Hur länge är det normalt

[Geysir]

...att sörja sin bästa vän? Alltså den mer akuta sorgen och saknaden? Igår var det sex veckor sen Geysir lämnade mej och det har inte lättat nånting alls. Börjar bli rädd att det är nått fel på mej som gör att jag inte kan släppa. Är det dags att söka proffessionell hjälp eller är detta normalt? Jag jobbar som vanligt och kan hålla masken duktigt bra, men det känns fortfarande som nån slitit ut halva min själ.

 

[SkorpSmulan]

Så länge som det behövs.
Det finns ingen tidsgräns på sorg.

 

[yennork]

Sex veckor är inte så länge när man sörjer en vän. Man brukar ju tala om sorgeår, det första året man gör de saker ensam som man gjort tillsammans innan. När det gäller människor kan det vara sånt som födelsedagar och högtider, men man har ju många "hållpunkter" med sin fyrbenta vän också! Första snön, första tidiga våren när man kunde rida ut och spana efter vitsippor...

Låt det ta tid, och var beredd på att det går i vågor. Och var inte för duktig på att hålla masken, visst, det kan behövas på jobbet, men du måste tillåta dig att vara genomledsen!

Det ÄR jättejobbigt, men det blir bättre - så småningom!

 

[Grazing]

Det tar tid, min har också varit borta runt den tiden och det känns inte det minsta bättre. Jag har inte ens varit tillbaka i stallet ens, försökt se till andra hästar litegrann men känns sådär. Känns just nu som att jag aldrig kommer komma över honom.

 

[Korven]

Det är normalt att sörja länge anser jag, lika normalt som att inte sörja länge. Det får ta den tid det tar. 6 veckor är inte länge i min värld, ni hade så kort tid tillsammans så det påverkar också.

 

[Grazing]

Det här med att ta hjälp, sålänge man inte känner att det hindrar en i vardagen så tycker inte jag man behöver söka för det. Blir det ett hinder dock, att det är såpass, då kan det vara bra att få någon slags hjälp att hantera det kanske.

 

[axel]

...att sörja sin bästa vän? Alltså den mer akuta sorgen och saknaden? Igår var det sex veckor sen Geysir lämnade mej och det har inte lättat nånting alls. Börjar bli rädd att det är nått fel på mej som gör att jag inte kan släppa. Är det dags att söka proffessionell hjälp eller är detta normalt? Jag jobbar som vanligt och kan hålla masken duktigt bra, men det känns fortfarande som nån slitit ut halva min själ.

Har du ältat o sörjt ordentligt?
Man förtränger ju för att det blir för mkt.

Min sista som jag förlorade för snart ett år sen efter 22 års gemenskap har jag faktiskt sörjt mindre än andra för att avslutet var så fint o den hade haft ett långt bra liv.
Sen har jag haft fullt upp med ett nytt liv.
Alla är olika o bearbetar dito. Man har ju alla minnen kvar. Blir det ohållbart tycker jag att du ska prata med någon.
Du är fullkomligt normal.
Läketiden för såren i själen är olika, men ärren finns alltid kvar. Minnena.

 

[Twihard]

Mitt liv förstördes när min Ängel dog. 2012. Hela 2013 kunde jag inte nämna hans namn utan att gråta, 2013 och 2014 kan jag fortfarande inte se bilder. Det gör ont vid tanken på honom Och jag gråter rätt ofta trots att jag har en ny vän. Låt sorgen ta sin tid, Man behöver aldrig komma över sin vän, bara lära sig leva med sorgen.

 

[AmyPond]

Mina två somnade in för 3 månader sedan. Jag kan prata om dem för att jag minns alla underbara stunder vi hade tillsammans. Men så kan jag se en tavla eller en bild på dem och så gråter jag floder. Jag kan höra en låt som påminner mig om dem och så bryter jag ihop. Det är normalt skulle jag säga. Någon som varit en sådan stor del av våra liv finns inte där längre, och jag tycker inte att det finns en tidsgräns på saknad.

 

[niak]

Min Colle dog för 11 år sedan och jag har fortfarande ett sår i mitt hjärta. Men också minnen fyllda av glädje.

 

[Coolfrees]

Stackare! Beklagar!
Förlorade min vän för tre dagar sedan och jag tycker nästan det blir värre för var dag som går. Inte p.g.a beslutet eller hennes skull, för jag vet att det var helt rätt. Men just för att jag saknar henne något grymt. Ju längre tiden går desto mer påtagligt blir de att de inte är kvar hos en. Kunde vissa lediga dagar spendera 8-12 timmar i stallet hos henne. Tycker inte att sex veckor alls låter som onormalt lång tid.
Jag själv förväntar mig att tårarna ska välla upp varje gång jag minns henne i minst ett halvår... Julhelgen lär bli värst.
Tror aldrig att sorgen försvinner, men man lär sig att leva med den och hantera den.

 

[Vogue]

...att sörja sin bästa vän? Alltså den mer akuta sorgen och saknaden? Igår var det sex veckor sen Geysir lämnade mej och det har inte lättat nånting alls. Börjar bli rädd att det är nått fel på mej som gör att jag inte kan släppa. Är det dags att söka proffessionell hjälp eller är detta normalt? Jag jobbar som vanligt och kan hålla masken duktigt bra, men det känns fortfarande som nån slitit ut halva min själ.

Så känner jag fortfarande efter min finaste Amazing som fick lämna mig den 9 januari i år pga oläkbar skada..

Håll ut, efter ett tag blir det lättare, det försvinner aldrig, men man lär sig att leva med det!

 

[Geysir]

@Coolfrees ; det är precis så, ju längre tid det går desto mer saknar jag honom. Jag spenderade också så otroligt mycket tid med honom och vi kände varann så bra. Han hjälpte mej genom den näst värsta perioden i mitt liv - den här tiden är överlägset värst.
Jag vill fortsätta med hästar och har redan en ny fuxkille. Han går i skola just nu, men han är söt som socker så kanske det lättar lite när jag kan börja jobba med honom

@alla
TACK!

 

[Boj]

Vår ålderman, läromästare, vän, hjärta och familjemedlem fick vandra vidare förra året. Nej jag har inte sörjt klart, för så fort jag börjar prata om honom så trillar tårarna. Och detta är nog något man måste lära sig att leva med, vissa finner ett alldeles eget rum i ägarens hjärta och där ska de få stanna också. Det är inte meningen att du ska glömma, du ska bara lära dig att leva med det och acceptera men det kommer att ta tid. Var tålmodig.

 

[Coolfrees]

@Geysir Det hjälper faktiskt lite om man har en till häst. Höll på att gå sönder när jag träffade min andra första gången efter hennes död. Bara för att jag känner sån otrolig tacksamhet för att han är kvar.
Jag vet verkligen hur det känns. Kan börjar gråta precis när som helst utan synbar anledning. Känns inte ens som att det lättar efter gråten utan klumpen i magen och hålet i hjärtat växer sig större. Men jag tror att det blir lättare att andas allt eftersom..
Vi får försöka trösta oss med att våra små vackra hästar åtminstone kan tölta runt tillsammans där uppe tills det är vår tur att ansluta oss.
Hoppas innerligt att du får må bättre snart! Kram

 

[Grazing]

Lånar tråden litegrann, jag har börjat ta mig ut och tittat på andra hästar, tänker att det borde vara lättare men nä, det är inte det minsta lättare. Saknar honom nästan mer ju mer jag ser till andra hästar. Är det bättre att hålla igång eller är det bättre att avvakta och se om man dras till att börja med hästar igen? Nu efter att ha prövat lite hästar så bestämde jag mig för att avvakta litegrann, men det kanske är en dum idé.

 

[yennork]

Det är olika! För en del fungerar det bäst att få en ny vän så fort som möjligt, andra behöver en paus. Du ska göra det som känns bäst för dig.

 

[Kiwifrukt]

Det är olika. Sorg kan också yttra sig olika för samma person, men vid olika tillfällen i livet. Min första ponny gick bort alldeles för tidigt i cancer sommaren 2008, det gick på tre veckor från fullt frisk (eller ja, i alla fall fullt symptomfri) till död. Jag gråter fortfarande för honom, jag har svårt att prata om honom eller se honom på bild. Det har blivit bättre, absolut har det det, första veckorna kunde jag knappt ta mig ur sängen. Det kanske kan gå flera dagar nu utan att jag ens tänker på det, men när jag kommer på det gör det fortfarande lika ont.
Min andra ponny somnade in på grund av hög ålder och förslitningar i benen till följd av det i september -13. Sista veckan hon levde var bland det värsta jag har upplevt, jag grät dygnet runt, men när hon väl var borta kunde jag hantera det på ett helt annat sätt. Hon hade varit mycket sjuk de sista åren, jag visste att jag egentligen hade henne på övertid, hon hade fått ett långt och lyckligt liv, och det var inte ett sånt "trauma" som när den förste gick bort.

Båda gångerna har jag haft en ponny "kvar" så att säga. Det har hjälpt mig jättemycket att ha en häst kvar, men jag har å andra sidan haft den hästen redan innan det hände. Att skaffa en ny häst i panik för att man inte ska stå hästlös brukar inte sluta så bra. Känner man att det är rätt att skaffa en ny häst ska man givetvis göra det, men inte utan att tänka efter lika mycket före som man skulle gjort om man tittat på häst utan att ha den här sorgen med sig i bagaget.

 

[Geysir]

@Boj Jo, G har ett eget rum i mattehjärtat dit ingen annan kommer in, tack för att du delar och därför stöttar
@Coolfrees, precis, inte som när man bölat för andra grejjer och det känns bättre efteråt, utan just att det gör ännu ondare

Jag har iallafall kommit så långt att jag förstår att glädjen över den nya fina hästen inte ens har ett samband med sorgen och den obeskrivliga saknaden efter Geysir. Idag har det gått sju veckor sen jag fick träffa honom och det gör precis lika ont

 

[Piquer]

30e augusti i år var det 15år sedan vi tog bort Piquer, tänker fortfarande på honom, inte dagligen men ofta.

Gråt, bryt i hop gå vidare, gråt bryt i hop och gå vidare, helt plötsligt så har det gått längre tid mellan tårarna.

Men saknaden kommer säkert sitta i länge.

Var ledsen om du behöver vara det. Vi funkar alla olika.

Kram