- Svar: 18
- Visningar: 1 381
Kära dagbok,
Idag tänkte jag att vi ska prata om mitt kära kontrollbehov. Det blir nog lite rörigt, men jag ska försöka hålla mig kort. Kanske blir jag lite klokare av det.
Jag har ett kontrollbehov. Det här kontrollbehovet varierar mellan att kännas okej och att driva mig galen. Oftast är det väl det sistnämnda, men det är mitt eget fel. Jag tänker för mycket. Jag ska börja med att säga att jag tror att jag hittar på allting. Jag tror jag skapar problem som inte finns, framkallar känslor som inte finns, bara hittar på allt. På något konstigt sätt tror jag att jag vill må dåligt och därför hittar på allting. Oklart varför.
Iallafall, mitt kontrollbehov yttrar sig på flera sätt. Jag inser ofta nya saker som hänger ihop med det, så det finns säkert saker jag missar. Del ett måste iallafall vara att kontrollera saker. Vad kontrollerar jag då, är frågan? Sanningen är den att jag har svårt att komma på något jag inte kontrollerar. Som jag dubbelkollar, eller kollar både fem och sex och sju gånger. Jag tror nästan att jag dubbelkollar allt. Därför tänker jag bara ta upp de värsta delarna, för att veta var jag ska börja.
Mina saker är den största saken. Jag har tre saker i min högra ficka. Det måste alltid vara tre saker i min högra ficka, annars blir det dumt. Det får absolut inte vara fler saker. I min korthållare har jag tre kort på varje sida. Min väska har tre dragkedjor. Det kanske inte är sä konstigt att just talet tre blivit viktigt för mig. Iallafall, dessa saker behöver jag ständigt kontrollera. Jag måste känna efter så jag verkligen har dem med mig, att jag inte tappat något eller fått något stulet. Jag kontrollerar att jag kan känna alla tre saker i min ficka runt 10-15 gånger i minuten på en vanlig dag. När det är extra illa har jag svårigheter med att släppa fickan alls, så då kan jag hålla ett krampaktigt tag om den under en timma eller så.
Jag hatar att gå och handla. Då förlorar jag min kontroll. Då får jag plötsligt plånboken i handen och mobil, hörlurar och kvitto i fickan. Det blir alldeles för fullt. Dessutom har jag ofta en påse i handen då, och då har jag ingen hand över att kontrollera mina saker med. Har jag tagit upp min plånbok måste jag dessutom räkna så att jag har alla kort med mig. Gärna tre gånger. Sen lägger jag ner den. Sen tar jag upp den och kontrollerar igen. Så går det vidare.
Sen har vi de svåra sakerna, som jag i dagsläget kan undvika nästan helt. Att låsa dörrar, stänga av spisar och annat viktigt. Jag är i princip aldrig ensam hemma, jag kommer aldrig först eller går sist. Därför kan jag helt och håller lämna över ansvaret på någon annan, som har koll. När jag är själv.. Dörren är värst. Det blir en liten ond cirkel. Jag låser, och rycker i handtaget. Sen blir jag rädd för att jag inte ryckte ordentligt, eller att jag råkade låsa upp den genom att rycka. Så jag gör det igen. Och igen. När jag sedan lyckas gå därifrån kommer jag inte långt innan jag måste gå tillbaka och kolla en gång till. Då är jag ofta så frustrerad att jag vill gråta, jag vet ju att den är låst egentligen.
Sen är det nog bara småsaker kvar. Jag dubbelkollar väldigt ofta så att mina kläder inte är in och ut. Jag dubbelkollar att jag verkligen skickade ett mail. Att jag skickade det till rätt person. Att jag inte utryckte mig fel. Att jag svarade på rätt sak. Att jag inte missförstod något. Jag dubbelkollar så det verkligen är den dagen jag tror. Jag dubbelkollar så att klockan verkligen är det jag tror, så jag inte går från jobbet för tidigt tillexempel. Jag dubbelkollar tillochmed hästen sen tio år tillbaka, att det verkligen är rätt häst. Töntigt va? Jag vet ju hur den ser ut, vilken box den står i. Ändå tvivlar jag. Jag har några speciella punkter att checka av på den för att veta att det är rätt, men ofta finns det alltid tvivel kvar.
Del två då, vad ska vi ta där? Kanske att jag nyligen insett att det inte är normalt att bli väldigt arg för att någon har fyllt på två tepåsar för mycket i facket. Eller för att någon snurrat på pennstället eller satt fel sak i fel fack. Jag blir arg och irriterad, jag går tillochmed så långt att jag går och slänger tepåsar för att det ska se bra ut. Det måste nämligen vara exakt rätt antal, annars ser det inte bra ut.
På mitt jobb har vi också dricksglas i ett tiotal olika färger. Jag har hittat den perfekta ordningen för dessa, där det bara ser så rätt ut. Folk gillar att förstöra min ordning, då blir jag inte glad. Jag har också börjat med ovanan att plocka ut hela skåpet för att para upp dem och placera in dem igen i rätt ordning. Det är aldrig min tanke att jag ska göra så, men när jag väl står där kan jag inte riktigt låta bli.
Tredje delen, det får nog bli sista. Vilken är det? Den här delen är jag väldigt övertygad om att jag hittar på, tillochmed mer än de andra. Jag fastnar i att räkna. Allting kretsar kring mitt speciella tal, tre. Jag räknar mina saker för det mesta, och när något är jobbigt räknar jag ofta till tre om och om igen med en speciell fingerrörelse. Jag upptäcker mig själv med att räkna medans jag går. Ett, två, tre. Ett, två, tre.
När jag blir riktigt dum börjar jag dela upp bokstäver i ord och meningar. Det är inte roligt. De måste gå jämnt ut, så jag räknar om och om tills det gör det. Ord går fort, meningar tar tid. Där tappar jag ofta räkningen också eller blir osäker och måste börja om. Har jag väl börjat kan jag inte sluta.
Den stora frågan är varför jag hittar på allt detta. Jag förstår det inte själv. Jag är väl helt enkelt en dum jävel.
Idag tänkte jag att vi ska prata om mitt kära kontrollbehov. Det blir nog lite rörigt, men jag ska försöka hålla mig kort. Kanske blir jag lite klokare av det.
Jag har ett kontrollbehov. Det här kontrollbehovet varierar mellan att kännas okej och att driva mig galen. Oftast är det väl det sistnämnda, men det är mitt eget fel. Jag tänker för mycket. Jag ska börja med att säga att jag tror att jag hittar på allting. Jag tror jag skapar problem som inte finns, framkallar känslor som inte finns, bara hittar på allt. På något konstigt sätt tror jag att jag vill må dåligt och därför hittar på allting. Oklart varför.
Iallafall, mitt kontrollbehov yttrar sig på flera sätt. Jag inser ofta nya saker som hänger ihop med det, så det finns säkert saker jag missar. Del ett måste iallafall vara att kontrollera saker. Vad kontrollerar jag då, är frågan? Sanningen är den att jag har svårt att komma på något jag inte kontrollerar. Som jag dubbelkollar, eller kollar både fem och sex och sju gånger. Jag tror nästan att jag dubbelkollar allt. Därför tänker jag bara ta upp de värsta delarna, för att veta var jag ska börja.
Mina saker är den största saken. Jag har tre saker i min högra ficka. Det måste alltid vara tre saker i min högra ficka, annars blir det dumt. Det får absolut inte vara fler saker. I min korthållare har jag tre kort på varje sida. Min väska har tre dragkedjor. Det kanske inte är sä konstigt att just talet tre blivit viktigt för mig. Iallafall, dessa saker behöver jag ständigt kontrollera. Jag måste känna efter så jag verkligen har dem med mig, att jag inte tappat något eller fått något stulet. Jag kontrollerar att jag kan känna alla tre saker i min ficka runt 10-15 gånger i minuten på en vanlig dag. När det är extra illa har jag svårigheter med att släppa fickan alls, så då kan jag hålla ett krampaktigt tag om den under en timma eller så.
Jag hatar att gå och handla. Då förlorar jag min kontroll. Då får jag plötsligt plånboken i handen och mobil, hörlurar och kvitto i fickan. Det blir alldeles för fullt. Dessutom har jag ofta en påse i handen då, och då har jag ingen hand över att kontrollera mina saker med. Har jag tagit upp min plånbok måste jag dessutom räkna så att jag har alla kort med mig. Gärna tre gånger. Sen lägger jag ner den. Sen tar jag upp den och kontrollerar igen. Så går det vidare.
Sen har vi de svåra sakerna, som jag i dagsläget kan undvika nästan helt. Att låsa dörrar, stänga av spisar och annat viktigt. Jag är i princip aldrig ensam hemma, jag kommer aldrig först eller går sist. Därför kan jag helt och håller lämna över ansvaret på någon annan, som har koll. När jag är själv.. Dörren är värst. Det blir en liten ond cirkel. Jag låser, och rycker i handtaget. Sen blir jag rädd för att jag inte ryckte ordentligt, eller att jag råkade låsa upp den genom att rycka. Så jag gör det igen. Och igen. När jag sedan lyckas gå därifrån kommer jag inte långt innan jag måste gå tillbaka och kolla en gång till. Då är jag ofta så frustrerad att jag vill gråta, jag vet ju att den är låst egentligen.
Sen är det nog bara småsaker kvar. Jag dubbelkollar väldigt ofta så att mina kläder inte är in och ut. Jag dubbelkollar att jag verkligen skickade ett mail. Att jag skickade det till rätt person. Att jag inte utryckte mig fel. Att jag svarade på rätt sak. Att jag inte missförstod något. Jag dubbelkollar så det verkligen är den dagen jag tror. Jag dubbelkollar så att klockan verkligen är det jag tror, så jag inte går från jobbet för tidigt tillexempel. Jag dubbelkollar tillochmed hästen sen tio år tillbaka, att det verkligen är rätt häst. Töntigt va? Jag vet ju hur den ser ut, vilken box den står i. Ändå tvivlar jag. Jag har några speciella punkter att checka av på den för att veta att det är rätt, men ofta finns det alltid tvivel kvar.
Del två då, vad ska vi ta där? Kanske att jag nyligen insett att det inte är normalt att bli väldigt arg för att någon har fyllt på två tepåsar för mycket i facket. Eller för att någon snurrat på pennstället eller satt fel sak i fel fack. Jag blir arg och irriterad, jag går tillochmed så långt att jag går och slänger tepåsar för att det ska se bra ut. Det måste nämligen vara exakt rätt antal, annars ser det inte bra ut.
På mitt jobb har vi också dricksglas i ett tiotal olika färger. Jag har hittat den perfekta ordningen för dessa, där det bara ser så rätt ut. Folk gillar att förstöra min ordning, då blir jag inte glad. Jag har också börjat med ovanan att plocka ut hela skåpet för att para upp dem och placera in dem igen i rätt ordning. Det är aldrig min tanke att jag ska göra så, men när jag väl står där kan jag inte riktigt låta bli.
Tredje delen, det får nog bli sista. Vilken är det? Den här delen är jag väldigt övertygad om att jag hittar på, tillochmed mer än de andra. Jag fastnar i att räkna. Allting kretsar kring mitt speciella tal, tre. Jag räknar mina saker för det mesta, och när något är jobbigt räknar jag ofta till tre om och om igen med en speciell fingerrörelse. Jag upptäcker mig själv med att räkna medans jag går. Ett, två, tre. Ett, två, tre.
När jag blir riktigt dum börjar jag dela upp bokstäver i ord och meningar. Det är inte roligt. De måste gå jämnt ut, så jag räknar om och om tills det gör det. Ord går fort, meningar tar tid. Där tappar jag ofta räkningen också eller blir osäker och måste börja om. Har jag väl börjat kan jag inte sluta.
Den stora frågan är varför jag hittar på allt detta. Jag förstår det inte själv. Jag är väl helt enkelt en dum jävel.
