Förbjudna känslor på jobbet

mitthemligabukenamn

Trådstartare
Kör en hemlis då ämnet är känsligt.

Jag arbetar inom psykiatrin, med människor som haft det tufft under uppväxten. Många av dom jag jobbar med har psykiska men för livet medan några "blommar ut" hos oss och såsmåningom går vidare till att leva så gott som normala liv. Jag är kontaktperson åt tre olika personer varav en har väckt förbjudna känslor i mig och jag vet inte vad jag skall göra.

Killen i fråga är några år yngre än mig och har varit med om saker i sitt liv som är så rysliga att det har gett mig ett svart hål i själen. Trots detta har han blivit en fantastiskt fin individ, som inom några år lär kunna flytta från "oss" och skaffa sig ett normalt liv. Han har en del sociala problem och problem med relationer, men mig gillar han verkligen. Alla i personalen påtalar hur han lyser upp när han och jag har inbokade samtal och aktiviteter, och jag tycker väldigt mycket om att vara med honom också. För mycket. Så mycket att jag planerar in fler aktiviteter med honom än jag borde. Så mycket att jag vill lägga och ändra mitt schema för att kunna göra så mycket som möjligt med honom. Så mycket att jag tänker på honom även på min lediga tid.

Jag skulle väl inte vilja säga att det är romantiska känslor, mer moderliga/syskonaktiga. Jag känner ett starkt behov av att vara nära honom. Vill ta honom i min famn och läka hans sår. Klappa den där lilla trasiga killen som fortfarande bor i honom på kinden och säga att allt kommer blir bra. Ge honom den trygghet som han aldrig har upplevt. Visa honom att han är värd att älskas, att det finns människor som inte vill ge upp på honom. Han har ingen familj, har adrig haft någon och står helt ensam o världen. Jag får så ont i hjärtat när jag tänker på vad han gått igenom i sitt liv att jag vissa nätter inte kan sova. Tankarna bara snurrar och jag mår så fruktansvärt dåligt.

Ibland tänker jag att jag borde säga upp mig från jobbet och "adoptera" honom, liksom göra honom till min bror. Säger jag upp mig behöver jag ju liksom inte anpassa mig till de regler jag måste anpassa mig till idag. Men det går ju såklart inte, egentligen. Ibland tänker jag att jag kanske inte borde vara hans kontaktperson, men det känns inte alls bra. Han skall inte behöva bli straffad för att jag inte kan kontrollera mina känslor.

Det känns lite hopplöst. Jag tycker så himla himla mycket om den här personen och det är absolut inte okej att ha den här typen av känslor för honom. Det är så oprofessionellt att jag nästan skäms. Men vad sjutton gör man?
 
Kör en hemlis då ämnet är känsligt.

Jag arbetar inom psykiatrin, med människor som haft det tufft under uppväxten. Många av dom jag jobbar med har psykiska men för livet medan några "blommar ut" hos oss och såsmåningom går vidare till att leva så gott som normala liv. Jag är kontaktperson åt tre olika personer varav en har väckt förbjudna känslor i mig och jag vet inte vad jag skall göra.

Killen i fråga är några år yngre än mig och har varit med om saker i sitt liv som är så rysliga att det har gett mig ett svart hål i själen. Trots detta har han blivit en fantastiskt fin individ, som inom några år lär kunna flytta från "oss" och skaffa sig ett normalt liv. Han har en del sociala problem och problem med relationer, men mig gillar han verkligen. Alla i personalen påtalar hur han lyser upp när han och jag har inbokade samtal och aktiviteter, och jag tycker väldigt mycket om att vara med honom också. För mycket. Så mycket att jag planerar in fler aktiviteter med honom än jag borde. Så mycket att jag vill lägga och ändra mitt schema för att kunna göra så mycket som möjligt med honom. Så mycket att jag tänker på honom även på min lediga tid.

Jag skulle väl inte vilja säga att det är romantiska känslor, mer moderliga/syskonaktiga. Jag känner ett starkt behov av att vara nära honom. Vill ta honom i min famn och läka hans sår. Klappa den där lilla trasiga killen som fortfarande bor i honom på kinden och säga att allt kommer blir bra. Ge honom den trygghet som han aldrig har upplevt. Visa honom att han är värd att älskas, att det finns människor som inte vill ge upp på honom. Han har ingen familj, har adrig haft någon och står helt ensam o världen. Jag får så ont i hjärtat när jag tänker på vad han gått igenom i sitt liv att jag vissa nätter inte kan sova. Tankarna bara snurrar och jag mår så fruktansvärt dåligt.

Ibland tänker jag att jag borde säga upp mig från jobbet och "adoptera" honom, liksom göra honom till min bror. Säger jag upp mig behöver jag ju liksom inte anpassa mig till de regler jag måste anpassa mig till idag. Men det går ju såklart inte, egentligen. Ibland tänker jag att jag kanske inte borde vara hans kontaktperson, men det känns inte alls bra. Han skall inte behöva bli straffad för att jag inte kan kontrollera mina känslor.

Det känns lite hopplöst. Jag tycker så himla himla mycket om den här personen och det är absolut inte okej att ha den här typen av känslor för honom. Det är så oprofessionellt att jag nästan skäms. Men vad sjutton gör man?
Har ni inget samtalsstöd på jobbet där du kan ta upp såna här frågor. Det känns ändå som att du borde flytta över den här personen till någon annan som kan hålla en professionell distans.
 
Jag har varit på min arbetsplats i snart ett år men han fortfarande bara ett vik och tyvärr får bara dom fastanställd vara med på handledningarna.
 
Jag har varit på min arbetsplats i snart ett år men han fortfarande bara ett vik och tyvärr får bara dom fastanställd vara med på handledningarna.
Har de hål i huvudet? Ju mindre rutin, desto större behov av handledning.

Alltså det är möjligt att du är jättebra för den här killens tillfrisknande. Men risken är också att det förhåller sig precis tvärtom. Att han dragit igång så starka känslor i dig är en varningssignal, det kan pågå processer där han, visserligen omedvetet, manipulerar dig. Och det är inte bra för någon av er.
 
Ni har självklart rätt. Det vet jag ju egentligen. Ska prata med min chef imorgon. Precis som ni skriver är det nog bäst att någon annan tar över honom. Det var ju rätt uppenbart redan innan jag skrev tråden. Jag mår ju inte heller bra av detta. Kan inte sova på nätterna och känner mig märkbart ledsen. Nedstämd liksom. Ibland tänker jag att jag inte borde arbeta med människor på det här sättet, jag är uppenbarligen för känslig. Lider så av andras öden.
 
Ja herregud, jag säger som dom andra! Du ska inte vara kontaktperson åt denna killen mer. När jag jobbade på akutpsyk och det kom in en gammal vän till mig som försökt ta livet av sig så bad jag om att få byta avdelning tills dom hade utrett och förflyttat henne till en annan avdelning. Det hade varit katastrof för henne om hon hade sett mig där pga olika orsaker.
 
Ni har självklart rätt. Det vet jag ju egentligen. Ska prata med min chef imorgon. Precis som ni skriver är det nog bäst att någon annan tar över honom. Det var ju rätt uppenbart redan innan jag skrev tråden. Jag mår ju inte heller bra av detta. Kan inte sova på nätterna och känner mig märkbart ledsen. Nedstämd liksom. Ibland tänker jag att jag inte borde arbeta med människor på det här sättet, jag är uppenbarligen för känslig. Lider så av andras öden.
Att du är empatisk behöver ju inte betyda att det inte är ett yrke för dig så länge du själv inte mår dåligt av det. Så länge du agerar professionellt så är det ju inga problem att känna känslor och ha empati. Det är vad man gör med det som visar på om man är professionell eller ej. Sen tror jag att det är väsentligt att man har en handledare speciellt i början av yrket. Att arbeta med människor som inte mår bra påverkar ju en såklart, det borde vara en självklarhet att även ni har en handledare eller kurator att prata med.
 
Klokt av dig om du pratar med chefen imorgon! Den största tjänsten du kan göra killen - och dig - är inte att jobba nära honom.

Klokt också att du själv kände på dig att det var fel så att du skrev den här tråden. :)

Tack.

Jag har arbetat inom social omsorg/psyk i över tio år, och har alltid haft svårt att inte låta mig påverkas av människors öden. Detta, dvs känslan av att verkligen vilja rädda och ta hand om någon, är dock något jag aldrig upplevt förut. Nu när jag har bestämt mig för att prata med min chef känner jag mig faktiskt mycket lättare till mods.

Tack alla för att ni gjorde det självklara så mycket mer självklart. :up:
 
Ni har självklart rätt. Det vet jag ju egentligen. Ska prata med min chef imorgon. Precis som ni skriver är det nog bäst att någon annan tar över honom. Det var ju rätt uppenbart redan innan jag skrev tråden. Jag mår ju inte heller bra av detta. Kan inte sova på nätterna och känner mig märkbart ledsen. Nedstämd liksom. Ibland tänker jag att jag inte borde arbeta med människor på det här sättet, jag är uppenbarligen för känslig. Lider så av andras öden.
Det låter jättebra. Tråden var nog mest bara som din kontroll av att du tänker rätt.
 
Ibland tänker jag att jag inte borde arbeta med människor på det här sättet, jag är uppenbarligen för känslig.
Fel slutsats.

Empati är bra och nödvändigt. Med tiden lär man sig dock att hantera det man möter på jobbet på ett sätt så att man får lite distans till det när man kommer hem. Man lär sig skilja på sin professionella roll och sitt privatliv. Hitta en balans där man känner att man gör vad man kan på jobbet för att sen kunna ägna sig åt annat hemma.

Det behöver du stöd för. Det tar tid att komma dit. Det krävs erfarenhet och vägledning.
 
Aj aj håller med samtliga. Har varit med om något liknande (visserligen på fängelse) och det slutade inte lyckligt för
någon part. Tvärtom faktiskt. Tala omedelbart med din chef och avlägsna dig helst från honom omgående.
Lycka till.
 
Så bra att du tänker berättar för din chef! Det låter som om du behöver få handledning och hjälp med hur du ska förhålla dig i din yrkesroll och hur du ska hantera allt det svåra som väcks i relation till patienterna.
Jag jobbar också i psykiatri och kan känna igen att vissa berör en starkare än andra. Så kommer det vara, det är inget fel på dig alls för det! Men för att du inte ska drunkna i jobbet eller börja fatta beslut på fel grunder så behöver du få hjälp av någon med hanteringen :)
 
Kör en hemlis då ämnet är känsligt.

Jag arbetar inom psykiatrin, med människor som haft det tufft under uppväxten. Många av dom jag jobbar med har psykiska men för livet medan några "blommar ut" hos oss och såsmåningom går vidare till att leva så gott som normala liv. Jag är kontaktperson åt tre olika personer varav en har väckt förbjudna känslor i mig och jag vet inte vad jag skall göra.

Killen i fråga är några år yngre än mig och har varit med om saker i sitt liv som är så rysliga att det har gett mig ett svart hål i själen. Trots detta har han blivit en fantastiskt fin individ, som inom några år lär kunna flytta från "oss" och skaffa sig ett normalt liv. Han har en del sociala problem och problem med relationer, men mig gillar han verkligen. Alla i personalen påtalar hur han lyser upp när han och jag har inbokade samtal och aktiviteter, och jag tycker väldigt mycket om att vara med honom också. För mycket. Så mycket att jag planerar in fler aktiviteter med honom än jag borde. Så mycket att jag vill lägga och ändra mitt schema för att kunna göra så mycket som möjligt med honom. Så mycket att jag tänker på honom även på min lediga tid.

Jag skulle väl inte vilja säga att det är romantiska känslor, mer moderliga/syskonaktiga. Jag känner ett starkt behov av att vara nära honom. Vill ta honom i min famn och läka hans sår. Klappa den där lilla trasiga killen som fortfarande bor i honom på kinden och säga att allt kommer blir bra. Ge honom den trygghet som han aldrig har upplevt. Visa honom att han är värd att älskas, att det finns människor som inte vill ge upp på honom. Han har ingen familj, har adrig haft någon och står helt ensam o världen. Jag får så ont i hjärtat när jag tänker på vad han gått igenom i sitt liv att jag vissa nätter inte kan sova. Tankarna bara snurrar och jag mår så fruktansvärt dåligt.

Ibland tänker jag att jag borde säga upp mig från jobbet och "adoptera" honom, liksom göra honom till min bror. Säger jag upp mig behöver jag ju liksom inte anpassa mig till de regler jag måste anpassa mig till idag. Men det går ju såklart inte, egentligen. Ibland tänker jag att jag kanske inte borde vara hans kontaktperson, men det känns inte alls bra. Han skall inte behöva bli straffad för att jag inte kan kontrollera mina känslor.

Det känns lite hopplöst. Jag tycker så himla himla mycket om den här personen och det är absolut inte okej att ha den här typen av känslor för honom. Det är så oprofessionellt att jag nästan skäms. Men vad sjutton gör man?


Kan ju berätta att detta började precis som det du beskriver: http://tt.omni.se/f9ebf46be5b40c94c1842f9c12dbfbd2d852bb01
 
Se det inte som att han straffas, se det som att du hjälper honom genom att han får byta kontaktperson. Om ni ska ha ett sånt band blir det ju jättesvårt för honom när han sen ska ut på egna ben och klippa banden med er. Du ska absolut inte vara kontaktperson åt honom mer.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle...
Svar
14
· Visningar
1 013
Skola & Jobb Som en uppdatering på gamla tråden, så blev jag "av med jobbet". Fick besked om detta idag, att jag inte fick en tillsvidareanställning...
Svar
19
· Visningar
2 525
Relationer Hejhopp. Bönar och ber efter nått svar från någon klok människa med lite livs erfarenhet. Har visserligen lite själv betoning på lite...
2 3
Svar
52
· Visningar
3 644
Senast: Mabuse
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
3 769
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCIV
  • Vilka poddar lyssnar du på?
  • Sminktråden

Hund, Katt, Andra Djur

  • Att ångra en valp
  • Uppdateringstråd 29
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp