Föräldraledighet

Blueberry

Trådstartare
Nästa vecka ska jag och min chef prata om min föräldraledighet, och det slog mig att jag inte vet någonting om det. Alls.

Vi är två föräldrar och har väl tänkt att dela ganska lika. Kanske tar maken lite mer än mig.

Hur har ni delat upp det?
Och när kände ni att ni ville tillbaka till jobbet?

Jag kan villigt erkänna att jag (hittills och just nu) inte känner någon längtan efter att vara hemma med en bebis, men jag förstår också att jag kommer behöva det av rent praktiska och fysiska skäl om inte annat.

Jag kan tänka mig att börja jobba 1-2 dagar i veckan efter 3 månader. Är det helt galet att ens föreslå det? Jag fick ärligt talat ångest av förslaget att vara hemma på heltid i ett halvår.
 
Jag tror det är ett utmärkt förslag för dig, om du ammar får du pumpa ut bara. Sen kan du kolla hur det ser ut med att arbeta med mindre uppgifter hemmifrån redan tidigare, fast det kan vara svårt att sia om redan idag.
 
Jag var hemma på heltid i 7-8 månader, efter det har vi gått omlott fram till förskolestart med båda barnen.

Första barnet ammades enbart till 7 månader, sen lyckades vi introducera lite gröt och riktig mat så jag kunde börja jobba (han tvärvägrade att dricka ur flaska). Andra barnet fick ersättning från 4 månader, så inga sånna problem där.

Jag har med båda barnen haft nästintill ångest för att gå tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten. Pappan är en fullt kapabel förälder också, men jag ville ändå inte. Pappan har tagit fler föräldradagar än jag har på båda barnen, men jag har varit hemma en hel del under första året utan att ta någon föräldradag.

Alla är ju olika, men jag har inte haft problem att få dagarna att gå när jag varit hemma med bebis.
 
Med dottern började jag arbeta halvtid (vilket är det som jag jobbade då) strax innan hon blev 6 månader. Då tog ingen av oss ut föräldraledighet, utan vi gick om lott dvs, jag arbetade fm och han em. Det var rätt slitigt om jag ska vara ärlig, att synas så lite.

Denna gången kommer maken få ta ut all ledighet, eftersom att jag dels vart nipprig av att vara hemma sist, och dels studerar och inte vill göra ett avbrott i studierna då det innebär förflyttning av studieort för min del senare och det är jag inte sugen på. Som student har jag dock rätt mycket tid hemma ändå, kommer försöka pumpa ut och fungerar inte det får maken hänga på campus medans jag har lektion första tiden och sen slussar vi väl över på ersättning så småningom. Ärligt har vi ingen jätteplan för det där än, vi tänker att det löser sig på ett eller annat sätt och vi är förberedda för olika scenarion här hemma, med ersättning, flaskor och elektrisk pump. Dottern ammade jag, och det gick väldigt smidigt så går det att få till gör jag gärna det denna gången också, även om det innebär lite pysslande i början, men ingenting som jag ser som omöjligt.
 
Med första barnet så tänkte jag också börja jobba så smått när barnet var några månader. Nu blev det inte så och så här i efterhand är jag väldigt glad för det.

Man vet aldrig vad det är för typ av barn man får eller hur man själv blir.

Jag tex är väldigt stressad av att vara utan mitt barn de första 4-5 månaderna. Det är inget jag kan kontrollera och det blev en väldig chock när jag upptäckte detta. Med de andra tre barnen visste jag om hur jag blir och jag har accepterat detta. Trots allt är det en väldigt kort tid det rör sig om så jag orkar helt enkelt inte bråka med min reptilhjärna (eller vad det nu än gör som gör att jag blir så fruktansvärt stressad) om detta.

Så skulle jag vara du så skulle jag låta bli att måla in mig i ett hörn utan lämna det hela öppet när du pratar med din chef. Tex att om du känner att du kan och vill jobba efter tre månader att du då hör av dig.

Den tiden man är hemma med bebisen går så fruktansvärt fort och det är en väldigt kort period i ens liv.

Jag själv brukar gå och jobba på heltid när bebisen är 7-8 månader gammal.
 
Jag har inte något jobb, men jag började plugga när bebis var nästan tio månader. Då var jag ganska uttråkad och skulle ha gått under om jag inte när bebis var fyra månader hade börjat engagera mig i volontärverksamhet :p

Vissa kanske har problem med att lämna bebisen, men det har inte jag direkt. Var ifrån honom första gången när han var två veckor (gick på bio) och visst längtade jag efter honom när jag var borta, men samtidigt var det skönt att få göra något annat. Så känner jag fortfarande. Jag är en betydligt bättre mamma när jag får göra saker utan mitt barn ibland!

Så länge det fungerar med mat för bebis, sömn för er alla och allt det där man inte kan veta innan så tror jag inte att det behöver vara några problem alls för dig att gå och jobba. Snarare kan det ju vara en fördel - då får ju din man chans att vara med bebis även när bebis fortfarande är ett litet knyte. Men ta och prata med din chef. Förhoppningsvis går det att lösa på lämpligt sätt.
 
Jag vill vara hemma på heltid från dec till sommaren. Kan tänka mig att hoppa in runt midsommar och jobba lite för att få en extra slant till semestern. Efter sommaren räknar jag med att jobba ungefär en kväll i veckan, mest för att få ihop ekonomin.
Som det ser ut nu så kommer jag gå tillbaka till jobbet helt januari 2016. Då kommer pappan att vara hemma 1-2 månader innan det är dags för dagis :)
 
Vi delade rakt av, 6 månader var och det har vi varit jättenöjda med. Jag tror det är viktigt att båda föräldrarna får en chans att ha fullt ansvar för barn och hem. Dels för att stärka relationen mellan förälder och barn, men även för att det är lite svårt att föreställa sig att det inte är en barnlek att vara föräldraledig. För särskilt ledig är man ju inte, och det kan vara rätt tufft att inte ha en minut för sig själv på en hel dag.

Jag tror det är bra för mamma-pappa-relationen att gå en mil i varandras skor helt enkelt.

Jag funderade också på att jobba några dagar/hoppa in nån helg efter de första månaderna, men det gick över när barnet kom. Inte för att jag inte hade kunnat lämna utan för att jag inte hade orkat. Första 8-9 månaderna sov vår son inte mer än 2 timmar i stöten. Även om vi hjälptes åt var jag inte kapabel att göra mer avancerade saker än byta bölja och hämta posten typ.

Andra människor har barn som sover jättegott redan från början då har man ju andra möjligheter. Tänker mesta att det kan vara bra att lämna det lite öppet och inte lova chefen för mycket.
 
Jag började jobba extrapass på helger när dottern var 3 månader. De ringde om de behövde mig helt enkelt. Det passade mig där och då men nu ligger planen att skaffa nr 2 så småningom och trots det skulle jag inte spika att jag jobbar redan efter 3 månader. Det var skitjobbigt första halvåret då det var så lite "action" i min tillvaro och därför behövde jag jobbet ibland. Det däremot behöver jag inte nu längre. Fullt ös hela dagarna och jag har saker att ta mig för. Jättekul! Det jag däremot känner är att jag vet inte hur jag känner med nästa barn. Det kanske är fullt ös nätterna igenom eller att man fastnar i någon bebisbubbla och trivs med att vara hemma från början.

Har du ingen möjlighet att nämna det men lämna det öppet för förändringar? Då vet chefen att du kanske hör av dig och du vet hur dina dagar och nätter ser ut och hur mycket ork som finns.
 
Vi tänker dela lika, 6 månader var är tanken. Mitt jobb är på timme och om jag kan och orkar hoppas jag kunna hoppa in jobba lite då och då även under första halvåret. Min partner befarar att jag kommer klättra på väggarna, men jag hoppas han har fel.
 
Man vet ju aldrig vad som händer men det går inte att ta alla tänkbara scenarion i beaktning utan man får planera utifrån vad som känns bäst och vettigast för stunden. Kanske vill du tillbaka redan efter två månader eller så vill du stanna hemma längre och då får planen revideras.

Jag har inte heller för avsikt att vara hemma många månader i sträck, av många skäl kommer det inte funka utan jag och sambon kommer få turas om på något finurligt sätt. Och jag delar för övrigt din avsaknad av längtan efter att vara hemma med ett spädbarn. Är uppvuxen med massor med barn runt omkring mig och tycker överlag att spädbarnstiden är en rätt tråkig transportsträcka till mycket roligare (och för all del jobbigare) tider. Jag ser väldigt mycket fram emot när avkomman växt till sig lite, börjat forma sin personlighet och interagerar med världen.
 
Jag gjorde så att jag jobbade halva dagar när jag började jobba halvtid, om båda har ganska nära till sina jobb så funkar det bra. Nackdelen är att man inte kan hitta på lika mycket aktiviteter med sin bebis, men man behöver inte vara hemifrån så länge som annars aoch man behöver inte vara hemma så länge att det blir tråkigt.
 
Nästa vecka ska jag och min chef prata om min föräldraledighet, och det slog mig att jag inte vet någonting om det. Alls.

Vi är två föräldrar och har väl tänkt att dela ganska lika. Kanske tar maken lite mer än mig.

Hur har ni delat upp det?
Och när kände ni att ni ville tillbaka till jobbet?

Jag kan villigt erkänna att jag (hittills och just nu) inte känner någon längtan efter att vara hemma med en bebis, men jag förstår också att jag kommer behöva det av rent praktiska och fysiska skäl om inte annat.

Jag kan tänka mig att börja jobba 1-2 dagar i veckan efter 3 månader. Är det helt galet att ens föreslå det? Jag fick ärligt talat ångest av förslaget att vara hemma på heltid i ett halvår.
Jag fick barn för 10 dar sen och jobbar 25%, dock hemifrån. Saknar arbetskamraterna men att ha något att göra "på riktigt" känns jäkligt bra.
 
Med de två första var nog jag hemma mest, med de två sista så var jag tillbaka ganska tidigt. Med trean efter 6 veckor, då jobbade jag halvtid och ammade morgon- lunch-kväll. Pappan kom in med honom på lunchen, funkade jättebra. Med fyran så kunde jag jobba hemifrån och jobbade då jag låg på BB i ren frustration ;)
Den här gången blir det nog att jag är hemma 6 månader och sedan jobbar halvtid och att pappan tar ut ledighet i sommar samtidigt med mig och sedan går in på halvtid föräldraledigt. Kanske han vill vara ledig helt då han fått smak på det. (hans första barn). Men just nu känner han det som ett för stort hopp. Båda tycker vi om våra jobb och har stort behov av socialt umgänge. Men sånt ger sig..

Han berättade för sin chef först i fredags att vi väntar barn medan min chef vetat det sen semestern. ( jag arbetar med återkommande hot och våld). Har då aldrig mött någon chef som sambons, som blev så glad att få reda på det "så tidigt" (v15) för han lägger budgeten för nästa år nu. Tja vad säger man ;)

Kom ihåg bara att det du planerar nu med din chef inte är hugget i sten, du har rätt att med två veckors varsel vara åter i tjänst om du ångrar dig och vill gå in och jobba tidigare än tänkt... Inte så poppis dock...
 
Jag började plugga heltid när dottern var 5 månader. Då var jag i skolan ca 3 dagar i veckan varav en halvdag. Pumpade på rasterna så att hon ändå matades med min mjölk när jag inte var hemma. Det gick utmärkt! Nu hade vi ju möjligheten att mormor kunde ta henne så sambon var inte ledig vilket gjorde att vi sparade ju en massa dagar också :)
 
Tack för alla svar!
Vad skönt att ingen är redo att halshugga för mig att jag inte direkt verkar ha potential att bli någon übermutti. Tack snälla ni :love:

Min egen mamma förklarade att MINST ett halvår på heltid hemma är det enda rätta och att min hjärna ändå kommer att få försämrad kapacitet för att den bara ska kunna fokusera på bebisen, så det är lika bra att vara hemma. Tack för den! Själv ser jag mest en mardröm framför mig om jag ska sitta hemma i soffan i mjukisbyxor och amma ett skrikande blöjpaket i 6 månader. (Får på allvar ångest av blotta tanken, började nästan gråta av att skriva den där meningen...)

Jag tror att kombinationen pump och pappa under en-två dagar i veckan från och med någon gång i maj (BF är 20 februari) kommer fungera väldigt bra för oss.

Och helt ärligt, förhoppningsvis blir jag ju helt kär i bebisen när vi träffas första gången och förstår att mitt viktigaste jobb är att vara mamma, men jag tror faktiskt inte att jag kommer att må bra av att vara hemma på heltid länge ändå.
 
@Blueberry

Jag tycker snarare att det är skönt att det verkar vara många i tråden som tänker i liknande banor och planerar att dela lika med sin partner. Däremot känner jag inte alls igen mig i din bild av ett skrikande blöjpaket ;)....min bebis ligger snällt i vagnen när vi är ute och går långa hundpromenader i vårsolen. Hen gillar även att vara i stallet, och är allmänt glad och nöjd:p
 
Tack för alla svar!
Vad skönt att ingen är redo att halshugga för mig att jag inte direkt verkar ha potential att bli någon übermutti. Tack snälla ni :love:

Min egen mamma förklarade att MINST ett halvår på heltid hemma är det enda rätta och att min hjärna ändå kommer att få försämrad kapacitet för att den bara ska kunna fokusera på bebisen, så det är lika bra att vara hemma. Tack för den! Själv ser jag mest en mardröm framför mig om jag ska sitta hemma i soffan i mjukisbyxor och amma ett skrikande blöjpaket i 6 månader. (Får på allvar ångest av blotta tanken, började nästan gråta av att skriva den där meningen...)

Jag tror att kombinationen pump och pappa under en-två dagar i veckan från och med någon gång i maj (BF är 20 februari) kommer fungera väldigt bra för oss.

Och helt ärligt, förhoppningsvis blir jag ju helt kär i bebisen när vi träffas första gången och förstår att mitt viktigaste jobb är att vara mamma, men jag tror faktiskt inte att jag kommer att må bra av att vara hemma på heltid länge ändå.

Jag börjar nästan gråta bara av att läsa meningen du nästan började gråta av att skriva. Det är rent ut sagt skit att det förväntas något helt annat av kvinnor än av män när det gäller barn, framförallt spädbarnsåldern. Jag råkar vara född till kvinna, men förutom möjligheten att amma (som jag inte tänker utnyttja alls om jag kan undvika det) så är skillnaden mellan mig och sambon vad gäller kompetent förälder exakt noll.
 
Jag gick tillbaka till jobbet när första var 5,5 månader. Jag jobbade då ca 60 % och maken jobbade också 60%. Vi gjorde så att vi jobbade 2 dagar ena veckan och 3 dagar efterkommande vecka och så rullade det på i ungefär ett år. För oss var det toppen. Jag fick båda världarna och kunde trappa upp jobbtimmarna ju mer fasta rutiner barnet fick. Dvs jag jobbade de timmar på dagen då han sov. Det var dock inget krav varken från min eller arbetsgivarens sida utan utöver mina fasta jobbdagar jobbade jag i den takt och omfattning som jag själv ville.

Tvåan kommer i november och jag planerar att gå tillbaka till jobbet återigen på 50-60% i maj. I och med att det nu mer är två stycken så räknar jag inte med att kunna jobba så mycket mer än de procenten.

Den stora fördelen med att kunna jobba halva veckor och vara hemma halva veckor är att jag inte känner att jag missat någon period i mitt barns första 1,5 år, och jag har även kunnat hålla uppe mitt jobbliv.
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Fy tusan vad det tar emot att skriva detta men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner inte igen mig själv sen jag blev gravid...
2 3
Svar
47
· Visningar
7 010
Senast: Bapelsin
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 673
Senast: lundsbo
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 721
Senast: jemeni
·
  • Artikel
Dagbok Det är alls inte bara kris och katastrof att bo här och få öva på problemlösning (även om jag bryter ihop nångång ibland). Mesta tiden...
Svar
0
· Visningar
1 249
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Världscupsfinalerna
  • Födda -21
  • Dålig eftersmak av vc-finalen i dressyr

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp