Hur många dagar lämna 5,5 åring...

[pollex]

Och det barnet känner speglar troligen det föräldrarna tänker. Inte svårare än så.

Nja, jag tror inte att det nödvändigtvis är så enkelt. Naturligtvis är det en komponent, men barn föds och är inte blanka blad.

 

[Imogen]

Och det barnet känner speglar troligen det föräldrarna tänker. Inte svårare än så.

Nej jag tycker du gör det väldigt enkelt för dig bara för att du råkar ha en dotter som liknar dig i sättet. Det är ju inte så att alla barn har en personlighet som sina föräldrar.

Jag var en orolig typ i det mesta när jag var liten. Rädd för mycket. Var nog 10-11 första gången jag sov över hos en kompis. Mina syskon är inte ett dugg lika mig i det och har inte varit i närheten av liknande känslor. Tänkte mina föräldrar på annat sätt gällande mig eftersom jag "speglades" annorlunda eller hur menar du?

 

[TinyWiny]

Och det barnet känner speglar troligen det föräldrarna tänker. Inte svårare än så.

Nej. Barn är inte blanka blad man kan fylla. Jag avskyr att vara hemifrån. Sover inte borta om jag kan undvika det. Mitt ena barn ville sova hos (sina) kompisar från hen var fyra och självklart fick hen det. Det var aldrig några problem. Mitt andra barn ville sova hos (sina) kompisar från hen var sju och det var heller aldrig några problem. Aldrig att de ångrade sig och ville åka hem som många av deras vänner ville när kvällen kom. Mitt ena barn älskar att resa, började resa utomlands ensam som sextonåring och har varit över nästan hela världen inklusive bott utomlands längre perioder i USA och i Indien. Mitt andra barn reser också gärna både inom och utom Sverige även om hen håller sig till semesterresor. Barn är individer, inga datorer som spottar ut det föräldrarna matar in.

 

[LadyCovergirl]

Nej jag tycker du gör det väldigt enkelt för dig bara för att du råkar ha en dotter som liknar dig i sättet. Det är ju inte så att alla barn har en personlighet som sina föräldrar.

Jag var en orolig typ i det mesta när jag var liten. Rädd för mycket. Var nog 10-11 första gången jag sov över hos en kompis. Mina syskon är inte ett dugg lika mig i det och har inte varit i närheten av liknande känslor. Tänkte mina föräldrar på annat sätt gällande mig eftersom jag "speglades" annorlunda eller hur menar du?

Nej. Barn är inte blanka blad man kan fylla. Jag avskyr att vara hemifrån. Sover inte borta om jag kan undvika det. Mitt ena barn ville sova hos (sina) kompisar från hen var fyra och självklart fick hen det. Det var aldrig några problem. Mitt andra barn ville sova hos (sina) kompisar från hen var sju och det var heller aldrig några problem. Aldrig att de ångrade sig och ville åka hem som många av deras vänner ville när kvällen kom. Mitt ena barn älskar att resa, började resa utomlands ensam som sextonåring och har varit över nästan hela världen inklusive bott utomlands längre perioder i USA och i Indien. Mitt andra barn reser också gärna både inom och utom Sverige även om hen håller sig till semesterresor. Barn är individer, inga datorer som spottar ut det föräldrarna matar in.

Det är alltid så roligt när folk ska dra det till ytterligheter.
Jag skrev väldigt ofta, inte ALLA BARN UTAN UNDANTAG. Precis som det är vanligt att akademiskt utbildade föräldrars barn väljer att läsa vidare. Det är inte heller per automatik så men det är vanligt.

 

[Imogen]

Det är alltid så roligt när folk ska dra det till ytterligheter.
Jag skrev väldigt ofta, inte ALLA BARN UTAN UNDANTAG. Precis som det är vanligt att akademiskt utbildade föräldrars barn väljer att läsa vidare. Det är inte heller per automatik så men det är vanligt.

Jag tycker inte att jag beskrev något ytterlighet. Tvärtom att det är normalfallet att alla syskon inte blir likadana trots att de har samma föräldrar.

 

[LadyCovergirl]

Jag tycker inte att jag beskrev något ytterlighet. Tvärtom att det är normalfallet att alla syskon inte blir likadana trots att de har samma föräldrar.

Det är klart att inte alla syskon alltid blir likadana. Barn tar ju inte upp allting från sina föräldrar. Däremot tror jag att det är vanligast att barn blir lika sina föräldrar än att de blir olika sina föräldrar.

 

[hastflicka]

Ett sidospår - ni som är jätteför, har ni någonsin upplevt utanförskap/mobbing?

Jag har blivit mobbad, men det hade absolut ingenting att gora med att jag reste och var hos mina morforaldrar eller andra slaktingar sedan mycket tidig alder.

Jo det känns ju tryggare att skicka barn med flyg än med tåg eller buss. Iofs börjar vi fundera över när man kan skicka barnet med landsvägsbuss till en annan stad. Om man sätter barnet på bussen och släkting fångar upp när barnet är framme. Han har ju åkt sträckan miljoner gånger, men det vore hemskt om han hoppade av i fel stad...

Min mamma satte mig pa taget i Stockholm och mormor plockade upp mig i Vannas, da en hel natt i sovvagn, forsta gangen nar jag var 7 ar gammal.
Det var SUPER spannande och jag njot at att kanna mig "stor" sa den resan gjorde vi om manga ganger innan jag egentligen var stor nog att aka sjalv. Mamma pratade ju sa klart med konduktoren och den person jag delade sovhytt med och hon prantade in i mig att jag inte fick stiga av forran konduktoren sa att jag var pa ratt station.

Jag tycker inte att jag beskrev något ytterlighet. Tvärtom att det är normalfallet att alla syskon inte blir likadana trots att de har samma föräldrar.

Mina tre barn ar oerhort olika varandra. En ar introvert och tva ar extrovert. En ar valdigt mal orienterad med stor drivkraft fran mycket ung alder, en ar tamligen normal, och den tredje som en vindflojel har han dragits med i an det ena och an det andra tills langt upp i vuxen alder. Alltsa oerhort olika.
En av de gemensamma namnarna ar dock att de inte bara kan resa och klara sig i nya miljoer och situationer ... de alla tre gillar att utsatta sig for den typen av "challenges" och har darfor job dar de behover bade umgas och prata med folk och resa till nya platser ganska frekvent.
Det ar mojligt att deras (kanske inte han som ar introvert) intresse och vilja att resa skulle ha utvecklats om de vaxt upp under andra omstandigheter, men jag ar tamligen overtygad att det bottnar i att vi reste sa mycket nar de var sma och att de da ocksa fick resa sjalva och bli vana vid att det inte var nagon "stor grej". De alla tre valjer att resa och se nya platser och har jobb dar de behover bade resa och prata med nya manniskor, de gillar att gora nya saker och de alla tre avskyr "charter".

Jag var inte ett dugg orolig nar jag skickade en 14-15 aring fran Arizona (byte i Los Angeles) via London (nytt byte) till Arlanda nar han var stor nog att halla i sitt eget pass. Nar samma unge skulle aka buss och t-bana sjalv i Stockholm var jag daremot klart stressad.

 

[hastflicka]

Jag funderar lite på det här med "att uppmuntra självständighet" och "att öva" som @Lobelia var inne på. Det kanske är en fråga om ordval men jag har nog aldrig riktigt tänkt i de banorna, utan ser det mer som en naturlig del av barnets utveckling att vidga sina cirklar och att det i normalfallet kommer att gå av sig själv bara det finns en grundtrygghet att falla tillbaka på. Det kanske inte har gjort att mina barn varit tidigast i stan med att ge sig ut på egna äventyr (och inte senast heller), men det har också varit ytterst okomplicerat när de gjort det.

Fast jag anser att mina barn fick "ova" pa att resa och vara i nya miljoer nar de var sma da vi ju reste sa mycket och bodde pa olika stallen i varlden. Det blev till nagot naturligt i deras liv. Sedan att vi inte gjorde det i syfte att "trana" eller "uppmuntra sjalvstandighet" utan att det var en naturlig del av vart liv gor det ju inte mindre till nagot de "tranat" pa och ar vana att gora.

 

[Sar]

Min dotters farmor och hennes särbo (farfar) vill ta med min dotter utomlands ca en vecka (5-6 dagar). Dottern är 5,5 år.

Hon har tidigare bara varit borta från oss ett dygn. Hon har dålig koll på tid och rum. Är en ganska orolig själ stundvis. Starkt trygghetsbehov.

Jag tycker det är för många dagar. Min man tycker jag är negativ.

Hur skulle ni ha resonerat?

Jag hade sagt nej, för ung och för många dagar utan möjlighet att avbryta om det inte fungerar. En helg hade fungerat utmärkt. Överhuvudtaget hade jag velat se att barnet verkligen var helt trygg i umgänget.

 

[Lenis]

Jag vet ingen av de barn som i samma klass som sonen som sover över hos vänner (även om jag naturligtvis inte har koll på alla). Och jag vet flera som först i förskoleklass började bli bekväma med att ens leka hemma hos ”okända” familjer (och med okända menar jag då familjer som inte är släkt eller familjens vänner).
.

Skiljer sig nog mycket lokalt då, i området där min bästa vän bor har de haft lekträffar regelbundet sedan barnen var pytteknattar. Lägger ingen värdering i detta, bara konstaterar.

Men du måste ju förstå att långt ifrån alla funkar så? Jag har alltid avskytt att vara borta hemifrån, gör det fortfarande. Tycker inte ens om att åka till Stockholm över dagen ensam.

Tänker du nån gång på att ditt sätt att vara kan överföras på barnet? Gör du något för att motverka det isåfall? Eller köper du ev obehag med att det är genetiskt? (Menar inte att låta anklagande utan filosoferar lite här, jag som försöker dölja min gamla fobi för att inte smitta av mig på knodd tänker den del på sånt.. är rädd att jag är kass på det)

Ett sidospår - ni som är jätteför, har ni någonsin upplevt utanförskap/mobbing?

Jag förstår nog inte kopplingen. Man skickar väl inte barn att sova över hos mobbare eller om de verkligen inte vill.. men de kan ju ha positiva upplevelser av att sova över hos släkt, vänner till familjen eller egna vänner för det. Jag har haft min beskärda del av skit men kan inte se kopplingen till att jag bodde över hos farmor ca tio dagar när mamma var på smekmånad när jag var 5. Som exempel.

 

[Ninnurur]

Tänker du nån gång på att ditt sätt att vara kan överföras på barnet? Gör du något för att motverka det isåfall? Eller köper du ev obehag med att det är genetiskt? (Menar inte att låta anklagande utan filosoferar lite här, jag som försöker dölja min gamla fobi för att inte smitta av mig på knodd tänker den del på sånt.. är rädd att jag är kass på det)



Jag förstår nog inte kopplingen. Man skickar väl inte barn att sova över hos mobbare eller om de verkligen inte vill.. men de kan ju ha positiva upplevelser av att sova över hos släkt, vänner till familjen eller egna vänner för det. Jag har haft min beskärda del av skit men kan inte se kopplingen till att jag bodde över hos farmor ca tio dagar när mamma var på smekmånad när jag var 5. Som exempel.

1- som sagt, jag gör ju saker MED henne. Det är ensam som jag inte gör det.
2- inte fan ska man skicka barnet till mobbare!! Däremot är det ju inte ovanligt att ett mobbat barn inte vill/vågar lämna hemmets trygghet, oavsett var man ska. När jag blev äldre vågade jag åka på basketläger och fick några bra år innan även mina lagkamrater började med mobbingen. Då blir det liksom ett helvete överallt utom hemma.

 

[westernsuzie]

Min dotters farmor och hennes särbo (farfar) vill ta med min dotter utomlands ca en vecka (5-6 dagar). Dottern är 5,5 år.

Hon har tidigare bara varit borta från oss ett dygn. Hon har dålig koll på tid och rum. Är en ganska orolig själ stundvis. Starkt trygghetsbehov.

Jag tycker det är för många dagar. Min man tycker jag är negativ.

Hur skulle ni ha resonerat?

Som många andra skrivit i tråden skulle jag öva med fler dygn först och öka på först när hon verkar trygg med det.

Vår femåring skulle inte vara minsta bekväm med att åka iväg så många nätter, inte ens en natt än. Hon är väldigt försiktig av sig och har precis efter mycket stöttning och peppning börjat sova i egen säng i eget rum (med lillebror i samma rum). Tror som många andra att man ska uppmuntra självständighet, samtidigt som jag tror att man ska vara lyhörd och aldrig försöka pressa fram något för då får det förmodligen motsatt effekt och barnet känner sig otryggt. Så är i alla fall vår dotter, hon vet precis vad hon vill och inte vill och uppskattar INTE att bli pressad/övertygad till något hon inte vill, det fick jag erfara tidigt tycker för övrigt att det är en av hennes bästa egenskaper!

Sedan är barn så klart olika och vissa barn sover säkert gärna över bra mycket tidigare. Lillebror på 3 år här skulle t.ex. vara betydligt mer obrydd om det om jag känner honom rätt.

Dottern pratade förresten häromdagen om att sova över hos mormor och morfar. Jag blev lite överraskad men sa att hon självklart får det om hon vill och sa att vi kan fråga mormor och morfar om det. Sedan fattade jag efter en stund att hon menade att jag och lillebrorsan också skulle sova över där tror inte ens hon tänkt tanken på att hon skulle kunna sova där själv än faktiskt

 

[hastflicka]

Som många andra skrivit i tråden skulle jag öva med fler dygn först och öka på först när hon verkar trygg med det.

Vår femåring skulle inte vara minsta bekväm med att åka iväg så många nätter, inte ens en natt än. Hon är väldigt försiktig av sig och har precis efter mycket stöttning och peppning börjat sova i egen säng i eget rum (med lillebror i samma rum). Tror som många andra att man ska uppmuntra självständighet, samtidigt som jag tror att man ska vara lyhörd och aldrig försöka pressa fram något för då får det förmodligen motsatt effekt och barnet känner sig otryggt. Så är i alla fall vår dotter, hon vet precis vad hon vill och inte vill och uppskattar INTE att bli pressad/övertygad till något hon inte vill, det fick jag erfara tidigt tycker för övrigt att det är en av hennes bästa egenskaper!

Sedan är barn så klart olika och vissa barn sover säkert gärna över bra mycket tidigare. Lillebror på 3 år här skulle t.ex. vara betydligt mer obrydd om det om jag känner honom rätt.

Dottern pratade förresten häromdagen om att sova över hos mormor och morfar. Jag blev lite överraskad men sa att hon självklart får det om hon vill och sa att vi kan fråga mormor och morfar om det. Sedan fattade jag efter en stund att hon menade att jag och lillebrorsan också skulle sova över där tror inte ens hon tänkt tanken på att hon skulle kunna sova där själv än faktiskt

Fast det ar val ganska sjalvklart att tanken att sova over sjalv inte infinner sig hos barnet da det inte ar nagot som barnet vaxt upp med som "normalt"? Jag tror att vad vi som foresprakar att lata barnen sova over hos andra fran tidig alder ar ute efter ar att gora det till nagot som inte ar "annorlunda". Man sover over hos vanner och/eller slaktingar ofta och da lar sig att det ar ROLIGT att gora det. Man far battre frukost an hemma, man far titta pa TV som man inte far hemma, stanna uppe langre, eller de leker roligare lekar an hemma ...
Den installningen raddade oss fran flera potentiella traumatiska upplevelser nar ett barn maste in pa sjukhus och mamma naturligtvis stannade med barnet pa sjukhuset. Tur den andra tyckte det var helt normalt att sova hos andra da.

 

[westernsuzie]

Fast det ar val ganska sjalvklart att tanken att sova over sjalv inte infinner sig hos barnet da det inte ar nagot som barnet vaxt upp med som "normalt"? Jag tror att vad vi som foresprakar att lata barnen sova over hos andra fran tidig alder ar ute efter ar att gora det till nagot som inte ar "annorlunda". Man sover over hos vanner och/eller slaktingar ofta och da lar sig att det ar ROLIGT att gora det. Man far battre frukost an hemma, man far titta pa TV som man inte far hemma, stanna uppe langre, eller de leker roligare lekar an hemma ...
Den installningen raddade oss fran flera potentiella traumatiska upplevelser nar ett barn maste in pa sjukhus och mamma naturligtvis stannade med barnet pa sjukhuset. Tur den andra tyckte det var helt normalt att sova hos andra da.

Okej jag överdrev litegrann där, klart att hon vet att man kan sova över hos folk. Hon vill bara inte göra det på egen hand än, vilket inte är så konstigt eftersom hon nyligen blivit trygg med att sova i egen säng utan oss inom en armlängds avstånd jag tror absolut att hon så småningom kommer tycka att det är superkul att sova över hos folk och jag tror inte hon skulle bli alls traumatiserad om någon akut situation skulle göra att hon ändå va tvungen att sova över hos någon hon känner. Folk gör nog bara lite olika och barn är olika