Maniska samlare - eget ansvar i livet

Singoalla

Trådstartare
Var det någon som såg på Maniska samlare igår? Jag brukar sällan kolla på sånna program men den här gången fastnade jag. Framför allt för att jag blev så sablarns förbannad på kvinnan som levde i huset :mad: För er som inte såg: Golvet var täckt med en meters skräp i alla rum som man fick vada igenom, och fullt kackerlackor och spindlar. Det värsta hemmet jag sett i mitt liv. Där bodde kvinnan med sina två tonårsbarn. Eftersom kvinnan var sjuk var det dottern i familjen som fick laga mat bland alla kackerlackor i köket.

När en psykolog försökte prata med henne satte hon sig på tvären. Kvinnan var ett offer för sin sjukdom (fibromyalgi) och kunde inte göra någonting alls. Barnen och pappan trodde att kvinnan utnyttjade sin sjukdomssituation för att komma undan sysslor (enligt pappan hade läkaren sagt att kvinnan bör röra på sig mer). Hon var ett offer för otacksamma barn. Det var barnens fel att hemmet såg ut som det gjorde och när psykologen påtalade att det är kvinnan som är vuxen, och mamma, och ägare av huset och därmed är det hennes ansvar så kallade hon psykologen för bi*ch och ville inte tala med henne mer. Det fick mig att tänka på den del människor jag har i mitt liv som ständigt är offer för saker. Dom påstår att dom inte kan påverka situationer själv och allt är alltid alla andras fel. Jag har även vänner som är tvärtom, onödigt självständiga och vägrar acceptera att dom drabbats av något.

Hur är ni? Offer för omständigheter i livet eller tar ni tag i saker själva? Har ni vänner/bekanta som tappat greppet helt om det egna ansvaret? Eller tvärtom vägrar se sig själv som offer.

Blev nyfiken på fenomenet..
 
Med tanke på att jag small in i pluggväggen och hoppade av gymnasiet, förlorade min mamma när jag var 18, blev djupt deprimerad (krävdes två års terapi för att komma på banan) och ändå sitter här idag med många års arbetslivserfarenhet och halvvägs genom en juristutbildning så kan jag nog stolt säga att jag inte är ett offer för omständigheter. Flyttade först sex mil från familjen när jag var 20 och sedan ytterligare 25 mil bort när jag var 24 så jag har aldrig kunnat lämpa över ansvaret på någon annan även om jag hade velat.

Jag har en och annan person i min närhet som har lite offerkoftesyndrom, men faktiskt inte till någon allvarligare grad.

Däremot lite onödigt självständiga typer, det finns det några stycken. Ibland är nog jag lite onödigt självständig, har lite svårt att t.ex. be sambons familj om hjälp fast jag vet att de blir superglada. Jag är bara inte van att kunna göra det eftersom jag haft så långt till min familj under större delen av mitt vuxenliv.
 
:bow: Starkt jobbat! Du har mycket att vara stolt över!

Jag har nog också varit lite onödigt självständig ibland. När jag pluggade och bodde i en dyr 2:a hands lägenhet så minns jag att jag knappt hade pengar till mat. Sista dagarna innan CSN kom så åt jag knappt alls. Kokade lasagneplattor och åt med salt på vid något tillfälle för det var det som fanns kvar hemma :D Eftersom jag själv har hela min familj i samma stad, så hade det faktiskt inte varit så svårt att be om mat eller matpengar och slippa gå hungrig..

Vill tillägga i den här tråden att jag har förståelse för att dom här personerna som är med i Maniska samlare och liknande program ofta har allvarligare psykiska problem. Så jag vill inte smutskasta på något sätt.
 
Det är en lätt utväg att bli offer för omständigheterna, det är mycket svårare att faktiskt ta sig upp och kämpa.

Jag förstår att det är lätt att vara kvar där man är bekväm och där man vet hur livet är, men det är sååå värt att kämpa för ett bättre liv! Mitt liv är mitt ansvar.
 
Inte riktigt svar på frågan men såg programmet och reagerade dessutom pappans ansvar i det hela. De har alltså separerat, han har flyttat därifrån med låter utan problem sina barn bo kvar i ett hus fullt med skräp, kackerlackor, kanyler och toaletter där det ligger toalettpapper/bindor m.m. i högar och över hela golvet. :yuck:
 
Fruktansvärt var det att se...

Jag flyttade själv 50mil när jag var 24 (2000) inga vänner förrän 2012
Fick dock barn 2002, men ja.
Har läst till lärare, förlorat pappa, syster och mamma sen 2008 och en massa annat skit, men jag kämpar så gott jag kan med utmattningssyndrom.
Skulle aldrig skylla ifrån mig på nåt eller tycka synd om mig, jag vet att nånstans blir det bättre ju :)
 
Jag tittade lite i början men det var så vidrigt att jag inte klarade av att se hela.

Jag har en hel del svåra skador och sjukdomar som ger svåra smärtor men jag skulle aldrig se mig som ett offer. Jag kämpar för att bli frisk eftersom något annat alternativ inte finns för mig.

Jag har klarat mig själv så länge jag kan minnas. Mina föräldrar fanns aldrig där utan jag klarade mig själv från jag var riktigt liten. Vi var t ex själva hemma på nätterna när mamma jobbade och pappa pluggade långt hemifrån ifrån jag var fyra, min syster sex och min bror ett år. Då hade vi redan klarat oss på dagtid själva länge eftersom min mamma inte ville att vi skulle gå på dagis så fick vi klara oss bäst vi ville när hon sov på dagarna.

Det var väldigt svårt för mig att be om hjälp när jag inte längre klarade av att städa, handla, tvätta och alla andra saker man vanligtvis gör i ett hem pga sjukdomar och skador. Jag fick verkligen kämpa med de motstridiga känslorna utav att jag ville klara mig själv och att jag var tvungen att be om hjälp. Nu har jag hemtjänst fem dagar i veckan och det fungerar bra men det har varit en lång resa att kunna känna att det är okej att någon kommer hem och städar t ex.
 
Började titta men stod inte ut.

Det som gjorde mig mest förbannad var att hennes nästan vuxna familj nte gjorde något!

Om HON inte klarar att kasta soporna så kan väl nå annan göra det? Om hon inte klarar att städa så finns det ju tre till i hushållet.

Patetiskt med dottern som sa att hon inte kunde kasta förpackningarna för att det inte fanns någon soppåse. :banghead:
 
Är det på 3;an eller 5;an eller vilken kanal gick det på?
"Amerikansk dokumentärserie från 2011. Säsong 3. Avsnitt 10 av 18. En manisk samlare riskerar att förlora sitt hem och sina barn om hon inte kan sanera sitt hem inom några veckor. Även 27/7 10:05 i Kanal 5."
TL;DR, Kanal 5, Säsong 3, Avsnitt 10 :)

Åhåhå, hittade avsnittet på Kanal 5 Play också. Hoppas länken funkar :)
http://www.kanal5play.se/program/91...316052015|/program/911184904/video/1316052015
 
"Amerikansk dokumentärserie från 2011. Säsong 3. Avsnitt 10 av 18. En manisk samlare riskerar att förlora sitt hem och sina barn om hon inte kan sanera sitt hem inom några veckor. Även 27/7 10:05 i Kanal 5."
TL;DR, Kanal 5, Säsong 3, Avsnitt 10 :)

Åhåhå, hittade avsnittet på Kanal 5 Play också. Hoppas länken funkar :)
http://www.kanal5play.se/program/91...316052015|/program/911184904/video/1316052015

tack. ska kolla på play. har ingen tv just nu :laugh:
 
Jag såg 37 sekunder. Sedan länkade jag till min sambo. Vi sa samma sak..
Fick rysningar när man fick se spindeln i början. Uuuusch!!!
 
Inte riktigt svar på frågan men såg programmet och reagerade dessutom pappans ansvar i det hela. De har alltså separerat, han har flyttat därifrån med låter utan problem sina barn bo kvar i ett hus fullt med skräp, kackerlackor, kanyler och toaletter där det ligger toalettpapper/bindor m.m. i högar och över hela golvet. :yuck:
Han fick inte ta barnen därifrån, hon hade vårdnaden. Men då hade jag tamejfan åkt dit och städat om jag vore han.
 
Jag har inte sett det avsnitt som diskuteras men jag tror inte att sådant hamstrande i första hand är en fråga om ansvar och offerroll. Det är ett tvångsbeteende. Dvs att göra sig av med saker genererar en oerhörd ångest. Att bo i en soptipp är det som känns lättast. Inte för att man är lat och tycker att det är normaljobbigt att städa utan för att man får sådan stark ångest att man tappar kontrollen, kanske t o m tror att man ska dö. Soptippshemmet blir då det enda möjliga.

Omgivningen kan väl dock tyckas ha ansvar över att reagera när någon är uppenbart sjuk på ett sätt som påverkar livet så kraftigt. Men sådant är ju inte lätt. Att hjälpa någon till sjukdomsinsikt görs nog bäst av proffs.
 
Såg programmet och fy vad äckligt det var med alla kackerlackor :wtf:

Blev lite irriterad över mamman som skyllde allt på barnen, och även på pappan som skyllde allt på mamman. Men det måste vara väldigt skönt att slippa ta ansvaret över sina egna barns välmående :devil:

Sen var det ju rätt vinklat också, vi har ju inte så mycket bakgrundsinformation.

Hoppas de kunde hålla hemmet fint efteråt, men personligen hade jag aldrig velat använda möblemanget något mer.
 
Nu har jag sett en del av programmet.
Jag tänker att hon måste ju ha ngn typ av psykisk sjukdom etc. Jag har också Fibro och känner många med det men ingen som beter sig så. Så det måste ju finnas ngt mer.
Sen är det ju klart att man blir rejält äcklad tex av att äta i det köket eller irriterad över mkt ansvar dottern får ta.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Kropp & Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
3 894
Senast: Yrsel
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Efter mitt förra blogginlägg kom jag att tänka på det här med att jag var bra på att förtrycka mig själv under min uppväxt… Och då kom...
Svar
19
· Visningar
3 321
Senast: cassiopeja
·
Relationer Jag känner mig så ensam och förvirrad, hoppas någon orkar läsa allt och hjälpa mig med lite tankar. För sju år sedan blev jag...
3 4 5
Svar
88
· Visningar
12 815
Kropp & Själ Orkar inte vara anonym.... I våras fick jag tillfälle att vara med i en smärtstudie gjord av Örebros universitet för att få hjälp med...
11 12 13
Svar
244
· Visningar
27 830
Senast: EmmaW
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp