Hur våga leva utan att köra över sin partner?

Cydonia

Trådstartare
Lite dramatisk rubrik kanske, men det är så jag känner.
Jag har offrat väldigt mycket av mig själv i livet, tidigare så var det främst pga olyckliga familjeförhållanden, men även mycket för min pojkväns skull, för vår skull.

Nu har jag äntligen kommit ifrån, i alla fall fysiskt, den förälder som tagit otroligt mycket energi speciellt de senaste åren (och tyvärr fortfarande påverkar mig i nuläget, dock på avstånd, men såren den personer rivit upp är djupa) och då känner jag verkligen hur mycket jag missat i livet. Så mycket som jag inte kunnat satsa på på grund av obefintligt stöd från en familj, och hur mycket man egentligen tappat bort sig själv på vägen.
Och så kommer det andra lilla kruxet som snarare är ett lyxproblem, men ändå..
Hur gör man med sina drömmar när ens sambo inte delar dom? Självklart så får man kompromissa för att båda ska kunna leva lyckligt, men hur mycket är värt att "offra"?

Ett exempel är boendet.
Vi har varit tillsammans i sex år och i våras kunde vi äntligen bli sambos.
Vi bor i andrahand så hyran är rätt hög, men ändå ett bra pris då vi har mycket bra kommunala förbindelser och båda trivs i lägenheten.
Men.. jag har alltid velat flytta till ett mer lantligt boende (mår så mycket bättre de perioder jag bott eller jobbat i mindre städer eller på hästgårdar) där man även kan få mer för sina pengar och kunna ha råd att ta upp häst-och hundägande igen i framtiden. Det känns som att om jag inte haft sambon så skulle jag flyttat för länge sen, även min jobbsituation skulle med all säkerhet varit annorlunda om jag kunde flytta, bättre för min egen del.
Men han har sin egen väg. Han studerar på en mångårig utbildning inne i stan och vet vad han vill jobba med, resten är inte så viktigt utan han tar det mer som det kommer.
Men jag vet inte om jag kan vänta i 5-6år tills han är färdig och eventuellt skulle kunna flytta, och jag känner mig otroligt egoistisk när vi pratat om saken och jag sagt hur jag känner..

Jag har försökt att satsa mer på en karriär i stan, men det går inte, kanske ser det ut som att jag trivs på utsidan men inne så bryter jag ihop. Det här är inte jag.
Vill jag studera eller jobba, satsa på ett välbetalt jobb och spara pengar eller försöka nå mina drömmar?
Tankarna bara snurrar.
Men nu är jag "fast" här känns det som. I en lägenhet där båda behövs för att betala hyran, och på ett jobb som ger pengar men där hjärtat dör lite varje dag..
Jag har missat mina chanser till utbildningar och kurser som många gick under eller efter gymnasietiden, för att jag har behövt jobba samt varit för nedbruten för att tro på mig själv.
Och nu känns det nästan för sent, även fast jag bara fyller 23.

Vilken gnälltråd det här blev, men slutfrågan är väl hur man ska våga leva som man själv vill men samtidigt inte behöva förlora sin partner?
Och hur vågar man testa vingarna, tänk om man faller?:(
 
Senast ändrad:
Jag hade kört helt efter hjärtat och struntat i pojkvännen. På riktigt då, jag har gjort ungefär den resan i ungefär den åldern - du är alldeles för ung för att stanna om det inte är där dina drömmar finns. Flyttade långt bort för min drömutbildning (två gånger...) och förhållandet höll till en början men inte i längden, men det ångrar jag inte.

Det är inte värt att förlora sig själv.
 
Vilken gnälltråd det här blev, men slutfrågan är väl hur man ska våga leva som man själv vill men samtidigt inte behöva förlora sin partner?
Och hur vågar man testa vingarna, tänk om man faller?

Jag tänker som så att om jag inte kan leva det liv jag vill med partnern så är partnern inte rätt för mig.

Och visst kan man falla hårt men det går alltid att resa sig igen, om vi ska tala i ordspråk. Att dö inombord och misstrivas i livet är det värsta man kan göra mot sig själv. Dessutom är du inte för gammal för någonting! Jag påbörjade en 11 terminer lång utbildning som 23-åring och våra äldsta i klassen är 35+.

Försök nå dina drömmar! För att slita på en gammal klyscha säger jag att livet är för kort för något annat.
 
DItt liv är till för dig och det är du själv som ska vara nöjd över det i slutändan. Måste ni bo ihop? Kan inte du flytta ut till landet och din kille till en billigare lägenhet i stan?

Jag tror man ofta blir bitter om man inte gör det man vill göra, alltså om man har en dröm men inte vågar försöka nå den. Och som flickvän så skulle inte jag vilja stå i vägen för min killes dröm, det skadar både honom, mig och vår framtid. (om jag nu ska ta mig själv som exempel).
 
Vet du vad? Vi utvecklas hela vårt liv, inte bara de första 20 åren, och det är långt ifrån säkert att vi utvecklas i samma riktning som våra partners /vänner.

Det är en del av livet och ingenting att vara rädd för. Jag studerade vidare direkt efter gymnasiet på en utbildning som jag trodde var mitt kall (valde mellan två olika vägar). Efter flera års studier och 7 års arbete så har jag konstaterat att det inte är jag. Att jag vantrivdes på jobbet, både med arbetsuppgifter och den stämning (ett par undantag finns) som råder på sådana arbetsplatser.

Jag är 31 och hoppade i höstas på en 2-årig utbildning som till en del ligger inom samma område men där arbetsuppgifterna tilltalar mig mer och där klimatet är ett helt annat. Jag ville inte lägga 35 år till på ett jobb som fick mig att må dåligt..

Kan meddela att äldsta personen i vår klass är 42 och medelåldern ligger runt 30.
 
23 är ingen ålder, och det är absolut inte försent att börja plugga. Nu vet jag inte vilka kurser osv du syftar på, men om det är så att du behöver komplettera gymnasiebetygen finns det ju alltid en chans till det.
Känn inte att det är försent, för det är det inte.
 
Tack för alla svar.
Egentligen så vet jag väl vad svaret blir, att man bara lever en gång och borde satsa på det som gör en lycklig.
Men det är en sak att tänka det och en annan att våga säga det högt.
Det optimala vore kanske att han hittar en studentlägenhet i stan och jag flyttar till annan studieort eller hittar ett boende som känns mer rätt.
Men samtidigt så har vi bott isär tidigare då jag jobbat som hästskötare, och saknaden kunde verkligen bli överväldigande.. och då ser jag mig ändå som en väldigt självständig person.
Och samtidigt så har vi inte ens bott tillsammans i ett år ännu, jag älskar att ha honom nära men samtidigt så finns den här gnagande känslan i mig sedan flera år tillbaka.
Jag vet vad jag vill, men samtidigt inte. Det är som om jag kommer på orsak efter orsak till varför det inte "går" att ta ett stort första steg i rätt riktning. Ekonomi, tid, sjukdom, skada, ekonomin igen, jobbigt att dela upp saker nu när vi äntligen kunnat köpa saker tillsammans osv osv.
Och så kommer ångesten, för allt. Tänk om det blir underbart men tänk om det skiter sig?
Att det ska vara så svårt att våga!
"one day I'll fly away"
 
Sikta mot stjärnorna, även om du inte kommer längre än till horisonten, så är det längre än om du inte ens försökt.

Att kompromissa behöver inte nödvändigtvis betyda att bo i dyr lägenhet i stan. Det kan betyda att bo nära en tågstation så att det blir enkelt att pendla (det ska tydligen vara bra att plugga på tåg). Ja, att kompromissa är jätteviktigt, men det är inte viktigare än att lyfta, stötta och peppa varandra. En partner ska ta fram det bästa ur sin partner, där ingår att hjälpa partnern att följa sina drömmar, inte hålla den nere med motiveringen att man kompromissar.

"What if I fall?
Oh, but my darling.
What if you fly?"
Tycker det här citatet beskriver det så bra!

Att flytta isär kan vara jättejobbigt, men det kan också vara det som i längden är bäst för erat förhållande, för det kan skapa en bitterhet och klyfta mellan er om någon av er känner att den andra lägger locket på ens drömmar.

Sedan, 23 år är ingen ålder för att bestämma vad man vill göra med resten av sitt liv. Du har ju knappt ens börjat med det livet ännu. Det händer då och då att jag frågar om min pappa (55 år) om han har bestämt sig ännu vad han ska bli när han blir "stor", han har nämligen inte bestämt sig än...
 
Varje liv är en väg att vandra. Där finns vändplatser, rundeller korsningar påfarter avfarter omvägar och allt annat. Njut av det som finns här och nu. Men vart inte rädd för ta den väg du vill. Du lever för dig själv och ingen annan.

Detta är mer eller mindre min livsfilosofi. Jag har alltid gått min egen väg även om vänner och annat inte gått samma väg. Vad har varit konsekvensen? Avstånd kanske blivit längre till vänner bekanta och "crushes" Men dom finns kvar där i fall endera vill träffas igen. Vissa vägar har gått ihop igen efter lång tid medans andra tagit sin avfart och försvunnit ut från kartan. Men likväl det finns det alltid folk där ute att möta.

Man kan ju aldrig bestämma åt en annan människa. Och jag har det som krav på en potentionell partner. Jag måste kunna lita på att hen svarar för sig själv. Viktar och gör sina egna beslut. För jag vill inte känna mig skyldig till att någon mår dåligt för jag väljer att gå min egen väg. (Men ja mitt senaste förhållande hade vi både sambo och distans ovartannat pga drömmar jobb studier och att vi kom från städer 50 mil från varandra). Och man kan nog inte visa sin kärlek bättre. För det kärvs kärlek. Allt annat är egoism mer eller mindre.
 
@Cydonia Vad säger din sambo om saken?

Att du omnämner din situation som att du inte vågar leva och att "you'll fly away one day" tycker jag känns hemskt :(

Det kommer säkert vara jättejobbigt, det ÄR jättejobbigt att förändra sin situation och hamna utanför sin comfort zone! Men det är så värt det, så himla himla värt det. Alla gånger.
 
Prata med sambon!
Kan inte han pendla in till skolan? Jag har massor med studenter som bor långt från skolan och det fungerar alldeles utmärkt.
 
@Wysiwyg och @lizan
Vi har pratat om det flera gånger och han säger att han förstår hur jag känner, och att för honom spelar det ingen större roll.
Han kan gärna bo på en mindre gård om det gör mig lycklig, så länge det inte är allt för långt från en större stad, och så långt skulle det självklart gå att kompromissa.
Men det känns rätt tråkigt att han "lika gärna kan bo på landet som någon annanstans" när det är en så pass stor del av mig själv.
Och det här är för honom många år in i framtiden.
Samtidigt har vi pratat om det här med studier, och att de utbildningar jag känner mig dragen till tyvärr är väldigt långt borta.
Alla dessa diskussioner slutar dock oftast med att vi kommer fram till att det skulle vara ledsamt att behöva ha distansförhållande igen, att det nog inte skulle funka i alla dessa studieår då vi båda behöver närhet, samt att "vi tar det när det kommer".

Han verkar aldrig helt kunna förstå hur jag känner, hur mycket ångest jag får dagligen av allt detta, eller hur dåligt jag mår över att behöva "vända bort ifrån mig själv". Även om jag många gånger suttit med tårarna rinnande och försökt att förklara.
Det känns nästan stressande att han redan har sin framtid för flera år framöver bestämd, medans jag själv inte ens vet om jag ska gå höger eller vänster som första steg.
Sist men inte minst så kan jag verkligen inte se mig själv med någon annan, eller han med någon annan. Det känns så otroligt avlägset och ledsamt att tänka i dom banorna.. även fast vi båda är unga.
 
@skiesabove För att han pluggar i stan och därav vill bo nära.
Att pendla längre avstånd är inget som han ser som fungerande samtidigt som han studerar.
Därav att de gånger vi pratat om bostad/framtid så har det varit just i framtiden det gäller för honom, inte i nuläget.
Det är självklart något man kan ta upp igen och diskutera, men samtidigt så förstår jag självklart att det inte är kul med för långa transportsträckor varje dag och jag skulle nog känna mig jäkligt egoistisk som "tvingade" honom till det.
Men som sagt.. allt går ju faktiskt att lösa på ett eller annat sätt, man ska bara våga.

Det är alltid skönt att få höra andras åsikter, från alla håll och kanter.:bow:
 
Jaha då förstår jag :-).

Men oavsett, det är viktigt att ta ansvar för sina egna behov och inte "skylla" på någon annan för att dom inte blir uppfyllda (du väljer vad du gör/inte gör). Känner du att du behöver göra en förändring så ska du göra der :-).
 
@skiesabove För att han pluggar i stan och därav vill bo nära.
Att pendla längre avstånd är inget som han ser som fungerande samtidigt som han studerar.
Därav att de gånger vi pratat om bostad/framtid så har det varit just i framtiden det gäller för honom, inte i nuläget.
Det är självklart något man kan ta upp igen och diskutera, men samtidigt så förstår jag självklart att det inte är kul med för långa transportsträckor varje dag och jag skulle nog känna mig jäkligt egoistisk som "tvingade" honom till det.
Men som sagt.. allt går ju faktiskt att lösa på ett eller annat sätt, man ska bara våga.

Det är alltid skönt att få höra andras åsikter, från alla håll och kanter.:bow:


Men vad tusan, lite kan han väl få pendla så att boendet åtminstone känns hållbart fram till att han pluggat klart? Restiderna kan användas till plugg så får man tiden hemma fri(are)!
 
Då jag ska opereras om några veckor så känns det nog skönast att bo kvar här i alla fall året ut.
Men till våren ska jag verkligen ta tag i det här, och då har vi ju några månader på oss att bestämma hur vi vill göra.
Det känns som att det står mellan studentlägenhet i stan för honom och mindre hus för mig, kanske nån timme bort från Stockholm till att börja med, eller att vi hittar något i utkanten av pendelspåren där båda trivs.

@tolksele Du som vågat ta det här klivet att faktiskt flytta ifrån din partner för en utbildning, hade du beslutsångest för hur du skulle göra innan du bestämde dig eller var du säker på vad du ville?
Hur tog din partner det när du berättade, och hur kändes det att flytta ifrån honom och alla vänner på hemorten?

Något som tog rätt hårt på mig de perioder som jag jobbat på annan ort var just att man var så långt borta ifrån nära och kära, även om dagarna fylldes med jobb så blev jag riktigt nere ibland på kvällarna eller nätterna av att vara ensam även om man självklart träffar nya personer att umgås med.
Jag har absolut inte svårt att umgås och arbeta med nya personer, men har helt ärligt rätt svårt för att hitta nya vänner som inte blir mer än ytliga bekanta..
 
@Cydonia Första gången jag flyttade var utomlands för en utbildning/chans jag visste att jag inte skulle få igen och därför tvekade jag aldrig. Sa mest "jag har kommit in dit jag vill och kommer därför ta den chansen". Att inte åka skulle troligtvis leda till att jag ångrat mig i år och dagar och det är inte speciellt bra för en relation om man alltid har den "hållhaken". "Jag fick inte åka till England därför får inte du göra detta".
Han tog det nog ganska hårt men förstod mig också. Vi var ett gäng svenskar, de flesta hade jag träffat en gång innan vi sågs på flyget över och klart att det var lite läskigt..

När jag flyttade till Uppsala för att plugga flyttade jag ifrån samma kille igen, haha. Vi satsade på ett distansförhållande i början (det tog slut mellan oss efter typ ett år borta) och den flytten tyckte jag var jobbigare. Visst vi var i samma land men kände ju absolut ingen här, hade det tufft i skolan de första månaderna och fick väl inte några jättebra vänner heller. Efter knappt ett halvår släppte det och jag började trivas riktigt bra.
Jag ville att han skulle följa med hit när jag skulle börja plugga men han vägrade och jag kände väl att vad fan, vill inte han anpassa sig så varför ska jag offra så mycket?

Min attityd har alltid varit "håller det så håller det och annars var det inte rätt ändå" och kört min egen grej typ.. Det är bättre att hitta någon som drömmer om i alla fall ungefär samma saker som en själv :)
 
Kom just att tänka på en av mina barndomsvänner också, när vi ändå är inne på ämnet..
Hon tackade nej till sin drömutbildning som är svår att komma in på och bara har intag högst vart tredje år på grund av sin pojkvän. Det går 2-3 månader sen gör han slut ganska hastigt och lustigt. Hon ångrar sig något otroligt mycket idag och har väl mer eller mindre gett upp sin dröm och fortsätter vara vikarie på en skola.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 892
Senast: Whoever
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 384
Senast: Nixehen
·
  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 250
Senast: Exile
·
  • Artikel
Dagbok Den här sommaren hade jag tänkt att jag skulle reparera mitt sparkonto som sjunkit med 30000 under vintern som var då jag gått på...
Svar
15
· Visningar
2 383
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Stora shoppingtråden II
  • Löss
  • Världscupsfinalerna

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp