inte var jag som var klen utan min kropp som var för stark.

Dom började förberedda inför slutskedet, tog fram allt dom behövde osv.
Jag fick ligga i gynställning, nåt jag egentligen inte ville men det var för att bebisen hjärtljud var så påverkade av det snabba förloppet så de ville ha kolla på honom.

00.09 tog dom hål på mitt vatten och satte skalpelektrod.
Värkarna avtog och jag hann andas lite innan krystvärkarna kom. Känslan när vattnet gick var så skön, det blev varmt och
som en lättnad.

00.15 kom krystvärkarna. Och det var bara att köra. Jag tyckte det var svårt att få till tekniken. Epiduralen hade tyvärr tagit bort udden av mina krystvärkar så de blev för svaga. Jag fick forcera dem lite till en början. Kändes som jag krysta och krysta och ingenting hände. Tog i så jag skrek rätt ut vid några tillfällen.
Har nåt svagt minne av att jag upprört sa "men det händer ju ingenting".. Men fick till svar att "Jodå det gör det visst, det du inte ser och märker är att bebisen roterar neråt nu för varje värk"..
Efter ett tag blev hjärtljuden ännu mer svaga och 2 läkare och barnläkare blev inkallade.
Dom började förberedda för sugklocka och sa att han måste komma ut snart så nu får du ge allt du har. Du klarar det, vid nästa värk så tar du i så du storknar.
Läkaren ordinerade värkstimulerande för att få tryck i krystvärkarna.
Då blir det bättre, jag blir så frustrerad och arg, ville verkligen inte ha sugklocka. Det var en av sakerna jag verkligen inte ville. Jag fick nån jäkla super power och tog i. På två värkar var han ute och jag fick upp honom på bröstet. 00.52 30/8 2017.
Helt overkligt. Allt gick så fort och jag kände mig helt avtrubbad.

All smärta var borta.

Moderkakan kom av sig själv och sen var det dags för att kolla bristningar. Tyvärr blev det en grad två bristning.
Men det var det värt. Även om det känns såhär i efterhand.
 
Vi är på besök på MVC, sammanfattningen i v 35 som de har här. Allt ser bra ut, bebis ligger högt och är ”rörlig” och nästan helt på tvären . Är där vid 9. V 35+3.

Nästan prick 15 ligger jag i sängen och tittar på TV och känner ett plopp och hur det rinner till, inte forsar men för mycket för att vara en flytning.

Ganska säker på att vattnet har gått efter besök på toa. Ringer förlossningen som vill att vi kommer in eftersom han inte sjunkit ner i bäckenet och då finns risk för klämd navelsträng.

Ringer till sambon som redan var på väg hem. Vis av andra oplanerade besök till sjukhuset så duschar jag innan vi åker. Tar med med BB-väskan, har ju ingen aning om vad som ska ske.

På plats får vi komma in nästan direkt på ett rum och det konstateras vattenavgång och efter att jag kissat sjunker han ner i bäckenet utan problem.

Har ett myom som sitter knasigt och har en tid för snitt-bedömning på måndagen. Blir lite huvudbry men jag har inga värkar så vi skickas hem med tid för igångsättning på söndagen.

Lördag och söndag går utan antydan till värkar. Läcker vatten hela tiden och vi passar på att förbereda djur och djurvakter innan vi åker in på söndagen.

Väl på platser de ut som fågelholkar när vi kommer in fastän jag hade en tid. Är fullt och stökigt men vi får ett rum och så kollar man blodtryck och en ctg-kurva. Blodtrycket är rätt högt och de tycker vi har långt hem så de vill inte skicka oss vare sig hem eller till annat sjukhus med plats.

Efter lite prat och fix så får vi ett rum på BB tills de har plats på förlossningen. Kommer en BM och kollar BT och CTG med jämna mellanrum.

Vid 10 på måndagen så får vi plats på förlossningen och jag hade eg hunnit gå på mitt snittbedömningsmöte. Men överläkaren på förlossningen tycker att vi ”testar och ser om det går” och avbryter om det inte verkar gå vaginalt.

Har läckt vatten hela tiden sedan fredag em.

Får första dosen cytotec vid 11 och sedan varannan timme fram till 05 ca då jag faktiskt har börjat få värkar som känns men inte värre än att jag tycker det är lite obehagligt. Får varma kuddar. Är öppen ca 2cm med 1cm livmodertapp kvar. Obehagligt med undersökning.

Vid 8 är tappen utplånad, öppen 3cm och får TENS. Kul apparat :D Lite mer ont alltså.

Vid 9.15 får jag antibiotika eftersom vattenavgången skedde för så längesedan. Börjar bli jobbigt med värkarna så jag får lustgas vid typ 9.30.

BM går till annan patient och usk går för att hämta milkshake till mig.

Typ 9.35 viker sig hela kroppen på mitten, det gör inte ont men kraften är helt sanslös. Lyckas få sambon att larma och de kommer i princip omedelbart. Då är huvudet redan ända nere, BM hinner i princip sätta sig, be mig att inte krysta i nästa värk (det var skitsvårt) och två värkar senare kom han ut som en raket.

Blöder lite mer än normalt så navelsträngen klipps direkt. Jag gissar att man är rädd att myomet har gått sönder och i så fall är det akut operation som gäller. Men blödningen avtar ganska snabbt. Moderkaka kommer ut utan problem.

Eftersom han kom så snabbt har jag spruckit en del och behöver sys. Läkaren tråcklar ihop med lustgas och bedövningsspray. Det är inte jätteroligt men alternativet var operation och sövning.

Barnet väger 2418g och är 44cm. 4v prematur men behöver ingen hjälp mer än kroppsvärme :)

Kort sammanfattning är typ evighetslång väntan och sedan flög han ut :p
 
Jag födde mitt andra barn i augusti. På bf-dagen torsdag 10/8 var jag på koll hos min barnmorska, den andra kollen samma vecka pga att jag hade lite protein vid det tidigare besöket. Nu såg dock allt bra ut. Min barnmorska erbjöd sig att göra en undersökning och det visade sig då att jag redan var öppen 3 cm. Hon drog lite i kanterna och retade hinnan, en sk hinnsvepning.

I bilen på vägen hem kom värkarna. Jag ringde hem min man från jobbet. Vi gjorde i ordning dottern för att åka hem till sin farmor och farfar. Tyvärr klingade värkarna av efter två timmar men dottern åkte ändå för vi trodde att det skulle hända något.

Nästa dag gick och det hände absolut ingenting. Inte en enda värk. Så snopet! På lördagen, två dagar efter BF, sa vi att nu måste vi hämta hem dottern. Det kunde ju dröja nästan två veckor innan bebisen kom. Så lördag eftermiddag var hon hemma igen.

Natten till söndag sov jag dåligt. Jag var uppe en gång i timmen och gick på toa. Vid 02.30 ca orkade jag inte mer och la mig i soffan. Då insåg jag att jag hade värkar. De kom direkt ganska regelbundet. En dryg timme senare väckte jag min man som, när han väl vaknade till och fattade vad som hände, ringde sin mamma (för barnvakt) och sen förlossningen. På förlossningen var de rätt tveksamma till att det verkligen var på gång men jag fick klartecken att komma in mot löfte att jag skulle ringa igen om det stannade av. Den sista värken hemma var ganska tuff.

Någon gång kring 5 kom vi in till förlossningen. Jag fick först ligga en stund med ctg och blev sedan undersökt - 6 cm öppen. Yes! Fick i samma veva veta att vi knipit Stockholms sista förlossningsplats den natten. Skönt! Nu blev vi flyttade från undersökningsrummet till ett förlossningsrum.

Jag beställde ganska omgående lustgas och eda. Narkosläkaren hade en stressig natt med mycket som hände på akuten men han hittade ändå tid för mig för plötsligt, efter inte alls lång tid, var han bara där trots att vi nog alla trodde att det inte skulle hinna bli någon eda.

Eftersom min förra förlossning slutade med sugklocka pga att barnet inte kom ner så var jag väldigt mån om att vara mycket upprätt den här gången. Jag öppnade mig snabbt, var fullt öppen vid 7-8, men bebisen kom inte ner! Jag försökte allt! Jag stod på huk, hängde på gåvagnen, satt på pall och pilatesboll, dansade! Min man spelade musik på sin mobil och vi hade riktigt kul. När han spelade Queen - Dont stop me now fick jag en skrattattack så att jag fick lägga bort lustgasen. Jag hade ganska ont emellanåt för jag trodde hela tiden att det snart var klart och att jag därför inte borde fylla på edan. Utan den kändes det som att ryggen höll på att gå av. Så sjuk känsla!

Nu började tiden rinna ut och det var ganska stressande. Jag visste att efter 3 h fullt öppen måste bebisen ut. Och dit kom vi till slut. Barnmorskan bestämde att jag skulle försöka krysta ner bebisen. Då bröt jag ihop för jag hade berättat för personalen hur viktigt det var för mig att inte få en repris på min förra förlossning, och nu blev det exakt likadant.

Men det var skillnad nu, för den här gången funkade det. Med hjälp av vägledning från mitt barnmorsketeam plus en barnmorska från bakjouren lyckades jag både få ner och ut min bebis på ett par värkar. Kl 12.58 var han ute. Och någon minut senare kom moderkakan. Jag behövde bara sy två enkelstygn och det var så himla skönt.

Den första veckan efter förlossningen gick jag och var besviken för att jag kände att jag blivit överkörd av min barnmorska, men sen vände känslan till en tacksamhetskänsla. Tacksam att allt gick bra, att vi fick plats och att vi fick en frisk bebis.
 
Vi är på besök på MVC, sammanfattningen i v 35 som de har här. Allt ser bra ut, bebis ligger högt och är ”rörlig” och nästan helt på tvären . Är där vid 9. V 35+3.

Nästan prick 15 ligger jag i sängen och tittar på TV och känner ett plopp och hur det rinner till, inte forsar men för mycket för att vara en flytning.

Ganska säker på att vattnet har gått efter besök på toa. Ringer förlossningen som vill att vi kommer in eftersom han inte sjunkit ner i bäckenet och då finns risk för klämd navelsträng.

Ringer till sambon som redan var på väg hem. Vis av andra oplanerade besök till sjukhuset så duschar jag innan vi åker. Tar med med BB-väskan, har ju ingen aning om vad som ska ske.

På plats får vi komma in nästan direkt på ett rum och det konstateras vattenavgång och efter att jag kissat sjunker han ner i bäckenet utan problem.

Har ett myom som sitter knasigt och har en tid för snitt-bedömning på måndagen. Blir lite huvudbry men jag har inga värkar så vi skickas hem med tid för igångsättning på söndagen.

Lördag och söndag går utan antydan till värkar. Läcker vatten hela tiden och vi passar på att förbereda djur och djurvakter innan vi åker in på söndagen.

Väl på platser de ut som fågelholkar när vi kommer in fastän jag hade en tid. Är fullt och stökigt men vi får ett rum och så kollar man blodtryck och en ctg-kurva. Blodtrycket är rätt högt och de tycker vi har långt hem så de vill inte skicka oss vare sig hem eller till annat sjukhus med plats.

Efter lite prat och fix så får vi ett rum på BB tills de har plats på förlossningen. Kommer en BM och kollar BT och CTG med jämna mellanrum.

Vid 10 på måndagen så får vi plats på förlossningen och jag hade eg hunnit gå på mitt snittbedömningsmöte. Men överläkaren på förlossningen tycker att vi ”testar och ser om det går” och avbryter om det inte verkar gå vaginalt.

Har läckt vatten hela tiden sedan fredag em.

Får första dosen cytotec vid 11 och sedan varannan timme fram till 05 ca då jag faktiskt har börjat få värkar som känns men inte värre än att jag tycker det är lite obehagligt. Får varma kuddar. Är öppen ca 2cm med 1cm livmodertapp kvar. Obehagligt med undersökning.

Vid 8 är tappen utplånad, öppen 3cm och får TENS. Kul apparat :D Lite mer ont alltså.

Vid 9.15 får jag antibiotika eftersom vattenavgången skedde för så längesedan. Börjar bli jobbigt med värkarna så jag får lustgas vid typ 9.30.

BM går till annan patient och usk går för att hämta milkshake till mig.

Typ 9.35 viker sig hela kroppen på mitten, det gör inte ont men kraften är helt sanslös. Lyckas få sambon att larma och de kommer i princip omedelbart. Då är huvudet redan ända nere, BM hinner i princip sätta sig, be mig att inte krysta i nästa värk (det var skitsvårt) och två värkar senare kom han ut som en raket.

Blöder lite mer än normalt så navelsträngen klipps direkt. Jag gissar att man är rädd att myomet har gått sönder och i så fall är det akut operation som gäller. Men blödningen avtar ganska snabbt. Moderkaka kommer ut utan problem.

Eftersom han kom så snabbt har jag spruckit en del och behöver sys. Läkaren tråcklar ihop med lustgas och bedövningsspray. Det är inte jätteroligt men alternativet var operation och sövning.

Barnet väger 2418g och är 44cm. 4v prematur men behöver ingen hjälp mer än kroppsvärme :)

Kort sammanfattning är typ evighetslång väntan och sedan flög han ut :p

Får jag ställa en konstig fråga? Ungefär hur lång tid tog det för läkaren att sy? Hur länge behövde du stå ut?
 
Jag kan börja med att berätta att jag inte har barn, vill inte ha och har aldrig velat ha. Däremot är jag väldigt intresserad och fascinerad av vad kroppen klarar av och hur allt fungerar med graviditet och förlossning. Jag tycker det är så starkt. Jag läser ofta i trådarna om graviditet, förlossning och småbarnstiden och tycker ni är så enormt bra helt enkelt.

Så, jag tänkte att ni kanske kunde dela med er av förlossningsberättelserna här? Ni kan ju bara kopiera dom från era graviditetstrådar om ni vill. Kanske kan det hjälpa blivande mammor också om att få läsa om andra. Har sökt och senaste samlingstråden jag hittat var från 2010 och det har ju tillkommit nya mammor sen dess.

:heart

Herregud, har läst era berättelser nu och känner att min känsla för att föda med snitt är helrätt. Hade aldrig fixat att bli så ignorerad som vissa av er blivit! :crazy::cry::heart
 
Här är min.
Söndag eftermiddag sitter jag, gravid i vecka 38+5, och maken och ser gamla serier. Jag har haft en del sammandragningar under hela graviditeten, men inga kraftiga direkt. Klockan är ungefär tre när jag får en kraftig sammandragning. Det känns som att det "poppar till" och något börjar rinna. Jag går på WC och inser att vattnet gått. Ringer förlossningen som vill ta in mig på kontroll, men det är ingen brådska i och med att jag inte har några direkta värkar. Bebisen har varit fixerad i flera veckor redan.

Vi åker in, CTG görs och allt ser ok ut - får åka hem igen för att invänta värkar.
Framåt kvällen kommer värkarna igång och vid midnatt är de så starka och hyfsat regelbundna att vi åker in igen. Ny kontroll, jag är ca 4 cm öppen och har en del värkar. Mitt blodtryck skjuter i höjden och jag får blodtryckssänkande. Får råd att försöka vila och vi sover halvkasst, maken i en fåtölj... Värkarna avtar framåt morgonen och inget händer. Hela måndagen går utan att det kommer igång några värkar igen och det beslutas att jag ska sättas igång på tisdagen om det inte händer mer av sig själv.

Framåt måndagskvällen börjar jag bli rätt modfälld, jag är kvar på förlossningen och det känns som att det kommer massor av personer som föder i turbofart, medan jag bara får vänta och aldrig träffa min bebis. Är allmänt deppig och mår dåligt. Jättegullig undersköterska tröstar mig. Jag sover halvdåligt på förlossningen, maken sover hemma.

Tisdagen kommer och eftersom värkarna lyser med sin frånvaro beslutas att jag ska bli igångsatt med dropp efter lunch. Tjoho! Nu ska jag få bebis! Blir lite taggad.

12.30 sätts droppet. Som den hormonkänsliga människa jag är, reagerar min kropp snabbt och kraftigt på droppet och jag får direkt starka, regelbundna värkar. Det gör ont som fan. Allt vi lärt oss på föräldrautbildningen om att andas och fokusera är bara att fetglömma. Lustgasen hjälper ingenting. I värktopparna är det som att dyka ner i ett hav av smärta, fullständigt olidligt och jag vrålar okontrollerat. "Vill du ha epidural?" blir jag frågad ca 14.30 och JA TACK, säger jag mellan värkarna. Läkaren kommer snabbt och inom några minuter har jag fått epiduralen. HALLELUJA OCH AMEN! Plötsligt blir värkarna hanterbara och nu kan jag andas igenom dem, sådär som de sagt åt mig. Jag har en toppenbra barnmorskestudent som är med mig hela tiden och jag får pröva olika ställningar, hon hjälper också maken att stötta och är allmänt underbar. Ca 16.30 är jag fullt öppen och det börjar trycka på. Jag ligger i gynställning och tar spjärn mot fotstöden. Jobbar på, är extremt fokuserad. Någon gång har jag hört liknelsen "att föda barn är som att skita ut en melon", och jag tänker att det var en väldigt bra liknelse, för det är precis så det känns, som att en honungsmelon försöker passera mitt bäcken. Jag tänker alls inte på någon smärta i det här läget, är alldeles för fokuserad på att krysta. Barnmorskan ber mig pausa när huvudet står i öppningen, det bränner lite men går bra. Nästa värk får jag krysta igen och dottern föds. Klockan är då 17.09. All smärta är som bortblåst och jag känner bara lättnad. Dottern är 47 cm och 2780 gram och helt underbar. Moderkakan kommer efter några minuter och ser fin ut. Jag har spruckit lite, barnmorskan syr men jag känner ingenting, är för hög på endorfiner.

Tyckte det var en helt ok förlossning! Jag hade måttligt avslag i några veckor efteråt, var lite öm i underredet några dagar men kunde liksom bajsa nästa dag och det var inget problem att sitta ner eller så. I och med att jag hade en barnmorskestudent så hade hon inga andra födande samtidigt, vilket var SÅ SKÖNT. Hon var med hela tiden. Jag upplevde mig väl omhändertagen och lyssnad på! Alla var toppenbra och tillmötesgående. Kommer absolut vilja föda vaginalt igen om det blir aktuellt då jag känner stort obehag inför snitt (om det skulle behövas skulle jag naturligtvis gå med på snitt, men vill helst inte alls bli skuren i).
 
Varning för Stora Ns förlossning. Bör kanske inte läsas av gravida.

Natten mellan torsdag och fredag landade något grönt slemmig med små prickar på badrumsgolvet. Någon konstig flytning konstaterade jag och maken. Fredag förmiddag besök hos bm. Berättade om det grönprickiga, hon viftade bort det. Under fredagen kom mer grönprickigt. Inte mycket, lite då och då bara. Börjar få värkar fredag kväll.

Värkarna håller på hela natten och framåt lördag lunch ringer vi BB Stockholm och får komma in. Då är jag rejält smärtpåverkad. Väl där blir jag undersökt av vår aurora barnmorska. Hon blev direkt bekymrad eftersom det var vattnet som gått och bebisen hade bajsat i fostervattnet. Det var det som var det grönprickiga. Jag blev direkt satt på antibiotika och värkstimulerande. Samtidigt sattes en eda. Resten är en smärtsam dimma med brottstycken av vändningar, make som sov, jag som kräktes.

Ungefär vid midnatt till söndagen började krystvärkarna. Och bebisen satt fast. Han satt fast ungefär vid ögonbrynen i ca en halvtimme. Hjärtljuden gick ner, man hotade med sugklocka. Efter en helvetes massa krystande kom bebisen ut. Sen vart det tyst.

Barnmorskan klippte navelsträngen. Tog bebisen och beordrade pappa att följa med ut när hon sprang iväg med bebisen. Som fortfarande var tyst. Jag var kvar själv med en undersköterska som försökte stjäla lustgasen. Det fick hon inte.

Följande har maken berättat: När han sprang, ja sprang, efter barnmorskan i korridoren så var bebisen fortfarande tyst. Korridoren låg öde, det var mitt i natten. Hon springer förbi barnmorskerummet och ropar ”akutrum”. Korridoren fylls med folk. På någon minut var akutrummet bemannat med två läkare och ca sju andra personer. Maken hade en åskådarplats i typ dörröppningen. Svindlande, ofattbart, skrämmande! Efter vad som känns som en evighet och som i själva verket kan ha varit någon minut, gurglar bebisen till och börjar andas. Han levde, överlevde, fick ok apgar och faran var över. Lättnaden susar i rummet. Stora N var född :heart

Maken kan fortfarande inte prata om Stora Ns förlossning utan att orden stockar sig och ibland börjar han gråta. Jag har bara smärtminnen, en känsla av hjälplöshet och en förvirrad hopplös rädsla när de springer iväg med min bebis. Ingen bra upplevelse alls.

Efter Stora Ns förlossning så försökte vi verkligen att ladda om. Vi gick på aurorsamtal, psykolog, läkare, hela profylaxkursen. Vi grinade oss igenom alla besök. På profylaxkursen skulle omföderskor kortfattat berätta för de andra paren om föregående förlossning. Jag kunde inte så maken skulle berätta varpå han börjar gråta. Stora killen i snygg kostym sitter och gråter och får till slut ur sig att bebisen överlevde. De andra 9 gladlynta paren såg ut ungefär så här :nailbiting: :eek: Poor them :o

Efter detta beslutades efter ytterligare läkarbesök att Lilla C skulle födas med kejsarsnitt.

Kejsarsnittet i sig var väldigt odramatiskt. Förberedelser, alla moment innan. Allt kändes kontrollerat och naturligt. Lilla C kom ut och vrålade direkt. Lugnet var fantastiskt. Man räknade fingrar och tår och det var en för mycket. Ett extra lillfinger. Läkare tillkallades och hon fick extrafingret strypt. De skulle därefter trilla av av sig själv. Jag blödde mycket. Fick järninjektion, massor av smärtlindring men det var en helt annan upplevelse. Lilla C föddes och det var en mycket bättre förlossning :heart

Mvh Miks
 
Jag visste att efter 3 h fullt öppen måste bebisen ut.

Det här måste vara olika riktlinjer på olika ställen. Med andra barnet var jag fullt öppen länge. Eftersom jag visste att jag hade läst på Buke ( :D ) om någon maxgräns man skulle vara max öppen så frågade jag flera barnmorskor och två läkare och alla var helt oförstående till det och sa att man har noga koll att bebis och mamma mår bra men så länge de gör det finns det ingen anledning till någon fast maxtid. Frågade även min svärmor (bm) efteråt och hon hon sa samma sak.

Så jag tänkte en hel del på dig (även om jag inte mindes då att det var just du) under min förlossning ;)
 
Sonen var beräknad till 22.11.2017. Dåligt datum tyckte han och stannade inne. Får tid för övertidskontroll den 5.12, en måndag. På fredag ringer en hysterisk barnmorska (har ringt 4 gånger till mig och 3 till mannen, jag låg och vilade och hörde inget) i deras papper hittar de att sonen skall vara beräknad till 20.11. PAAAANIIIIIK. Jo de sa vid UL att han är mitt mellan två datum med att jag får behålla de som redan var satt. Ingen hade någonsin pratat om 20.11

Får order om att komma in på söndag 4.12 för kontroll. Allt ser ok ut men har lite fostervatten så blir bestämt att jag sätt igång där och då. Först testar vi ballong. Händer inte så mycket men får stanna kvar på bb i ett övervakningsrum. Ballongen läggs 12 på dagen. För lite småvärkar men inget anmärkningsvärt. CTG varannan timme. 21 på kvällen är jag helt slut (ätit väldigt dåligt och anspänning. Ballongen förtärande kvar, trodde vi. De gör en kontroll, visar sig att den ligger fel och har legat hela dagen i slidan, inte konstig de varit obekvämt att sitta. Försöket avbryts, jag får stanna kvar över natten och mannen åker hem

Sover apa. 7 på morgonen kommer läkaren för att kolla läget. Öppen 3-4 cm så bestäms att de tar hinnorna och lägger dropp runt 7:30. Mannen som inte sovit på hela natten kommer in. Visar sig att fostervattnet är grönt. Redan efter en timme börjar de kännas. Får pilatesboll och snart tens. Lunchen kommer 10:30 men kan inte äta utan börjar kasta upp i stället. Nu börjar de bli jobbigt så får testa lustgas. Noll effekt. Inget händer, fortfarande öppen 3-4 cm. Jobbiga värkar. De blir aldrig regelbunda (3 st a 1 min på 10 min) utan har två verkar på 5 min, 10 min paus osv.

EDT får inte läggas på mig pga min sjukdom. Bäckenbottensbedövning testar. Hjälper nada. Narkosläkaren kallas in men vågar inte lägga EDT. Beslutas att de skall ge mig ett morfinpreparat (glömt vad, rakt i muskeln i alla fall) och ge de en timme. Annars blir de snitt under narkos. Kl är nu 14. Ännu bara öppen 3-4 cm, kroppen jobbar så emot värkarna. Går inte ens att lägga kateter pga kramperna. Morfinet tar udden av de hela. Känns ännu men kan i alla fall andas nu. kl 15 ändrar plötsligt värkarna karaktär. De blir krystvärkar. Barnmorskan är skeptisk men kollar. Nu öppen 10 cm (har alltså öppnat mig 6 cm på mindre än en timme) Sonen ligger dock väldigt högt upp så jag skall bara andas mig genom och låta honom sjunka. Vid varje krystvärk sjunker hjärtljuden rätt dramatiskt. Får andas syre. När jag väl får börja krysta går de undan och han är ute på 15 min. Någonstans mitt i där säger jag att mitt höger ben känns konstig, som att jag skulle behöva räta ut det. Men de går inte (ligger i gyn ställning men utan benstöd)

Sonen får 9/10 poäng. Jag spricker 2:graden och sys ihop. Visar sig att de repat upp mig med spekulumet på söndag och har hack i slidan efter det. Därför de inre undersökningarna gjorde så ont. Totala förlossningen tog 6 timmar inklusive krystning och efterskedet. Snabbt för första gången med igångsättning med dropp.

Skall upp och duscha. Höger ben bär mig inte utan glider bara iväg. Kan inte stödja på det. Frågar om det är normalt men de viftas bort. Får åka rullstol tillbaka till bb. Kan inte gå under mina 3 dygn på bb men ingen kollar närmare varför. Tror de är "normalt". Efter tre månader och mycket påtryckningar visar det sig att lårbensnerven tagit skada under krystningsskedet. Ännu idag ett år senare är funktionen mycket dålig. Har fått tillbaka rörelseförmågan men ej styrkan. Kan inte lyfta benet om jag har en 1 kg manchet runt
 
Blev lååångt :angel:
Varnar då det var lite dramatiskt bitvis men allt gick bra. Så ingen blir uppskrämd i onödan :)

Sambo och bebis tänker tydligen ta sovmorgon idag så jag försöker skriva ihop en förlossningsberättelse :)

Jag kände ju redan vid niotiden på morgonen att jag fått lite annorlunda ont i magen. Tänkte: toppen förvärkar, kanske blir bebis denna vecka i alla fall!
Sedan var det ganska lungt, sambon var förbi hemma och lämnade av sin lunchlåda vid 12.30-13 tiden. Då hade jag lite mer ont och ville gärna röra mig när (vad jag nu vet var värkarna) kom. Sambon åkte ut till en kund, det är lungt sa jag. Det kan hålla på såhär i en vecka.
Vid tretiden började jag dock känna att jag nog inte ville vara ensam i alla fall. Ville helst vara uppe och röra på mig, stå framåtlutad under värkarna, vetekudden lindrande dock helt okej.

Sambon kommer hem, äter lite mat. Jag kommer på att jag vill duscha dels mååååste jag ju tvätta håret och värme känns som en bra idé. Jag ser att det har kommit en blödning, blir lite orolig men tänker att det nig bara är för att jag kanske börjat öppna mig lite. Ber sambon ta tid på och mellan värkarna, går sådär några är i alla fall 45 sek långa. Nu tycker jag sambon börjar bli jobbig :p Han tvingar ut mig ur duschen och då ser jag att han packat ut alla grejer i hallen. "Vi ska åka nu!". Ringer förlossningen som säger att vi får komma in för koll
Jag, som är övertygad om att det kommer göra såååå himla mycket ondare tycker sambon har bråttom. Jag får på mig kläder, börjar gå runt och plocka saker jag kommer på att jag vill ha ned mig, typ en klase bananer från köksbänken och lite sånt :idea:

Sambon får i alla fall ut mig i bilen. Duschen har hjälpt mot värkarna som lugnar sig något på 8-10 min till sjukhuset har jag nog bara två eller tre. Lungt, tycker jag.

Kommer fram och jag tycker promenaden till förlossningen går hur bra som helst, sambon håller inte med. Han tycker vi får stanna för värkar typ vartannat steg. Framme 16.30-tiden.

Får komma in på rum för CTG, i alla fall 20 min säger bm som tar emot och vill att jag ska ligga still på britsen. Så ska hon undersöka sedan. Går sådär att ligga still, på sidan fungerar. Svårt att få bra CTG, tror knappt bm får en chans att lämna rummet. Till sist vill hon göra en undersökning utan att CTG:n är klar. Konstaterar att jag är öppen 10 cm. Klockan är nu runt 16.45 och vi skrivs in:angel:

Sedan kämpar vi på ett tag, jag vill helst stå upp framåtlutad med stöd mot något. De försöker få mig att ligga ner flertalet gånger för att kunna undersöka och få ett bra CTG, men jag kan inte ligga ner. Kan inte heller kissa. Nu börjar de trycka på mer och mer och strax innan 20 ska krystvärkarna ha börjat. Bm vill känna hur långt ner bebis kommit och då går vattnet a la Hollywood.
Jag är nu totalt slut i ben och rygg efter att ha stått upp så länge och bara skakar. De lyckas till sist övertala mig om att ligga på sidan på britsen. Bli tappad på urin två gånger här någonstans.

Nytt försök med CTG och jag får snart börja krysta. Det jag minns mest härifrån är att jag var så otroligt trött i benen hela jag bara skakade. Känner ändå att jag kan slappna av och vila mellan värkarna. Här är jag ju inte riktigt medveten om vad som sker i rummet men efter en timmes krystade förstår jag att bebis har det lite jobbigt. De börjar säga till mig att "nu ska han ut, kom igen".
Värre för sambon som ser och hör blickarna och viskningarna. Det är mycket personal i rummet (5 st, varav två gynläkare som egentligen bara skulle observera) och de talar om för honom att bebis har det jobbigt. De har satt skalpelektrod och hjärtfrekvensen är periodvis under 20... Sambon ser att personalen börjar bli orolig och de är inte många minuter från att de får hjälpa bebis ut akut när han till sist går med på att komma ut klockan 21.08. Navelsträngen ligger runt halsen och han är blå och de är väldigt snabba att få upp honom på mig och stimulera med handdukar och massage. Han hämtar sig dock snabbt och börjar snacka. Han skriker inte sådär som jag tänkt mig att de gör utan ligger verkligen och snackar på min mage :D

Här kunde vi kanske ha fått pusta ut och vara nöjda med drama för denna dag, men efter en stund börjar det ju bli dags för moderkakan att komma ut. Inget händer, 30 min går. De ger oxytocin intramuskulärt. Ingen effekt. Sätter akupunktur i benen. Ingen effekt. Då sätter de kateter och infart i armen samt tar bastest. Hela tiden väldigt lungt och nu är det nog jag som fattar mer än sambon då jag ju vet att detta är förberedelser inför operation. Får mer oxytocin intravenöst. De kallar på läkaren och bm trycker mig på magen och säger att vi försöker en sista gång och precis när doktorn kommer in genom dörren så kommer den äntligen ut!

Jag hade inte fått några stora bristningar men på grund av placering så får jag ändå en hel del stygn. Här hinner de även dra kateter de satte för op och sätta ytterligare en för att kunna sy rätt. Fram emot midnatt är de klara med mig och vi får komma över i en "riktig" säng, får fika och vila.
Jag fasar för att gå och kissa efter fyra katetersättningar och alla stygn men fram emot morgonen känns det ändå som att jag skulle kunna prova. Får några värktabletter och hjälp av undersköterska och det går faktiskt bra, gör inte alls ont. Jag är otroligt blek och skakig och det håller i sig någon dag, har nog aldrig haft sådan träningsvärk i ben och höfter. Så fort jag rätar ut benen så börjar de krampa och skaka.
De har fullt upp på förlossningen och vi blir kvar till fram emot lunch dagen efter då vi får komma över till BB.
Stannar ganska exakt 48 timmar men längtar hem och på onsdagen vid 22.45 checkar vi ut efter att alla kontroller varit okej.

Omtumlande dygn men jag tar ändå med mig en positiv känsla och bild av förlossningen. Fick ju aldrig chansen att ta ställning till smärtlindring då det var för sent, hann inte heller fundera så mycket eller direkt använda de strategier jag tänkt ut. Men upplevde heller aldrig så mycket smärta som jag trodde jag skulle göra. Det var mer en kramp-känsla än regelrätt smärta. Jag andades och mosade sambons stackars händer och jag känner att de faktiskt fungerade bra.:)
 
Det här måste vara olika riktlinjer på olika ställen. Med andra barnet var jag fullt öppen länge. Eftersom jag visste att jag hade läst på Buke ( :D ) om någon maxgräns man skulle vara max öppen så frågade jag flera barnmorskor och två läkare och alla var helt oförstående till det och sa att man har noga koll att bebis och mamma mår bra men så länge de gör det finns det ingen anledning till någon fast maxtid. Frågade även min svärmor (bm) efteråt och hon hon sa samma sak.

Så jag tänkte en hel del på dig (även om jag inte mindes då att det var just du) under min förlossning ;)
Haha, vad fint av dig :D
Jo det är olika på olika sjukhus. Jag har fött båda mina på samma sjukhus (KS i Solna) så det var därför jag kände till deras 3-timmarsregel på förhand nu andra gången.

Jag har för mig att någon förlossning (SÖS? Danderyd?) har som riktlinje att en förlossning inte ska ta mer än 12 h och det är väl en annan formulering med samma innebörd. Dels för att långdragna förlossningar ökar riskerna för mor och barn, dels för att få cirkulation på förlossningsplatserna (ekonomisk fråga).
 
Känsliga läsare varnas.

Klockan kvart i fem på morgonen den 19/4 2016 vaknade jag av svag "mensvärk" som kom och gick var femtonde minut ungefär. Jag petade på maken och sa att han ska bli pappa idag. Han vaknade knappt, haha. Jag började klocka värkarna direkt.

Vid sex gick jag upp och sen höll det sig stabilt fram till tretiden, då vi kände att det var dags att åka in. Hela sjukhusområdet var byggarbetsplats just då så man ville komma iväg i god tid. Stannade och åt lite pommes på parkeringen vid Max på vägen, tuggade och skrattade mellan värkar.

Kom fram vid 16 och tog ctg. Var då 3cm öppen. Jag fick stanna kvar och blev sedan kvar i det rummet i över ett dygn. Minns att jag tänkte att vi skulle vara tre när vi gick ut därifrån, och att det kändes svindlande. När hon kollade hur öppen jag var gjorde hon en hinnsvepning. HELVETE vad ont det gjorde!

När det började göra mer ont masserade maken min rygg med varma handdukar. Det hjälpte länge, sen fick jag lustgas som jag aldrig fick att fungera riktigt. Här nånstans "försvann" jag. Jag har tappat ungefär fyra timmar där jag inte har en susning om vad som hände mer än att jag gled in i och ur medvetande och försökte andas. Jag var någon annanstans. Sen fick jag ryggbedövning och återvände. Då kunde jag hälsa på min nya BM som redan tagit hand om mig i timmar. De satte skalpelektrod på bebis vid något tillfälle också.

Sen var det chill smärtmässigt. Jag kände inte ett smack av värkarna, och så småningom var jag helt öppen. Då fick jag stå på knä i ett par timmar i sängen och hänga på ryggstödet för att bebis skulle komma ner. BM var underbar i det här skedet. Vi sa inte ett ord, men hon baddade min panna med kallt vatten och såg till att jag drack. Sen var det alltså dags. Då väckte jag maken som vid det laget däckat i en stol.

Det är här det blev konstigt. Jag skulle alltså börja krysta. Men jag kände inga krystvärkar och ingen sa till mig när jag skulle ta i eller slappna av. Alltså testade jag bara, körde på när jag orkade och vilade en stund mellan. Vid nåt tillfälle sa hon att jag absolut inte fick krysta, i övrigt fick jag gissa mig fram. Barnet kom inte ut, hon åkte in och ut länge. För länge tydligen, för läkare stod på standby (fick jag veta efteråt) och efter en evighet som för mig kändes som 10 minuter "hotade" BM med att sätta in värkstimulerande. Det ville jag inte ha, utan bestämde mig, och gav allt jag hade, sprängde ut 4.5 kg bebis i en enda krystning helt på vilja. Utdrivningen brände till och jag tänkte "Huh, det var ju inte värre än att ha sex." Hade överjävlig vestibulit som botades där och då. 04.10 den 20/4. Ganska exakt 24 timmar från första känningen.
Av någon outgrundlig anledning hade de reflekterande tak i rummet, så jag råkade se blodbadet vid ett tillfälle, det var jag inte beredd på.

Moderkakan kändes lustig när den floppade ut, och det gjorde inte ont.
Nåt som däremot gjorde det var när de ungefär en gång i timman pressade ihop min mage för att livmodern skulle dra ihop sig. Holy Jeebus det var inte gött.

Jag sprack grad 2 och förlorade en liter blod. Det var 5 pers som var och pillade efteråt när de skulle bestämma sig för om jag behövde åka till OP för att sys. Det slutade med att jag slapp det, men BM ville inte säga hur många stygn jag fick. Spelade ändå ingen roll, för jag sket fullständigt i vad som hände vid det laget.
Några timmar senare hade jag vilat upp mig lite och kunde börja uppskatta bebis :)

Trots att det låter ruskigt när jag läser vad jag skrivit, tyckte jag att det var roligt att föda barn, och kan lätt tänka mig att göra om det!
 
Känsliga läsare varnas.

Klockan kvart i fem på morgonen den 19/4 2016 vaknade jag av svag "mensvärk" som kom och gick var femtonde minut ungefär. Jag petade på maken och sa att han ska bli pappa idag. Han vaknade knappt, haha. Jag började klocka värkarna direkt.

Vid sex gick jag upp och sen höll det sig stabilt fram till tretiden, då vi kände att det var dags att åka in. Hela sjukhusområdet var byggarbetsplats just då så man ville komma iväg i god tid. Stannade och åt lite pommes på parkeringen vid Max på vägen, tuggade och skrattade mellan värkar.

Kom fram vid 16 och tog ctg. Var då 3cm öppen. Jag fick stanna kvar och blev sedan kvar i det rummet i över ett dygn. Minns att jag tänkte att vi skulle vara tre när vi gick ut därifrån, och att det kändes svindlande. När hon kollade hur öppen jag var gjorde hon en hinnsvepning. HELVETE vad ont det gjorde!

När det började göra mer ont masserade maken min rygg med varma handdukar. Det hjälpte länge, sen fick jag lustgas som jag aldrig fick att fungera riktigt. Här nånstans "försvann" jag. Jag har tappat ungefär fyra timmar där jag inte har en susning om vad som hände mer än att jag gled in i och ur medvetande och försökte andas. Jag var någon annanstans. Sen fick jag ryggbedövning och återvände. Då kunde jag hälsa på min nya BM som redan tagit hand om mig i timmar. De satte skalpelektrod på bebis vid något tillfälle också.

Sen var det chill smärtmässigt. Jag kände inte ett smack av värkarna, och så småningom var jag helt öppen. Då fick jag stå på knä i ett par timmar i sängen och hänga på ryggstödet för att bebis skulle komma ner. BM var underbar i det här skedet. Vi sa inte ett ord, men hon baddade min panna med kallt vatten och såg till att jag drack. Sen var det alltså dags. Då väckte jag maken som vid det laget däckat i en stol.

Det är här det blev konstigt. Jag skulle alltså börja krysta. Men jag kände inga krystvärkar och ingen sa till mig när jag skulle ta i eller slappna av. Alltså testade jag bara, körde på när jag orkade och vilade en stund mellan. Vid nåt tillfälle sa hon att jag absolut inte fick krysta, i övrigt fick jag gissa mig fram. Barnet kom inte ut, hon åkte in och ut länge. För länge tydligen, för läkare stod på standby (fick jag veta efteråt) och efter en evighet som för mig kändes som 10 minuter "hotade" BM med att sätta in värkstimulerande. Det ville jag inte ha, utan bestämde mig, och gav allt jag hade, sprängde ut 4.5 kg bebis i en enda krystning helt på vilja. Utdrivningen brände till och jag tänkte "Huh, det var ju inte värre än att ha sex." Hade överjävlig vestibulit som botades där och då. 04.10 den 20/4. Ganska exakt 24 timmar från första känningen.
Av någon outgrundlig anledning hade de reflekterande tak i rummet, så jag råkade se blodbadet vid ett tillfälle, det var jag inte beredd på.

Moderkakan kändes lustig när den floppade ut, och det gjorde inte ont.
Nåt som däremot gjorde det var när de ungefär en gång i timman pressade ihop min mage för att livmodern skulle dra ihop sig. Holy Jeebus det var inte gött.

Jag sprack grad 2 och förlorade en liter blod. Det var 5 pers som var och pillade efteråt när de skulle bestämma sig för om jag behövde åka till OP för att sys. Det slutade med att jag slapp det, men BM ville inte säga hur många stygn jag fick. Spelade ändå ingen roll, för jag sket fullständigt i vad som hände vid det laget.
Några timmar senare hade jag vilat upp mig lite och kunde börja uppskatta bebis :)

Trots att det låter ruskigt när jag läser vad jag skrivit, tyckte jag att det var roligt att föda barn, och kan lätt tänka mig att göra om det!
Det där masserandet av livmodern efteråt minns jag som det mest smärtsamma med båda mina förlossningar. Fy tusan vad ont det gjorde :arghh:
 
Kvällen den 28/10 började jag få värkar. Värkarna kom och gick. Kunde hålla i sig en minut med ett intervall på var sjätte minut, för att sedan avta. Efter drygt ett dygn med värkar och ingen sömn åkte jag till förlossningen för sovdos. Konstaterades att tappen var utplånad och jag var öppen 3 cm med hinnbuktning. Hemskickad utan sovdos, i hopp om att snart gå in i aktiv fas.

Den 30/10 var värkarna skarpare, men de ville inte bli etablerade. När jag hade haft värkar i 43 timmar, utan att få sova, åkte jag in till förlossningen igen. Konstaderades att jag var öppen 4-5 cm. Jag ville då inget annat än att föda barn, hur trött jag än var. Barnmorskan tyckte vi skulle ta vattnet. Läkaren var tveksam och ville ge sovdos med hänvisning till att jag kanske inte skulle orka med en förlossning. Det beslutades att vattnet skulle tas- jag trodde på mig själv och barnmorskan trodde på mig.

Undersökningarna fick igång värkarbetet och jag började äntligen få mer regelbudna värkar, så vi avvaktade med vattnet. Efter tre timmar började värkarna åter avta. Konstaderades att jag bara öppnat mig en centimeter till och jag började tvivla på min kropp. Vid midnatt togs vattnet och då äntligen satte värkarna fart.

Vid kl 03 var jag öppen 7-8 cm och jag tyckte värkarna började vara outhärdliga. Fågade efter EDA, då jag kände behov av att få vila. Men barnmorskan övertygade mig om jag skulle klara mig utan EDA. I förlossningsbrevet hade jag bara skrivit en sak, att jag hoppades på att kunna föda utan EDA. Lustgas ville jag inte ha, jag uppskattade att vara helt närvarande. Gav tens och akupunktur ett försök. Tyckte tens gav viss hjälp att flytta fokus från smärtan.

Vid kl 04 började jag få känslan att jag ville krysta, men jag var fortfarande inte fullt öppen. De värsta smärttopparna i värkarna började försvinna och jag var så trött att jag slumrade till några sekunder i värkpauserna. Barnmorskan tyckte värkarbetet började bli för ineffektiv. Bebis stod på bäckenbotten men jag hade en kant på 1-2 centimeter kvar att öpnna mig. Barnmorskan föreslog att jag skulle ta vara på krystkänslan och försöka att forcerat krysta huvudet förbi kanten för att skynda på förlossningen. Det lyckades på tredje eller fjärde försöket. Den smärtan önskar jag inte min värsta fiende.

Sedan kändes slutet av förlossningen som en ren utförsbacke. 05:40 fick jag riktiga krystvärkar och 06:07 den 31/10 var hon ute. Födde upprätt på pall. Fick bra guidning av barnmorskan för att låta vävnaderna anpassa sig och sedan få ut hela bebis på en och samma värk. Fick en grad 1 brisntning, till följd av att bebis höll en knuten näve vid kinden, men i övrigt bara ett par ”skrubbsår”.

Tycker att förlossningen var en otroligt häftig upplevelse. Samarbetet med sambon och det fina stödet från barnmorskorna och undersköterskan kändes helt avgörande för den fina upplevelsen.
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand. Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
9 599
Senast: gulakatten
·
  • Artikel
Dagbok Hej ❤️ Jag vill bara skriva god jul till alla er här! Jag hoppas att ni har en jätte bra jul helg o avsett ifall ni firar själva eller...
2 3
Svar
41
· Visningar
3 287
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 793
Senast: mars
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 304
Senast: jemeni
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp