Gravid - 1 år Gravid och så osäker..

#1
Hej!
Jag skulle behöva lite tankar kring den situation jag nu hamnat i. Jag behöver få skriva av mig, vill inte berätta om detta för någon närstående, i alla fall inte än.

Det är så att jag är gravid. Helt fantastiskt egentligen, men så oplanerat och så inte rätt i tiden. Ska försöka ta det hela från början.
Jag och min man har ett barn på 6 månader, det tog länge innan jag blev gravid den gången och vi trodde väl i vår enfald att det skulle var lika svårt om vi skulle försöka igen, men där hade vi fel. Vårt första barn var mycket efterlängtat och hela graviditeten var ganska rosaskimrande faktiskt (jag hade diverse krämpor, men inga stora sådana och glädjen över att vi lyckats bli gravida tog över), vi såg så mycket fram emot att bli föräldrar. Sedan föddes barnet och vi trivs väldigt bra som familj, naturligtvis kan man känna av sömnbrist emellanåt och sådana saker, men på det stora hela så är vårt barn ganska "enkel" om man får säga så.

I julas så slarvade vi med kondom en ynka gång och nu är jag alltså gravid. När vi fick reda på det reagerade både mannen och jag med att sitta och skratta i typ 10 minuter, vi kunde nog inte riktigt tro att det var sant. Sedan beslutade vi att "känna efter" någon dag och sedan prata om saken igen. Nu har vi båda fått lite kalla fötter, vi vet varken ut eller in. Vi hade absolut inte tänkt oss ett barn till så tätt inpå första barnet. Hen kommer ju bara vara 14 månader när syskonet föds. Det är detta som gör att vi tvekar. Orkar man verkligen med två barn så tätt?! Kommer första barnet må dåligt över att bli storasyskon så snart, och att då automatiskt få mindre av vår tid?
Någon därute med erfarenhet av att få två barn på relativt kort tid som vill berätta lite om sina erfarenheter?

Jag känner mig så himla dålig just nu. Jag känner att jag borde vara så glad och att jag inte förtjänar det här barnet när jag inte klarar att vara 100% glad över graviditeten. Jag jämför med hur glad jag var sist och att även ett litet syskon förtjänar att vi är lika glada åt hens ankomst som vi var åt storasyskonets. Jag tänker dessutom på att det nog inte blir fler barn än två, min man tycker att det räcker, och i så fall är detta alltså min sista chans att vara gravid och jag trivdes faktiskt väldigt bra med att vara det. Det känns lite synd att det kommer så tätt inpå och att jag inte hunnit få längta efter det igen. Det kan låta löjligt, det förstår jag, men jag känner verkligen så just nu.

En annan sak jag tänker lite på också är att min man, innan jag nu blev gravid igen, uttryckt att han kanske inte alls vill ha några fler barn, utan att han känner sig nöjd med att ha ett. Detta har varit jobbigt för mig då det är jätteviktigt för mig med fler barn, minst ett till men gärna två om jag skulle få bestämma. Nu känns det lite som att detta kanske är min chans till att ändå få fler barn.. På grund av risken att min man kanske aldrig vill försöka igen. Jag har givetvis frågat min man vad han vill att vi gör nu när situationen är som den är och han säger att eftersom att det är min kropp så ligger det slutgiltiga beslutet hos mig och att han kommer att stötta mig fullt ut hur jag än väljer att göra. Han säger att han självklart kommer att älska detta barn och att vi får göra det bästa av denna oplanerade situation. Han är en bra person och en bra pappa, så att det blir bra när barnet väl är här tvivlar jag inte på. Självklart skulle jag dock önska att vi båda kände oss jätteglada och att vi kunde få njuta av det hela och inte bara känna att vi får göra det bästa av det..

Sammanfattningsvis (det blev långt det här) så är jag egentligen mest orolig för att det kommer att bli övermäktigt med två småbarn. Vi har det ändå så bra som det är nu och jag är rädd att vi tar oss vatten över huvudet. Samtidigt vill jag absolut ha fler barn och jag är ändå glad över graviditeten ca 50% av tiden som det är nu. Jag tror att om min man hade blivit jätteglad så hade det sista av mina reservationer försvunnit, så det är klart att lite av osäkerheten sitter i att jag ju vet att han inte hade valt detta om han fått välja.

Är det någon som vill ge mig tips, råd, en tankeställning, ja vad som helst - så tar jag tacksamt emot det! Jag behöver verkligen få ventilera och diskutera detta, vända ut och in på det kanske. Tacksam för svar!
 
#2
Jag hade inte velat ha två så tätt, men det är ju jag.
Jag tyckte det var lysande med valp och bebis istället. Man klarar massor om man vill och måste, men det låter tufft, särskilt om mannen inte är med på tåget.
 
#3
Jag vill ju egentligen heller inte ha två så tätt, detta var ju inte planerat, men när det nu blivit som det blivit så känns det extremt svårt att avbryta.. Det skulle nog ta mig lång tid att komma över en eventuell abort, om jag överhuvudtaget skulle komma över det. Det känns jättesvårt att ens tänka på, men samtidigt så känner jag mig ju inte helt redo för två barn.
Jag skulle nog beskriva mannen som osäker, vilket ökar min osäkerhet. Skulle jag tala om för honom att nu kör vi på detta så skulle han helt klart säga okej till det, men som sagt, man skulle ju önska att det var med mer entusiasm från början, men det kan jag ju inte kräva av honom.
 
#4
Jag har en kompis som har 10 månader mellan sina två. Visst det var jobbigt till ochfrån med två blöjbarn men nu när barnen går i fk resp ettan så är hon jättebglad över det. Dem är ju så nära i ålder att dem kan umgås och vara med på allt tillsammans.

Det är ju stressigt när dem är små men jag tror det är skönt senare.
 
#5
Hej!
Jag skulle behöva lite tankar kring den situation jag nu hamnat i. Jag behöver få skriva av mig, vill inte berätta om detta för någon närstående, i alla fall inte än.

Det är så att jag är gravid. Helt fantastiskt egentligen, men så oplanerat och så inte rätt i tiden. Ska försöka ta det hela från början.
Jag och min man har ett barn på 6 månader, det tog länge innan jag blev gravid den gången och vi trodde väl i vår enfald att det skulle var lika svårt om vi skulle försöka igen, men där hade vi fel. Vårt första barn var mycket efterlängtat och hela graviditeten var ganska rosaskimrande faktiskt (jag hade diverse krämpor, men inga stora sådana och glädjen över att vi lyckats bli gravida tog över), vi såg så mycket fram emot att bli föräldrar. Sedan föddes barnet och vi trivs väldigt bra som familj, naturligtvis kan man känna av sömnbrist emellanåt och sådana saker, men på det stora hela så är vårt barn ganska "enkel" om man får säga så.

I julas så slarvade vi med kondom en ynka gång och nu är jag alltså gravid. När vi fick reda på det reagerade både mannen och jag med att sitta och skratta i typ 10 minuter, vi kunde nog inte riktigt tro att det var sant. Sedan beslutade vi att "känna efter" någon dag och sedan prata om saken igen. Nu har vi båda fått lite kalla fötter, vi vet varken ut eller in. Vi hade absolut inte tänkt oss ett barn till så tätt inpå första barnet. Hen kommer ju bara vara 14 månader när syskonet föds. Det är detta som gör att vi tvekar. Orkar man verkligen med två barn så tätt?! Kommer första barnet må dåligt över att bli storasyskon så snart, och att då automatiskt få mindre av vår tid?
Någon därute med erfarenhet av att få två barn på relativt kort tid som vill berätta lite om sina erfarenheter?

Jag känner mig så himla dålig just nu. Jag känner att jag borde vara så glad och att jag inte förtjänar det här barnet när jag inte klarar att vara 100% glad över graviditeten. Jag jämför med hur glad jag var sist och att även ett litet syskon förtjänar att vi är lika glada åt hens ankomst som vi var åt storasyskonets. Jag tänker dessutom på att det nog inte blir fler barn än två, min man tycker att det räcker, och i så fall är detta alltså min sista chans att vara gravid och jag trivdes faktiskt väldigt bra med att vara det. Det känns lite synd att det kommer så tätt inpå och att jag inte hunnit få längta efter det igen. Det kan låta löjligt, det förstår jag, men jag känner verkligen så just nu.

En annan sak jag tänker lite på också är att min man, innan jag nu blev gravid igen, uttryckt att han kanske inte alls vill ha några fler barn, utan att han känner sig nöjd med att ha ett. Detta har varit jobbigt för mig då det är jätteviktigt för mig med fler barn, minst ett till men gärna två om jag skulle få bestämma. Nu känns det lite som att detta kanske är min chans till att ändå få fler barn.. På grund av risken att min man kanske aldrig vill försöka igen. Jag har givetvis frågat min man vad han vill att vi gör nu när situationen är som den är och han säger att eftersom att det är min kropp så ligger det slutgiltiga beslutet hos mig och att han kommer att stötta mig fullt ut hur jag än väljer att göra. Han säger att han självklart kommer att älska detta barn och att vi får göra det bästa av denna oplanerade situation. Han är en bra person och en bra pappa, så att det blir bra när barnet väl är här tvivlar jag inte på. Självklart skulle jag dock önska att vi båda kände oss jätteglada och att vi kunde få njuta av det hela och inte bara känna att vi får göra det bästa av det..

Sammanfattningsvis (det blev långt det här) så är jag egentligen mest orolig för att det kommer att bli övermäktigt med två småbarn. Vi har det ändå så bra som det är nu och jag är rädd att vi tar oss vatten över huvudet. Samtidigt vill jag absolut ha fler barn och jag är ändå glad över graviditeten ca 50% av tiden som det är nu. Jag tror att om min man hade blivit jätteglad så hade det sista av mina reservationer försvunnit, så det är klart att lite av osäkerheten sitter i att jag ju vet att han inte hade valt detta om han fått välja.

Är det någon som vill ge mig tips, råd, en tankeställning, ja vad som helst - så tar jag tacksamt emot det! Jag behöver verkligen få ventilera och diskutera detta, vända ut och in på det kanske. Tacksam för svar!
Jag har fem barn.
Ganska exakt tre år mellan nr 1 och nr 2. Även ganska exakt två år mellan nr 2 och nr 3. Men mellan nr 3 och 4 så är det 14 månader. Tycker det var betydligt enklare med det tisspannet än de övriga. Mellan nr 4 och 5 är det tio år. Kontentan där är att jag noterar hur ensam hon är trots sina syskon.
 
#6
Jag har en dotter på snart 11 mån och är gravid i v 16, dvs det kommer vara 16-17mån emellan våra.
Det var inte direkt planerat men vi ville ha barn tätt och jag är övertygad om att vi kommer fixa det och att allt händer av en mening :)
 
#7
Min bror har två barn där åldersskillnaden är mindre än ett år, men de är födda olika år. Nu hade de redan ett lite äldre barn sedan innan och jag vet inte om de upplevt det som jobbigt att de två senare kom väldigt tätt, men ungarna har haft stor glädje av varandra och en fin sammanhållning av vad jag vet.

Nu när du ändå är gravid, du vill ha fler barn och din man verkar helt ok med det tycker jag det finns alla förutsättningar för att gå vidare med graviditeten, vem vet om det är lika lätt nästa gång eller om det blir fler tillfällen?
 
#8
Jag har 19 manader mellan barn 1 och 2, inte sa tät som 14 manader men ända tät. Tuffast var andra halvaret när minsta började bli rörlig och saker och storasyster inte riktigt förstog varför lillasyster tog hennes leksaker och "förstörde". Nu är dom 7 och snart 9 ar och angrar inte en sekund att dom kom tät. Dom är väldigt bra kompisar (men brakar ocksa förstas), det har alltid varit lätt att göra saker eftersom dom gillat samma saker och varit pa ungefär samma niva.
Vi har aldrig haft problem med svarsjuka, för storasyster var det alltid sa självkart att ha ett syskon, hon minns inget annat.

Nr 3 kom 3,5ar efter nr 2 och nr 4 ocksa 3,5 ar efter nr 3. Det aldersavstandet har ocksa sina för och nackdelar. Jag tror inte att det finns ngn perfekt alderskillnad.

Minsta är snart 3 manader och skulle vi ha ett barn till (vilket vi inte ska) sa skulle jag vilja bli gravid snart och ha tät igen.
 
#9
Jag blev gravid när äldsta sonen var typ tre fyra månader eller vad det blir. Det är tretton månader emellan.

Först- chock. Sen-panik. Sen-men vi kör.
Alltså det var så oplanerat men blev så jäkla jäkla bra!

Jag hade sån ångest först. Ungefär de tankarna du har nu.
Kommer man fixa två täta barn? Kommer vi älska lillasyskonet lika mycket? Hur blir det, hinner vi med båda som man vill göra?
För att inte tala om att jag hade den väldigt jobbiga förlossningen så färskt i minnet. Jag som sagt att jag aldrig skulle ha mer barn pga förlossningen..

Vi var nog både rädda och skräckslagna men ville ju inte göra abort heller. -För oss- kändes det inte rätt.
Så vi körde på. Vi växte in i beslutet, som inte alls var så självklart ett bra tag. Självklart som i förväntansfullt på samma vis.

Och det är det bästa vi gjort!

Vi ville nog( :p) ha två barn, hellre tätt än långt isär. så vi tänkte väl att vi tar småbarnsåren direkt så är det klart sen :D

Såhär nu är största barnet 2,5 år, de har en oerhörd glädje av varandra, men viss syskonkärlek finns naturligtvis.
Man älskar andra barnet lika mycket :love:
Man hinner med båda.
Man anpassar sej.
Varken storebror lillebror eller vi föräldrar vet ju annat heller för den delen.

Och ffa för mej personligen skulle jag inte vilja ha en bebis med en tvååring :nailbiting::angel: JAG är s å g l a d över att äldsta sonen bara var ett år och inte två när bebis föddes. Och jag var hellre gravid och höggravid med en under ett.
 
#11
Nu när du ändå är gravid, du vill ha fler barn och din man verkar helt ok med det tycker jag det finns alla förutsättningar för att gå vidare med graviditeten, vem vet om det är lika lätt nästa gång eller om det blir fler tillfällen?
Det är nog mycket detta jag tänker på, att jag inte alls vet om det kommer fler tillfällen eller om det kommer att gå lika lätt vid ett nytt försök.

Om ca ett år hade jag nog velat försöka igen om jag hade fått bestämma, och samtidigt känns det då jättedumt att avbryta för att det blir lite tidigare än "planerat". Vem vet om det funkar om ett år liksom. Eller hur mannen känner då. Nu upplever jag ändå att han känner sig helt okej med detta, även om han också tycker att det känns tätt.
Jag är dessutom lite allergisk mot att göra upp planer och försöka få allt så perfekt som möjligt, jag brukar försöka tänka mer att "vi tar det som det kommer". Kanske att jag ska försöka leva efter det även när det gäller detta.
 

ameo

Moderator
#13
Tusen tack för era svar allihopa!
Jag märker ju, när jag läser igenom vad ni skrivit, åt vilket håll det lutar för mig. Tanken på att avbryta graviditeten gör mig jätteledsen, medan tanken på ett syskon så tätt gör mig ganska skräckslagen men samtidigt nyfiken.
Det finns självklart både för- och nackdelar med att ha barn tätt efter varandra.
Småbarnstiden blir utan tvekan betydligt intensivare än om de kommer glesare, men å andra sidan är man redan inne i systemet och igång...

Jag har ganska exakt 2 år mellan ettan och tvåan och sen 17 månader till trean (och en man som jobbade mycket borta medan barnen var små) och med facit i hand så ska väl erkännas att jag har stora minnesluckor från när de var små. Men det var en härlig tid!

Syskon som föds tätt efter varandra kallas pseudotvillingar, det finns ganska mycket att läsa om detta.
 
#14
Syskon som föds tätt efter varandra kallas pseudotvillingar, det finns ganska mycket att läsa om detta.
Jag har läst en del om pseudotvillingar. Tyvärr tycker jag att det mest finns negativt att läsa och just nu gör det mig bara ledsen. Dock så verkar åsikterna från människor med egen erfarenhet av att vara förälder till pseudotvillingar eller som själv har vuxit upp som pseudotvilling vara positiva. Det är när man börjar läsa om forskning på åldersskillnad som det tydligen ska vara negativt, men även i de undersökningarna har man väl, om jag förstått det rätt, egentligen inga entydiga svar, utan det beror lite på hur frågorna ställts. Det gör mig i alla fall ledsen att läsa sånt just nu.

Kanske ska man lyssna mer på dem med praktisk erfarenhet, och när jag googlat runt lite så verkar många ändå tycka att fördelarna väger över. Naturligtvis blir det intensivt med två småbarn, men har man fler år emellan kommer säkert andra utmaningar tänker jag? Jag vill ju ha fler än ett barn, det är väl det enda jag är helt säker på. Ja, och att en abort skulle vara väldigt svår att genomgå för mig. Men fortfarande tvivlar jag på vad som är rätt att göra.
 
#15
Min sambo har växt upp med en lillebror där åldersskillnaden har vart 13 månader. Det han idag har att säga är att han har fått så otroligt mycket utbyte av sitt syskon. Dom har haft otroligt roligt ihop och vart (är) supertighta.
De första året fram till 3-4 minns han inte speciellt mycket av. Men han är för syskon tätt just pga utbytet han har fått av sin bror. Både fritid, skola och hemma.
 
#16
Jag har läst en del om pseudotvillingar. Tyvärr tycker jag att det mest finns negativt att läsa och just nu gör det mig bara ledsen. Dock så verkar åsikterna från människor med egen erfarenhet av att vara förälder till pseudotvillingar eller som själv har vuxit upp som pseudotvilling vara positiva. Det är när man börjar läsa om forskning på åldersskillnad som det tydligen ska vara negativt, men även i de undersökningarna har man väl, om jag förstått det rätt, egentligen inga entydiga svar, utan det beror lite på hur frågorna ställts. Det gör mig i alla fall ledsen att läsa sånt just nu.

Kanske ska man lyssna mer på dem med praktisk erfarenhet, och när jag googlat runt lite så verkar många ändå tycka att fördelarna väger över. Naturligtvis blir det intensivt med två småbarn, men har man fler år emellan kommer säkert andra utmaningar tänker jag? Jag vill ju ha fler än ett barn, det är väl det enda jag är helt säker på. Ja, och att en abort skulle vara väldigt svår att genomgå för mig. Men fortfarande tvivlar jag på vad som är rätt att göra.
Abort är en bra lösning om man inte vill ha barn och självklart ska alla välja det de vill och det man tror är bäst. Dock tänker jag att om du ändå vill ha fler barn och redan nu känner att du kommer ha svårt att komma över en abort så kanske det rätta är att fortsätta graviditeten. Som jag förstod det så finns det heller inga praktiska hinder annat än att det är lite tidigt på. Livet är ju inte förutsägbart alltid, och jag själv hade tyckt det kändes som lite högt spel med den ”gåva” som ändå livet är att göra abort bara för att man tyckte att det kanske passat bättre om ett år. Jag säger bara hur JAG tänker, jag misstänker att någon kanske tar detta som ”ja till livet - propaganda” och det är det INTE. Jag är absolut för fri abort, men tänker spontant att just en abort i det läge du är i nu kanske är något du kommer att tycka är jobbigt i efterhand, inte minst med tanke på att er första reaktion faktiskt var att ni ändå blev glada som jag förstod det.

Lycka till hur du än gör!!!
 
#17
Min sambo har växt upp med en lillebror där åldersskillnaden har vart 13 månader. Det han idag har att säga är att han har fått så otroligt mycket utbyte av sitt syskon. Dom har haft otroligt roligt ihop och vart (är) supertighta.
De första året fram till 3-4 minns han inte speciellt mycket av. Men han är för syskon tätt just pga utbytet han har fått av sin bror. Både fritid, skola och hemma.
Tack, det känns väldigt bra för mig att läsa sånt här :heart

Abort är en bra lösning om man inte vill ha barn och självklart ska alla välja det de vill och det man tror är bäst. Dock tänker jag att om du ändå vill ha fler barn och redan nu känner att du kommer ha svårt att komma över en abort så kanske det rätta är att fortsätta graviditeten. Som jag förstod det så finns det heller inga praktiska hinder annat än att det är lite tidigt på. Livet är ju inte förutsägbart alltid, och jag själv hade tyckt det kändes som lite högt spel med den ”gåva” som ändå livet är att göra abort bara för att man tyckte att det kanske passat bättre om ett år. Jag säger bara hur JAG tänker, jag misstänker att någon kanske tar detta som ”ja till livet - propaganda” och det är det INTE. Jag är absolut för fri abort, men tänker spontant att just en abort i det läge du är i nu kanske är något du kommer att tycka är jobbigt i efterhand, inte minst med tanke på att er första reaktion faktiskt var att ni ändå blev glada som jag förstod det.

Lycka till hur du än gör!!!
Jag tror att du satte fingret på det jag känner, jag har mina tvivel men även jag tycker att det känns som lite väl högt spel att göra abort bara för att det inte passar perfekt just nu. Tack för att du satte ord på mina känslor, det hjälper mig.

Jag är definitivt också för fri abort och har tänkt att jag skulle kunna genomgå en sådan om det av någon anledning skulle kännas nödvändigt, men nu när man väl sitter här så känns det oerhört svårt. Sambon sa idag att sedan vi fick första barnet så har vi ju en bättre förståelse för "vad som kommer ut på andra sidan, vid slutet av en graviditet", och att det gör att det känns svårare att avbryta.
Det finns inga praktiska hinder för ett till barn, nej.
 
Gillanden: ako
#18
Mellan mig och min syster är det 1,5 år.
Vi har också som tidigare nämnts i tråden haft mycket glädje av att vara födda så tätt. Vi har alltid haft varandra i skolan och hemma, haft gemensamma vänner osv.
Inte upplevt att det har känts speciellt orättvist mellan oss, det har nog mer haft att göra med hur vi är som individer och vilka olika behov vi haft.
Våra föräldrar har sagt att det var tufft men i efterhand vart värt att få oss så tätt och få småbarns perioden osv avklarat i ett svep!

Lycka till med ditt val. :)
 
#19
Min gammelmormor fick 7 barn på 4 år, varav 3 tvillingpar. Just saying.. ;)

Skämt åsido, jag tror syskonen har mer glädje av varandra om det är tätt emellan, även om det kan vara jobbigt ibland.

Jag har 3,5 år mellan mina och de blir ovänner 95% av gångerna de har nån slags samverkan. Sen kanske de blir tighta som äldre, det vet man ju inte. Men nu (6 och 2,5 år) är de alldeles för olika.

En annan fördel är ju att "få undan" allt vad bajsblöjor och nattamning heter lite fortare, nu med vår andra var det ju lite som att börja om igen, även om bebistiden också har en viss charm.

Gå på din magkänsla! :)
 
#20
Nu har jag inga syskon själv, och är av förklarliga skäl inte mamma heller.
Däremot känner jag flera syskonpar som det är väldigt tätt emellan (12-16 månader). De är ofta varandras bästa vänner, har en jättebra relation och verkar trivas väldigt bra med varandra.
Så ur den aspekten, så låter det trevligt för barnen iaf.
Däremot ska du ju givetvis följa ditt hjärta och göra det som känns rätt för just dig!
 

Just nu

Dagbok

Radannonser

  • Dale Mist + Carisma

Hästnyheter

Sök på Bukefalos med Google

Rekommenderas av Google: