Konvalecenshäst - hur pallar ni?!

[kolblakkur]

Jag har varit lyckligt förskonad från att ha konvalcenshäst fram tills nu. Och jag känner bara; hur orkar man?! Jag är en hönsmamma, vilket gör att jag tror att mina hästar ska behöva tas bort för typ... Allt Nu har ena hästen eventuellt sträckt rövmuskerna rejält, ELLER så är det något i knäet eller gud vad vad. Jag blir så trött (alltså verkligen slut) av att älta vad det kan vara, hur det ska gå och vad man kan göra åt det. Han vilar fram till den 6:e oktober och dagarna går sååå sakta fram till återbesöket. Hur går era tankegångar vid konvalecens? Hur tar ni er igenom det?

 

[Cherarriduracell]

det var äckligt jobbigt första tiden och och jag grät väl i princip när som helst. Efter ett tag vande jag mig vid tanken, fortfarande jobbigt men det går framåt. I perioder tror jag att han ska dö när som och då är det extra jobbigt när tex de andra inackorderingarna ifrågasätter mina val kring min hästhållning. kan väl med nöd och näppe förklara för dem attt antingen fungerar det såhär eller så är risken att jag får boka avlivningstid inom en månad ganska överhängande, utan att börja gråta.

I övrigt så ärdet klump i magen så fort antydan till symptom återkommer och att rådgöra med vet, ofta, som gäller.

 

[Smulan75]

Konvalecens är skitjobbigt att ha, mentalt för hästägaren.

Min stora har i ca 1½år varit konvalecens och sen under sakta återuppbyggnad. Jag har försökt vara realistisk, varit en pessimist, förväntat mig det värsta - att det inte skulle gå vägen, men självklart strävat mot att det skulle gå bra. så vad de skrev i SVD var ingen nyhet för mig http://www.svd.se/kultur/understrecket/negativa-tankar-basta-vagen-till-gladje_7711726.svd

Ta en dag i taget och försökt vara "cool" inte stressat upp mig för mycket när det känts dåligt. Tagit det lungt och sänkt ambitionsnivån. passat på att göra annat, mycket borstning och socialt umgänge med hästen. Man kan träna mycket utan att faktiskt motionera hästen

 

[Grazing]

Det är ett helvete. Jag gick under flera ggr om och det gick till och med såpass långt ibland att jag nästan ville att veterinären skulle säga att vi fick ge upp, jag var otroligt utmattad av konvalecenten. Dock får jag ju alltid för mig att jag är den enda som känner sådär under svåra konvalecenter, tycker alla andra verkar ta allt så lätt och bra utan att köra slut på sig själva..verkar dock som att många känner av denna utmattande stress.

Sen dettta jobbiga det var för mig, blev antingen skiträdd och nervös när han sprang och härjade i sin lilla hage, sen var jag hysteriskt orolig när han inte sprang och härjade för då trodde jag han var döende och jättedålig. Hela tiden dessa upp och nerkänslor.

 

[Smulan75]

Jag kan känna igen detdär med att man ibland ofrivilligt önskar att någon annan tog beslutet att man kan få ge upp. Det värsta är att gå och hoppas lite, även om man har statistiken mot sig. och ännu värre är det när man är tvungen att ha hästen för sig själv (boxvila är nog det värsta som finns) att den måste stå i en egen liten hage och bocka på stället av understimulering samtidigt som man som hästägare har hjärtat i halsgropen. Att se att hästen inte mår bra av den ofrivilliga isoleringen och understimulansen.

Men samtidigt får man försöka vara glad för de små framstegen. Uppskatta när man kan börja promenera, 5min och sen 10, uppskatta när man kan börja rida. Den som har haft en konvecalent vet vad lycka är när man kan sluta räkna trav i minuter & varv utan kan börja trava så länge att man tappar räkningen!

Sen får man räkna med bakslag och bieffekter. Min omusklade häst sträckte en muskel i skuldran när hon äntligen fick gå på bete ... suck. Bakslagen är otroligt jobbiga att hantera då man redan ligger ner.

 

[Marty]

Jag står just nu med min häst som är konvalescent. Hon skadade sig i hagen och fick ett djupt sticksår + fraktur på patellan. Opererad och minst 12 veckors vila med först boxvila, sen sjukhage, sen sjukhage med successivt längre promenader. Jag kan bara trösta dig med att tiden går fortare än man tror! För mig känns det som att det var typ 3 veckor sedan hon skadade sig. Idag är det 11 veckor sedan operationen och återbesök är inplanerat nästa vecka. Jag försöker liksom Smulan kanske tänka lite negativt. Veterinären har sagt att det kan bli 8 veckors vila till, så jag försöker mentalt ställa in mig på det. Jag vet också att de inte kan lämna några garantier även fast prognosen är bra, så innan jag har en häst som är fullt igång försöker jag bara ta en dag i taget. Jag vill inte lägga upp för mycket framtidsplaner för då kommer jag bli ännu mer förkrossad om det inte blir så.

Försöker också se alla framsteg och på så sätt känna lite glädje. Första dagen hon inte haltade när jag tog ut henne ur boxen, första dagen hon fick gå utanför stallet och beta, första dagen i hage, första promenaden på 5 min osv. Nyss gick vi 5 minuter, och nu är vi uppe i 40 efter att ha ökad 5 min/vecka . Nu vill jag att nästa steg ska vara att hon slipper sjukhage. Det skulle kännas otroligt bra i mammahjärtat!

 

[Ketrawzc]

Konvalecsnter är inte kul och jag hoppas innerligt att jag slipper det igen. Min häst fick boxvila första gången efter att ha opererat bort en lös benbit, de var inte lång tid alls, nån vecka, men kändes som år. Hon gjorde det inte precis lättare för mig genom att vara totalt hysterisk. Så jobbigt att se sitt hjärta lida. Var massor med henne o bara pysslade, åt gräs precis utanför dörren osv, men det blir mycket tid i boxen trots allt.

Andra gången var nu i vintras och hon var argare än nånsin trots sällskap 24/7. Sparkade mot fönstergallren, sparkade sönder krubban och väggarna rasade de betong ifrån.
Hon förvärrade skadan som från början hade väldigt god prognos och fick lov att avlivas.

Ett skräckexempel hoppas jag.

 

[Alexandra_W]

Man funderar på att bryta ihop, man funderar på att börja med marsvin, man har i tanken bytt bort allt vad hästar heter mot vandrande pinnar - sen inser man att inget av det hjälper, att man måste ta sig igenom eländet och så gör man det. Och så blir det nån slags rutinlunk även i konvalescentande. Det är rekommenderat att ha mycket på jobbet eller liknande, konvalescent och 100% fritid leder endera till psykisk sjukdom eller extrem nördande kring vad som nu felas hästen är min personliga erfarenhet.

 

[Lavinia]

Hej!

De senaste typ miljoner åren har jag haft konvalescenthäst. Min förra var skadad konstant- nya spännande skador varje gång, så det var inte en sån där "den har ont på ett ställe låt oss ta bort den" utan jag fick lära mig massor om olika typer av sjukdomar och skador. Då önskade jag mig en häst med samma skada, så det skulle bli lätt att ta bort den.

Sen skaffade jag nuvarande och hon har haft problem med höger framhov typ jämt, den växer tokfort, den ser ut som en colaburk i formen, hon har haft hovböld, ömmat och haft ett tippat hovben, och på det en hålvägg som vägrat läka. Efter 2 år med hålväggen sa jag att "nu är det sista chansen, sen får hon somna in, jag orkar inte mer", men så blir hon bättre och är så himla underbar så när hon blir sämre får hon bara en chans till, en ny hovslagare, en ny utredning av hoven, ändrade levnadsförhållanden osv osv. Nu har det gått ett år till och hon är faktiskt ridbar och den senaste hovslagaren i mängden anser att hålväggen är borta (jag tycker där är en liten bit kvar och kommer fortsätta behandla henne tills hela den biten också är borta). Hur jag ska göra med hovslagare i framtiden vette 17, just nu kostar hovslagaren lika mycket som stallhyran...

Hur jag orkar? Det gör jag inte, jag bryter ihop, vill sälja (=avliva, för vem 17 köper en häst med hovproblem och spatt), vill gömma mig i ett hörn och aldrig komma ut, men vad har man egentligen för val? Jag har 2, antingen biter jag ihop och gör mitt bästa tills hästen eller veterinären säger att det räcker, eller så avlivar jag på studs, vilket känns fel om jag inte verkligen har försökt.

/Lavinia, som haft så mycket konvalescens att hon knappt minns hur man rider. Ny spännande känsla...

 

[Görel]

Jag är seg och envis och vägrar att ge upp förran man sagt åt mig många gånger att det är kört.

Jag har ett sto som är 24 år och som mellan 14 och 15 år var halt i ett helt år. Sedan hon blev friskförklarad för nio år sen har hon inte varit sjuk alls. Jag stod ut för att jag inte kände mig övertygad om diagnosen och kände att min häst betyder så mycket för mig att jag vägrade tänka tanken att det var slut. Hästen promenerades för hand och mådde bra mentalt. Efter tio månaders hälta var vi på ett återbesök på klinik, hon är svårlastad och reste sig en massa gånger och gick omkull. Hon fick kraftig lymfangit och medicinerades intensivt med peniccillinsprutor och antibiotika i fodret. När hon blivit frisk tappade hon livsgnistan, jag tog ut veterinär för att se om hon skulle dömas ut, men hon var ohalt! Jag vet inte vad som hände, tänker att hon var feldiagnosticerad och att den massiva medicineringen gjorde henne frisk.
Jag kände att jag gjort helt rätt med min envishet och har idag en frisk gammal dam som arbetas några gånger i veckan.

Jag har även två döttrar till henne där den ena har haft en griffelbensfraktur och den andra en rejäl hålvägg som tog tid att växa ut. För dem gör jag allt, finns det en minsta chans för att de ska kunna överleva något med psyket i behåll så står jag ut hur länge som helst. I min värld är det viktigaste att mina djur mår bra och har en dräglig tillvaro, att kunna rida på dem går i andra hand.

Däremot har jag tagit bort försäkringen på min gammeltant. Hon vill inte ha boxvila eller sjukruta eller andra begränsningar, ju äldre hon blir desto tydligare blir hon med hur hon ska ha det och hon går idag på lösdrift. Råkar hon ut för något som gör att hon inte kan gå kvar på lösdrift tar jag bort henne, för hon ska ha ett liv som hon mår bra av och inte hållas vid liv för min skull.

 

[Cilva]

Jag har varit lyckligt förskonad från att ha konvalcenshäst fram tills nu. Och jag känner bara; hur orkar man?! Jag är en hönsmamma, vilket gör att jag tror att mina hästar ska behöva tas bort för typ... Allt Nu har ena hästen eventuellt sträckt rövmuskerna rejält, ELLER så är det något i knäet eller gud vad vad. Jag blir så trött (alltså verkligen slut) av att älta vad det kan vara, hur det ska gå och vad man kan göra åt det. Han vilar fram till den 6:e oktober och dagarna går sååå sakta fram till återbesöket. Hur går era tankegångar vid konvalecens? Hur tar ni er igenom det?

Jag har ingen jätteerfarenhet av konvalescens men nu har jag haft en sedan i mars (friskförklarad för två veckor sedan) och det har inte varit roligt. Tur i oturen är det pensionärshästen så jag har kunnat träna som vanligt med de andra två. Lösningen i mitt fall är nog just att ha flera hästar så att jag ändå kan träna med de andra. Med bara en häst hade jag nog grävt ner mig i en hel del grubblerier. Jag har tidigare haft två hästar med artros och det var ett ständigt spanande efter hältor, jobbigt och faktiskt en lättnad när de fick somna in.

 

[Hippocampus]

Well, jag vet inte riktigt hur man gör. Min har mer eller mindre varit dålig 1.5 år nu, det är då hon reds senast på riktigt. Sen hade hon långt sommarlov, sattes igång och blev dålig. Jag fick ingen diagnos förran än i våras. O när den diagnosen kom fram var det vänta som gällde. Sen fick hon problem med en hov, en väldigt stor hålvägg med infektion osv och hoven är uppkarvad och där är vi idag. Hon har varit halt till och från hela sommaren men det känns bättre nu, var hos veterinären förra veckan och gjorde böjprov och longering och allt var ua. Så nu kan jag skritta henne 30 min om dagen på hårt underlag rakt fram. Jag går med henne just nu. Så det känns lite roligare! Skrittandet lät vi får hålla på med i all evighet då hoven måste ordna sig och det är problem när kronranden är skadad.

Jag har aldrig haft en tanke att ge upp. Aldrig. Även om jag varit hos veterinären 6-8 ggr sen i mars + klinikhovslagare osv.

Men annars var det ett bra tips att man jobbar mycket.....Annars får man så mycket tid över

 

[Lavinia]

@Hippocampus Jag håller inte det minsta med om mer tid över med konvalecent. Shit vad jag har promenerat, bandagerat, oroat mig, åkt till kliniker, letat lösningar i både när och fjärran... Mer tid? Nope, bara tråkigare, nu hoppas jag att det är över.

/Lavinia, som haft tanken på att ge upp så många gånger, men alltid gett pållan en sista sista chans för jag vill inte behöva ångra mig sen...

 

[Hippocampus]

Ju mer man jobbar, desto mindre hinner man oroa sig...eller så kanske det blir tvärtom... Ja, all tid man har lagt för att framförallt letat vettiga hovslagare....vill inte ens tänka på det.

 

[bejkonfis]

I början är det alltid skitjobbigt och det är i princip omöjligt att inte gå runt och inbilla sig worst case scenario.
Efter den femtioelfte gången rycker man bara på axlarna och tar en kopp te.

 

[Lavinia]

I början är det alltid skitjobbigt och det är i princip omöjligt att inte gå runt och inbilla sig worst case scenario.
Efter den femtioelfte gången rycker man bara på axlarna och tar en kopp te.

True that! Precis så är det.

Minns fortfarande när de ringde från kliniken efter biopsin på pållans knöl i munnen. Jo, det var en tumör, en ovanlig tumör på hästar och den sitter på ett för den tumörtypen på ett ovanligt ställe och den brukar dessutom mest förekomma på hunddjur av hankön. Jomensåatt... Vad ska man göra liksom??? Bara att ta ett lugnande andetag och leva med det liksom...

/Lavinia

 

[skuggi]

Jag har varit lyckligt förskonad från att ha konvalcenshäst fram tills nu. Och jag känner bara; hur orkar man?! Jag är en hönsmamma, vilket gör att jag tror att mina hästar ska behöva tas bort för typ... Allt Nu har ena hästen eventuellt sträckt rövmuskerna rejält, ELLER så är det något i knäet eller gud vad vad. Jag blir så trött (alltså verkligen slut) av att älta vad det kan vara, hur det ska gå och vad man kan göra åt det. Han vilar fram till den 6:e oktober och dagarna går sååå sakta fram till återbesöket. Hur går era tankegångar vid konvalecens? Hur tar ni er igenom det?

Ja... jag gör väl ungefär som du.
Stressar, funderar på hur jag ska överleva att behöva ta bort hästen, alla möjliga och omöjliga fel det kan vara och alla möjliga och omöjliga behandlingar som kan tänkas behövas.
Så, nu ska jag läsa tråden och se om någon har något bra råd som jag kan försöka mig på också

 

[saraaandersson]

Jag har just nu en konvalescent-häst som står i box under natten och liten hage på dagarna. Riktigt tråkigt och jobbigt på alla sätt! men har som tur är precis köpt mig ännu en häst och har träningshästar igång.. så jag "överlever",.. men tråkigt då detta är min absoluta favorithäst som jag inte skulle klara mig utan.

Jag försöker tänka positivt och fantiserar om den dagen då jag kan rida henne igen och hon är i full kondition igen. Under tiden försöker jag göra livet så bra som möjligt för henne. Tråkigt att stå på box när hon annars brukar gå i flock på lösdrift; men är faktiskt ovanligt cool med det ändå.

 

[Forest Autumn]

Man tar sig igenom det för att man måste. Min häst var konvalescent i ca nio månader. De första månaderna "stängde jag av tankarna" då jag inte visste om hon skulle bli bra igen. Vid det näst sista klinikbesöket var det ganska tydligt att hon skulle bli bra. Jag minns att det tog ett tag innan jag insåg att jag kunde tänka framåt igen.

 

[iruba]

Sitter i samma sits här med. Första gången här med. Ångest ångest ångest. Opererad och grejad. Boxvila och sjukhage i vad som kändes en oändlighet. Linda hit, spruta dit. Eftersom alla andra hästarna i stallet fortfarande går ute dygnet runt har jag iofs varit lyckligt lottad som lyckats låna två hästar som sällskap att varva med, men såklart inneburit ännu mer jobb. Har gått från att knappt behöva åka ut varje dag (lösdrift med fritillgång och tillsyn i mitt gamla stall) till att ta in, ut och fodra miljarder gånger om dagen till tre hästar. Inte för att glömma mockningen heller. Har räknat på att jag i snitt kanske lägger 5-6 timmar om dagen i stallet (inkl resor osv) utan att ens rida en enda gång. Heh. Mer tid över när man har sjuk häst, det håller jag väl inte med om ^^.
Nu har han precis fått ok att gå ut i vanlig hage, men ångesten sitter i. Ser framför mig att komma ut och se honom med ett blödande bakben igen. Usch.
Sen går ju läkningen inte så fort som jag hade hoppats. Svullnaden verkar ju nästan aldrig vilja gå ner.
Nä, nu har jag fått mer förståelse för folk som vill linda in sin häst i bubbelplast.