Gamla släktingar

[Teilani]

Ja hur gör man när de börjar bli skröpliga?

I mitt fall är det min morfar som börjat få svårt att klara sig hemma, han går nu med två kryckor inne och tar bilen för att hämta posten 100 meter bort. Att städa, diska och laga mat har han aldrig klarat särskilt bra själv. Sedan min älskade mormor gick bort har dammet lagrats i snart centimeter tjocka drivor. Det sista har han även fått svårt med den egna hygienen, då han har så svårt att röra sig.

Hemhjälp ska han inte ha och doktor vill han inte gå till, envis gammal norrlänning.

Så vem ska hjälpa honom då?

Jo han har ju tre barn, då borde det ju finnas hjälp att hämta där, i morfars ögon. Min mamma har hjälpt honom att handla och dra av det värsta varje helg i två år. Nu räcker inte det riktigt längre, för han har blivit sämre helt enkelt. Han har då berättat att när hans pappa blev dålig på slutet så slutade hans syster sitt jobb och tog hand om pappan, underförstått jag tror det är dags nu. Men hon bodde ju granne med sin pappa och var gift, mamma är ensamstående och bor 5 mil bort.

Hon har då två bröder, en som inte vill ha med släkten alls att göra och en som det inte riktigt funkar med. Ber hon honom hjälpa morfar att handla behöver han inget för att när mamma ringer ha en lista lång som en arm. Mamma åkte till Turkiet en vecka och hade då bett brodern att hålla lite koll på pappan. När hon kommer hem har han ramlat och varit sängliggande i två dagar, mer eller mindre utan mat. Han har försökt ringa brodern som inte svarat.

Det sista har han börjat skuldbelägga mamma med saker som han hjälpt henne med genom åren för att få henne att ge mer hjälp. Men det går ju inte, hon skulle få sälja sitt hus och säga upp sig från sitt jobb, och säga hej då till någon vettig pension för egen del.

Hur förklarar man för en gammal människa att deras idéer är helt stenålders utan att de känner sig svikna och bortglömda?

 

[athena_arabians]

@Teilani: Beklagar att det är så illa med din morfar, sådant är jättejobbigt

Jag har ju viss erfarenhet iom att min pappa var dålig flera år innan han gick bort plus att jag hjälpte till att fixa hjälp åt mamma när det inte fungerade längre.

Man kan aldrig tvinga på någon hjälp, det är inte tillåtet. Jag skulle rekommendera att prata med kommunens samordnare/vårdplanerare och att du och din mamma åker med dem till din morfar och pratar med honom. Givetvis vänligt men försöka förklara att din mamma kan inte göra mer. Kanske skulle det fungera om man lägger fram det som att han kan ju börja med att prova med hemtjänst? Min pappa var väldigt emot det hela men när "flickorna" väl hade börjat komma gick det alldeles utmärkt!

Det låter ju också som att han skulle behöva medicinsk hjälp också och här i Falu kommun finns det hemsjukvård i kommunens regi. Det fungerade också jättebra för pappa.

Hoppas det går bra för er!

 

[Petruska]

Vill han verkligen inte ha hemhjälp, så är det väl tyvärr inte mycket du kan göra. Men kanske är det lättare för honom att tala med kommunen om det än med sin familj?

Hans svårigheter med att gå, låter ungefär som min pappa. Men det är väl inget större problem om han kan köra bil? Det är ju bara som ett vanligt handikapp. Oavsett om det kommit tidigt eller sent i livet.

Det där med städningen osv, kan det vara så enkelt att ha ser illa? Dvs skulle ett besök hos optiker kunna vara till lite hjälp möjligen?

 

[Björk]

Hur förklarar man för en gammal människa att deras idéer är helt stenålders utan att de känner sig svikna och bortglömda?

Jag tror man får säga som det är "Jag kan inte säga upp mig för att sköta om dig; då får jag en usel pension och kommer knappt överleva när jag blir gammal". Förutom ekonomi tycker jag din mamma kan utgå ifrån vad hon känner faktiskt; delge sin pappa att det förmodligen knappast skulle förbättra deras relation om hon blev hans "hushållerska". Jag skulle i alla fall förmodligen känna en bitterhet om jag gjorde en sådan sak; sa upp mig för att sköta om min gamla pappa när jag egentligen inte alls har lust med det. Om man närmar sig honom utifrån aspekten att han väl (?) inte vill att hans dotter inte ska få ha sitt eget liv längre så kanske han förstår?

Tyvärr måste han nog få höra att idéerna är stenålders. Vi har inte ett samhällssystem idag som bygger på att barnen (=döttrarna) ska ge upp sina egna liv och jobb för att ta hand om gamla föräldrar. Jag tror din mamma (och du?) behöver släppa lite på "snällheten" och ställa krav. Han behöver hjälp - ni kan hjälpa honom att skaffa hjälp; t ex via hemtjänsten i kommunen!

Hur jobbigt han än tycker det är att bli beroende av främmande människor så är det så man måste göra. Fördelen med det är ju att han och hans dotter kan ha en relation som bygger på trevligt umgänge istället. Istället för att hon måste handla, diska och städa så kan de umgås över en kopp kaffe, kanske åka iväg en sväng på en liten utflykt eller något annat.

 

[vinkelina]

Vi har sådana klienter på jobbet. Som inte vill ha hemhjälp. Vi börjar då med ett "kontrollbesök" i veckan. Att man kommer över. Ser att allt är okej och dricker kaffe. Så att de vänjer sig. Sedan utökar man sakta. Skall ja inte dammsuga när jag ändå är här osv

 

[stjarnhimmel]

Jag tror också på ett besök med hemstjänsten. Gärna att du har pratat med dem innan så de är införstådda med situationen. Min mormor tex var jättemkt emot hemtjänst i början men tyckte sen att "det var ju trevligt när tjejerna kom".
Sen lärde jag mig också med min mormor att inte gå in i varenda diskussion. Jag accepterade att vi hade olika syn på saker eftersom vi var uppväxta i helt olika tid.

 

[athena_arabians]

Hur jobbigt han än tycker det är att bli beroende av främmande människor så är det så man måste göra. Fördelen med det är ju att han och hans dotter kan ha en relation som bygger på trevligt umgänge istället. Istället för att hon måste handla, diska och städa så kan de umgås över en kopp kaffe, kanske åka iväg en sväng på en liten utflykt eller något annat.

Det här tycker jag är jätteviktigt, jag sa ifrån väldigt tidigt när det gällde både mamma och pappa när det jag gjorde började bli för mycket vård. Det jag gjorde/gör för dem var/är guldkanten i tillvaron, dvs det som inte fokuserar på krämpor och att man behöver hjälp.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror man får säga som det är "Jag kan inte säga upp mig för att sköta om dig; då får jag en usel pension och kommer knappt överleva när jag blir gammal". Förutom ekonomi tycker jag din mamma kan utgå ifrån vad hon känner faktiskt; delge sin pappa att det förmodligen knappast skulle förbättra deras relation om hon blev hans "hushållerska". Jag skulle i alla fall förmodligen känna en bitterhet om jag gjorde en sådan sak; sa upp mig för att sköta om min gamla pappa när jag egentligen inte alls har lust med det. Om man närmar sig honom utifrån aspekten att han väl (?) inte vill att hans dotter inte ska få ha sitt eget liv längre så kanske han förstår?

Tyvärr måste han nog få höra att idéerna är stenålders. Vi har inte ett samhällssystem idag som bygger på att barnen (=döttrarna) ska ge upp sina egna liv och jobb för att ta hand om gamla föräldrar. Jag tror din mamma (och du?) behöver släppa lite på "snällheten" och ställa krav. Han behöver hjälp - ni kan hjälpa honom att skaffa hjälp; t ex via hemtjänsten i kommunen!

Hur jobbigt han än tycker det är att bli beroende av främmande människor så är det så man måste göra. Fördelen med det är ju att han och hans dotter kan ha en relation som bygger på trevligt umgänge istället. Istället för att hon måste handla, diska och städa så kan de umgås över en kopp kaffe, kanske åka iväg en sväng på en liten utflykt eller något annat.

Jag tänker också att det är inte du eller mamma som ska behöva ge den dagliga vården som också kanske kommer krävas mer och mer. Det kan hemtjänst/ sjukvård göra och så kan ni stå för det sociala iställe.

 

[tanten]

Rätt viktigt är att komma ihåg att hjälp INTE är lika med kärlek!!

Att hjälpa någon på daglig basis är tungt och krävande. Det finns inget som blir bättre av att ytterligare en person i familjekretsen blir dålig.

Hemtjänst finns av en orsak. för att den som är gammal och/eller skröplig ska kunna få hjälp med sitt dagliga.

 

[mandalaki]

Ja hur gör man när de börjar bli skröpliga?

I mitt fall är det min morfar som börjat få svårt att klara sig hemma, han går nu med två kryckor inne och tar bilen för att hämta posten 100 meter bort. Att städa, diska och laga mat har han aldrig klarat särskilt bra själv. Sedan min älskade mormor gick bort har dammet lagrats i snart centimeter tjocka drivor. Det sista har han även fått svårt med den egna hygienen, då han har så svårt att röra sig.

Hemhjälp ska han inte ha och doktor vill han inte gå till, envis gammal norrlänning.

Så vem ska hjälpa honom då?

Jo han har ju tre barn, då borde det ju finnas hjälp att hämta där, i morfars ögon. Min mamma har hjälpt honom att handla och dra av det värsta varje helg i två år. Nu räcker inte det riktigt längre, för han har blivit sämre helt enkelt. Han har då berättat att när hans pappa blev dålig på slutet så slutade hans syster sitt jobb och tog hand om pappan, underförstått jag tror det är dags nu. Men hon bodde ju granne med sin pappa och var gift, mamma är ensamstående och bor 5 mil bort.

Hon har då två bröder, en som inte vill ha med släkten alls att göra och en som det inte riktigt funkar med. Ber hon honom hjälpa morfar att handla behöver han inget för att när mamma ringer ha en lista lång som en arm. Mamma åkte till Turkiet en vecka och hade då bett brodern att hålla lite koll på pappan. När hon kommer hem har han ramlat och varit sängliggande i två dagar, mer eller mindre utan mat. Han har försökt ringa brodern som inte svarat.

Det sista har han börjat skuldbelägga mamma med saker som han hjälpt henne med genom åren för att få henne att ge mer hjälp. Men det går ju inte, hon skulle få sälja sitt hus och säga upp sig från sitt jobb, och säga hej då till någon vettig pension för egen del.

Hur förklarar man för en gammal människa att deras idéer är helt stenålders utan att de känner sig svikna och bortglömda?

Jag tror att din morfar kanske känner som mina föräldrar, som också blåvägrar hemtjänst: hemtjänst är nästa snäpp mot slutet. Snäppet efter hemtjänst kommer äldreboendet och sedan är det slut.

Mina föräldrar har aldrig uttalat det så, men jag känner väldigt starkt att det är det som ligger bakom deras motstånd. Det, samt att det trots allt kan vara för jobbigt för integriteten att hela tiden släppa in främlingar i hemmet. Nu har det till slut fullständigt brakat samman hemma så gissningen är att mamma hamnar på någon typ av boende och att pappa går med på hemtjänst hemma.

Berättar det här för att jag tror att det är viktigt att ni tänker även på de här känslomässiga komponenterna som kan finnas i hans motstånd.

 

[athena_arabians]

@mandalaki: Beklagar, det måste vara så jobbigt Det du beskriver är ungefär vad som hände med mina föräldrar och det blev ju faktiskt helt ok tillslut. Mamma trivs på sjukhemmet och pappa hade den hjälp han behövde för att kunna bo hemma

Jag tror du har rätt vad det gäller det känslomässiga och tror därför man ska tassa lite försiktigt när man introducerar hemtjänsten. Får de bara prova så brukar de tycka att det nog ändå är rätt bra men har trots allt kunnat behålla sin värdighet och självständighet.

 

[Petruska]

Berättar det här för att jag tror att det är viktigt att ni tänker även på de här känslomässiga komponenterna som kan finnas i hans motstånd.

Vilken sympatisk tolkning jämfört med allt det här om generationer och könsroller, som låter som om alla i viss ålder och generation är likadana. (Vi ser ju ofta trådar om män som verkar vara ungefär lika husliga som gamlingen, men som är runt trettio.)

Det vet man ju även i yngre år hur jobbiga stora förändringar är, och när de då är ofrivilliga eller upplevs påtvingade blir det ju inte lättare.

Förutsatt att gamlingen inte är alltför dement, lutar jag åt att anhöriga INTE ska "jämna marken" för hemtjänsten alltför mycket/alls. Jag tycker att det är mer integritetskränkande än själva hjälpen i hemmet.

 

[mandalaki]

Vilken sympatisk tolkning jämfört med allt det här om generationer och könsroller, som låter som om alla i viss ålder och generation är likadana. (Vi ser ju ofta trådar om män som verkar vara ungefär lika husliga som gamlingen, men som är runt trettio.)

Jag ser det ju dessvärre på så nära håll just nu att jag inte kan undgå att lära mig lite av det. Alla behöver visserligen inte fungera som mina föräldrar men jag förstår fullt ut att vid deras höga ålder är varje samhällelig insats ett steg närmare slutet.

Mina föräldrar kräver som väl är inte att min syster och jag ska hjälpa dem, tvärtom egentligen. Pappa, som är den som fortfarande är klar i huvudet, har länge försökt mörka för oss hur illa det varit ställt hemma. Men vi hjälper dem ju ändå, ffa gör min syster det som bor i samma stad som de. Och det tar på henne, helt klart.

 

[Petruska]

Jag är inte där än, men båda är över 75 så det kan ju bli hursomhelst närsomhelst.

Bland vänner och bekanta märker jag stor oro när deras gamla föräldrar får svårt att gå. Min pappa har inte kunnat gå något nämnvärt sedan 1949, så just det problemet tar jag ganska lätt på. Det är inte gångförmåga i sig som avgör om en människa kan klara sig utan hjälp. Det är andra saker.


Jag tänker också att om man tex inte kan klippa gräs längre, så är det inte självklart att barnen ska göra det. Det GÅR ju inte att upprätthålla en annan persons fulla kapacitet ÅT gamlingen.

Min egen oförmåga att ens acceptera mina läsglasögon gör att jag helst inte tänker på hur mitt åldrande alls. Tror inte hemtjänst är lättare att vänja sig vid.

@mandalaki

 

[mandalaki]

Jag är inte där än, men båda är över 75 så det kan ju bli hursomhelst närsomhelst.

Bland vänner och bekanta märker jag stor oro när deras gamla föräldrar får svårt att gå. Min pappa har inte kunnat gå något nämnvärt sedan 1949, så just det problemet tar jag ganska lätt på. Det är inte gångförmåga i sig som avgör om en människa kan klara sig utan hjälp. Det är andra saker.


Jag tänker också att om man tex inte kan klippa gräs längre, så är det inte självklart att barnen ska göra det. Det GÅR ju inte att upprätthålla en annan persons fulla kapacitet ÅT gamlingen.

Min egen oförmåga att ens acceptera mina läsglasögon gör att jag helst inte tänker på hur mitt åldrande alls. Tror inte hemtjänst är lättare att vänja sig vid.

@mandalaki

Pappa är söndervärkt, går i princip dubbelvikt och får svåra smärtor i benen när han sitter eller går. Han har rullator ute och tycker det är jättebra, men inne vägrar han: "Inne går det bra, där håller jag mig ju i väggarna"

 

[stjarnhimmel]

TS- jag tror också det är viktigt att inse att man inte kan göra allt. Att ta hand om en åldrande förälder plus dennes hem plus eventuell trädgård samt att man ska rodda runt sitt eget liv är liksom inte rimligt. Man orkar och kan inte göra allt.

 

[Petruska]

Så gör min pappa, fast kompletterad med två kryckor. Jag tolkar det positivt. Det är sant. Han tycker ju att det går helt ok, han har bara "lite svårt att gå". Ont har han vare sig han går eller ligger, så det är ju bättre att han går.

Han måste ha fruktansvärt ont pga postpolio i ländryggen. Men det är ju som det är.

Ute har min pappa en sorts eldriven "moppe" om han inte tar bilen, inne går han. Eller "går". Rullator och rullstol är hemskt meckigt i ett normalt hem, det får inte plats.

@mandalaki

 

[mandalaki]

Så gör min pappa, fast kompletterad med två kryckor. Jag tolkar det positivt. Det är sant. Han tycker ju att det går helt ok, han har bara "lite svårt att gå". Ont har han vare sig han går eller ligger, så det är ju bättre att han går.

Han måste ha fruktansvärt ont pga postpolio i ländryggen. Men det är ju som det är.

Ute har min pappa en sorts eldriven "moppe" om han inte tar bilen, inne går han. Eller "går". Rullator och rullstol äf hemskt meckigt i ett normalt hem, det får inte plats.

Ja, det låter mer positivt än för min pappa (85), helt klart. Han har inihelvete ont. Eftersom han går så dåligt och hela tiden måste hålla sig med en hand kan han bära en kaffekopp från diskbänken till köksbordet, det är allt. Han dukar med en tallrik/ett glas i taget. Och några gånger när mamma ramlat (och brutit först den ena armen, sedan den andra) så har hon själv inte kunnat resa sig (ens utan frakturer) och han har inte lyckats lyfta upp henne utan istället ringt min syster som har fått kasta sig i bilen och fått åka och resa upp mamma! (Jag bor en timme därifrån, därför är det henne han ringer).

Så det går verkligen inte. Han behöver rullator och han behöver hjälp. Mamma är på sjukhus just nu men lär nog aldrig komma hem mer.

 

[Petruska]

Ja, jag förstår det. Så (o)rörlig har min pappa varit i över 60 år. Normaltillstånd.

Men om gubbarna tycker att det funkar, ser jag inte riktigt något utrymme för andra tolkningar. Och det verkar båda våra pappor tycka, om jag fattar rätt. Skillnaden är hur familjen tar det. Där är jag nog en smula mer härdad än du.

Jag har ju aldrig sett min pappa bära mer än en kopp, och helst bara TILL bordet, inte från det. Jag har aldrig ens tänkt på det som ett direkt problem, lite tidsödande, inte mycket mer. Jag dukar så klart när jag är där, men jag går inte dit därför. Ont har de ju vare sig de dukar eller inte. Då måste det ju vara bättre att de dukar. Kaffe vill man ju ha.

Jag fattar att det är jobbigt. Det är inte det. Det är mest hur vi ska/kan hantera det som är lite intressant.

Din mammas ramlande däremot - vore ju hemskt skönt om hon kunnat acceptera en larmknapp. Men man förstår ju verkligen hur kul det känns att få en sån.

 

[Teilani]

Tack för alla svar och tankar, att det inte går att tvinga på någon hjälp vet vi. Men tips på hur man kan förhandla mottages tacksamt.

Vi är oroliga för hur det ska bli i vinter, morfar har ramlat flera gånger och skadat sig rätt illa. Skräcken är att han ska ramla ute i kylan och bli liggande. Det hade varit så skönt att veta att han blir tilltittad med jämna mellanrum.

Det tråkiga är att han inte ser det som att min mamma har ett liv, eftersom hon är ensamstående och vi har flyttat så förstår han inte varför hon inte vill flytta hem och hjälpa honom. Att hon har ett jobb och vänner och hund verkar inte betyda någonting.

Vi ska ta en vända till med diskussionen gemensamt till helgen. Vi vill så klart inte han ska känna sig tvingad att ta emot hjälp, men samtidigt blir jag lite arg på honom när han vill tvinga mamma att ge upp så mycket av sitt liv.

Det känns lite dumt att ta kontakt med hemtjänsten utan att ha morfars godkännande, men de kanske kan hjälpa till genom att berätta hur de brukar jobba i sånna här fall?