Föreställningar om att ha barn innan ni fick egna

[stjarnhimmel]

När vi väntade vår änglatös fick vi höra alla hemskheter om föräldraskap man kan tänkas få höra. -När ni får barn kommer ni inte hinna med ditten och datten, det kommer bli stökigt och ni kan glömma allt vad komma i tid heter och ni kommer inte få sova. Blöjsprängningar med ryggbajs och allt vad det va. Alltså en inte helt glamorös bild av föräldraskapet öht.
Nu när vi äntligen har vår lille kille i familjen så får jag får väl säga att precis allt har blivit tvärtom!
Sammy är 9mån nu och vi har fått världens gladaste bebis Vi har farit kors och tvärs över Sverige, husvagnssemestrat, fjällvandrat, vi åker på jaktprov och hundträningar och nu totalrenoverar vi kök och största delen av nedervåningen och Sammy är med på allt utan större bekymmer.

Mesta tiden går dock åt till att njuta av vardagen och gosa i massor!
Livet blev så mycket bättre med bebis än utan

Vilket fint inlägg!

 

[Lazy Lady]

Vilket fint inlägg!

Tack

 

[Rhinos]

Vad roligt det är att läsa om era erfarenheter. Känner verkligen igen mig i mycket.

En annan sak som jag kom på när jag läste barnrumstråden, är att det kändes som att allt praktiskt var tvunget att vara fixat tills barnet skulle födas. T.ex. skulle barnvagn vara fixat, alla kläder skulle vara redo, barnrummet inrett innan bebisen kom. När han sedan anlände insåg jag att det var långt från allt det där vi hade fixat som vi egentligen hade behövt ha bråttom med. Behöver jag tillägga att vi därför knappt fixade något inför 2:ans ankomst :P.

 

[Rhinos]

När vi väntade vår änglatös fick vi höra alla hemskheter om föräldraskap man kan tänkas få höra. -När ni får barn kommer ni inte hinna med ditten och datten, det kommer bli stökigt och ni kan glömma allt vad komma i tid heter och ni kommer inte få sova. Blöjsprängningar med ryggbajs och allt vad det va. Alltså en inte helt glamorös bild av föräldraskapet öht.
Nu när vi äntligen har vår lille kille i familjen så får jag får väl säga att precis allt har blivit tvärtom!
Sammy är 9mån nu och vi har fått världens gladaste bebis Vi har farit kors och tvärs över Sverige, husvagnssemestrat, fjällvandrat, vi åker på jaktprov och hundträningar och nu totalrenoverar vi kök och största delen av nedervåningen och Sammy är med på allt utan större bekymmer.

Mesta tiden går dock åt till att njuta av vardagen och gosa i massor!
Livet blev så mycket bättre med bebis än utan

Vad härligt att höra. Kan inte ens föreställa mig hur det är att gå igenom det som du gått igenom .

 

[Omega]

Jag kunde absolut inte föreställa mig att jag skulle älska honom så mycket som jag gör! Eller att jag skulle ha så svårt att vara utan honom som jag faktiskt har (några timmar är skönt, men inte mer än så). Minns att jag brukade säga till min mamma att jag skickar upp eventuella barn på sommarläger till henne och så får de vara där och njuta hela somrarna (hon är lärare så hon har också sommarlov), kommer ju inte att hända kan jag nu meddela

Finns nog flera andra grejer som var annorlunda än jag föreställt mig, vissa saker "bättre" och vissa "sämre", fast att jag försökte att inte föreställa mig så mycket alls. Trodde att vi skulle vara jättetrötta, men sonen har sovit hela nätter från tidig ålder, så det är egentligen inget problem. Dock så har han mycket svårare att sova på dagen, så jag får ju inte mycket gjort.
Jag tror att jag hade nån bild av att bara man bytt blöja, matat och barnet fått sova så skulle man ha ett ganska nöjt barn (). Det visade sig vara ganska mycket svårare att lägga ner sonen än vad jag trott, han ville vara med i famnen överallt från dag ett.

Det är som någon annan skrev; visst kan man göra det mesta man gjorde innan även med barn, och vår son har hängt med både på fina restauranger och på veterinärbesök med katt och häst, men det är ju helt enkelt inte värt besväret så ofta. Jag sitter liksom hellre hemma i soffan och bråkar med amningsnapp, äter middag med skrikande sprattlande bebis i vårt eget kök, och jag försöker hellre fixa barnvakt en timme än att släpa med uttråkad bebis till klädaffärer när jag verkligen behöver köpa lite nya kläder.

Sen det där med att jag minsann skulle strosa runt med vagnen med en latte i handen mest hela tiden..

 

[Lazy Lady]

Vad härligt att höra. Kan inte ens föreställa mig hur det är att gå igenom det som du gått igenom .

Jag är väldigt lättad att det inte är så många som behöver gå igenom det

 

[FengurLaugar]

Jag hade inga värre föreställningar men jag trodde nog att det skulle gå att få dom att sova i egen säng från start och att dom skulle sova mycket och länge dagtid för så gör ju bäbisar

Äldsta dottern provade vi att ha i spjälsängen i början men nej, hon skulle ligga i armhålan på mig och det gjorde hon i 4-5 månader. Samma med yngsta dottern men där provade vi inte ens att ha henne i spjälsängen. Alla fick sova bäst när bäbis log i mammas armhåla och då fick det va så helt enkelt Det där med att sova dagtid var inte äldsta dotterns grej alls. Hon powernapade då och då men aldrig några långa stunder, samma med yngsta dottern. Däremot har dom sovit mer eller mindre hela nätter från start.

 

[MM]

Jag hade inga föreställningar mer än att jag trodde föräldraskapet skulle vara fantastiskt. Annars hade jag inte velat ha barn om jag inte trodde det skulle berika mitt liv.

Jag trodde dock inte vid andra barnet att barnet skulle sitta fastklistrad i mig i ett halvår ungefär på nivån att duscha med bärselen på.. Då första mest ville vara själv.
Jag trodde inte heller att tvåan skulle samsova med oss tills barnet var över 7 år gammal. Jag såg någonstans vid 3-4 års åldern att när som helst nu får jag tillbaka min säng och kan skeda maken igen. Vilket skämt

Jag trodde inte heller att jag skulle ha 40/50+ möten varje år med hab, bup, tandläkarspecialisten, logoped, sjukgymnast, ridterapi, "habsim", blodprover, dietist, kommunmöten, hjälpmedelscentralen, forskningsstudie, psykolog, läkare och alla vilka dom nu är vi träffar.
Vem föreställer sig den delen av ett föräldraskap även om typ alla tänkt tanken "tänk om det är något fel på barnet".
Men numera är det en livsstil och min planerings- och fanasiförmåga för att lösa problem är numera gränslös. Allt går att lösa även om svetten rinner ibland

 

[Ainon]

Jag trodde inte jag skulle bli så himla känslosam att jag i flera veckor grät när jag tittade på bebis bara för att man var så lycklig och älskade bebis så mycket. Nästan så att ögonen fortfarande tåras ibland när man tänker på att hon är "min". Känner mig urfånig

Sen trodde jag det skulle bli mycket jobbigare med vakna nätter osv, men jag väntar bara på att få äta upp detta, hon är ju bara 3 månader än

 

[Tassetass]

Jag trodde inte heller att jag skulle ha 40/50+ möten varje år med hab, bup, tandläkarspecialisten, logoped, sjukgymnast, ridterapi, "habsim", blodprover, dietist, kommunmöten, hjälpmedelscentralen, forskningsstudie, psykolog, läkare och alla vilka dom nu är vi träffar.
Vem föreställer sig den delen av ett föräldraskap även om typ alla tänkt tanken "tänk om det är något fel på barnet".
Men numera är det en livsstil och min planerings- och fanasiförmåga för att lösa problem är numera gränslös. Allt går att lösa även om svetten rinner ibland

Du är lite av en föräldraidol för mig här på buke.

Och det där med möten och planering, det känner jag igen från min ena syster som har ett barn med Downs syndrom. Jag tror, som du säger, att många tänkt tanken på vad som händer om barnet inte är friskt men att de sedan landat i "Barnet kommer vara älskat" och sedan inte tänkt så mycket längre. Allt det praktiska runt barn med funktionsnedsättningar är liksom svårt att föreställa sig.

 

[Rhinos]

Jag hade inga föreställningar mer än att jag trodde föräldraskapet skulle vara fantastiskt. Annars hade jag inte velat ha barn om jag inte trodde det skulle berika mitt liv.

Jag trodde dock inte vid andra barnet att barnet skulle sitta fastklistrad i mig i ett halvår ungefär på nivån att duscha med bärselen på.. Då första mest ville vara själv.
Jag trodde inte heller att tvåan skulle samsova med oss tills barnet var över 7 år gammal. Jag såg någonstans vid 3-4 års åldern att när som helst nu får jag tillbaka min säng och kan skeda maken igen. Vilket skämt

Jag trodde inte heller att jag skulle ha 40/50+ möten varje år med hab, bup, tandläkarspecialisten, logoped, sjukgymnast, ridterapi, "habsim", blodprover, dietist, kommunmöten, hjälpmedelscentralen, forskningsstudie, psykolog, läkare och alla vilka dom nu är vi träffar.
Vem föreställer sig den delen av ett föräldraskap även om typ alla tänkt tanken "tänk om det är något fel på barnet".
Men numera är det en livsstil och min planerings- och fanasiförmåga för att lösa problem är numera gränslös. Allt går att lösa även om svetten rinner ibland

Jag har läst en del på buke om dina barn och du verkar vara en helt fantastisk förälder . Jag är sjukt imponerad av dig. För mig har tanken knappt ens slagit mig under graviditeten att mina barn ens skulle kunna få en diagnos och skulle vara helt oförberedd om det skulle hända. Men OM det nu blir så antar jag att man, precis som du säger, löser det på något sätt trots att det inte var riktigt så man trodde det skulle bli.

 

[Rhinos]

Jag trodde inte jag skulle bli så himla känslosam att jag i flera veckor grät när jag tittade på bebis bara för att man var så lycklig och älskade bebis så mycket. Nästan så att ögonen fortfarande tåras ibland när man tänker på att hon är "min". Känner mig urfånig

Sen trodde jag det skulle bli mycket jobbigare med vakna nätter osv, men jag väntar bara på att få äta upp detta, hon är ju bara 3 månader än

Åh, känslosam kan jag verkligen skriva under på. Gråter åt otroligt mycket nu för tiden. Orkar knappt höra nyheter där barn far illa och utsatta barn berör mig på ett helt annat sätt nu.

Jag är även mer känslig för sorgliga filmer. När Lejonkungen gick på tv under julhelgen kunde vi knappt med att se öppningsscenen utan att börja storgråta .

 

[hvala]

Jag hade föreställningen att jag inte skulle få sova på flera år och att mitt barn skulle bli ett monster i treårsåldern. Sen fick jag ett barn som från 6 månaders ålder sover hela nätterna i egen säng i eget rum, och angående trotsåldern så har jag insett att alla barn olika uttryck. Jag har fått ett barn som aldrig blir arg. Vi har aldrig (efter bebistiden) haft ett argt skrikande barn i mataffären eller på bussen. Däremot kan hon bli väldigt ledsen när hon inte får som hon vill, men det är inte lika dramatiskt och det går lätt att avleda.

En sak som jag nog inte trodde men som andra verkar tro är att man blir så bunden och oflexibel när man får barn. Första barnet fick hänga med på allt möjligt. Jag minns mest att vi inte cyklade lika mycket mtb eftersom man inte precis kör med bebis i cykelvagn över stock och sten. Nu med andra barnet känner jag mig mer hämmad eftersom två barn ska synkas och storasyster måste få sitt även om lillebror stökat på natten och jag helst vill lägga mig och sova.

 

[Lindon]

Det där med maten. Sålänge föräldrarna äter allt och visar det så kommer ungen att göra samma. Jo tjena. Köttbullar och makaroner. Makaroner och korv. Som tur var gillar han frukt och vissa grönsaker annars hade det vart enformigt Men det är väl bara en fas hoppas jag...

Som barnlös kunde jag sura över ungar som skrek i affären..nu med en 2,5 åring så blir jag snarare provocerad om någon ser sur ut om ungen höjer rösten. Försök bättre själv

Man skulle aldrig få sova mer. Har aldrig sovit så mycket (förlåt alla ni som inte får sova).

 

[MM]

Du är lite av en föräldraidol för mig här på buke.

Och det där med möten och planering, det känner jag igen från min ena syster som har ett barn med Downs syndrom. Jag tror, som du säger, att många tänkt tanken på vad som händer om barnet inte är friskt men att de sedan landat i "Barnet kommer vara älskat" och sedan inte tänkt så mycket längre. Allt det praktiska runt barn med funktionsnedsättningar är liksom svårt att föreställa sig.

Jag har läst en del på buke om dina barn och du verkar vara en helt fantastisk förälder . Jag är sjukt imponerad av dig. För mig har tanken knappt ens slagit mig under graviditeten att mina barn ens skulle kunna få en diagnos och skulle vara helt oförberedd om det skulle hända. Men OM det nu blir så antar jag att man, precis som du säger, löser det på något sätt trots att det inte var riktigt så man trodde det skulle bli.

Tack

 

[pannkaka]

hade lovat mig själv att inte skaffa så mycket leksaker och sånt till Lucas, nu ser det ut som om jag måste hitta nått ställe att ställa mina grejer för hela hemmet är fullt av hans saker , leksaker förökar sig har jag märkt.

 

[supersonic]

Vad roligt det är att läsa om era erfarenheter. Känner verkligen igen mig i mycket.

En annan sak som jag kom på när jag läste barnrumstråden, är att det kändes som att allt praktiskt var tvunget att vara fixat tills barnet skulle födas. T.ex. skulle barnvagn vara fixat, alla kläder skulle vara redo, barnrummet inrett innan bebisen kom. När han sedan anlände insåg jag att det var långt från allt det där vi hade fixat som vi egentligen hade behövt ha bråttom med. Behöver jag tillägga att vi därför knappt fixade något inför 2:ans ankomst :P.

Barnvagnen fick vi hem på bf Och vi fixade en snuttefilt innan tvåan

 

[MalanMjöl]

Jag trodde inte jag skulle bli så himla känslosam att jag i flera veckor grät när jag tittade på bebis bara för att man var så lycklig och älskade bebis så mycket. Nästan så att ögonen fortfarande tåras ibland när man tänker på att hon är "min". Känner mig urfånig

Sen trodde jag det skulle bli mycket jobbigare med vakna nätter osv, men jag väntar bara på att få äta upp detta, hon är ju bara 3 månader än

Åh, känslosam kan jag verkligen skriva under på. Gråter åt otroligt mycket nu för tiden. Orkar knappt höra nyheter där barn far illa och utsatta barn berör mig på ett helt annat sätt nu.

Jag är även mer känslig för sorgliga filmer. När Lejonkungen gick på tv under julhelgen kunde vi knappt med att se öppningsscenen utan att börja storgråta .

+1 på det här!! Inte så mycket när jag tittar på henne men just nyheter om barn som far illa får mig att må fysiskt dåligt!

 

[ako]

Framförallt hade vi inte riktigt fattat att allt inte blev enklare ju större de blir. Vi var såå nöjda och också glatt överraskade att vi kunde göra så mycket ”vuxensaker” med första barnet med oss när han var under ca 1. Vi fattade inte alls hur föräldrar till äldre barn tänkte när de sa att det mest blev jobbigt att gå på restaurang eller på mindre barnanpassade aktiviteter. Sedan lämnade barnet bäbisstadiet och vi förstod precis vad andra upplevde

 

[lil-sis]

Framförallt hade vi inte riktigt fattat att allt inte blev enklare ju större de blir. Vi var såå nöjda och också glatt överraskade att vi kunde göra så mycket ”vuxensaker” med första barnet med oss när han var under ca 1. Vi fattade inte alls hur föräldrar till äldre barn tänkte när de sa att det mest blev jobbigt att gå på restaurang eller på mindre barnanpassade aktiviteter. Sedan lämnade barnet bäbisstadiet och vi förstod precis vad andra upplevde

Jupp. När liten var riktigt liten plupp var han nöjd med att sitta i sjal eller sele. Nu när liten nästan är ett år vill han roas också. Och inte vara still så länge åt gången