Jag känner mig som en svikare

[bergstopp]

Jag vet inte varför jag gör denna tråden. Men jag får stundtals så ont i mitt hjärta när jag tänker på min älskade gamla häst som bor kvar hos mina föräldrar.
Jag fick honom när jag var 9 år och han var (och är) den bästa, snällaste och mest fantastiska lilla häst man kan tänka sig.
När jag var runt 20 (han var då 25 år) skaffade jag en 2 åring som jag skulle kunna rida sedan när min lilla farbror inte orkade mig längre. I samma veva började en liten släkting rida lite smått på farbrorn, men mest jag eftersom hon var så liten så vi kunde rida båda två på honom samtidigt.
Lagom tills hon var stor nog att rida honom själv var min andra häst inriden och färdig att ridas ordentligt så det föll sig naturligt att hon red farbrorn och jag på unghästen.

Jag och min kille köpte hus och jag var helt bestämd med att båda mina hästar skulle med. Men med tiden insåg jag att det kanske var bäst för min farbror att få stanna kvar hemma på gården, han var då 30 år fyllda.
Jag tog med mig dom andra två och mina föräldrar köpte en till häst som sällskap till min farbror.

Dom första åren hälsade jag på regelbundet, gick ut på promenader och bara myste.
Men allt eftersom har jag fått mer att göra (mer jobb, hemmasysslor, hästarna jag har hemma och BARN inte minst ) och jag träffar honom inte mycket.
Är jag hemma hos mina föräldrar är det oftast ett snabbt besök så jag ropar på håll till farbrorn men försöker hinna med att gå och pussa på honom.

Jag känner ofta att jag svikit honom, att vi inte höll ihop som jag sa när jag var yngre och hade bara honom.
Jag vet ju att han har det bra men det känns ändå jättejobbigt.
Dom senaste somrarna så har han gått på bete hemma hos oss några veckor och då har jag kunnat gosa mer och stå och prata vid staketet när jag haft barnvagnen med.

Nu är han 36 år och är såklart förändrar i kroppen vilket OCKSÅ gör att jag nästan undviker att titta för nära och känna på honom.
Jag har svårt att acceptera att han åldras och det känns nästan som att jag försöker undvika att känna för mycket för att inte bli så ledsen den dagen han lämnar oss.
Men jag vet ju att det kommer bli hemskt. Jag bryter ihop bara jag tänker lite för mycket på det.

Men vad kan jag göra för att lätta på mitt dåliga samvete? Mer än att försöka besöka honom mer?
Har jag gjort rätt?

En parentes är att min unghäst inte heller var snäll mot honom, vilket också känns förjävligt. Att jag "byter ut honom"(jag bytte ju inte ut honom men när jag mår dåligt känns det som det) mot en häst som dessutom är dum mot honom
Men det är ju svårt att välja häst efter att dom ska funka med ens andra hästar..

 

[mars]

Besök honom mer om du kan. I övrigt tycker jag att du gjorde rätt som lämnade kvar honom i sin invanda miljö.

 

[Sofie.S]

Har vart med om samma men med hund.
Jag fick min första hund när jag var 8 år gammal och hon var min bästa vän! Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år och hon trivdes inte i lägenhet, blev ängslig, så hon fick bo hos mina föräldrar och fick hälsa på mig istället. Jag blev sambo och då köpte vi ett hus på landet, jag och min sambo köpte en gemensam hund, en valp. Min första hund var då 12 år och tyckte att vår valp var urjobbig så hon fortsatte att bo hemma hos mina föräldrar till den dagen vi fick ta bort henne.
Mitt dåliga samvete höll på att äta upp mig tills jag kom fram till att hon hade det bättre hos mina föräldrar - precis som din häst säkert också har det!
Fortsätt att hälsa på och ge en extra morot när du har tid. Skjut bort det dåliga samvetet!

 

[Nepenthe]

Han har det väl bra där han är? Är du osäker på hans hälsa/välmående kanske ett veterinärbesök kan stilla din oro?

Han lider inte så som han har det, även om du inte har tid Tänk att han fått så lång tid hos er och ni alltid tagit hand om honom. Aldrig behövt flytta utan är kvar där han är trygg med en annan häst som är snäll mot han. Det är bara tidens gång.

Ibland har jag dåligt samvete att jag inte hjälper mina föräldrar mer eller besöker dem oftare (jag är där varje dag )

Livet förändras och det är inget fel med det. Bara man ser till deras behov och det har du ju gjort! Så tänkt inte så, tänk på all tid ni haft ihop och hur tacksam du är för honom. Han är säkert lika tacksam för han har haft ett så långt bra liv med er även om inte du inte alltid är där

 

[bergstopp]

Tack ni som svarat

 

[Lipperta]

Hästar kan inte tänka så. Han kan inte tänka ''Varför tog hon liten istället för mig?'' ''Varför duger inte jag?'' Det finns inte. När du hälsar på kommer han såklart ihåg dig och blir glad, men han kan inte hysa agg.

Jag tycker det var helt rätt att lämna i en trygg miljö med trygga människor

Jag blir lite illa till mods av att du inte kan titta nära eller känna på honom pga åldern. Mår hästen bra? Det kanske är dags?

 

[Grazing]

Jag vet inte varför jag gör denna tråden. Men jag får stundtals så ont i mitt hjärta när jag tänker på min älskade gamla häst som bor kvar hos mina föräldrar.
Jag fick honom när jag var 9 år och han var (och är) den bästa, snällaste och mest fantastiska lilla häst man kan tänka sig.
När jag var runt 20 (han var då 25 år) skaffade jag en 2 åring som jag skulle kunna rida sedan när min lilla farbror inte orkade mig längre. I samma veva började en liten släkting rida lite smått på farbrorn, men mest jag eftersom hon var så liten så vi kunde rida båda två på honom samtidigt.
Lagom tills hon var stor nog att rida honom själv var min andra häst inriden och färdig att ridas ordentligt så det föll sig naturligt att hon red farbrorn och jag på unghästen.

Jag och min kille köpte hus och jag var helt bestämd med att båda mina hästar skulle med. Men med tiden insåg jag att det kanske var bäst för min farbror att få stanna kvar hemma på gården, han var då 30 år fyllda.
Jag tog med mig dom andra två och mina föräldrar köpte en till häst som sällskap till min farbror.

Dom första åren hälsade jag på regelbundet, gick ut på promenader och bara myste.
Men allt eftersom har jag fått mer att göra (mer jobb, hemmasysslor, hästarna jag har hemma och BARN inte minst ) och jag träffar honom inte mycket.
Är jag hemma hos mina föräldrar är det oftast ett snabbt besök så jag ropar på håll till farbrorn men försöker hinna med att gå och pussa på honom.

Jag känner ofta att jag svikit honom, att vi inte höll ihop som jag sa när jag var yngre och hade bara honom.
Jag vet ju att han har det bra men det känns ändå jättejobbigt.
Dom senaste somrarna så har han gått på bete hemma hos oss några veckor och då har jag kunnat gosa mer och stå och prata vid staketet när jag haft barnvagnen med.

Nu är han 36 år och är såklart förändrar i kroppen vilket OCKSÅ gör att jag nästan undviker att titta för nära och känna på honom.
Jag har svårt att acceptera att han åldras och det känns nästan som att jag försöker undvika att känna för mycket för att inte bli så ledsen den dagen han lämnar oss.
Men jag vet ju att det kommer bli hemskt. Jag bryter ihop bara jag tänker lite för mycket på det.

Men vad kan jag göra för att lätta på mitt dåliga samvete? Mer än att försöka besöka honom mer?
Har jag gjort rätt?

En parentes är att min unghäst inte heller var snäll mot honom, vilket också känns förjävligt. Att jag "byter ut honom"(jag bytte ju inte ut honom men när jag mår dåligt känns det som det) mot en häst som dessutom är dum mot honom
Men det är ju svårt att välja häst efter att dom ska funka med ens andra hästar..

När det närmar sig slutet så tror jag inte det är ovanligt att man drar sig tillbaka lite från dom. När jag visste att min häst hade 3 veckor kvar att leva så visste jag inte vad jag skulle göra med honom egentligen, han var inte frisk nog att göra något direkt utanför hagen annat än skrittrundor och han var med sin flock i sin stora hage dygnet runt. Jag gick bara dit oftast och klappa lite och sen åkte jag igen, han hade inget behov av mig där och då pga att vi hade bytt hage nyligen och då var det aldrig lika viktigt för honom att komma ut. Han hade inte hunnit tröttna på hagen än.

Med tanke på att hästen bott där han bott hela sitt liv och dessuom antar jag har folk han känner som har hand om honom så mår han säkerligen bra. Det hade varit värre om han sålts och var hos okända männsikor men så är ju inte läget så tror nog du kan släppa ditt dåliga samvete.

Det viktiga är tycker jag att inte vänta för länge med att ta bort hästen, han är gammal och börjar det märkas av för mycket så kanske det är bättre att ta bort honom innan.

 

[Sirap]

Jag tror att du gjorde helt rätt i att inte tvinga en så gammal häst att byta miljö, speciellt när du vet att han har det bra där han är. För din egen skull kanske det vore bra att hälsa på honom och vara med honom lite mer, så att du inte får ångest över det när han är borta.

 

[Lindsen]

Ägna lite tid med honom, ta dig tiden att borsta och gosa med honom. Det kommer du vara glad för sedan när han inte finns längre, och han kommer säkert att uppskatta det jättemycket.

 

[kryddelydd]

Jag är helt säker på att hästen inte känner sig sviken.

 

[Ridinglady]

Du överför mänskliga tankar på hästen. En häst lever i nuet och är glad och nöjd så länge den får leva ett bra hästliv. Ditt ansvar är att säkerställa att den har just ett bra liv för en häst - gör du det har du ingen anledning att ha dåligt samvete.

 

[tara]

Sonen kom just hem och den gamla hunden kuddlade upp sig i sonens knä och myste men han vill nog helst vara med mig som vanligt.

 

[Supersalt]

Jag hade inte prat mig så mycket över att du flyttade från honom. Han fick vara i en trygg miljö, utan hästen som var taskig mot honom och den lilla tjejen kanske fortsatte spendera tid med honom ett tag?

Det jag hade oroat mig över är att du skriver att du knappt vill se på honom nu. Vilket jag kan förstå (går igenom lite samma med äldre släktingar). Det jag tänker på är att när han tas bort, att du inte efteråt ångrar att du inte spenderade mer tid med honom när du hälsade på dina föräldrar. För då är det försent att ta tillbaka ditt beslut.

Särskilt med tanke på att du skriver att du har dåligt samvete så hade jag verkligen försökt - för din skull och senare mående - att spendera mer tid med honom. Särskilt när du ändå är hemma hos föräldrarna och hälsar på.

 

[ako]

Jag har läst dina trådar om dåligt samvete för ditt barn och jag tänker nog att du måste försöka jobba med dig själv för att inte ha dåligt samvete ”för allt”. Hästen har det ju bra och nu går den väl med en kompis den trivs med? Det är väl så bra det kan bli! Var bara uppmärksam på när den faktiskt börjar tackla av så att du inte väntar för länge med att ta bort den!

 

[bergstopp]

Tack för era svar.
Jag formulerade mig nog lite galet, det är inte så att jag undviker att titta på honom. Jag har bara en konstant rädsla för att plötsligt se en dag att han tacklat av och det faktiskt är dags att låta honom gå.
Självklart har han förändrats i kroppen under åren, han är ju tunnare och har inte så mycket muskler.
Men hans ögon är pigga och han är pigg och rask i kroppen

Jag ska verkligen försöka ta mig tiden att umgås mer med honom. Men som @ako snappat upp har jag problem med mitt dåliga samvete och en del annat vilket gör att jag helt enkelt inte klarar av det ibland (inte pga att jag inte vill träffa hästen utan för att jag har svårt att vara ifrån min son ens i en timma utan att få dåligt samvete).

 

[mily]

Jag vet inte varför jag gör denna tråden. Men jag får stundtals så ont i mitt hjärta när jag tänker på min älskade gamla häst som bor kvar hos mina föräldrar.
Jag fick honom när jag var 9 år och han var (och är) den bästa, snällaste och mest fantastiska lilla häst man kan tänka sig.
När jag var runt 20 (han var då 25 år) skaffade jag en 2 åring som jag skulle kunna rida sedan när min lilla farbror inte orkade mig längre. I samma veva började en liten släkting rida lite smått på farbrorn, men mest jag eftersom hon var så liten så vi kunde rida båda två på honom samtidigt.
Lagom tills hon var stor nog att rida honom själv var min andra häst inriden och färdig att ridas ordentligt så det föll sig naturligt att hon red farbrorn och jag på unghästen.

Jag och min kille köpte hus och jag var helt bestämd med att båda mina hästar skulle med. Men med tiden insåg jag att det kanske var bäst för min farbror att få stanna kvar hemma på gården, han var då 30 år fyllda.
Jag tog med mig dom andra två och mina föräldrar köpte en till häst som sällskap till min farbror.

Dom första åren hälsade jag på regelbundet, gick ut på promenader och bara myste.
Men allt eftersom har jag fått mer att göra (mer jobb, hemmasysslor, hästarna jag har hemma och BARN inte minst ) och jag träffar honom inte mycket.
Är jag hemma hos mina föräldrar är det oftast ett snabbt besök så jag ropar på håll till farbrorn men försöker hinna med att gå och pussa på honom.

Jag känner ofta att jag svikit honom, att vi inte höll ihop som jag sa när jag var yngre och hade bara honom.
Jag vet ju att han har det bra men det känns ändå jättejobbigt.
Dom senaste somrarna så har han gått på bete hemma hos oss några veckor och då har jag kunnat gosa mer och stå och prata vid staketet när jag haft barnvagnen med.

Nu är han 36 år och är såklart förändrar i kroppen vilket OCKSÅ gör att jag nästan undviker att titta för nära och känna på honom.
Jag har svårt att acceptera att han åldras och det känns nästan som att jag försöker undvika att känna för mycket för att inte bli så ledsen den dagen han lämnar oss.
Men jag vet ju att det kommer bli hemskt. Jag bryter ihop bara jag tänker lite för mycket på det.

Men vad kan jag göra för att lätta på mitt dåliga samvete? Mer än att försöka besöka honom mer?
Har jag gjort rätt?

En parentes är att min unghäst inte heller var snäll mot honom, vilket också känns förjävligt. Att jag "byter ut honom"(jag bytte ju inte ut honom men när jag mår dåligt känns det som det) mot en häst som dessutom är dum mot honom
Men det är ju svårt att välja häst efter att dom ska funka med ens andra hästar..

Jag tycker det låter som att du givit honom ett bra liv han trivts med och ett långt och värdigt liv. Besök honom, gosa, klappa, du kommer ångra det så mycket när han inte finns mer om du undviker att träffa honom. Ta vara på tiden

 

[ptr]

Har djuren det bra saknar de oss inte jättemycket även om de blir glada när vi kommer. Men vi missar att umgås med dom den tid som är. Lätt att glömma när man bara orkar gå ut och klappa på dem. Att sätta lägre krav på sig själv gör det lättare att hinna och orka med det lilla.