Jag använder (nästan) bara Emporio Armanis "She". Har haft den på mig så gott som varje dag, de senaste 10-11 åren. Älskar lukten, men anledningen till att jag köpte den från första början är så sjukt "pinsamt osäker tonåring"-aktigt
.
...
Måste ha varit 19 år gammal tror jag, 20 kanske. Hade precis börjat dejta en snubbe och var pirrig, virrig, stirrig konstant. Nyårsafton kom och jag skulle såklart på fest med vännerna, Snubben som var föremålet för uppmärksamheten var den kvällen chaufför åt sina vänner och erbjöd mig sängplats hos honom och att han kunde hämta mig på festen på natten. Det här skulle alltså komma att bli vår första övernattning tillsammans, sjukt nervöst! Jag gjorde mig i ordning inför festligheterna hemma hos en tjekompis, där kompisgänget körde en klassisk smink/skvaller/förfest som man så ofta gjorde. Jag hade glömt att ta med mig parfym och snodde en skvätt från tjejen vi var hemma hos.
Festen var okej som jag minns det, men kvällen gick ju mycket ut på att vara spänd på den kommande övernattningen (så till den grad att jag, trots min kärlek till öl, höll mig nära på spiknykter för att eliminera risken för "pinsam" berusning). Killen kom och hämtade mig och vi körde hem till honom och umgicks, såväl på- som avklädda. Han nämnde någon gång under natten i förbifarten något om hur fantastiskt gott han tyckte min parfym doftade...
Om jag köpte parfymen i fråga så fort affärerna öppnade den 2:a januari? Oh, yes
.
Snubben är utbytt sedan länge och försvann ur mitt liv (dock utan hard feelings) inom ett halvår, men min kärlek till parfymen har inte minskat det minsta efter alla dessa år
.
