Har svårt att vara ärlig

gulan

Trådstartare
Har sedan drygt 1 år tillbaka träffat en man som jag fortfarande är vansinnigt kär i. Nu har han smått börjat antyda om att flytta ihop. Inget är högt uttalat. Jag har sagt att jag inte vill bli sambo någonsin igen (är aldrig kategorisk utan kan omvärdera), för att jag upplevde att jag var den som höll hemmet "levande" , mysigt och någorlunda iordning.
Självklart har jag noterat hur han sköter sitt hem och hushållsbestyr. Jag bryr mig verkligen inte hur han väljer sin vardag i sitt hem och är väldigt gärna hemma hos honom på helgerna. Han vill gärna att vi är hemma hos mig.....
Men det märks att vi prioriterar olika.
Om det skulle dras till sin spets - skulle jag ha svårt att vara ärlig:( med varför jag inte vill.
Nej jag vill inte för jag tycker du är en slarver i ditt hem. Och skulle jag rakt ut säga det...och han till min förfäran börja skärpa sig, så vet ju jag ändå att det inte är hållbart. Jag skulle ialla fall ha svårt att tro på det.
Någon här som haft ett liknande dilemma som kan dela med sig av sin erfarenhet?
gulan
 
Jag är extremt pedant i mitt hem, men förväntar mig inte att någon annan ska ha samma krav. Man måste tänka på att det är två som ska dela hem och att båda ska trivas, så det kan hända att du får kompromissa lite här du med? Om du vill leva med honom. Samt att han får rycka upp sig och möta dig också. Jag tycker absolut det är något du kan och bör prata med honom om, för bådas skull. Kanske kan ni dela upp sysslorna på ett sätt som ger jämlik börda, men att ni får göra de sysslor som faller mest naturligt för vardera?

Jag tänker såhär, att basal hygien är bådas ansvar 50/50. Disk, tvätt, städning så det inte är ofräscht osv. Men att den som vill ha det ännu snyggare än så med skinande ytor och nya snittblommor varje vecka kanske är den som får ansvara för det då.
 
Har sedan drygt 1 år tillbaka träffat en man som jag fortfarande är vansinnigt kär i. Nu har han smått börjat antyda om att flytta ihop. Inget är högt uttalat. Jag har sagt att jag inte vill bli sambo någonsin igen (är aldrig kategorisk utan kan omvärdera), för att jag upplevde att jag var den som höll hemmet "levande" , mysigt och någorlunda iordning.
Självklart har jag noterat hur han sköter sitt hem och hushållsbestyr. Jag bryr mig verkligen inte hur han väljer sin vardag i sitt hem och är väldigt gärna hemma hos honom på helgerna. Han vill gärna att vi är hemma hos mig.....
Men det märks att vi prioriterar olika.
Om det skulle dras till sin spets - skulle jag ha svårt att vara ärlig:( med varför jag inte vill.
Nej jag vill inte för jag tycker du är en slarver i ditt hem. Och skulle jag rakt ut säga det...och han till min förfäran börja skärpa sig, så vet ju jag ändå att det inte är hållbart. Jag skulle ialla fall ha svårt att tro på det.
Någon här som haft ett liknande dilemma som kan dela med sig av sin erfarenhet?
gulan
Utan detaljer och absolut utan att ha något bra svar till dig så - just detta är en starkt bidragande orsak till att vi nu blir särbo.
 
Jag skulle nog inte kunna bo ihop med en pedant. Jo om den personen kan tänka sig att sänka sina krav en aning och även jag kan skärpa mig absolut. Men måste ni bo ihop då?
På ett sätt hade jag velat ha nån med mer ordning på grejerna som liksom får till det naturligt. För mig räcker det att jag ska hämta nånting eller laga nånting och så är det kaos överallt.
Tur att jag har rum som inte används så ofta så kommer det folk öppnar jsg bara dit och höjer tempen där så är iaf några rum redan undanplockade.

När jag bodde litet var det en del som sa men hur kan du bo såhär och vart helt chokade eftersom jag utåt sett är en ordningsam person.
Men även jag får mina städryck men kanske inte tillräckligt ofta :)

Jag hade om jag var du tagit upp att du har lite högre krav på ordning hemma. Det är väl inget att humma om :)
 
Jag skulle nog inte kunna bo ihop med en pedant. Jo om den personen kan tänka sig att sänka sina krav en aning och även jag kan skärpa mig absolut. Men måste ni bo ihop då?
På ett sätt hade jag velat ha nån med mer ordning på grejerna som liksom får till det naturligt. För mig räcker det att jag ska hämta nånting eller laga nånting och så är det kaos överallt.
Tur att jag har rum som inte används så ofta så kommer det folk öppnar jsg bara dit och höjer tempen där så är iaf några rum redan undanplockade.

När jag bodde litet var det en del som sa men hur kan du bo såhär och vart helt chokade eftersom jag utåt sett är en ordningsam person.
Men även jag får mina städryck men kanske inte tillräckligt ofta :)

Jag hade om jag var du tagit upp att du har lite högre krav på ordning hemma. Det är väl inget att humma om :)

Jag håller med. Man behöver ju inte lägga upp det som att "du är slarver" utan snarare att "vi verkar ha olika preferenser på hur vi vill ha det hemma" och prata om hur och om det går att mötas på ett bra sätt.
 
Hade jag velat vara särbo hade jag helt enkelt sagt att det är så jag vill ha det, utan att behöva dra in den andra personens hem och eventuell grad av ordning/städning i det hela. Det är väl bara att du säger att du helt enkelt inte vill leva sambo igen? Att det livet inte är något för dig.
 
Helt identisk inställning har jag svårt att tro att man kan ha men någotsånär liknande inställning får man ju ha. Det blir för jobbigt annars för den som är mer städlig av sig (och även för den mindre städliga också för den delen).
 
Jag tänker att det du ser är vad du får. Jag bryr mig inte ett dugg om hur andra har det i sina hem men jag vet vad jag behöver och hur jag vill ha det hemma för att må bra. När jag då är hemma hos en partner jag funderar på att flytta ihop med så är det två saker jag reflekterar över. 1) Hur han har det nu och 2) vad kan jag acceptera att göra själv som han inte gör nu om vi bodde ihop.
Jag skulle ha mycket svårt eller nej, jag skulle inte kunna leva med någon som har ett helt annat tänk om vilken ordning det ska vara hemma för att vi ska trivas. Varken åt ena eller andra hållet. Jag vill inte vara projektledare eller driva hotell och jag vill inte heller känna mig tvungen att städa varje ledig stund för att han ska trivas och vara nöjd. Vi behöver ha samma toleransnivå helt enkelt. Jag vill att vi ska komplettera varandra och ha samma tänk och ha samma ansvar för att ha det som vi önskar. Jag skulle absolut inte kunna leva med någon som sprider sin smutstvätt överallt te x. och det oavsett om han plockar upp det vid ett senare tillfälle. Att någon skulle skärpa sig och då kunna göra det för resten av sitt liv ser jag som otänkbart. Det du ser är vad du får. Jag hade inte flyttat ihop.
 
Utan detaljer och absolut utan att ha något bra svar till dig så - just detta är en starkt bidragande orsak till att vi nu blir särbo.
Åhh...hade mer än gärna velat höra lite mer detaljer från dig. (men du behöver naturligtvis inte) Men....just detta med hem. Det verkar som att förhållandet ändå blir mer stabilt om man synkar bra i hemmet. Men det är klart att det är flera saker som ska funka för att ett förhållande skall kännas harmoniskt.
gulan
 
Vill du vara särbo för att du vill vara särbo, kan du väl säga det.

Om du inte vill bo med honom pga era olika idéer om hemmets skötsel, kan du väl säga det utan att säga så mycket OM HONOM. Jag hade lagt upp det på temat att jag - mest troligt pga min könsroll - lätt blir hemmets projektledare, och det vill jag inte bli. Sen kan man ju diskutera det.
 
:up:
Har sedan drygt 1 år tillbaka träffat en man som jag fortfarande är vansinnigt kär i. Nu har han smått börjat antyda om att flytta ihop. Inget är högt uttalat. Jag har sagt att jag inte vill bli sambo någonsin igen (är aldrig kategorisk utan kan omvärdera), för att jag upplevde att jag var den som höll hemmet "levande" , mysigt och någorlunda iordning.
Självklart har jag noterat hur han sköter sitt hem och hushållsbestyr. Jag bryr mig verkligen inte hur han väljer sin vardag i sitt hem och är väldigt gärna hemma hos honom på helgerna. Han vill gärna att vi är hemma hos mig.....
Men det märks att vi prioriterar olika.
Om det skulle dras till sin spets - skulle jag ha svårt att vara ärlig:( med varför jag inte vill.
Nej jag vill inte för jag tycker du är en slarver i ditt hem. Och skulle jag rakt ut säga det...och han till min förfäran börja skärpa sig, så vet ju jag ändå att det inte är hållbart. Jag skulle ialla fall ha svårt att tro på det.
Någon här som haft ett liknande dilemma som kan dela med sig av sin erfarenhet?
gulan
Tack alla som svarar!
Jag räknar inte mig själv som pedant och har inga problem med en obäddad säng en söndag, eller att man någon gång struntar i att plocka ur diskmaskinen och "bara" ställer sin tallrik i diskhon och förväntar sig att någon annan tar hand om den. MEN det är skillnad på en bäddad säng och en bäddad säng:up:
Och jag tycker att bägge är kvar i köket tills ALLT är ordnat, fixat och snyggt för kvällen. Om det visar sig att jag är den som står och plockar undan det allra sista vid diskbänken för att sätta igång diskmaskin, så tycker inte jag att man går iväg. MAN kan tex torka av kylskåp eller någon lucka eller plocka undan i tv rummet så att vi bägge går från köket samtidigt. (OBS detta är rent generellt. Jag skulle inte kräva detta om det är något program någon vill se som börjat eller ska iväg eller liknande).
Men just att jag känner mig så himla feg och är lite rädd för att inte riktigt våga vara ärlig. Tänk om han blir som ett frågetecken och tycker att han är väldigt ordningsam av sig...
 
Tack alla som svarar!
Jag räknar inte mig själv som pedant och har inga problem med en obäddad säng en söndag, eller att man någon gång struntar i att plocka ur diskmaskinen och "bara" ställer sin tallrik i diskhon och förväntar sig att någon annan tar hand om den. MEN det är skillnad på en bäddad säng och en bäddad säng:up:
Och jag tycker att bägge är kvar i köket tills ALLT är ordnat, fixat och snyggt för kvällen. Om det visar sig att jag är den som står och plockar undan det allra sista vid diskbänken för att sätta igång diskmaskin, så tycker inte jag att man går iväg. MAN kan tex torka av kylskåp eller någon lucka eller plocka undan i tv rummet så att vi bägge går från köket samtidigt. (OBS detta är rent generellt. Jag skulle inte kräva detta om det är något program någon vill se som börjat eller ska iväg eller liknande).
Men just att jag känner mig så himla feg och är lite rädd för att inte riktigt våga vara ärlig. Tänk om han blir som ett frågetecken och tycker att han är väldigt ordningsam av sig...

Jag tycker att det låter som att du har väldigt specifika regler kring hur saker och ting bör göras. Jag är som sagt pedant men har inget emot att fortsätta fixa i köket när någon går ut, om jag upplever att det sammantaget är jämlik ansträngning. Vissa stör sig inte på att det står en kaffekopp kvar på vardagsrumsbordet, så hur ska han veta att det är ett problem för dig? Han kanske tycker att det är bra nog och trodde ni var klara? Att torka av luckor eller kylskåp skulle jag aldrig komma på tanken på att göra om det inte var storstädning på gång.

Som andra sagt, du måste inte bli sambo om du inte vill. Det är ditt eget val. Men vill du bli det så kan det vara bra att tänka att han inte kan läsa dina tankar, utan kanske tror att det är städat nog för er båda.
 
:up:
Tack alla som svarar!
Jag räknar inte mig själv som pedant och har inga problem med en obäddad säng en söndag, eller att man någon gång struntar i att plocka ur diskmaskinen och "bara" ställer sin tallrik i diskhon och förväntar sig att någon annan tar hand om den. MEN det är skillnad på en bäddad säng och en bäddad säng:up:
Och jag tycker att bägge är kvar i köket tills ALLT är ordnat, fixat och snyggt för kvällen. Om det visar sig att jag är den som står och plockar undan det allra sista vid diskbänken för att sätta igång diskmaskin, så tycker inte jag att man går iväg. MAN kan tex torka av kylskåp eller någon lucka eller plocka undan i tv rummet så att vi bägge går från köket samtidigt. (OBS detta är rent generellt. Jag skulle inte kräva detta om det är något program någon vill se som börjat eller ska iväg eller liknande).
Men just att jag känner mig så himla feg och är lite rädd för att inte riktigt våga vara ärlig. Tänk om han blir som ett frågetecken och tycker att han är väldigt ordningsam av sig...
Jag tänker att hans eventuella slarvighet inte är samtalsämnet här. Ditt problem handlar ju om vad DU känner, vilken roll DU känner att du hamnar i, DIN svårighet att acceptera andra sätt att fixa i hemmet än ditt eget.
 
:up:
Tack alla som svarar!
Jag räknar inte mig själv som pedant och har inga problem med en obäddad säng en söndag, eller att man någon gång struntar i att plocka ur diskmaskinen och "bara" ställer sin tallrik i diskhon och förväntar sig att någon annan tar hand om den. MEN det är skillnad på en bäddad säng och en bäddad säng:up:
Och jag tycker att bägge är kvar i köket tills ALLT är ordnat, fixat och snyggt för kvällen. Om det visar sig att jag är den som står och plockar undan det allra sista vid diskbänken för att sätta igång diskmaskin, så tycker inte jag att man går iväg. MAN kan tex torka av kylskåp eller någon lucka eller plocka undan i tv rummet så att vi bägge går från köket samtidigt. (OBS detta är rent generellt. Jag skulle inte kräva detta om det är något program någon vill se som börjat eller ska iväg eller liknande).
Men just att jag känner mig så himla feg och är lite rädd för att inte riktigt våga vara ärlig. Tänk om han blir som ett frågetecken och tycker att han är väldigt ordningsam av sig...

Jag är ganska lik dig i tankesättet. Alltså vissa saker görs på vissa sätt osv och ärligt talat är jag singel och kommer aldrig flytta ihop med nån igen (undantag vänner) för jag blir fullständigt tokig på partners förr eller senare just pga jag har min ordning och avskyr när den blir rubbad (dock är jag inte så tokig i att städa utan har andra grejer för mig :rofl:)
Det vore inte shysst av mig att flytta ihop med nån för jag kan inte kräva av en partner att hen ändrar sig såpass att det passar mig.

Hade jag varit i fin sits skulle jag va ärlig utan att va anklagande. Bara berätta att jag är extremt petig med vissa saker oh därför föredrar att bo ensam.
 
:up:
Tack alla som svarar!
Jag räknar inte mig själv som pedant och har inga problem med en obäddad säng en söndag, eller att man någon gång struntar i att plocka ur diskmaskinen och "bara" ställer sin tallrik i diskhon och förväntar sig att någon annan tar hand om den. MEN det är skillnad på en bäddad säng och en bäddad säng:up:
Och jag tycker att bägge är kvar i köket tills ALLT är ordnat, fixat och snyggt för kvällen. Om det visar sig att jag är den som står och plockar undan det allra sista vid diskbänken för att sätta igång diskmaskin, så tycker inte jag att man går iväg. MAN kan tex torka av kylskåp eller någon lucka eller plocka undan i tv rummet så att vi bägge går från köket samtidigt. (OBS detta är rent generellt. Jag skulle inte kräva detta om det är något program någon vill se som börjat eller ska iväg eller liknande).
Men just att jag känner mig så himla feg och är lite rädd för att inte riktigt våga vara ärlig. Tänk om han blir som ett frågetecken och tycker att han är väldigt ordningsam av sig...
Just det där hade jag tyckt varit jobbigt. Som ett tvång att behöva städa skåpluckor för att den andra tar disken. Antingen tar jag disken (har diskmaskin så går ganska smidigt) eller så gör den andra det. Att båda måste vara kvar i köket bara för att låter överdrivet.
Sen tycker jag man ska skifta arbetssyslor. Den ena lagar maten och den andra fixar efteråt och tvärtom andra dagar.
 
Jag tycker att det låter som att du har väldigt specifika regler kring hur saker och ting bör göras. Jag är som sagt pedant men har inget emot att fortsätta fixa i köket när någon går ut, om jag upplever att det sammantaget är jämlik ansträngning. Vissa stör sig inte på att det står en kaffekopp kvar på vardagsrumsbordet, så hur ska han veta att det är ett problem för dig? Han kanske tycker att det är bra nog och trodde ni var klara? Att torka av luckor eller kylskåp skulle jag aldrig komma på tanken på att göra om det inte var storstädning på gång.

Som andra sagt, du måste inte bli sambo om du inte vill. Det är ditt eget val. Men vill du bli det så kan det vara bra att tänka att han inte kan läsa dina tankar, utan kanske tror att det är städat nog för er båda.[/QUOTE
Kan kanske vara så att jag vill lite väl mycket att det ska vara på mitt sätt? Och precis som du säger så ska bägge anpassa sig efter varann. Men jag hade tidigare alltid en känsla av att det var jag som gjorde det lite extra mysigt, tex stämningsfull dukning till lite festligare middag. Det märktes på stämningen att det uppskattades. Och ja jag har en hangup med det där att bli lämnad ensam kvar i ett halvundanplockat kök. Fast det ska ju inte min kille bli straffad för
 
Jag tänker att hans eventuella slarvighet inte är samtalsämnet här. Ditt problem handlar ju om vad DU känner, vilken roll DU känner att du hamnar i, DIN svårighet att acceptera andra sätt att fixa i hemmet än ditt eget.
Precis så är det! Om det skulle bli mer seriösa prat om sambo skulle jag få svårt att förklara mig....känns det som. Jag har märkt att när du bäddar sängen så ser sängen alltid lite stökig ut.:eek: När man lämnar köket för kvällen skall det 9 av 10 gånger vara rent och snyggt och undanplockat. Damsugs huset ser man till att listerna och så torkas. Står du och kissar...har du funderat på att sitta? När du duschat så ser det alltid trevligare ut om man hänger handduken snyggt än bara kastar den över elementet.
Nja blir nog särbo för min del i alla fall. Vill inte avslöja min trista attityd i den här frågan
 
För det första tycker jag att du ska försöka sluta skämmas för vad du tycker och säga saker som att du har "en trist attityd" i frågan. Du har ett visst tankesätt och prioriteringar bara, och även om det absolut är nyttigt att reflektera över ibland så är det onödigt att klanka ner på dig själv.

Sedan var jag lite orolig av samma anledning som du innan jag blev sambo. Jag är pedant, medan min sambo är en sådan som helt enkelt inte lägger märke till att det ligger ett gammalt kuvert på soffbordet eller att det står ett tomt vattenglas på köksbordet. Och skulle han lägga märke till det så skulle han inte ha brytt sig särskilt mycket, utan fixat det vid ett senare tillfälle. Jag är en sådan som lätt blir stressad av sånt, och hade känt mig tvungen att fixa det med en gång innan jag kunde slappna av.

Nu har vi bott ihop i drygt 1,5 år och jag kan konstatera att min oro var helt obefogad. Jag var väldigt tydlig med hur noggrann jag var med hemmet redan innan vi flyttade ihop, och vi hade många långa samtal där vi diskuterade hur vi skulle jobba för att undvika att hamna i klassiska fällor (där en drar det tunga lasset "för att det blir enklast så, så slipper vi tjafsa", osv) och onödiga småbråk. Och min sambo har varit fantastisk. Jag är fullständigt övertygad om att han skulle vara helt bekväm med att leva i ett hem som var fyra gånger stökigare än vårt, men eftersom han vet hur viktigt det är med ordning och reda för mig har han anpassat sig.

Samtidigt har jag fått anpassa mig lite också, och det tror jag faktiskt har varit jättenyttigt för mig. Jag har tvingat mig själv att träna lite på att inte bli stressad och fysiskt obekväm bara för att det råkar stå en tom kopp på soffbordet eller en använd skål på diskbänken. För det kan det ju faktiskt få göra i en timme eller två, det är ingenting att hetsa upp sig över. Jag upplever att min pedantiska sida har lite inslag av tvångstankar, och tänker att det kan vara nyttigt att ta ett steg tillbaka ibland och fråga mig själv hur mycket den där kaffekoppen egentligen påverkar världen. Men det är naturligtvis viktigt att ta sina egna känslor och tankar på största allvar - jag förespråkar inte på något sätt att man ska anpassa & kompromissa bort sig själv!

Nu finns det ju inga garantier för att det blir såhär för er, men jag ville bara dela med mig av min upplevelse. I slutändan är det ju naturligtvis dina känslor och åsikter som du ska sätta i första rummet, och känner du dig inte bekväm så ska du självklart inte gå och bli sambo bara för att du känner att du borde. Men jag tror att det kan vara värt att försöka prata med din kille om det, för att även om han kanske aldrig kommer att förstå precis hur du tänker (det tror jag aldrig att min sambo kommer att göra, helt enkelt för att vi är så fullständigt olika på just den här punkten) så borde han - om han är vettig - acceptera och respektera att det är sådan du är. Sedan får ni jobba vidare därifrån, helt enkelt. Så länge båda parter lyssnar på & respekterar varandra, är medvetna om de fällor som finns och vågar säga ifrån när något inte känns okej har man en rätt bra grund att stå på, tror jag.

Och just det, jag håller med om det @Singoalla skrev i sitt första inlägg också (ja, i de andra två också för den delen). Jag tror att det kan vara en sund inställning att gå in med, så länge båda parter är helt med på tåget så att säga.
 
Jag är fullständigt övertygad om att han skulle vara helt bekväm med att leva i ett hem som var fyra gånger stökigare än vårt, men eftersom han vet hur viktigt det är med ordning och reda för mig har han anpassat sig.
Ok, läste upp mitt inlägg för sambon och han tyckte att fyra gånger så stökigt var väl tilltaget, så jag lovade att jag skulle gå in och korrigera det till två :laugh:
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 022
Senast: Whoever
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 304
Senast: jemeni
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 411
Senast: lundsbo
·
Kropp & Själ Jag kommer att behöva flytta ifrån mitt barn. Hur ska man leva med sig själv efter det? Hur ska man överleva med att bara få ha sitt...
2 3 4
Svar
70
· Visningar
13 699

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCIV
  • Hat
  • Barn och djur

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp