Hur ska man tänka (vuxet barn med orimliga mål)

[a1agnlju]

Nu är jag verkligen rådvill och önskar få lite input.

Jag har ett vuxet barn (20 år) som alltid har haft väldigt lätt för sig i skolan (bra betyg utan någon större insats). Under större delen av hens uppväxt har läkare eller skådespelare varit målet och Naturvetenskaplig linje var valet till gymnasiet. Även gymnasiet avklarades ganska enkelt med helt okej betyg. Högskoleprov med bra resultat (dock inte tillräckligt) har gjorts några gånger. För att försäkra sig om att det var läkarprogrammet som lockade gick hen ett par fristående kurser med lite olika inriktningar (fysiologi bland annat) vilket visade att det inte var medicin hen tyckte var kul. Hen gick till SYO på universitetet för att få råd om vilka program som kunde passa och de kom fram till journalistik som ett passande val (hen gillar att skriva och spela teater). Sagt och gjort och nu har hen börjat på journalist-programmet.

Efter dag två (dvs inte ens börjat med något ämne) är hen helt förkrossad och känner sig mycket osäker på sitt val. Jag misstänker att hen har börjat på ett program för att tillgodose våra (föräldrarnas) önskemål och inte för att hen själv vill.

Fortfarande är det skådespeleri som lockar, något som är i stort sett omöjligt att utbilda sig till, särskilt om man inte har engagerat sig i att fortsätta att utveckla sin förmåga efter gymnasiet (då hen var med i en teatergrupp). Igår frågade jag hen om varför hen inte hade engagerat sig mer i att hitta en teatergrupp (alltså typ amatörteater eller liknande) om det nu var skådespeleri som lockat mest hela tiden. På den frågan har hen inget svar, men min känsla är att hen inte har behövt anstränga sig ett dugg tidigare och fått det mesta serverat (ja, delvis vårt fel) och att hen då tror att det ska fortsätta så.

Hen vill ge journalistprogrammet en vecka för att hen ska känna om hen vill fortsätta där eller ej. Jag kräver att hen inte slutar på programmet förrän hen i så fall har ett jobb. (Om det kravet inte skulle ställas på hen skulle vi ha en unge som sover fram till 2 på eftermiddagen för att sedan skicka iväg lite ansökningar sporadiskt som hen inte följer upp).

Jag känner att vi har försört hens chanser och förmåga att klara motgångar och förstå vad som krävs för att boxa sig fram till det man vill genom att ha låtit hen åka räkmacka. Det i kombination med att hen inte behövt anstränga sig särskilt under skoltiden har gjort att hen lever i en naiv dröm samtidigt som vi har försökt rikta in hens yrkesönskemål utifrån vad vi tror att hen skulle passa som snarare än vad hen vill.

Frågan är nu hur jag ska kunna vända på det här? Med mycket slit skulle väl även hen kunna nå sin dröm om scenskolan kanske, men hen verkar inte bry sig liksom.

 

[Sleepy]

För att försäkra sig om att det var läkarprogrammet som lockade gick hen ett par fristående kurser med lite olika inriktningar (fysiologi bland annat)

Efter dag två (dvs inte ens börjat med något ämne) är hen helt förkrossad och känner sig mycket osäker på sitt val

Enstaka kurser eller en vecka på ett program är inte bra underlag för beslut om framtiden.

Det är svårt att vara ung. Svårt att fatta beslut, svårt att få grepp om vad olika yrken egentligen innebär, svårt att greppa hur framtida arbetsmarknaden ser ut. Där kan ni hjälpa till.

Kolla efter tester på nätet, där man kan sålla fram sitt intresse för olika yrkesområden, prata mycket om vad olika yrken innebär, kolla upp prognoser för arbetsmarknaden inom olika yrken, lönestatistik, diskutera om hur hen önskar sig sitt framtida arbetsliv. Drömmar, idéer, mål, olika möjligheter för att nå dem.

Även viktigt att vara medveten om att även drömutbildningen till drömyrket innehåller vissa kurser, vissa lärare, vissa böcker etc som man får lida sig igenom för att nå sitt mål. Det viktigaste är att helheten i stora drag känns rätt.

Sen är kraven på studierna på högskolenivå helt andra än på gymnasiet. Det känns ofta tungt särskilt första året, innan man hittat studietekniken och kommit in i det. Där kan ni vara stöd och uppmuntran när det är motigt.

Sen är det ok att välja fel och välja om. Ok att dra utomlands ett år och fundera på vad man vill med livet.

 

[cirkus]

Det svåra är nog att veta vad man vill när man är 20. Endel vet - andra har inte en susning. Som förälder gäller det nog att sätta sig i baksätet och låta ungen själv komma till insikt om vart det bär. Jag hade inte kommit med en massa förslag eller idéer utan låtit det ta den tid det tar att komma fram till om det ska läsas vidare. Jag hade dock inte stått ut med ett källartroll som sover till klockan 2 och inte gör ett skit.

Jag har själv en unge i samma ålder som din, han vet vad han vill läsa men är för lat för att göra ett bra högskoleprov och var för lat för att skaffa sig de toppbetygen som krävs för just den utbildningen (även om han löjligt lätt för sig)- då får det bero tänker jag, antingen blir han tillräckligt motiverad eller så blir han inte det. Antingen läser han något annat eller så gör han inte det.

 

[Tass]

Jag tror inte heller att de där enstaka kurserna säger särskilt mycket om hur det är att vara läkare. Och dessutom - det är inte om man trivs med utbildningen som är det viktigaste, utan om man vill jobba med yrket och passar för det.

Jag tror inte att det är någon idé att ge sig in i ett konstnärligt yrke om man inte har ett starkt sug efter det. Ett sug som t o m kan upplevas jobbigt för en själv, som ett tvång, som man inte riktigt kan förklara, att göra det där som kan vara så jobbigt på så många sätt, men också så speciellt, och som man inte vill avstå ifrån hur det nu är.

 

[Tassetass]

Jag har inget vettigt att säga i sakfrågan, jag var själv ett källartroll i den åldern och för min del behövde jag flytta sex mil hemifrån och börja jobba för att kamma till mig.

Dock vill jag säga att jag blir lite impad av din ödmjukhet och självinsikt i den här frågan. Många föräldrar har satt sina ungar i exakt samma sits men insikten är exakt noll med bråk och dåliga relationer som följd. Så till dig!

 

[stjarnhimmel]

Nu är jag verkligen rådvill och önskar få lite input.

Jag har ett vuxet barn (20 år) som alltid har haft väldigt lätt för sig i skolan (bra betyg utan någon större insats). Under större delen av hens uppväxt har läkare eller skådespelare varit målet och Naturvetenskaplig linje var valet till gymnasiet. Även gymnasiet avklarades ganska enkelt med helt okej betyg. Högskoleprov med bra resultat (dock inte tillräckligt) har gjorts några gånger. För att försäkra sig om att det var läkarprogrammet som lockade gick hen ett par fristående kurser med lite olika inriktningar (fysiologi bland annat) vilket visade att det inte var medicin hen tyckte var kul. Hen gick till SYO på universitetet för att få råd om vilka program som kunde passa och de kom fram till journalistik som ett passande val (hen gillar att skriva och spela teater). Sagt och gjort och nu har hen börjat på journalist-programmet.

Efter dag två (dvs inte ens börjat med något ämne) är hen helt förkrossad och känner sig mycket osäker på sitt val. Jag misstänker att hen har börjat på ett program för att tillgodose våra (föräldrarnas) önskemål och inte för att hen själv vill.

Fortfarande är det skådespeleri som lockar, något som är i stort sett omöjligt att utbilda sig till, särskilt om man inte har engagerat sig i att fortsätta att utveckla sin förmåga efter gymnasiet (då hen var med i en teatergrupp). Igår frågade jag hen om varför hen inte hade engagerat sig mer i att hitta en teatergrupp (alltså typ amatörteater eller liknande) om det nu var skådespeleri som lockat mest hela tiden. På den frågan har hen inget svar, men min känsla är att hen inte har behövt anstränga sig ett dugg tidigare och fått det mesta serverat (ja, delvis vårt fel) och att hen då tror att det ska fortsätta så.

Hen vill ge journalistprogrammet en vecka för att hen ska känna om hen vill fortsätta där eller ej. Jag kräver att hen inte slutar på programmet förrän hen i så fall har ett jobb. (Om det kravet inte skulle ställas på hen skulle vi ha en unge som sover fram till 2 på eftermiddagen för att sedan skicka iväg lite ansökningar sporadiskt som hen inte följer upp).

Jag känner att vi har försört hens chanser och förmåga att klara motgångar och förstå vad som krävs för att boxa sig fram till det man vill genom att ha låtit hen åka räkmacka. Det i kombination med att hen inte behövt anstränga sig särskilt under skoltiden har gjort att hen lever i en naiv dröm samtidigt som vi har försökt rikta in hens yrkesönskemål utifrån vad vi tror att hen skulle passa som snarare än vad hen vill.

Frågan är nu hur jag ska kunna vända på det här? Med mycket slit skulle väl även hen kunna nå sin dröm om scenskolan kanske, men hen verkar inte bry sig liksom.

Jag måste säga att det är imponerande att du erkänner vad ni själva har gjort för misstag. Det är inte många föräldrar vad jag vet som är villiga att göra det!

Kanske bör hen inte ha så bråttom in i studier.
Istället skulle jag nog säga till hen att eftersom du inte studerar får du arbeta och betala en viss hyra. Jag förstår ditt dilemma om personen inte söker jobb...hm...
Allra nyttigast tror jag det är för alla i den åldern att åka utomlands, eller flytta hemifrån till ny ort eller någonstans där den inte kan få hjälp av föräldrarna.

 

[a1agnlju]

Det svåra är nog att veta vad man vill när man är 20. Endel vet - andra har inte en susning. Som förälder gäller det nog att sätta sig i baksätet och låta ungen själv komma till insikt om vart det bär. Jag hade inte kommit med en massa förslag eller idéer utan låtit det ta den tid det tar att komma fram till om det ska läsas vidare. Jag hade dock inte stått ut med ett källartroll som sover till klockan 2 och inte gör ett skit.

Jag har själv en unge i samma ålder som din, han vet vad han vill läsa men är för lat för att göra ett bra högskoleprov och var för lat för att skaffa sig de toppbetygen som krävs för just den utbildningen (även om han löjligt lätt för sig)- då får det bero tänker jag, antingen blir han tillräckligt motiverad eller så blir han inte det. Antingen läser han något annat eller så gör han inte det.

Nej, det är väl det. Jag känner väl också att det är väl mycket begärt för en 20-åring att veta vad hen vill. Jag visste ju inte det när jag var 20 heller men då växte nästan jobben på träd så det där med "jobba ett tag tills man kommit på vad man vill" var mer naturligt då på något sätt. Det ligger väl en del i att vi föräldrar har jobbat inom områden där vi vantrivts (jag älskar mitt jobb och min utbildning nu, men maken är kvar i träsket tyvärr) och den ångesten vill man ju inte att ungen ska ha. Det kanske är en anledning till pressen kanske? Det är så svårt att inte lägga över ens egna erfarenheter på barnen och därigenom stressa in dem i något de inte vill. Magnus Ugglas låt "Jag skiter i allt" med texten nedan snurrar i huvudet hela tiden

Jerry tänk på din framtid,
Jerry tänk på vad du ska bli,
Jerry tänk på ditt rykte,
Jerry tänk på ditt liv.
Jerry du sköter väl skolan,
Jerry du är ju snart stor
Jerry lyssna på mamma,
om du ändå var som din bror.

Jag har också känt mig otillräcklig inför min pappa eftersom jag inte var något vidare i skolan och inte ville bli jurist eller läkare (två av de utbildningar som "duger" för honom) Det tog många år för mig innan jag hittade min utbildning (agronom) och lovade mig själv att den pressen ville jag inte lägga på ungarna, men ändå gör jag det. Blir så trött

 

[Monstermom]

Frågan är nu hur jag ska kunna vända på det här? Med mycket slit skulle väl även hen kunna nå sin dröm om scenskolan kanske, men hen verkar inte bry sig liksom.

Jag tror du (fortfarande?) tar för stor plats i "barnets" problem, så länge du pushar, drar och slätar ut ojämnheter kommer knappast hens eget driv att vare sig komma fram eller leda någonstans?

Försök ta ett - eller trehundra - steg tillbaka? Även om det leder käpprätt till skogs...

 

[hastflicka]

En kompis dotter i ungefar samma situation kom till insikt att hon inte var tillrackligt bra for att sta pa scenen nar det var dags for vidareutbildning ... sa hon utbildade sig innom teater i London och ar nu producent pa Gullberg Baletten.

 

[cirkus]

Nej, det är väl det. Jag känner väl också att det är väl mycket begärt för en 20-åring att veta vad hen vill. Jag visste ju inte det när jag var 20 heller men då växte nästan jobben på träd så det där med "jobba ett tag tills man kommit på vad man vill" var mer naturligt då på något sätt. Det ligger väl en del i att vi föräldrar har jobbat inom områden där vi vantrivts (jag älskar mitt jobb och min utbildning nu, men maken är kvar i träsket tyvärr) och den ångesten vill man ju inte att ungen ska ha. Det kanske är en anledning till pressen kanske? Det är så svårt att inte lägga över ens egna erfarenheter på barnen och därigenom stressa in dem i något de inte vill. Magnus Ugglas låt "Jag skiter i allt" med texten nedan snurrar i huvudet hela tiden

Jerry tänk på din framtid,
Jerry tänk på vad du ska bli,
Jerry tänk på ditt rykte,
Jerry tänk på ditt liv.
Jerry du sköter väl skolan,
Jerry du är ju snart stor
Jerry lyssna på mamma,
om du ändå var som din bror.

Jag har också känt mig otillräcklig inför min pappa eftersom jag inte var något vidare i skolan och inte ville bli jurist eller läkare (två av de utbildningar som "duger" för honom) Det tog många år för mig innan jag hittade min utbildning (agronom) och lovade mig själv att den pressen ville jag inte lägga på ungarna, men ändå gör jag det. Blir så trött

Jag tror att en viktig parameter är att man kan ändra sig, ingenting är skrivet i sten och man måste inte bli något speciellt för att vara lyckad (men det tror jag att du redan vet med avseende på din pappas press).

 

[a1agnlju]

Jag tror att en viktig parameter är att man kan ändra sig, ingenting är skrivet i sten och man måste inte bli något speciellt för att vara lyckad (men det tror jag att du redan vet med avseende på din pappas press).

Det är väl en del i problemet att jag var dålig i skolan och hade det rätt jobbigt med de flesta ämnen. Barnet har ju haft det så lätt och har verkligen läshuvud och då känns det som slöseri med resurser om hen inte använder de resurser hen har. Jag vet ju att det är helt åt pipan fel att tänka så förstås. Universitet var ju en enkel väg till sysselsättning för hen och vi har sett det som självklart. Något som vi också har vaggat in hen i. Totalt fel

 

[Sissa]

Nu är jag verkligen rådvill och önskar få lite input.

Jag har ett vuxet barn (20 år) som alltid har haft väldigt lätt för sig i skolan (bra betyg utan någon större insats). Under större delen av hens uppväxt har läkare eller skådespelare varit målet och Naturvetenskaplig linje var valet till gymnasiet. Även gymnasiet avklarades ganska enkelt med helt okej betyg. Högskoleprov med bra resultat (dock inte tillräckligt) har gjorts några gånger. För att försäkra sig om att det var läkarprogrammet som lockade gick hen ett par fristående kurser med lite olika inriktningar (fysiologi bland annat) vilket visade att det inte var medicin hen tyckte var kul. Hen gick till SYO på universitetet för att få råd om vilka program som kunde passa och de kom fram till journalistik som ett passande val (hen gillar att skriva och spela teater). Sagt och gjort och nu har hen börjat på journalist-programmet.

Efter dag två (dvs inte ens börjat med något ämne) är hen helt förkrossad och känner sig mycket osäker på sitt val. Jag misstänker att hen har börjat på ett program för att tillgodose våra (föräldrarnas) önskemål och inte för att hen själv vill.

Fortfarande är det skådespeleri som lockar, något som är i stort sett omöjligt att utbilda sig till, särskilt om man inte har engagerat sig i att fortsätta att utveckla sin förmåga efter gymnasiet (då hen var med i en teatergrupp). Igår frågade jag hen om varför hen inte hade engagerat sig mer i att hitta en teatergrupp (alltså typ amatörteater eller liknande) om det nu var skådespeleri som lockat mest hela tiden. På den frågan har hen inget svar, men min känsla är att hen inte har behövt anstränga sig ett dugg tidigare och fått det mesta serverat (ja, delvis vårt fel) och att hen då tror att det ska fortsätta så.

Hen vill ge journalistprogrammet en vecka för att hen ska känna om hen vill fortsätta där eller ej. Jag kräver att hen inte slutar på programmet förrän hen i så fall har ett jobb. (Om det kravet inte skulle ställas på hen skulle vi ha en unge som sover fram till 2 på eftermiddagen för att sedan skicka iväg lite ansökningar sporadiskt som hen inte följer upp).

Jag känner att vi har försört hens chanser och förmåga att klara motgångar och förstå vad som krävs för att boxa sig fram till det man vill genom att ha låtit hen åka räkmacka. Det i kombination med att hen inte behövt anstränga sig särskilt under skoltiden har gjort att hen lever i en naiv dröm samtidigt som vi har försökt rikta in hens yrkesönskemål utifrån vad vi tror att hen skulle passa som snarare än vad hen vill.

Frågan är nu hur jag ska kunna vända på det här? Med mycket slit skulle väl även hen kunna nå sin dröm om scenskolan kanske, men hen verkar inte bry sig liksom.

Du frågar hur du ska kunna vända på det här. Som jag ser det går det att ställa ett (1) krav på ett vuxet barn, och det är att försöja sig. På vilket sätt måste personen själv komma fram till. Naturligtvis kan och ska föräldrarna finnas där som bollplank. I ditt fall skulle jag verkligen råda att backa tillbaka rejält och inse att det är en vuxen person det handlar om. Jag förstår att det inte är lätt om du haft en servande roll hittills, men jag tror på att sluta tvärt med det.

 

[a1agnlju]

Jag tror du (fortfarande?) tar för stor plats i "barnets" problem, så länge du pushar, drar och slätar ut ojämnheter kommer knappast hens eget driv att vare sig komma fram eller leda någonstans?

Försök ta ett - eller trehundra - steg tillbaka? Även om det leder käpprätt till skogs...

Ja, du har så rätt! Oron att det händer nada finns ju tyvärr hur man än gör och då är det förbaskat svårt att backa tillbaka

 

[Tass]

Men ge barnet utrymme att vara slapp ett tag. Det kanske behövs? En paus i livet. Sen om hen kunde få tag i en aktivitet efter hand, t ex enkelt jobb, volontärarbete utomlands eller vad det nu kan vara, så kan det vara ett sätt att fortsätta "vila" och fundera. Ditt barn vet inte hur samhället fungerar än. Att göra olika saker i det kan ge en förståelse som hen behöver för att sen kunna fortsätta vidare med sitt liv.

 

[Smulan75]

jag känner igen detdär! sambons "vuxna" barn på 21 var i precis samma sits, tillslut kom hon på vad hon ville göra men hade för dåliga betyg för att komma in på den linjen, djursjukvårdare, nu har hon iof kommit iväg på en utbildning som förhoppningsvis ska ta henne en bit på vägen - även om jag är skeptisk till vilka fördelar den utbildningen kommer ge henne på den svenska arbetsmarknaden, men för min del är det bättre att hon gör det än att hon inte gör något.

Det som alltid förvånat mig är att hon alltid varit dålig på att ta intiativ, hon vill jobba med djur men när jag föreslog att hon skulle gå på blå stjärnans gratiskurser eller försöka söka extrajobb - hundvakt osv så hände inget. Även om det inte är exakt det hon ville göra så är det ändå något som är liknande och som antagligen kommer ge "plus i kanten" och som kan leda in på nya vägar inom den inriktningen hon vill.

Hon tycker även det är kul att rida, men att få henne själv att ta intiativ till att erbjuda sig att hjälpa till var omöjligt. När någon fixade allt åt henne och erbjöd henne så gick det bra, hästar att rida fanns det tillgång på, men det är inte hela tiden alla andra orkar ordna till henne och tillslut tröttnar man på att curla henne.

 

[a1agnlju]

Det som alltid förvånat mig är att hon alltid varit dålig på att ta intiativ, hon vill jobba med djur men när jag föreslog att hon skulle gå på blå stjärnans gratiskurser eller försöka söka extrajobb - hundvakt osv så hände inget. Även om det inte är exakt det hon ville göra så är det ändå något som är liknande och som antagligen kommer ge "plus i kanten" och som kan leda in på nya vägar inom den inriktningen hon vill.

Hon tycker även det är kul att rida, men att få henne själv att ta intiativ till att erbjuda sig att hjälpa till var omöjligt. När någon fixade allt åt henne och erbjöd henne så gick det bra, hästar att rida fanns det tillgång på, men det är inte hela tiden alla andra orkar ordna till henne och tillslut tröttnar man på att curla henne.

Du skulle precis lika gärna ha berättat om min unge. Precis exakt så uppfattar jag hen. Jag kan inte fatta bristen på initiativförmåga, men det har väl med den där räkmackan att göra

 

[stjarnhimmel]

Jag förstår att det är en svår situation. Jag tänker att du behöver backa på vissa sätt ( inte tänka att hen måste plugga nu, slöseri om hen inte går universitetet). Men däremot tycker jag man ska ställa krav på att om du ska bo hos oss så får du antingen bidra med hyra ( om hen har jobb) eller om du inte har pengar får du bidra med att hjälpa till hemma.
Såna krav tycker jag du ska ställa.

 

[cirkus]

Det är väl en del i problemet att jag var dålig i skolan och hade det rätt jobbigt med de flesta ämnen. Barnet har ju haft det så lätt och har verkligen läshuvud och då känns det som slöseri med resurser om hen inte använder de resurser hen har. Jag vet ju att det är helt åt pipan fel att tänka så förstås. Universitet var ju en enkel väg till sysselsättning för hen och vi har sett det som självklart. Något som vi också har vaggat in hen i. Totalt fel

Jag veet så väl!
Det är så frustrerande, men samtidigt så är det viktigaste att personen själv hittar ngt den är tillfreds med att göra oavsett vad det är.

Jag är jätteglad över att våra absolut bästa vänner inte har oket av att komma från "läs"familj, det ger ett mycket bra perspektiv åt oss som läst på universitet/högskola och också pratat om uni/högskola som något ganska så självklart. Deras unge har samma våndor som vår, men med andra ingående parametrar.

Jag har ju en annan avkomma som efter avslutad examen (en kandidat i ekonomi) mer eller mindre emigrerat till Indien för att bo i kollektiv och jobba med vad jorden kan ge + lite distansstudier och kanske nån bokföringskund på distans. Så kan det också bli (och jag är så GLAD att hon vågar följa sitt hjärta även om det är komplicerat)

 

[Bubbla]

Nu är jag verkligen rådvill och önskar få lite input.

Jag har ett vuxet barn (20 år) som alltid har haft väldigt lätt för sig i skolan (bra betyg utan någon större insats). Under större delen av hens uppväxt har läkare eller skådespelare varit målet och Naturvetenskaplig linje var valet till gymnasiet. Även gymnasiet avklarades ganska enkelt med helt okej betyg. Högskoleprov med bra resultat (dock inte tillräckligt) har gjorts några gånger. För att försäkra sig om att det var läkarprogrammet som lockade gick hen ett par fristående kurser med lite olika inriktningar (fysiologi bland annat) vilket visade att det inte var medicin hen tyckte var kul. Hen gick till SYO på universitetet för att få råd om vilka program som kunde passa och de kom fram till journalistik som ett passande val (hen gillar att skriva och spela teater). Sagt och gjort och nu har hen börjat på journalist-programmet.

Efter dag två (dvs inte ens börjat med något ämne) är hen helt förkrossad och känner sig mycket osäker på sitt val. Jag misstänker att hen har börjat på ett program för att tillgodose våra (föräldrarnas) önskemål och inte för att hen själv vill.

Fortfarande är det skådespeleri som lockar, något som är i stort sett omöjligt att utbilda sig till, särskilt om man inte har engagerat sig i att fortsätta att utveckla sin förmåga efter gymnasiet (då hen var med i en teatergrupp). Igår frågade jag hen om varför hen inte hade engagerat sig mer i att hitta en teatergrupp (alltså typ amatörteater eller liknande) om det nu var skådespeleri som lockat mest hela tiden. På den frågan har hen inget svar, men min känsla är att hen inte har behövt anstränga sig ett dugg tidigare och fått det mesta serverat (ja, delvis vårt fel) och att hen då tror att det ska fortsätta så.

Hen vill ge journalistprogrammet en vecka för att hen ska känna om hen vill fortsätta där eller ej. Jag kräver att hen inte slutar på programmet förrän hen i så fall har ett jobb. (Om det kravet inte skulle ställas på hen skulle vi ha en unge som sover fram till 2 på eftermiddagen för att sedan skicka iväg lite ansökningar sporadiskt som hen inte följer upp).

Jag känner att vi har försört hens chanser och förmåga att klara motgångar och förstå vad som krävs för att boxa sig fram till det man vill genom att ha låtit hen åka räkmacka. Det i kombination med att hen inte behövt anstränga sig särskilt under skoltiden har gjort att hen lever i en naiv dröm samtidigt som vi har försökt rikta in hens yrkesönskemål utifrån vad vi tror att hen skulle passa som snarare än vad hen vill.

Frågan är nu hur jag ska kunna vända på det här? Med mycket slit skulle väl även hen kunna nå sin dröm om scenskolan kanske, men hen verkar inte bry sig liksom.

Jag tänker lite på din rubrik "orimliga mål". Det är ju inga orimliga mål, men mål man måste kämpa får att nå (som med de flesta mål, mer eller mindre). Hen verkar antingen faktiskt inte ha det som mål, inte vilja det tillräckligt mycket eller bara inte redo för att nå dit just nu.

Tror inte du behöver lägga för mycket skuld på dig själv, ser samma tendenser hos mina egna barn. Tror det har mycket att göra med det de matas med hela dagarna. De tror att allt ska gå mycket enklare (och framför allt fortare!) än vad det verkligen gör. Välkommen till verkligheten...

Jag har inte ställt några krav på utbildning eller jobb på mina barn. Men bor de hemma och inte jobbar eller pluggar så får de ta ansvar för markservicen (städning, tvätt, disk, djur). Det är helt ok att vara vilsen och inte veta vad man vill göra, men att därför inte göra nånting och att någon annan ska försörja en...nä, varför då? De är vuxna människor, jag tror att det är att göra dem en björntjänst att inte ställa några krav alls.

 

[rutans]

Vad jag tycker mig läsa så curlar ni fortfarande hen genom att försöka hjälpa hen att finna lösningar istället för att hen får finna den själv.

Sedan med risk för att låta elak... Journalistutbildning utan att vara säker på att det absolut det hen vill satsa på låter inte som en hit. Det kryllar inte av arbete inom detta område direkt... Sedan så har en tillgång till CSN inom en viss studieperiod, vill hen lägga dessa bidragspengar på just journalistik? Tas lån ut så blir frågan ännu viktigare.
Men tror att det är bra att prova sig fram och tänka efter. Det behöver inte bli rätt på första valet och väljer hen att fortgå utbildningen och sedan inte vill jobba inom ämnet så är det ändå lite extra kunskap med i bagaget så det är inte helt fel.
Men vill hen hoppa av utbildningen så kommer hen göra det oavsett vad ni tycker (och vad ni tycker är väl inte det hen ska ta hänsyn till, utan sin egen åsikt om sin framtid? ). Det ni då kan kräva är att hen betalar för sig hemma, så att hen måste ta tag i något och kanske lyckats få jobb på ex. en hamburgerkedja ett tag tills hen har något hum om utbildning etc.?