Hur mycket...

grodan21

Trådstartare
utöver jobb är det rimligt att man skall orka göra? Känner mig värdelös som nästan inte orkar göra något mer än jobba.

De man hör talas om är de som klarar av att jobba 100%, plugga 100%, träna på gym, ha fyra hästar i tävling form plus ha ett socialt liv. Själv jobbar jag heltid och har en häst som går på halvfart och orkar knappt med något alls. Helgerna går åt till att ladda upp för ännu en ny arbetsvecka och hemmet blir lidande.

Så hur mycket är det egentligen rimligt att man skall orka utöver jobb?
 
När jag jobbar kontorstider orkar jag noll och ingenting, jag är konstant trött och sur. Jag är heller ingen morgonmänniska så att gå upp sex-halv sju 5 dagar/vecka är inte heller min grej.

När jag jobbar treskift däremot är jag så himla mycket piggare, jag orkar mycket mer och är gladare! Enda gången jag är trött är efter dagpassen, men då börjar jag jättetidigt och har ofta svårt att sova innan. Annars brukar jag ha massor av tid och ork att göra saker innan jobb, vilket passar mig mycket bättre än att försöka tvinga mig själv till något efter att ha tillbringat en hel dag på jobbet. Att dessutom slippa jobba 5 dagar i sträck är jätteskönt och gör mig piggare.
 
Jag har tänkt på detta ganska mycket de senaste åren. Jag har nog kommit fram till att jag faktiskt inte är en "jobba heltid-människa" utan mår nog allra bäst när jag jobbar mindre på dygnen. Därför tänker jag lite grann att jag nog ska nöja mig med ett jobb med mindre timmar och lön så vi överlever än med ett jobb där jag jobbar mer och får mer betalt. Det känns som om pengar egentligen inte kan uppväga känslan av att inte vara psykiskt stressad och orkeslös och full med huvudvärk efter varenda arbetsdag. Är det inte mer i livet än att jobba?
 
Jag har tänkt på detta ganska mycket de senaste åren. Jag har nog kommit fram till att jag faktiskt inte är en "jobba heltid-människa" utan mår nog allra bäst när jag jobbar mindre på dygnen. Därför tänker jag lite grann att jag nog ska nöja mig med ett jobb med mindre timmar och lön så vi överlever än med ett jobb där jag jobbar mer och får mer betalt. Det känns som om pengar egentligen inte kan uppväga känslan av att inte vara psykiskt stressad och orkeslös och full med huvudvärk efter varenda arbetsdag. Är det inte mer i livet än jag att jobba?
Jag tänker precis likadant, har nu gått ner till 80%. Jag bor på landet så är borta sju- halv sju, ibland mer på mina jobbdagar.
Dock så får jag bara jobba deltid nu ett tag. Sen kommer arbetsgivaren vilja att jag jobbar heltid igen.
 
utöver jobb är det rimligt att man skall orka göra? Känner mig värdelös som nästan inte orkar göra något mer än jobba.

De man hör talas om är de som klarar av att jobba 100%, plugga 100%, träna på gym, ha fyra hästar i tävling form plus ha ett socialt liv. Själv jobbar jag heltid och har en häst som går på halvfart och orkar knappt med något alls. Helgerna går åt till att ladda upp för ännu en ny arbetsvecka och hemmet blir lidande.

Så hur mycket är det egentligen rimligt att man skall orka utöver jobb?
De som kör på i hundranittio är farligt nära väggen även om de inte anser det för stunden. Jag berättar gärna min historia för att visa att du bör se upp redan nu:

Jag jobbade också 100% och orkade ungefär inget annat än det. Varje fredag när jag stod vid hissen för att åka hem hade jag ångest och hjärtklappning för att jag skulle åka tillbaka och jobba på måndagen. Den känslan tömde mig totalt men jag insåg inte det själv. De dagar jag orkade mig ut på en ridtur njöt jag så enormt och kunde inte förstå varför jag inte klarade av att komma ut oftare för att nästa dag inte orka igen. Jag förstod inte att jag var utmattad förrän jag slutade på mitt jobb och startade eget istället. Det var faktiskt så illa att jag trodde jag hade kommit i klimakteriet = slutade menstruera. Från att ha En underliggande stress konstant, dels för min egen prestationsångest (precis som du "varför orkar inte jag när alla andra orkar") och dels allt jag ansåg att andra tyckte att man borde hinna med, till att ta mig tid och känna efter hur jag faktiskt mådde var ett enormt steg.

Nu, snart tre år senare, känner jag stressen och prestationsångesten komma då och då, men kan hantera den eftersom jag känner igen symptomen. När jag hör av vänner om allt de gör, dvs. jobbar 100% tränar 100% och håller huset rent och fint och dessutom träffar vännerna på helgen så kan jag inte annat än att bara skaka på huvudet. Jag menar, vad är det för liv att schemalägga sitt liv så totalt att man inte får en sekund av ro och återhämtning?

Ja, vad ville jag med det här då? Jo, du ska leva ditt liv och göra det du orkar i den takt som är lagom för dig. Vill andra hetsa runt som tokar och vara "duktiga" så låt dem göra det. Försök att backa undan lite och analysera hur du mår. Har du alltid känt att du inte orkar eller är det något som kommit allteftersom? Försök ändra på det som du tror bidrar till din sinande ork. I mitt fall var det jobbet, i ditt fall kan det vara något annat.
 
Jag tänker precis likadant, har nu gått ner till 80%. Jag bor på landet så är borta sju- halv sju, ibland mer på mina jobbdagar.
Dock så får jag bara jobba deltid nu ett tag. Sen kommer arbetsgivaren vilja att jag jobbar heltid igen.
Har du långt till jobbet? När jag jobbar åker jag kvart i sju och är hemma igen kvart över fyra.
 
De som kör på i hundranittio är farligt nära väggen även om de inte anser det för stunden. Jag berättar gärna min historia för att visa att du bör se upp redan nu:

Jag jobbade också 100% och orkade ungefär inget annat än det. Varje fredag när jag stod vid hissen för att åka hem hade jag ångest och hjärtklappning för att jag skulle åka tillbaka och jobba på måndagen. Den känslan tömde mig totalt men jag insåg inte det själv. De dagar jag orkade mig ut på en ridtur njöt jag så enormt och kunde inte förstå varför jag inte klarade av att komma ut oftare för att nästa dag inte orka igen. Jag förstod inte att jag var utmattad förrän jag slutade på mitt jobb och startade eget istället. Det var faktiskt så illa att jag trodde jag hade kommit i klimakteriet = slutade menstruera. Från att ha En underliggande stress konstant, dels för min egen prestationsångest (precis som du "varför orkar inte jag när alla andra orkar") och dels allt jag ansåg att andra tyckte att man borde hinna med, till att ta mig tid och känna efter hur jag faktiskt mådde var ett enormt steg.

Nu, snart tre år senare, känner jag stressen och prestationsångesten komma då och då, men kan hantera den eftersom jag känner igen symptomen. När jag hör av vänner om allt de gör, dvs. jobbar 100% tränar 100% och håller huset rent och fint och dessutom träffar vännerna på helgen så kan jag inte annat än att bara skaka på huvudet. Jag menar, vad är det för liv att schemalägga sitt liv så totalt att man inte får en sekund av ro och återhämtning?

Ja, vad ville jag med det här då? Jo, du ska leva ditt liv och göra det du orkar i den takt som är lagom för dig. Vill andra hetsa runt som tokar och vara "duktiga" så låt dem göra det. Försök att backa undan lite och analysera hur du mår. Har du alltid känt att du inte orkar eller är det något som kommit allteftersom? Försök ändra på det som du tror bidrar till din sinande ork. I mitt fall var det jobbet, i ditt fall kan det vara något annat.
Har precis bytt jobb, eftersom gamla jobbet fick mig att må dåligt. Men har antagligen mycket högre krav på mig själv att prestera än vad som är nödvändigt, för det är ju inte rimligt att man ska kunna allt redan efter så kort tid.
 
Jag tänker precis likadant, har nu gått ner till 80%. Jag bor på landet så är borta sju- halv sju, ibland mer på mina jobbdagar.
Dock så får jag bara jobba deltid nu ett tag. Sen kommer arbetsgivaren vilja att jag jobbar heltid igen.
Det är trist att du bara får jobba så ett tag! När jag bara jobbade halvtid som städerska och inte ens pluggade så kände jag mig betydligt piggare, men hjärnan hungrade efter kunskap. När jag sedan började plugga också hamnade jag i fällan direkt, insikten om hur mycket jag egentligen ska jobba kom sig av praktiken på utbildningen. Heldagarna där gjorde mig mer slut än när jag var i skolan halva dagen, jobbade andra halvan och pluggade en massa på kvällen efter barnen lagt sig.
 
Man får väl orka hur mycket man vill utöver jobbet? Endel orkar hur mycket som helst, andra mindre osv. Vi är alla olika individer och ingen är den andra lik. Så länge man är nöjd med sitt liv ser inte jag något problem med vad man orkar och inte orkar utöver jobbet. :)
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Ok. Efter en cancerresa har jag, såklart, börjat klura på vad jag Verkligen vill göra med resten av livet (hur kort/långt det nu blir)...
2
Svar
24
· Visningar
1 577
Kropp & Själ Är permanent sjukskriven på 75% sedan många år tillbaka pga fibromyalgi. Jobbar 25% men jag mår verkligen inte bra. Tröttare än...
Svar
8
· Visningar
1 420
Senast: Angel
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 352
Senast: sjoberga
·
Kropp & Själ Nej ingen här kan såklart ställa en diagnos, jag vill mest bara ha pepp och lite på fötterna sas för att få vården att lyssna...
Svar
9
· Visningar
896
Senast: Rosett
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp