Hur pratar jag om detta?

[Sasse]

Sjuttioelfte tråden i samma ämne från mig. Jag känner mig rätt låst och vet inte vad jag ska göra. De senaste nästan två åren har det gått upp och ner med depressiva perioder, självmordstankar och visst självskadebeteende. Under hösten 2014/våren 2015 fick jag en del hjälp med samtal, medicinering, osv.

Just nu har jag en paus från allt. Medicinen slutade jag med när jag inte upplevde någon skillnad, och är relativt nyligen flyttad, har inte skapat någon ny kontakt med psyk här. Och så har jag känt att jag klarat mig bra. Varit glad och livet har fungerat.

Jag mår bättre än i vintras, när allt var nattsvart och jag flera gånger försökte ta livet av mig. Jag kan känna glädje inför saker, känna mig peppad och klarar av vardagen på ett annat sätt. Men det är mycket som inte förändrats också. Jag har svårt att hantera stress, speciellt från utomstående, och ett bra tillstånd kan bli akut på bara ett ögonblick.

Jag har tidigare berättat lite hur jag mår för min familj, och jag känner att det inte räcker. Jag får alltid kommentaren av min mamma "Det syns att du mår mycket bättre", vilket på sätt och vis stämmer, men ändå inte. Eventuella förväntningar och krav på mig höjs, och det blir konstig stämning om jag inte uppfyller dessa.

Jag har sedan i vintras funderat på att ta upp med min familj hur jag verkligen mår. Men hur berättar man för någon att man inte vill leva? Att man har självsmordstankar flera gånger i veckan? Att man försökt ta livet av sig och mycket troligt kommer försöka igen?

Jag kan inte komma på hur, men det fungerar inte att de inte vet. Dom stressar mig omedvetet med sina förväntningar, och stress för mig leder till ångest som leder till självskada.

Sist skrev jag i mail hur jag mådde, men jag undanhöll det ovan för att det inte kändes bra att skicka något sådant via mail. Å andra sidan känns inget sätt som ett bra sätt.

 

[Sasse]

Jag önskar att det räckt att öppna sig för familjen, men jag har även en arbetskollega som är rätt intensiv i sina förväntningar. Det har fungerat bra att arbeta hittills, så länge jag kan ta det i min takt är det inga problem.

Vi har rätt mycket att göra nu dock och jag känner att jag får pressa mig själv en aning för att orka 40 timmar i veckan. Och min arbetskollega gör det inte bättre som har förväntningar att jag ska få gjort mer än vad som är möjligt en arbetsdag, att jag ska arbeta till midnatt, att jag ska jobba även på helgen.

Jag förstår att det är mycket att göra, och att det skulle vara bra om jag blir klar med min uppgift, men jag klarar inte av att hon hänger över mig på det sättet. Jag upplever att jag inte håller måttet, och är tämligen säker att det är någon även hon tycker med tanke på vilka höga förväntningar hon har.

Nu har hon dessutom satt upp ett mål för mig under denna helg, som hon i princip bestämde över huvudet på mig. Jag är inte alls glad över det, eftersom jag inte kan uppfylla målet. Jag längtar inte alls till måndag när hon kommer bli besviken på mig.

Jag måste helt enkelt prata med henne, men hur gör man det? Vi är inte nära. Hon har dessutom en tendens att avbryta mig... Och vad säger man? Jag har ingen lust att fläka ut mig inför henne. Men jag klarar inte av att hon är så intensiv.

 

[Amha]

Arbetssituationen måste det väl vara din chef som ska ta i?

 

[Lovisaleonora]

Dom stressar mig omedvetet med sina förväntningar, och stress för mig leder till ångest som leder till självskada.

Och min arbetskollega gör det inte bättre som har förväntningar att jag ska få gjort mer än vad som är möjligt en arbetsdag, att jag ska arbeta till midnatt, att jag ska jobba även på helgen.

När jag förstod och lärde mig hantera att det är JAG som stressar MIG blev livet mycket lättare. Det är ingen annan som stressar mig. Det är mitt ansvar och det är jag som låter mig bli stressad av andra. Jag interagerar fel med andra om jag mår dåligt av det.

Den stunden jag började jobba med den insikten blev livet betydligt lättare. Både jag och min omgivning har vissa mål med det vi gör. Och vi gör vad vi behöver för att komma dit. Alla är inte jätte-empatiska och har lätt för att ta in andras sinnesstämning, andra är jättebra på att dölja vad de vill och inte vill. Och precis där blir kollisionen gigantisk.

Jag behöver inte prata och reda ut saker med andra. Jag behöver ta ansvar för mig själv. Inte låta andra påverka min psykiska mående. Ta vara på min integritet, dra mina gränser utan att såra andra. Det blev SÅ mycket lättare att jobba, vara social och hantera omgivningen. För jag behöver inte gå till dem. Jag behöver bara gå till mig själv.

 

[tanten]

Du skriver att din kollega har förväntningar på dig. Med andra ord är ni arbetskamrater och hon har ingen högre position än du. Det betyder att det du uppfattar som förväntningar faktiskt inte konkret kan vara det. Vad du presterar har kollegan inget med att göra.

Kan det vara så att kollegan på ett klumpigt sätt försöker uppmuntra dig men att du i ditt deppiga tillstånd uppfattar det som förväntningar?

Vilka är DINA förväntningar på henne? Det funkar ju åt bägge håll ju . Klargör för kollegan hur du förväntar dig att hon ska agera och jobba. Speciellt gentemot dig.

Läs @Lovisaleonora inlägg ordentligt. Det är mycket klokt och jag instämmer i varje ord.

Sedan tycker jag att du ska sluta vara "hänsynsfull" mot din familj. Vore du min unge skulle jag vara förtvivlad om du bar på så stora hemligheter utan att alls involvera mig. Berätta. Rakt upp och ner. Skriv om det känns bättre, och ge dem lappen.

 

[Sasse]

När jag förstod och lärde mig hantera att det är JAG som stressar MIG blev livet mycket lättare.

Givetvis kommer stressen från mig själv, men hur lär man sig hantera det?

Jag behöver inte prata och reda ut saker med andra. Jag behöver ta ansvar för mig själv. Inte låta andra påverka min psykiska mående. Ta vara på min integritet, dra mina gränser utan att såra andra. Det blev SÅ mycket lättare att jobba, vara social och hantera omgivningen. För jag behöver inte gå till dem. Jag behöver bara gå till mig själv.

Det är absolut något att tänka på, och som jag kan sikta på att klara av i framtiden. Nu är dock läget mer akut och jag kan inte hantera detta. Jag ser det som att jag måste prata, om inte annat för att kollegan ska bli medveten om läget. Alternativet är att sluta jobba.

@Amha Ja, tack. Jag ska prata med min chef.

 

[tanten]

Givetvis kommer stressen från mig själv, men hur lär man sig hantera det?

Kanske är ett första steg att lära sig se klart vad som är vad i vilka situationer.
Det du skriver om kollegan får mig att tro att du inte just nu klarar att sortera vad som är vad och varifrån det kommer.

Ni är kollegor. En kollega är inte överställd dig. En kollega kan inte kräva något - bara samarbeta.

Fortsätt prata med buke.
Och snälla - involvera dina föräldrar.

 

[Sasse]

Du skriver att din kollega har förväntningar på dig. Med andra ord är ni arbetskamrater och hon har ingen högre position än du. Det betyder att det du uppfattar som förväntningar faktiskt inte konkret kan vara det. Vad du presterar har kollegan inget med att göra.

Jag ser det som att hon har en högre position. Jag är timanställd och arbetar enbart för att kollegan behöver hjälp i ett ärende. Utan henne skulle med andra ord inte ha något att göra.

Kan det vara så att kollegan på ett klumpigt sätt försöker uppmuntra dig men att du i ditt deppiga tillstånd uppfattar det som förväntningar?

Det är definitivt inte uppmuntran, möjligen att hon själv är väldigt stressad och omedvetet överför det på mig. Vi har väldigt mycket att göra nu och det är viktigt att jag mina uppgifter blir inlämnade så snabbt som möjligt, helst igår. Men jag känner inte att jag kan arbeta fortare än jag gör, och det krockar väl med hennes vilja och behov att få in uppgiften.

Jag får försöka ta upp det med henne, min chef kan säkert hjälpa mig.

Kanske är ett första steg att lära sig se klart vad som är vad i vilka situationer.
Det du skriver om kollegan får mig att tro att du inte just nu klarar att sortera vad som är vad och varifrån det kommer.

Det är mycket möjligt. Jag vill gärna kunna tänka som @Lovisaleonora beskriver, men det kommer inte gå i en handvändning. Och jag har ingen aning om hur jag tar mig dit, men förhoppningsvis kan jag få hjälp av psyk.

 

[Lovisaleonora]

Jag är en av de som tycker att du FÖRST ska ta upp det med arbetskamraten. Sedan gå till chefen om inte problemet försvinner. Personligen hade jag tagit det som ett hugg i ryggen om jag inte blivit vidtalad först, på något sätt.

Hur tar du emot t ex planeringen du nämner? Om kollegan säger "jag har tänkt mig att du skulle vara klar med detta på tisdag innan du går hem" - vad säger du då? Personligen hade jag sagt "Jag tittar på det och hör av mig om jag har en annan uppfattning". Vet jag redan innan att det inte kommer gå ihop tidsmässigt säger jag det direkt. "Oj, det är jag helt säker på att jag inte hinner, det är ju en gigantisk felmarginal om jag ska forcera det så mycket".

Kommunikation är huvudordet. Säger då kollegan att "Jo, det ska nog gå" blir mitt svar "jag är ledsen, jag har inte samma uppfattning. Jag hoppas att du inte misstänker att jag maskar på jobbet, jag är oerhört noga med att det blir rätt och känner att det är viktigt med ett rimligt arbetstempo". Så får ni upp vad kollegan tycker är ett problem. OM kollegan tycker det finns ett problem.

 

[Petruska]

Kanske kan det vara idé att ta upp det med kollegan, på ett ganska nedtonat sätt? Kan du säga något i stil med att du på grund av depressions-/utbrändhetsproblematik (använd den benämning du tycker känns enklast), och att du därför har svårt att hantera krav och förväntningar av den typ som du - just på grund av den här problematiken - upplever att kollegan riktar mot dig?

Jag tycker att det verkar överdrivet att berätta alltsammans för en kollega på ett tillfälligt (?) jobb om du inte verkligen vill det. Snarare handlar det väl om att hitta ett så smidigt sätt som möjligt för ert samarbete att fungera?

När det gäller din familj, skulle jag säga att alla sätt att ta upp det är rätt. Att hålla tyst - när du nu vill att de vet - är fel. Skriv, ring, maila, sms:a eller vad som helst som du kan klara av.

 

[Teilani]

Jag hade en chef som stressade mig nåt enormt för några år sedan. Jag kände det som om hon hängde över mig hela tiden och jag kunde till slut inte sova på natten för jag hade sån ångest över hur nästa dag skulle bli.

Min enda lösning var att be henne backa. Jag förklarade att jag fattade vad hon ville jag skulle göra, men hennes sätt att ständigt kolla upp mig och "uppmuntra" verkligen inte funkade för mig. Om hon ville att jag skulle kunna göra mitt jobb så bra som möjligt så måste hon tagga ner för jag mådde dåligt av den stress hon utsatte mig för.

Kanske hade jag lite tur för denna chef tog det verkligen till sig och höll sig undan sedan. I gengäld fick jag sova och kände mig väldigt stärkt av att jag vågat säga ifrån, och vips jobbade jag ännu bättre. Vilket chefen så klart gärna ville visa sin uppskattning för, så jag fick ett gosedjur i present av henne. Gullig och jätterar människa egentligen som säkert inte alls menat illa, men vi funkade fundamentalt olika.

Jag behövde inte ta upp något om andra psykiska problem eller tidigare jobbiga episoder. Jag pratade bara om hur jag mådde av hennes övervakning just nu på detta arbetet. Allt annat spelar egentligen ingen roll, vi är olika, exakt hur olika behöver inte alla veta.

 

[sjoberga]

Jag hade en chef som stressade mig nåt enormt för några år sedan. Jag kände det som om hon hängde över mig hela tiden och jag kunde till slut inte sova på natten för jag hade sån ångest över hur nästa dag skulle bli.

Min enda lösning var att be henne backa. Jag förklarade att jag fattade vad hon ville jag skulle göra, men hennes sätt att ständigt kolla upp mig och "uppmuntra" verkligen inte funkade för mig. Om hon ville att jag skulle kunna göra mitt jobb så bra som möjligt så måste hon tagga ner för jag mådde dåligt av den stress hon utsatte mig för.

Kanske hade jag lite tur för denna chef tog det verkligen till sig och höll sig undan sedan. I gengäld fick jag sova och kände mig väldigt stärkt av att jag vågat säga ifrån, och vips jobbade jag ännu bättre. Vilket chefen så klart gärna ville visa sin uppskattning för, så jag fick ett gosedjur i present av henne. Gullig och jätterar människa egentligen som säkert inte alls menat illa, men vi funkade fundamentalt olika.

Jag behövde inte ta upp något om andra psykiska problem eller tidigare jobbiga episoder. Jag pratade bara om hur jag mådde av hennes övervakning just nu på detta arbetet. Allt annat spelar egentligen ingen roll, vi är olika, exakt hur olika behöver inte alla veta.

KL
Man måste öppna munnen och säga till. Missförstånd kan uppstå av många olika skäl, chefen kanske trodde att du uppskattade den höga graden av feedback och uppmuntran och inte läste de mer subtila signalerna som du kanske skickade.

Tydlighet är a och o. Innan man varit riktigt tydlig tycker jag inte att man kan skylla ansvaret för en dåligt fungerande situation på någon annan.

 

[Sasse]

Jag är en av de som tycker att du FÖRST ska ta upp det med arbetskamraten. Sedan gå till chefen om inte problemet försvinner. Personligen hade jag tagit det som ett hugg i ryggen om jag inte blivit vidtalad först, på något sätt.

Jag kan för all del ta upp det med kollegan först. Tänkte bara att det kunde vara behjälpligt att ta det med min chef, som är en av de få som vet hur jag mår.

Hur tar du emot t ex planeringen du nämner? Om kollegan säger "jag har tänkt mig att du skulle vara klar med detta på tisdag innan du går hem" - vad säger du då? Personligen hade jag sagt "Jag tittar på det och hör av mig om jag har en annan uppfattning". Vet jag redan innan att det inte kommer gå ihop tidsmässigt säger jag det direkt. "Oj, det är jag helt säker på att jag inte hinner, det är ju en gigantisk felmarginal om jag ska forcera det så mycket".

Hon borde egentligen veta att hennes målsättningar är orealistiska. Den tidigare arbetsuppgiften jag hade var hälften i mängd och tog då tre dagar, men ändå vill/tycker hon att jag ska slutföra nuvarande arbetsuppgiften på mycket kortare tid. Det har varit flera sådana tillfällen när hon fått veta ungefär vilken mängd jag klarar på en arbetsdag, där jag då även talat om det för henne. Men trots det fortsätter hon förvänta sig/vilja/tycka att jag ska klara mer.

Om hon säger att jag ska sitta till midnatt säger jag att jag inte kommer göra det, men att jag gör så mycket jag kan under den tid jag är kvar. Jag har sagt till henne ungefär hur mycket jag klarar en arbetsdag på 8 timmar, och förutom att hon verkar ha blivit besviken ibland, har hon inte kommenterat det mer. Inte förrän nästa gång vi pratar, där hon sätter upp nya mål för mig.

I fredags bestämde hon att jag skulle arbeta denna helg och vara helt klar med min uppgift till imorgon. Jag fick inte en syl i vädret när jag pratade med henne i fredags, hon avbröt mig hela tiden när jag försökte tala om för henne att jag varken kommer jobba hela helgen eller hinna bli klar med arbetet. Jag inser att jag behöver mer skinn på näsan och säga emot, nu blev istället resultatet att hon förväntar sig att uppgiften är klar på måndag.

Kanske kan det vara idé att ta upp det med kollegan, på ett ganska nedtonat sätt? Kan du säga något i stil med att du på grund av depressions-/utbrändhetsproblematik (använd den benämning du tycker känns enklast), och att du därför har svårt att hantera krav och förväntningar av den typ som du - just på grund av den här problematiken - upplever att kollegan riktar mot dig?

På det sättet skulle jag nog kunna uttrycka mig. Det känns som den enklaste vägen att förklara, och hon borde inte kunna ta illa upp av det.

 

[tanten]

Jag ser det som att hon har en högre position. Jag är timanställd och arbetar enbart för att kollegan behöver hjälp i ett ärende. Utan henne skulle med andra ord inte ha något att göra.

Där tycker jag annorlunda.

Ni jobbar tillsammans. Du har tagits in för att hon itne hinner jobbet. Ni är jämställda. Ni jobbar med samma sak.

Hon är INTE din överordnade - oavsett vad du känner.