Hur bemöter man ätstörning?

[Mim]

Kära Buke, jag har själv inga egna erfarenheter gällande ätstörning och självsvält och nu har min vänners dotter, 15 år börjat äta mindre, träna som en tokig osv.

Då våra familjer har en stående middag i veckan tillsammans så såg jag detta själv förra helgen och min fundering är mina vänners bemötande gällande hennes "protester".

Då hon inte ville äta så sa dom att hon skulle sitta med och ta lite på tallriken om hon åt eller inte var upp till henne.

Det är tydligen så dom gör hemma med. Är det "rätt"?

Vi har inte dessa "problem" med våra barn men -tror- att jag skulle nog propsa på att si eller så mkt SKA ätas men undrar om ni med erfarenhet kan ge lite tips på hur man ska säga och göra för att hjälpa och inte förvärra!

 

[Grazing]

Det är svårt det där. Att tvinga någon med sånna problem att äta minskar inte ångesten och stressen runt maten. Jag tycker nog om det är tydligt att man bör försöka sig på att ta personen till en psykolog. Ta kontakt med bup och rådfråga där först och främst. Se vad det finns för alternativ till hjälp.

 

[pajaztar]

Det finns alltid någon orsak bakom en ätstörning. Självsvälten är ett symtom, och det hjälper inte att tvinga i någon mat så länge orsaken finns kvar. Vad det är vet kanske knappt ens tjejen själv. Jag hade ätstörningar som yngre och i mitt fall var det många bakomliggande faktorer som löste ut ätstörningen. Det bästa är om de kan prata med henne, men om hon inte har någon tillit till dem är det bättre att kontakta vården.

 

[Mim]

Okej, jag tror att dom pratar en del och att kontakt ska tas med BUP, men hur ska man bemöta henne vid måltider?

För detta kommer ju vara ngt som vi kommer få se varje vecka nu och då vi har en 14-åring så funderar jag på hur man ska "bete" sej för att dels visa mina barn att äta är det "normala" och sen för att inte öka på 15-åringens "störning" genom att säga eller göra ngt som "triggar" hennes ångest kanske?!

Vet som sagt inte, har ingen egen erfarenhet och vill inte "trampa i klaveret" och förvärra saker!

 

[sassiball]

Jag tycker du ska prata med dina barn innan ni har middagen tillsammans så att de är förberedda. Sen vad du ska säg till personen som lider av ätstörning, är mitt tips att kanske fråga om något helt annat än vad som har med mat att göra. Fråga vad personen vill studera sen tex , eller vad som helst men inte just mat. Misstänker att personen i fråga tänker alldeles för mycket på just det, att få tankarna på annat håll är nog bara bra.

 

[athena_arabians]

Jag tycker du ska prata med dina barn innan ni har middagen tillsammans så att de är förberedda. Sen vad du ska säg till personen som lider av ätstörning, är mitt tips att kanske fråga om något helt annat än vad som har med mat att göra. Fråga vad personen vill studera sen tex , eller vad som helst men inte just mat. Misstänker att personen i fråga tänker alldeles för mycket på just det, att få tankarna på annat håll är nog bara bra.

Instämmer, det du kan göra i ett sådan här situation är att få henne att känna sig trygg och välkommen (som vilken annan gäst som helst). Strunta TOTALT i vad som hamnar och inte hamnar på tallriken samt vad som lämnar den. Som sagt, fråga om intressen, planer osv.

Det är inte lätt att komma tillrätta med en ätstörning men kan du få henne att känna sig trygg i just denna situation i de timmar besöket tar är det mycket värt, kanske inte idag men imorgon. Tro mig, jag vet (tyvärr).

Jag var en atypisk ätstörd (som allt annat jag råkat ut för typ ) eftersom jag var vuxen och faktiskt överviktig när jag började. Att äta kan fortfarande ge mig ångest men jag har lärt mig hantera det men frisk blir man aldrig.

 

[Aionee]

Jag är någon som har haft en ätstörning de senaste 2 åren och ja, jag är väl inte riktigt "frisk" än. Läste det som någon sagt där uppe, att ätstörningen är bara en symptom och gud vad det var mitt på. Jag har varit till ätstörningskliniker, haft föräldrar som velat att jag ska äta med hela familjen för att se till att jag äter etc. Det fungerade inte alls (var till ätstörningskliniken några månader efter att det börjat, de fortsatte upprepa "oftast kommer folk inte hit så tidigt i sin ätstörning så det är ju bra att ni är här" och jag kände att jag var för tjock för att få hjälp. Säger bara att jag gått ner ca 10-15 kilo sen dess). Jag måste få äta ensam på mitt rum och jag vill inte att det ska bli en "big deal" runt maten. Jag kan heller inte klara av när andra förväntar sig något av mig runt maten, som att jag ska äta eller att jag inte ska äta. Hela ätstörningen har dock blivit bättre sen jag blivit gladare i humöret. Blir jag stressad av saker och mår dåligt/känner att jag inte har kontroll över någonting så blir maten det som mina känslor tas ut på. Jag personligen mår bra av att få utrymme men jag förstår att det inte alls går om man inte är redo att äta och vill gå ner i vikt. Jag är inte ens säker på att ge mig utrymme har varit det bästa heller alltid. Men som någon annan sa, red ut orsaken till varför maten blev ett problem och fokusera inte så mycket på symptomen.

 

[Lovisaleonora]

Lägg INGEN fokus på mat. Ingen. What so ever. Det är tillräckligt ångestladdat ändå, att sätta strålkastaren på tvång i samband med mat är som att tända på ett bensinförråd.

Gör ingen stor sak av det. Men i ett helt annat forum, prata med tjejen och säg att du förstår att hon har det jobbigt och berätta att du finns där om hon vill prata.

 

[Lupino]

Vi har inte dessa "problem" med våra barn men -tror- att jag skulle nog propsa på att si eller så mkt SKA ätas men undrar om ni med erfarenhet kan ge lite tips på hur man ska säga och göra för att hjälpa och inte förvärra!

Nu har jag småbarn (5 och 8) och jag propsar ibland att de ska ta ett visst antal tuggor, men enbart när de vill ha efterrätt efter maten.

Man kan aldrig tvinga någon att äta så hur det rent logiskt skulle gå till att bestämma hur en 15-åring ska äta förstår jag inte. Men låt säga att det går med någon påtryckning. Skulle inte risken vara överhängande att personen skulle gå till toan och kräkas upp allt igen och det måste vara än värre tänker jag?

Men jag förstår om du känner oro att dina barn får idéer men då får du nog prata med dem helt enkelt eller sluta äta middagar ihop...

 

[Lejonelle]

Då hon inte ville äta så sa dom att hon skulle sitta med och ta lite på tallriken om hon åt eller inte var upp till henne.

Det är tydligen så dom gör hemma med. Är det "rätt"?

Vi har inte dessa "problem" med våra barn men -tror- att jag skulle nog propsa på att si eller så mkt SKA ätas men undrar om ni med erfarenhet kan ge lite tips på hur man ska säga och göra för att hjälpa och inte förvärra!

Ätstörningar väcker starka känslor så jag kan mycket väl förstå att du funderar men försök sortera ut vad ditt ansvar är och för vem.

För den ätsjuke är måltider väldigt laddade situationer där man upplever sig iakttagen och ofta mår dåligt. Det man äter just där och då säger väldigt lite om näringsintaget i största allmänhet eftersom man kan äta bra när folk ser på men straffa sig själv med att vara utan mat resten av dagen eller låta det komma upp på toaletten efter måltiden. Eller för all del, tvärtom. Äta lite när folk ser och så binge-äta och kräkas vid annat tillfälle. Ätstörningar är komplexa.

Dina goda vänner har det säkert tufft med sin dotter och jag vet att ätstörningsvården ofta är under all kritik och man får vara rejält sjuk innan man får hjälp men jag hoppas att hon har en bra vårdkontakt. Då finns det förmodligen ett program som de anhöriga följer om hur man hanterar måltidssituationen. Eftersom det är jobbigt med sjuka barn kan man få för sig att man kan kontrollera bort problemet och "se till att ungen äter" men det är en falsk känsla av kontroll, som tyvärr inte leder någon vart.

Du kan fråga, givetvis, hur föräldrarna vill att ni ska agera men jag vill starkt rekommendera att du inte blir en av troligen många mat-poliser runt tjejen eftersom det bidrar till att måltiderna blir än mer laddade, och det hjälper inte mot sjukdomen. Man får ofta en känsla av att vilja göra något men försök att skilja på den känslan, som ligger hos dig, och vad du faktiskt kan och bör göra för den det gäller..

Ansvar har du däremot för dina egna ungdomar och ätstörning kan vara smittsamt. Det är så vanligt med oro och ångest för den egna tonårskroppen att man kan börja tro att man t o m "ska" prova att svälta sig eller skada sig eller kräkas. Att det är så man ska vara. Speciellt om man har någon så nära.

Föreningen SHEDO har ett bra forum med kunniga moderatorer, där finns mycket att läsa och även anhörigsidor där man kan få råd av andra anhöriga.

 

[lady_vip]

Gör inget, om inte föräldrarna aktivt ber dig. Ätstörning är komplext och den ena är inte den andra lik.

Jag har två på mitt arbete, vad jag vet. Den ena uppskattar "tjat", men hat kommit ganska långt och får räknas som frisk just nu. Den andra får totalångest av mat, så jag brukar anpassa för honom, oftast äter han för att slippa blickar, men jag vet att han inte ätit på flera dagar om det sker. Eftersom de är vuxna får jag köpa deras vanor.

 

[Petruska]

Det är tydligen så dom gör hemma med. Är det "rätt"?

Jag skulle säga att det här är så svårt, att inget är rätt. Föräldrarna gör säkert sitt bästa utifrån bästa förstånd och stor oro.

Du, som rimligtvis är mindre smärtsamt berörd än föräldrarna, bör bara ställa fram maten på bordet som vanligt. Låt henne äta det hon äter. Servera vanlig mat, inte extremt fett om du inte brukar det, inte extremt magert om du inte brukar det. Prata inte om det ÖVERHUVUDTAGET!

I händelse av att dina egna barn skulle drabbas av de här problemen, kommer du ALDRIG att kunna skydda dem eller få dem friska igen genom att propsa på något som helst, men OM det händer, så får du ju göra det du kan, helt enkelt. Om det enda du kan är att propsa, så är det ju så. Det är er relation.

 

[ridtravare]

Jag skulle försöka prata med henne och höra om det är något speciellt som hon vill äta. Jag skulle även fixa det hon vill ha till nästa gång så att att finns på bordet och sedan skulle jag inte bry mig om om hon tar det eller inte...

 

[Azalea]

Lägg INGEN fokus på mat. Ingen. What so ever. Det är tillräckligt ångestladdat ändå, att sätta strålkastaren på tvång i samband med mat är som att tända på ett bensinförråd.

Gör ingen stor sak av det. Men i ett helt annat forum, prata med tjejen och säg att du förstår att hon har det jobbigt och berätta att du finns där om hon vill prata.

Det här tycker jag är väldigt bra råd TS.

Jag hade ätstörningar under hela tonårstiden. För mig handlade ätstörningen om att känna att jag hade kontroll över något i mitt liv. Att kunna kontrollera min hunger gav mig tillfällig trygghet. När folk tjatade om mat och att jag var för smal gjorde det att jag bara kände mig värdelös, vilket ledde till mer svält för att känna kontroll/trygghet. Med fokuset på fel ställe blev det en väldigt ond, skamfylld cirkel trots att ingen menade något illa.

Så fortsätt ha era middagar som vanligt så gott det går. Jag vet att det är jobbigt att behöva se det, men även om hon skulle tvinga i sig mat vid middagsbordet så tar det inte bort problemet.

När det kommer till ditt eget barn är det du kan göra i förebyggande syfte att prata om det när ni är själva. Fråga hur ditt barn upplever situationen. Berätta om ätstörningar och psykisk ohälsa. Visa genom samtalet att det är ok att prata om psykisk ohälsa och att om man mår dåligt finns det hjälp att få. Berätta också var man kan vända sig om man mår dåligt och vill prata med någon utomstående, ifall barnet skulle känna det behovet någon gång.
Information och icke dömande diskussioner är alltid bra.

 

[cirkus]

En av mina stallkompisar (en ung tjej) gick plötsligt ner väldigt mycket i vikt under ett par månader. Jag känner föräldrarna väl och de var förstås medvetna om situationen. Det som var så pradoxalt var att tjejen fick så oerhört mycket positiv feedback på att hon blivit smal - det är svårt att bortförklara den bekräftelen tyckte föräldrarna. Jag vet att familjen pratade om det en hel del med lite olika terapeuter. Så småningom gick det över av sig själv och flickan gick upp lite lagom i vikt.

Det är synd att tjejer alltid ska bedömas hur smala de är.

 

[Lovisaleonora]

Det är synd att tjejer alltid ska bedömas hur smala de är.

Jag tycker det är tråkigt att vissa bedömer människor efter hur de ser ut.

 

[Mim]

Tack alla för alla svar som gett mej en massa nya tankar, funderingar och hjälp att tänka i nya banor.

Även denna tjej har fått en massa positivt över att hon blivit smalare och det känns bra att ni delar med er av era erfarenheter om detta.

 

[athena_arabians]

En av mina stallkompisar (en ung tjej) gick plötsligt ner väldigt mycket i vikt under ett par månader. Jag känner föräldrarna väl och de var förstås medvetna om situationen. Det som var så pradoxalt var att tjejen fick så oerhört mycket positiv feedback på att hon blivit smal - det är svårt att bortförklara den bekräftelen tyckte föräldrarna. Jag vet att familjen pratade om det en hel del med lite olika terapeuter. Så småningom gick det över av sig själv och flickan gick upp lite lagom i vikt.

Det är synd att tjejer alltid ska bedömas hur smala de är.

Jotack, när jag hade gått ner i vikt (och såg mer eller mindre ut som ett benrangel) fick jag ofta kommentaren: "Oh vad fin du har blivit!"

 

[stjarnfrugt]

Var bara dig själv, som du brukar vara. Det ger trygghet. Jag var sjuk i anorexi från tonåren och fram till tjugo-nånting. Kommer aldrig bli helt frisk i huvudet även om jag är fysiskt frisk idag. Men under mina "diagnostiskt sjuka" år var de personer som fungerade bäst de som var ärliga och som vanligt oavsett hur jag var. Jag bodde hemma en period när jag var för sjuk för att bo ensam, mina föräldrars bekanta var såklart olika men den jag minns som bäst var den som aldrig hymlade med nånting. Hon har alltid varit rakt på sak både före, under och efter min sjukdom. Jag har alltid vetat att hon är så, på ett trevligt sätt. Men hon höll aldrig på att kommentera saker under tiden vi åt. Hon kunde säga helt apropå ingenting att jag såg blek ut, pigg ut eller nånting sånt men det relaterades aldrig till matsituationer.
Att hon inte ändrade förhållningssätt mot mig gjorde att jag tyckte om att umgås med henne när hon hälsade på. Om inte annat bröt det min sociala isolering att jag inte drog mig undan.

De av mina vänner som följt mig i alla år reagerade också olika. Det som funkat bäst där med var de som varken pjoskade eller drev på. Utan bara var som vanligt. De vågade fortsätta umgås även då jag var sjuk eftersom de inte var ett hot mot mig och min sjukdom. De var även de som jag visste att jag inte kunde lura eller manipulera, de visste att jag var sjuk och sa det rakt ut men inte på ett skuldbeläggande sätt. Skulle det ätas eller fikas var det ett axelryckande om mitt beteende, oavsett jag åt eller inte. Så om jag nån gång kände mig motiverad till att äta nånting var det faktiskt med dem eftersom det inte togs nån notis om det. Om det nu har betydelse om man äter en gång av tio.

Som bekant vuxen till familjen kan du nog inte göra så mkt annat än bara vara som vanligt. Servera den mat du tänkt och ha inte hennes ätstörning i beaktande. Försök bara ha det förhållningssätt mot henne som du hade innan. Dina barn kommer du aldrig kunna skydda mot exponering av ätstörningar, så länge du inte låser in dem och stänger av all kontakt med omvärlden. Vi lever i en sjuk värld helt enkelt. Du kan bara se till att ha en öppen dialog med dem om allt, inte bara ätstörningar. Då blir det mer naturligt att prata om allting.

 

[Mim]

Tack alla för tips och råd, känner mej lite mer utrustad inför helgens middag.
Ska även prata med föräldrarna innan dom kommer hit för att se hur läget är.