Jag småler lite åt kommentarerna, det går utmärkt att ha saker framme med normalt klåfingriga barn, för övriga upptäckare så fungerar det inte. Jag har fem barn och min första var rent odrägligt nyfiken och klåfingrig på det mesta. Jag har ändå mycket med mig i bagaget vad gäller sådant dels att jag är äldst i en syskonskara av 7 och min ena lillebror som har svår ADHD kunde klättra upp på diskbänken utan hjälpmedel innan han ens kunde gå och gick gjorde han vid nyblivna 10 månader. Jag känner igen mig ganska väl i vad du skriver
@Mirre , sonen var på precis allt och efter tvåtusende gången så blir man lite trött. Han körde exempelvis leksaksbilar i blomkrukorna så jorden yrde, från att haft över 75 gröna växter (min djungel) så hade jag två när han var fyra år. Han var med på allt vi gjorde och mycket engagerad i allt från mockning till baka osv. När han var knappt 2 år så satt han och tittade på en dag då hans pappa mekade med bromsarna på bilen (bilmekaniker) då ringde telefonen och det var till mannen, när han en liten stund senare tittade på bilen så hade gossebarnet monterat tillbaka varenda pinal rätt!!! Var bara en sprint han inte fått dit. Så har livet fortsatt med denna kille, man undersöker allt, så är det bara.
Köksknivarna fick flytta upp i ett av köksskåpen. Han mer än gärna stoppade in tvätt i maskin och satte igång eller stoppade in ved i kakelugnen och tog en stol och på stolen en låda och på lådan en packe tidningar för att nå tändstickorna och spjället och när han var fyra år så kunde han få igång brasan korrekt och därtill justera spjäll och allt. Kan ju säga att det där med rena kläder på honom var också ett kapitel för sig, för han har verkligen levt med hela kroppen.
Det är ganska enerverande och tröttande att ha ett så pass aktivt barn. När man har haft det så sparar man på kommentarerna som vad är det hen inte får ha?... Mina övriga barn har inte varit i närheten av sin storebror -minsta vet jag inte ännu eftersom hon är nyfödd. Min son har ingen diagnos men har genomgått diverse utredningar och inte i jakten på en diagnos utan för att han hade läs och skrivsvårigheter i skolan men i övrigt var långt före. Utredningen visade att när han var 9 år så var hans övriga förmågor förutom läsa och skriva på en nivå för en 16åring. Vi fick göra de testerna han gjorde och jag kan säga att vi gick bet på en del av dem
(med tanke på att även jag genomgått diverse tester och fått resultatet överintelligent så kan man ju undra
)
Sonen fyller i år 16 och är nu betydligt lugnare, mest som tonåringar är överlag. Dock är upptäckarandan kvar och han är ju tekniskt pillig fortfarande, vilket innebär att man måste kolla hur saker ser ut -bara så man vet liksom... Så man kan bygga om dom och göra nya konstruktioner helt enkelt.
@Mirre skulle tro att det med tiden lugnar ned sig. Tills dess får man hålla ut. Kram
