Ang tråden så fick jag en sådan cool aha-upplevelse senaste (för länge sedan...) träningen. Jag hatar att skritta, är värdelös på det. Min häst hatar verkligen min hand när vi inte kan maskera det med lite fart. Så det är ju bra att jag tvingas öva under uppsikt (jag vet inte hur många pass hemma jag tänkt jag ska öva på att korta tyglarna men det händer liksom inte för jag är så lycklig att jag äntligen börjar lära mig skritta på lång tygel åtm) när hästen varit ofräsch och skullat skritta.
I alla fall. När jag den där lilla biten faktiskt fick till min arma kropp och mina händer och hade turen att hästkraken för tillfället inte var helt less utan gav mig direkt feedback (min tränare säger han gör det hela tiden men min hjärna vill fortf tycka att ibland är han bara SÅ less på matte att han gett upp, hehe) så fick jag äntligen nog faktiskt den där känslan av att hästen verkligen gick fram till bettet. Han verkligen tog oss båda framåt och blev nöjd med min hand. Den känslan var på ett vis ganska olik tidigare känsla där kontakten ändå känts bra. Det kändes som att han äntligen hade (den stunden) förtroende för min hand och då var det också mycket lättare för mig att faktiskt kunna ha en bra hand. Jag var liksom inte rädd att förstöra, störa eller bara att ha fel strategi med målet hos just kontakten med munnen.
Jag kände mig efter det ännu mer övertygad om att kontakten är något som man faktiskt får, inte något man bestämmer så mycket själv. Eller ja, man får den kontakten man förtjänar helt enkelt. Innan har jag liksom inte kommit längre i min tanke än att jag tar den kontakten jag vill ha o sedan rider jag så bra jag kan för att få en bra känsla i hela kroppen o då kommer suget framåt på köpet. Mer fokus för mig på vad jag kan erbjuda hästen för att få det jag vill ha i denna frågan känner jag fattats just hos mig.
