När ens partner jobbar väldigt mycket, känner mig ensam.

[Aliche]

Ni som har en partner som jobbar väldigt mycket, vi pratar mycket mer än heltid, hur känner ni inför det? Min sambo sen mer än 4 år har ett nytt jobb sedan 1,5 år tillbaka som han älskar där han får göra massa (för honom) spännande och utvecklande arbetsuppgifter men han jobbar också otroligt mycket, än mer i perioder. Han jobbar i de lugnare perioderna oftast ca 8-18 på vardagarna med mer jobb att göra när han kommer hem så mycket av kvällarna spenderas framför datorn. Han jobbar inom IT. I andra perioder som nu och ett par månader tillbaka så är de underbemannade eller nya projekt och då jobbar han i princip hela tiden, många sena kvällar på kontoret och hemma med helgarbete utöver det, nu har han t.ex. haft 1 ledig dag på en 14 dagarsperiod. Han själv säger att visst jobbar han mycket men det är ofta utvecklande och intressanta saker så han tänker inte så mycket på det och han tjänar väldigt väldigt bra och bättre ju mer han jobbar, men utöver allt sitt jobbande så har han dessutom ett långtidsprojekt med en kollega på sin fritid som också har med IT att göra som han lägger mycket tid på för det är också spännande och utvecklande.

Jag är ju jätteglad att han har hittat ett jobb som han verkligen gillar och som ger honom så mycket men han jobbar bara mer och mer hela tiden och när jag tar upp det så säger han att det kommer lugna ner sig men då kommer det en ny kund, ett nytt projekt, någon slutar, en ny kurs, ett nytt cert osv. Jag kommer inte ihåg senast vi åt middag tillsammans och än mindre när vi åt middag utan att han sa att han måste jobba lite mer senare. Jag har tappat sexlusten för vi aldrig ses känns det som vilket han inte verkar kunna förstå riktigt. Jag vill inte umgås hela tiden, jag har stort behov av egentid men nu börjar jag känna mig riktigt ensam. Det känns som att ända gången vi gör nåt tillsammans är på nån helg när vi äter middag med vänner eller firar någons födelsedag, men väldigt sällan bara vi två. Vi ses ju hemma emellanåt men då är han ofta trött (eller jag är trött jag jobbar också en hel del) och vi har ju roligt tillsammans de stunderna vi har men de känns få.

Jag vet inte hur jag ska prata med honom om det för jag vill inte skuldbeläggs honom för han har ett roligt jobb utan jag vill att han ska vilja prioritera vårt förhållande, inte att jag ska tvinga honom. Nu låter det som att han är en douchebag som bara jobbar och skiter i mig men så är det absolut inte, jag vet att han försöker på sitt sätt men det är inte tillräckligt som det är nu. Han blir så uppe i sina projekt att han blir fartblind.
Så ni som också har partners som jobbar otroligt mycket eller kanske gör det själva, hur får ni ert förhållande att fungera ändå? Kan ni kompromissa och kommunicera på nåt bra sätt så båda är nöjda? Jag vill inte leva så här för alltid, jag har full förståelse för att man i perioder måste jobba mycket och det gör jag med men det verkar inte precis lugna ner sig inom någon överskådlig framtid..

Jag behöver Buke-oraklets hjälp att bena ut tankar och få lite tips och råd hur jag ska hantera allting.

 

[lil-sis]

Vi jobbar inte samma tider och långa dagar. Vi nöter inte precis på varandra... Jag jobbar dessutom de flesta helger och han mån-fre.

Försöker lägga alla lediga dagar på bara gemensamma aktiviteter. Även om det är att ligga i sängen och titta på film hela dagen eller åka på hästrelaterad aktivitet.

Jag känner mig däremot inte ensam, är ju lika upptagen men på andra tider...

 

[Aliche]

@lil-sis men då väljer ni gemensamt att lägga er samtidiga lediga dagar på att göra saker ihop? Ni väljer båda två att prioritera ert förhållande när ni kan, det är väl där jag känner att det mest är jag som gör det. Jag jobbar också varannan lördag och 2-3 kväller i veckan så det är ju inte som att jag sitter hemma och väntar på honom, jag har egna intressen. Men jag känner mig ensam i vårt förhållande mer än ensam rent fysiskt i lägenheten. Vi gör inte så mycket saker tillsammans som är nödvändighetsgrejjer eller familje/vänner-grejjer som storhandling, inredning till lägenheten, firar andras födelsedagar, familjesammankomster vilka inte är speciellt ofta längre.
Han kan inte heller lägga bort eller stänga av sin telefon någonsin för de på jobbet måste få tag på honom om nåt krisar säger han fast han egentligen inte har schemalagd jour. Det är också något jag har lite svårt för, det känns som att jag hela tiden delar honom med jobbet oavsett vad vi gör. Han kan aldrig stänga av jobbet utan han pratar om det väldigt väldigt mycket.

 

[Modest]

@Aliche

Om jag förstår det du beskriver rätt så låter det som att han är tillsammans med sitt jobb, inte med dig.

Vad säger han själv om saken? Är han nöjd med hur ert förhållande ser ut?
Eftersom ultimatum i princip alltid är en dålig idé, så känns det ju mindre bra om han är nöjd som det är just nu. HAN måste vilja ändra på sin jobbsituation, vill han det?

 

[Aliche]

Det är precis så jag känner och jag vill inte va en sån partner som ställer ultimatum, jag vill ha en dialog och att han själv ska vilja. Jag tror att han är nöjd för han intalar sig och mig att det bara är en period och att det kommer bli bättre. Och jag har försökt på olika sätt att underlätta för vår tid tillsammans som att städa så det är fint hemma för det mår vi båda bättre av, jag har planerat matsedlar så vi lättare kan storhandla och inte behöver lägga tid på att komma på vad vi ska äta och så får mer tid tillsammans. Men vi har ju inte ätit ihop på jag vet inte hur länge så det har inte riktigt spelat roll mer än att jag haft bra med matlådor och han har haft färdig mat när han kommit hem sent

Han älskar sitt jobb och att han tjänar bra och hans kollegor trivs han superbra med, företaget han jobbar på växer hela tiden och dom gillar honom så mycket att dom vill ha med honom i beslut och utredningar av hur dom ska gå vidare med företaget så han känner inte att han, nu, kan säga nej till saker. Jag tror han hela tiden tänker att det blir lugnare snart men när han haft galna perioder med jobb så är fortfarande tokmycket jobb hans version av lugnare.. Han har fått en ganska skev bild av hur mycket han jobbar för han tycker inte själv att det är så otroligt mycket eftersom det är roligt och hans kollegor är väldigt beroende av honom.

 

[Kattennizze]

Tja, det beror väl på om du är nöjd med det här eller inte. Jag tror knappast han ändrar på sig, han verkar ju nöjd med att vara gift med jobbet och jobba på och ha några middagar nångång ibland med vänner. Tror knappast han kommer ändra på sig, han är ju nöjd med tillvaron.
Sen hur du som partner vill ha det är ju en annan sak liksom. Vill ni inte samma sK i tillvaron så finns det väl bara en lösning egentligen, att separera. Jag hade aldrig pallat att vara ihop med nån som jag inte såg röken av, vad är det för glädje med en sån? Jag vill ha kul tillsammans och umgås och snacka skit och garva, också. Annars kan det lika gärna va för min del. Det ska vara kul o lätt att vara ihop med nån, livet är fan så jävligt i alla fall!

 

[Modest]

Det är precis så jag känner och jag vill inte va en sån partner som ställer ultimatum, jag vill ha en dialog och att han själv ska vilja. Jag tror att han är nöjd för han intalar sig och mig att det bara är en period och att det kommer bli bättre. Och jag har försökt på olika sätt att underlätta för vår tid tillsammans som att städa så det är fint hemma för det mår vi båda bättre av, jag har planerat matsedlar så vi lättare kan storhandla och inte behöver lägga tid på att komma på vad vi ska äta och så får mer tid tillsammans. Men vi har ju inte ätit ihop på jag vet inte hur länge så det har inte riktigt spelat roll mer än att jag haft bra med matlådor och han har haft färdig mat när han kommit hem sent

Det är ju verkligen omtänksamt att du har ställt upp extra mycket för att underlätta, men det kan du ju inte hålla på med i all evighet? Jag säger inte detta för att vara elak, men att passa upp på honom för att relationen ska fungera mer friktionsfritt (vilket den ju ändå inte gör) är nog i längden att göra dig själv en björntjänst.

Han älskar sitt jobb och att han tjänar bra och hans kollegor trivs han superbra med, företaget han jobbar på växer hela tiden och dom gillar honom så mycket att dom vill ha med honom i beslut och utredningar av hur dom ska gå vidare med företaget så han känner inte att han, nu, kan säga nej till saker. Jag tror han hela tiden tänker att det blir lugnare snart men när han haft galna perioder med jobb så är fortfarande tokmycket jobb hans version av lugnare.. Han har fått en ganska skev bild av hur mycket han jobbar för han tycker inte själv att det är så otroligt mycket eftersom det är roligt och hans kollegor är väldigt beroende av honom.

Som sagt, superkul för honom att han älskar sitt jobb, tjänar bra och har schyssta kollegor. Det är han säkerligen väl värd, men vad har detta med er relation att göra? Den sköter han ju inte så himla bra och jag tycker inte att hans jobbsituation är en rimlig bortförklaring, särskilt inte eftersom detta verkar ha pågått ett tag. Man kan inte lägga 200 % av sin tid på alla tårtbitar - man måste prioritera. Och just nu verkar det som att jobbet är högre upp på priolistan än relationen.

Hade jag varit i dina skor så hade jag funderat ett tag på hur jag skulle ta upp problemet på bästa sätt och sedan göra detta. Om inte bättring sker så skulle jag faktiskt lämna. Lätt att säga, jag vet, men jag skulle personligen inte klara av att vara i en sådan relation som du beskriver.

 

[Aliche]

@Kattennizze Fast det lät lite väl hårt, så du tror inte att det kan vara så att den ena i ett förhållande behöver få påtalat på nåt bra sätt hur den andra känner och få en chans att förändra sig? Det är det jag behöver, hjälp att ta upp det på nåt bra sätt utan att anklaga eller skuldbelägga utan upplysa och belysa hur situationen faktiskt är, inte hur han tycker att det är. Jag tror att han faktiskt inte inser hur mycket han jobbar och hur lite tid vi har tillsammans. Han är ingen dålig kille han blir bara fartblind och det är ingen ursäkt men en förklaring. Självklart vill jag inte ha det som det är nu för alltid men jag känner inte att jag vill lämna honom innan jag känner att vi gjort allt för att få det att fungera.
Jag skulle vilja höra hur andra har löst det och pratat om det för jag tror att det går att lösa med rätt inställning och rätt verktyg.

 

[Aliche]

@Mulberry jag håller med om allt du säger, hur hans arbetssituation ser ut var mer för att förklara att han inte jobbar så mycket som han gör utan anledning utan det gör honom glad och han har inte haft det på länge på sitt tidigare jobb så det är nog en del av det. Han känner sig så väldigt uppskattad på sitt nuvarande jobb och det är ju jätteroligt och då kan man svepas med av farten, jag har själv gjort det, man vill ställa upp och va schysst Jag behöver på nåt bra sätt förklara för honom att det inte är rimligt att jobba så mycket som han gör och sen ha ett stort projekt på fritiden när man har en relation med någon, om han vill prioritera jobbet och IT intresset kanske han inte ska ha en relation alls. Men det är känsligt och jag vill inte få honom att må dåligt för han "gjort fel" utan jag vill hitta ett sätt att sätta igång en dialog hur vi ska kunna lösa det och förbättra vår relation.
Och att jag har underlättat vår vardag är jag fullt medveten om inte är nåt bra i längden men jag tänkte att om jag gjorde en period (precis som jag skulle uppskatta att han gjorde om jag behövde jobba extremt mycket en period) så skulle det lugna ner sig och vi kunde få lite mer vardag tillsammans. Det är inget jag vill eller tänker göra i längden.

 

[Modest]

@Aliche

Det var precis det jag menade när jag skrev att det var fint att du hjälpte till - en period funkar men inte livet ut liksom

Jag förstår att du beskriver hans situation för att förklara men egentligen tycker jag att vad han gör på dagarna är oväsentligt. Man kan ha mycket på jobbet i perioder, fine, men det verkar ju som hans normalläge är långt mer än heltid. Och precis som du säger så är man ju kanske inte så lämpligt material för en relation just då.

Jag skulle inte oroa mig för mycket för att skuldbelägga. Om du tar upp det så sakligt som du gjort här så måste han vara extremt känslig om han tar illa upp. Två vuxna i en relation måste ju ändå kunna diskutera denna utan att tassa på tå, i mitt tycke.

 

[JosefineLi]

Nu jobbar inte min sambo mer än heltid, men ibland blir det ändå svårt att hinna med varandra på ett bra sätt. Vi planerar in tid att vara med varandra. Exempelvis tar vi en kväll i veckan med skitgrejer så som städning, matplanering, tvätt osv. Sen bokar vi in små dejter. Då blir det tydligt och lättare att fylla upp livet med annat runt omkring. Han måste ju kunna prioritera dig också, om du exempelvis vill äta mer middagar tillsammans så får väl han se till att kompromissa kring det.

Jag tycker att ultimatum är bra till viss del, ibland måste man sätta ner foten. Att kunna kompromissa med ultimatumen är däremot vettigt. Om jag var du skulle jag säga att två timmar en gång i veckan ska han vara tillgänglig för städ och matplanering/handling. Och sen minst en gång i veckan (eller vad som nu är rimligt) ska han planera in x antal timmar med dig där telefonen är avstängd. Punkt.

Att skriva ett brev till honom kan också vara vettigt, där du skriver ungefär det du skrivit här. Så att ha förstår hur dåligt du mår av det här.

 

[Aliche]

@Mulberry Tack för dina kloka och sansade ord, jag vill ju hitta en bra lösning och om det bästa är att vi delar på oss so be it men det är något jag verkligen verkligen inte vill, han är en sån fin människa och vi har så otroligt roligt ihop när vi umgås, vi har samma sjuka humor och vi har gemensamma intressen. Det var bara ett tag sen det kändes så.

 

[athena_arabians]

@Aliche: Jag har en särbo så det är ju inte riktigt samma sak. MEN när vi ses prioriterar vi varandra. Ibland kanske det inte fungerar (han var tvungen att vara i skogen vid ett tillfälle när jag var där pga stormfällen och jag var tvungen att jobba några dagar senaste gången han var här).

Helt ärligt, vad som gör mig mer bekymrad över det du berättar är att han jobbar så mycket. Jag blev varnad av en kompis ibörjan när jag hade mitt eget företag att jag skulle se upp med hur mycket jag jobbade fast jag tyckte det var jättekul (jag tycker fortfarande jobbet är roligt). Jag lyssnade inte på henne och smackade in i väggen. Som egen företagare är det svårt att vara sjukskriven så jag har fortsatt kämpa på men inte är det lätt alltid.

Att ha en rimlig tid på arbetet är inget konstigt krav. Har man ingen "neretid" kommer man att kollapsa tillslut.

 

[Aliche]

@athena_arabians det är ett orosmoln för mig absolut, han har IBS så hans mage säger ju ifrån när han jobbar och stressar för mycket, äter dåligt och sover för lite men han lyssnar inte... jag är rädd att han kommer, som du säger, smacka rejält när det väl händer. För om han fortsätter såhär känns det oundvikligt men han skojjar bort det när jag försöker ta upp den aspekten, han är väldigt rädd för att se sig själv som sjuk eller svag så han vill nog inte tänka på att det kan gå illa. Han ser sig nog som ganska oövervinnelig.

 

[athena_arabians]

@athena_arabians det är ett orosmoln för mig absolut, han har IBS så hans mage säger ju ifrån när han jobbar och stressar för mycket, äter dåligt och sover för lite men han lyssnar inte... jag är rädd att han kommer, som du säger, smacka rejält när det väl händer. För om han fortsätter såhär känns det oundvikligt men han skojjar bort det när jag försöker ta upp den aspekten, han är väldigt rädd för att se sig själv som sjuk eller svag så han vill nog inte tänka på att det kan gå illa. Han ser sig nog som ganska oövervinnelig.

Oj... "Been there, done that, bought the t-shirt". Jag har Crohns. 2010 fick jag mitt första långtidsjobb inom min branch. Jag jobbade (bla hårt fysiskt) dygnet runt (bokstavligen ibland eftersom vi borrade 24-tim skift) från mitten av januari till påsk. Under den påsken blev jag ihop med min särbon och åkte efter påsk hem för att vara ledig litegrann. Jag började ha febertoppar och mat hade gått rakt igenom mig under en längre tid. Det slutade med en veckas sjukhusvistelse med dropp, jag fick vare sig äta eller dricka något.

Att jag sedan skrev ut mig själv ("jag skulle ju jobba") är en annan idiotisk historia. Det var mest för att sjukhuset var så vidrigt (jag vet nu hur ett djur i bur känner sig!) så min hjärna pallade inte mer.

 

[Aliche]

Jag har ju själv UC så jag vet hur illa det kan bli så jag har också T-Shirten jobbade tokmycket tills magen smällde och jag hade blödande sår i tarmen och låg inlagd 4 dar med morfindropp och efterföljande sjukskrivning... jag vill ju bespara honom att behöva köra sig i botten innan man tar sin kropp på allvar!

 

[Centaur]

Alltid intressant med såna frågor. Men tyvärr så har de egentligen bara ett enda svar.

Du kan inte ändra på honom. Försöker du tvinga igenom en ändring så kommer du förstöra hela förhållandet. Vuxna människor tycker inte om att deras partner säger hur de ska leva sitt liv, det spelar ingen roll hur välmenande du är. Om min pojkvän tex skulle säga att jag måste sälja min häst pga att den tar för mycket tid så kommer det bara få mig att bli irriterad och sur på honom för att han försöker ta i från mig något jag älskar och jag kommer spendera ännu mer tid med min häst och mindre med honom. Jag kommer tycka att han är en dum egoist som försöker styra mitt liv och bestämma över mig.

Att be och böna eller säga att du behöver mer tid med honom är också en dålig ide. Är det något män verkligen springer från så är det neediness. Att säga till honom att han kommer bli sjuk kan du visserligen göra, men inte tjata om det. Då säger du att han inte är kapabel att ta hand om sig själv.

Han kommer förmodligen inte ändra på sig själv heller. Det är inte ens säkert att han kommer ändra sig när han blir utbränd! Han kanske tar ledigt någon söndag men förvänta inte att han börjar jobba 9-5. Har sett det på nära håll.Vissa lär sig inte av sina misstag.

Så vad ska du göra då? Du har två val. Antingen så lämnar du honom eller så accepterar du honom för hur han är och tycker att förhållandet är värt de stunder du får med honom. Ni bor ju ihop så ni måste ju ses iaf 12 timmar per dag eller hur?? Sen försöker du använda positiv förstärkning. Fokusera på det han gör som är bra och beröm det. Tex, jag tycker det är så mysigt när vi äter tillsammans. Eller, jag älskar verkligen att ha sex med dig. Att hålla tillbaka sex pga att du är sur över att han jobbar för mycket är förståeligt men dumt. Ge honom mer sex så spenderar han kvalitetstid med dig istället för datorn. Var mer intressant än jobbet.

Frågan du får ställa dig är vad DU kan leva med och vad DU kan göra för att få förhållandet att funka för dig. Du kan inte ändra på honom, det måste han göra själv. Förhoppningsvis så ändrar han sig när han går in i väggen men du kan inte vara säker.

Jag förstår dig väldigt väl! Du är orolig för hans hälsa och du känner dig ensam. Men ju snabbare du accepterar att du inte kan tvinga honom att ändra sig ju bättre kommer du att må.

 

[Koppen]

Ni som har en partner som jobbar väldigt mycket, vi pratar mycket mer än heltid, hur känner ni inför det? Min sambo sen mer än 4 år har ett nytt jobb sedan 1,5 år tillbaka som han älskar där han får göra massa (för honom) spännande och utvecklande arbetsuppgifter men han jobbar också otroligt mycket, än mer i perioder. Han jobbar i de lugnare perioderna oftast ca 8-18 på vardagarna med mer jobb att göra när han kommer hem så mycket av kvällarna spenderas framför datorn. Han jobbar inom IT. I andra perioder som nu och ett par månader tillbaka så är de underbemannade eller nya projekt och då jobbar han i princip hela tiden, många sena kvällar på kontoret och hemma med helgarbete utöver det, nu har han t.ex. haft 1 ledig dag på en 14 dagarsperiod. Han själv säger att visst jobbar han mycket men det är ofta utvecklande och intressanta saker så han tänker inte så mycket på det och han tjänar väldigt väldigt bra och bättre ju mer han jobbar, men utöver allt sitt jobbande så har han dessutom ett långtidsprojekt med en kollega på sin fritid som också har med IT att göra som han lägger mycket tid på för det är också spännande och utvecklande.

Jag är ju jätteglad att han har hittat ett jobb som han verkligen gillar och som ger honom så mycket men han jobbar bara mer och mer hela tiden och när jag tar upp det så säger han att det kommer lugna ner sig men då kommer det en ny kund, ett nytt projekt, någon slutar, en ny kurs, ett nytt cert osv. Jag kommer inte ihåg senast vi åt middag tillsammans och än mindre när vi åt middag utan att han sa att han måste jobba lite mer senare. Jag har tappat sexlusten för vi aldrig ses känns det som vilket han inte verkar kunna förstå riktigt. Jag vill inte umgås hela tiden, jag har stort behov av egentid men nu börjar jag känna mig riktigt ensam. Det känns som att ända gången vi gör nåt tillsammans är på nån helg när vi äter middag med vänner eller firar någons födelsedag, men väldigt sällan bara vi två. Vi ses ju hemma emellanåt men då är han ofta trött (eller jag är trött jag jobbar också en hel del) och vi har ju roligt tillsammans de stunderna vi har men de känns få.

Jag vet inte hur jag ska prata med honom om det för jag vill inte skuldbeläggs honom för han har ett roligt jobb utan jag vill att han ska vilja prioritera vårt förhållande, inte att jag ska tvinga honom. Nu låter det som att han är en douchebag som bara jobbar och skiter i mig men så är det absolut inte, jag vet att han försöker på sitt sätt men det är inte tillräckligt som det är nu. Han blir så uppe i sina projekt att han blir fartblind.
Så ni som också har partners som jobbar otroligt mycket eller kanske gör det själva, hur får ni ert förhållande att fungera ändå? Kan ni kompromissa och kommunicera på nåt bra sätt så båda är nöjda? Jag vill inte leva så här för alltid, jag har full förståelse för att man i perioder måste jobba mycket och det gör jag med men det verkar inte precis lugna ner sig inom någon överskådlig framtid..

Jag behöver Buke-oraklets hjälp att bena ut tankar och få lite tips och råd hur jag ska hantera allting.

Min kille är borta typ jämt. Tre veckor i sträck och några dagar emellan innan hanker igen. Och då pratar jag inte sverige utan usa indien sydamerika och asien

 

[Evolution]

Jag sitter i ungefär samma sits. Står-inte-ut. Men ändå, på nåt vis, så gör man det ändå.
Sommartid 320-350 h i månaden. You do the math.....

 

[Aliche]

@Centaur fast alltså jag sa INTE att jag håller inne med sex för att bestraffa honom, jag sa att jag har ingen sexlust för vi inte ses. Jag måste ha känslomässig närhet för att ha sexlust när jag är i ett förhållande så är det bara, de är inget jag styr över så att "ge honom mer sex så han spenderar kvalitetstid med mig istället för datorn" känns inte bara aslöjligt och nedvärderande för mig men det är inte ett option, fysiskt. Tycker du verkligen att jag ska använda sex som nåt bytesvara för tid med min sambo? Jag hoppas du är ironisk eller uttryckte dig klumpigt för det känns bara fel.
Och jag har lite svårt att se att genom att försöka få till en öppen dialog så vi kan förstå varandra bättre är at vara "needy". Jag försöker hitta ett bra och någorlunda neutralt sätt att prata om hur olika vi uppenbarligen upplever vår relation och vår vardag, jag vill inte tvinga honom till någonting men om det var jag som gått upp så totalt i mitt job för jag var så glad och peppad och entusiastisk så hade jag velat att min partner tog upp det med mig så jag kunde få fundera över om jag ville omprioritera eller om det var bättre att gå skiljda vägar.
Jag vill tro att man ibland faktiskt inte vet om att man gör något som gör ens partner ledsen och om man visste så kunde man avgöra om man höll med eller inte, att man inte automatiskt är ett ass bara för man gör fel ibland.

Ditt inlägg är självklart din åsikt som jag respekterar men jag tycker den är ganska hårt framfört och bitvis något förolämpande (sexbiten). Jag kanske har missuppfattat dig.

Allmänt så hoppas jag att det iallafall finns några här som varit/är i samma sits och har löst det så båda är nöjda och känner att relationen kan fungera ändå trots att den ibland svajjar.