När ska man ge upp?

[Bluefish]

Jag har ju separerat från pappan till mitt barn sedan en tid tillbaka, och det börjar väl sjunka in att den relationen kommer alltid påverka mitt liv väldigt mycket. Men jag känner att det inte funkar och jag behöver en förändring och reflektioner.

Jag har känt redan från början att det är jag som roddar det viktiga kring barnet. Går på merparten av bvc-kontroller, ansöker om dagisplats, går på babysim, införskaffar viktiga klädesplagg och ja, ni fattar. Jag tog initiativ till att gå till kommunens familjerådgivning när jag kände att det var på väg åt skogen. För vi pratade mycket om fördelning av ansvar och ledighet innan barnet föddes, föräldradagarna har vi delat rakt av. Tyvärr innebar det inte någon direkt jämställdhet, jag jobbade deltid och hade huvudansvaret varje timme jag inte befann mig på jobbet typ. Har tom ett handskrivet brev någonstans som jag lämnat till pappan i slutet av vår relation och bett honom prioritera sonen högre än fritid och arbete, annars skulle jag lämna för jag stod inte ut med att vara den som möjliggjorde för honom att spendera så lite tid med honom. Och så blev det ju då.

Mycket infekterad separation följde. Sonen bodde mest hos mig tills det var dags för förskola. Då ordnade jag tid hos familjerätten för samarbetssamtal för vår kommunikation gick mest ut på att tjafsa, vi var oense om det mesta kring barnet. Där enades vi om ett upplägg som också var det enda han gick med på, den som vägrar kompromissa alls vinner liksom. Sonen bor varannan vecka med en dags umgänge med den andra föräldern mitt i veckan då han är såpass liten än så det känns som att det går för lång tid mellan annars. Det löste ju inte mycket, pappan skiter i sin umgängesdag mina veckor. Och jag orkar verkligen inte tvinga honom längre. Han blir arg, hotfull, uttrycker sin avsmak för mig, anklagar mig mellan raderna för att skada sonen om han kommer dit med skrubbsår, bedragit honom och allt möjligt. Tyvärr skakar jag inte bara av mig sånt och nu börjar jag känna mig jäkligt hudlös. Det innebär isåfall att sonen får gå mer på dagis, något jag velat undvika medan pappan resonerar tvärtom, helst 8 timmar alla dagar. Så det argumentet biter inte.

Helt enkelt - Hur mycket ansvar är det rimligt att man tar för den andra förälderns närvaro? När kan man sluta försöka och fokusera på sin egen del? Jag vill ju att han ska ha en bra relation med sin pappa, det vill jag verkligen. Men jag har liksom mitt liv, heltidsjobb, sonen, häst och lever i en ny relation, precis som pappan. Egoistiskt kanske, men energin finns som inte. Jag kan inte vara ensam med dilemmat, hur har ni andra resonerat och ffa löst det?

 

[vallhund]

Pappans relation med barnet är hans ansvar, så länge du inte försvårar deras umgänge.

 

[BernT]

Pappans relation med barnet är hans ansvar, så länge du inte försvårar deras umgänge.

Klart det är, men man vill ju ändå att ens barn ska ha det så bra som möjligt. Tex det med dagis, att pappan inte bryr sig om att barnet går långa dagar. Nu tolkar jag @Bluefish text som att barnet inte hade behövt gå så långa dagar egentligen men får göra det pga att pappan tycker att det är gött. Det hade jag inte accepterat om det var mitt barn.

@Bluefish låter som en jobbig situation har inga direkta råd men blir fan matt när jag läser om pappor (visst mammor kan säkert de med) som verkar ha prio 1 att jävlas med ex även om det går ut över barnet, helt sjukt i mina ögon att göra det mot sitt (förhoppningsvis) älskade barn.

 

[Blueberry]

Det låter verkligen skitjobbigt.
Så länge barnet inte far illa, känner sig otryggt eller visar tecken på att inte vilja vara med sin pappa verkar det inte finnas mycket att göra för att byta umgängesmodell.

Det du däremot kan göra är att dokumentera all skit. För en logg över när han inte kommer, när han inte fixar, när han inte tar ansvar osv. När kan blir hotfull och vad han säger då. Då kan du enkelt lägga fram det i en framtida förhandling eller tvist.

 

[TinyWiny]

Det är inte rimligt att du tar något ansvar alls. Hur mycket man än vill att ens barn ska ha en bra relation med sin pappa så kan man inte göra så mycket mer än att erbjuda möjligheten. En relation mellan barn och förälder måste byggas av den förälder det berör. Ingen annan kan göra det. Man kan aldrig tvinga någon att ha en relation hur sorgligt och fel det än känns att relationen uteblir.

Fokusera på att få ditt och sonens liv att fungera. Det är vad du faktiskt kan göra. Lägg inte mer energi på ditt ex utan lägg den energin på dig och sonen. Det är inte egoistiskt att göra det utan det är det enda sättet att slippa lägga energi på något som är helt dödfött och ändå inte ger något. Sålänge du lägger energi på pappans relation med sonen så tar du också ansvar för relationen, ett ansvar du inte har och aldrig har haft men som är så vidrigt lätt att ta på sig. Det gör inte att deras relation blir varken bättre eller sämre. Fortsätt kräv att han har sonen om sonen mår väl av det men släpp ansvaret. Ta hand om dig och sonen, ni är de som är viktiga.

 

[vallhund]

Det är inte rimligt att du tar något ansvar alls. Hur mycket man än vill att ens barn ska ha en bra relation med sin pappa så kan man inte göra så mycket mer än att erbjuda möjligheten. En relation mellan barn och förälder måste byggas av den förälder det berör. Ingen annan kan göra det. Man kan aldrig tvinga någon att ha en relation hur sorgligt och fel det än känns att relationen uteblir.

Fokusera på att få ditt och sonens liv att fungera. Det är vad du faktiskt kan göra. Lägg inte mer energi på ditt ex utan lägg den energin på dig och sonen. Det är inte egoistiskt att göra det utan det är det enda sättet att slippa lägga energi på något som är helt dödfött och ändå inte ger något. Sålänge du lägger energi på pappans relation med sonen så tar du också ansvar för relationen, ett ansvar du inte har och aldrig har haft men som är så vidrigt lätt att ta på sig. Det gör inte att deras relation blir varken bättre eller sämre. Fortsätt kräv att han har sonen om sonen mår väl av det men släpp ansvaret. Ta hand om dig och sonen, ni är de som är viktiga.