Hjälp mej språkpoliser!

kamomillo

Trådstartare
Varför säger man EN om sig själv?
EN kan tycka så, eller EN vill gärna....
De är väl ganska självklart att man är EN och inte två? :confused:
På vår dialekt sa man förr EN Ernst, eller EN Rune och A Irma eller A Doris...
Jag hatade det! :angel:

Lika så EGNA???? Mitt EGNA rum? Min EGNA gaffel...
Heter det inte Mitt EGET rum? eller Min EGEN gaffel?

Och så slutligen.... Västerbottenost, heter det inte VästerbottenSost?
Jag kan nog räkna upp 50 ord där jag vill ha ett S med, men jag inser att de inte är riktigt rätt...:o

Har språket förändrats, eller har jag blivit en gnällkärring som hakar upp mej på petitesser? :nailbiting::nailbiting::nailbiting:

* Jenny *
 
Undrar om det inte är mest folk i Skåne och däromkring som säger en om allt? Eller det kanske är någon dialekt?

Västerbottenost och västerbottensost är väl skitsamma det är ju samma sak
 
En är samma som ordet man. Det finns dialektala skillnader (tror i vart fall delar av Norrland har mycket en)
Till det kommer (också som dialektal variation) att det används i vissa sammanhang där andra skulle säga jag.

En och a framför namn är en bestämd artikel från början som jag förstått det. Också vanligt i vissa dialekter och även i Norge (delar av?)

Båda två är alltså helt andra ord än räkneordet en.

Egna är också en gammal eller dialektal böjning. Inte fel bara annorlunda än riksspråksnormen.
Tänk på att det som är vår skriftspråksnorm i dag kommer från språket i en ganska begränsad del av landet.
Jämför med Norge där folk pratar mycket mer olika. De har inte haft så stark styrning mot att en version ska betraktas som "rätt". Var ganska hårda tag mot dialektalt uttal och grammatik i skolorna en period och hård styrning av språket i radio/TV
 
Varför säger man EN om sig själv?
EN kan tycka så, eller EN vill gärna....
De är väl ganska självklart att man är EN och inte två? :confused:
På vår dialekt sa man förr EN Ernst, eller EN Rune och A Irma eller A Doris...
Jag hatade det! :angel:

Lika så EGNA???? Mitt EGNA rum? Min EGNA gaffel...
Heter det inte Mitt EGET rum? eller Min EGEN gaffel?

Och så slutligen.... Västerbottenost, heter det inte VästerbottenSost?
Jag kan nog räkna upp 50 ord där jag vill ha ett S med, men jag inser att de inte är riktigt rätt...:o

Har språket förändrats, eller har jag blivit en gnällkärring som hakar upp mej på petitesser? :nailbiting::nailbiting::nailbiting:

* Jenny *
Lite längre ner är där du bor , runt Ragunda säjer man ju N Ivar, man lägger alltså till N framför mansnamn och likadant som hos din A framför kvinnonamn.

Här nere i Sörmland runt där jag bor tar en på sej böxo och stövlo å går ut å ger jura inna en börjar mjälka å möka skit. :D
 
Undrar om det inte är mest folk i Skåne och däromkring som säger en om allt? Eller det kanske är någon dialekt?

Västerbottenost och västerbottensost är väl skitsamma det är ju samma sak
Född, uppvuxen i Skåne och bor ff kvar. Har aldrig stött på detta under min uppväxt, jag har mer fått uppfattningen att det kommer från norra Sverige. Nuförtiden vet jag att fler och fler använder det för att det är könsneutralt.
 
Väldigt tråkigt det där att folk tror en är något nypåfund.

Är det därför jag trodde subjektsanvädningen var "ett steg djupare dialektalt"?
För de som lärt sig det riktiga gamla ordet använder det så. Men de som bara byter ut man inte gör det.
Jag tror nya en kommer utrota det gamla, för att de så småningom kommer blandas ihop och då vinner det sydliga, moderna, hippa. Men gillar det inte.
 
Det är många som byter ut "man" mot det könsneutrala "en".
Men man(;)) gör det urskillningslöst allt för ofta!

"En" är svåranvänt, faktiskt betydligt besvärligare än att använda "hen".
Och det går ofta att skapa en neutral meningsbyggnad, utan att använda "man": Se samma betydelse som det jag skrev nyss men med "man använt här: "man kan ofta skapa en neutral meningsbyggnad utan att använda "man".

"Man" kan stå för en en odefinierad massa av personer, beteckna en myndighet/en okänd makt som "gjort något", eller stå för den egna personen.

"En" kan vara ett räkneord, eller peka på enskild person, eller ersätta "jag", men aldrig "peka ut" den där odefinierade massan t.ex.

Så vilken inneboende betydelse "man" eller "en" har, avgör hur det kan fungera att skriva så att det begripligt vem eller vilken företeelse avsikten är att peka ut.

Att reflexmässigt byta ut "man" mot "en" fungerar mindre bra, bytet fungerar egentligen bara om det är en särskild person det syftas på.

Jag har sett alldeles för många exempel på texter, där "en" använts på ett misslyckat sätt, därför att skribenten inte förstått att det uppstår problem med läsförståelsen när man inte inser skillnaden mellan "man" (som t.ex. den odefinierade massan) och "man" som utpekandet av en särskild person.

läs gärna den här artikeln:
http://spraktidningen.se/artiklar/2013/03/annu-ett-svenskt-pronomen-i-farozonen
 
Senast ändrad:
@skogaliten
Ja, det kanske du har rätt i. Fast det finns ju folk som använder man i stället för jag för att de är för fega för att stå för sin åsikt.
Knepigt!
 
Men man(;)) gör det urskillningslöst allt för ofta!

"En" är svåranvänt, faktiskt betydligt besvärligare än att använda "hen".
Och det går ofta att skapa en neutral meningsbyggnad, utan att använda "man": Se samma betydelse som det jag skrev nyss men med "man använt här: "man kan ofta skapa en neutral meningsbyggnad utan att använda "man".

"Man" kan stå för en en odefinierad massa av personer, beteckna en myndighet/en okänd makt som "gjort något", eller stå för den egna personen.

"En" kan vara ett räkneord, eller peka på enskild person, eller ersätta "jag", men aldrig "peka ut" den där odefinierade massan t.ex.

Så vilken inneboende betydelse "man" eller "en" har, avgör hur det kan fungera att skriva så att det begripligt vem eller vilken företeelse avsikten är att peka ut.

Att reflexmässigt byta ut "man" mot "en" fungerar mindre bra, bytet fungerar egentligen bara om det är en särskild person det syftas på.

Jag har sett alldeles för många exempel på texter, där "en" använts på ett misslyckat sätt, därför att skribenten inte förstått att det uppstår problem med läsförståelsen när man inte inser skillnaden mellan "man" (som t.ex. den odefinierade massan) och "man" som utpekandet av en särskild person.

läs gärna den här artikeln:
http://spraktidningen.se/artiklar/2013/03/annu-ett-svenskt-pronomen-i-farozonen
Intressant artikel!
Jag har aldrig uppfattat man som könsbundet, men det kanske är så. Den feminina motsvarigheten skulle vara Ken men det känns ju lite fel att säga så (tänker på Barbies pojkvän istället).
En tycker jag låter lurigt i skriftspråk med vad som egentligen menas, om det är en som i jag, eller någon specifik annan. En kan ju inte vara fler än en person som jag tänker mig att ordet man syftar på.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp