Nära slutet...

[LovingLife]

..Om ni hade en mamma som haft psykiska problem hela sitt liv och under de senaste 10 åren helt isolerat sig från omvärlden och numera måste förlita sig på sitt ex och barn på att få mat och medicin och all annan hjälp som mat och städning osv. Hon mår bara sämre och sämre, psykiskt som fysiskt, konstant ångest, en rygg som knappt bär henne, löständer som hon inte kan ha längre för att hon aldrig fick kraft att åka till tandläkaren och passa om dem, magproblem, hjärtsvikt, kissproblem, urinläckage... Men framförallt att hon mår så fruktansvärt dåligt att hon vill ta livet av sig och ber oss barn gång på gång att acceptera att hon inte vill leva längre.

Första tanken för en utomstående kan lätt bli "men gör nått för fasen då!" .. Vi har kämpat hela livet med olika lösningar för mamma, men det är en oerhörd maktlöshet att se på hur allt blir värre, samtidigt som hon själv inte vill göra något och skulle aldrig förlåta oss om vi ringde efter en ambulans att hämta henne, vi skulle behöva bryta upp dörren innan de skulle nå henne och i så fall orsaka fruktansvärd ångest hos henne som i sin tur skulle riskera hennes svaga hjärta.. Hon skulle känna sig så fruktansvärt sviken och det är det sista vi vill, men snart har vi inte längre nått val, rätt som det är så hör vi inte från henne på några dagar, bryter upp dörren, och hittar henne död på golvet.

Jag är 23 år och mitt liv har hittills mer eller mindre kretsat kring mamma. Jag har inte kunnat fokusera på mitt eget liv för att hennes liv hela tiden varit så skört att all fokus måste falla på henne.
Hon orkar inte längre, hon vill inte heller vara en börda för oss barn eller min pappa som trots att de inte längre är tillsammans är den som ägnar mest energi till att ta hand om henne. Han orkar inte heller snart längre..

..Om du var dotter till denna älskade underbara, men så oerhört lidande människa, vad skulle du göra?

 

[Lovisaleonora]

Jag skulle söka hjälp. Och det var vad jag gjorde. Jag var då 22 år.

Min tanke var att om mitt liv skulle vara så här, så kunde det kvitta. Och det var inte för att JAG hade en miserabel tillvaro, utan för att mina föräldrar skapade ett klimat där det inte gick att andas (jag flyttade hemifrån 10 dagar efter att jag fyllt 18, men fysisk distans hjälper inte).

Sök hjälp för DIG.

 

[LovingLife]

Jag känner inte att jag är den som behöver hjälp, denna enda hjälp som skulle få mig att må bättre skulle vara om mamma fick hjälp. Jag har mer distans till det hela idag än vad jag haft tidigare, och har lärt mig att koppla ifrån det. Det som betyder något är att det händer något för mamma.

 

[Lovisaleonora]

Tro mig, det behövs hjälp för att komma helskinnad ur den här situationen. Inlägget i sig är ju en form av hjälpsökande - andras erfarenheter för att kunna hantera sin egen situation.

 

[LovingLife]

Jag har under skoltiden tidigare gått regelbundet till kurator etc. jag har fått hjälp under livet, så det är inte så att jag har samlat på mig en massa som jag går runt och bär på hela tiden nu, vad jag vet och känner i alla fall..
Inläggets syfte var att få andras åsikter om vad de skulle göra åt min mammas situation om de var i samma läge.

 

[Lovisaleonora]

Det är ju nästintill omöjligt att på nätet råda andra i den här situationen oavsett om man själv varit där eller inte. Det handlar ju mycket om vem du är som person, hur mycket du kan uthärda och i vilket syfte.

Jag hade för länge sedan tvingat in mor på vård om jag varit i dina kläder. Tvångsvård om så krävdes, för hon är enligt din beskrivning i behov av vård.

Däremot kanske du inte orkar leva med att din mor hatar dig (om hon gör det), att tvingas leva med att ha "svikit" din mamma (om hon ser det som ett svek).

Det är svårt att råda utan att närmare känna parterna.

 

[Modest]

Jag skulle se till att min mor fick vård omgående för att avlasta mig själv, min far och mina syskon.

Jag har själv en svårt sjuk förälder och anser att det inte är bra för relationen att ta hand om en familjemedlem på samma sätt som ex. vårdpersonal. Det sliter sönder.

 

[Görel]

I din situation skulle jag kontakta kommunen och kolla vilken hjälp de kan ge. Min kommun ger mina gamla föräldrar hjälp med städning och mat vilket är en stor lättnad för både dem och mig.

Tar hon emot någon form av sjukvård? Följer hon med till läkare och tandläkare om man bokar tid åt henne? Kan ni prata klarspråk med henne om hur ni upplever situationen? Eller säger hon bara nej till allt man föreslår åt henne och kräver att ni ska serva henne utan att hon behöver göra något själv?

 

[NotlikeI]

..Om ni hade en mamma som haft psykiska problem hela sitt liv och under de senaste 10 åren helt isolerat sig från omvärlden och numera måste förlita sig på sitt ex och barn på att få mat och medicin och all annan hjälp som mat och städning osv. Hon mår bara sämre och sämre, psykiskt som fysiskt, konstant ångest, en rygg som knappt bär henne, löständer som hon inte kan ha längre för att hon aldrig fick kraft att åka till tandläkaren och passa om dem, magproblem, hjärtsvikt, kissproblem, urinläckage... Men framförallt att hon mår så fruktansvärt dåligt att hon vill ta livet av sig och ber oss barn gång på gång att acceptera att hon inte vill leva längre.

Första tanken för en utomstående kan lätt bli "men gör nått för fasen då!" .. Vi har kämpat hela livet med olika lösningar för mamma, men det är en oerhörd maktlöshet att se på hur allt blir värre, samtidigt som hon själv inte vill göra något och skulle aldrig förlåta oss om vi ringde efter en ambulans att hämta henne, vi skulle behöva bryta upp dörren innan de skulle nå henne och i så fall orsaka fruktansvärd ångest hos henne som i sin tur skulle riskera hennes svaga hjärta.. Hon skulle känna sig så fruktansvärt sviken och det är det sista vi vill, men snart har vi inte längre nått val, rätt som det är så hör vi inte från henne på några dagar, bryter upp dörren, och hittar henne död på golvet.

Jag är 23 år och mitt liv har hittills mer eller mindre kretsat kring mamma. Jag har inte kunnat fokusera på mitt eget liv för att hennes liv hela tiden varit så skört att all fokus måste falla på henne.
Hon orkar inte längre, hon vill inte heller vara en börda för oss barn eller min pappa som trots att de inte längre är tillsammans är den som ägnar mest energi till att ta hand om henne. Han orkar inte heller snart längre..

..Om du var dotter till denna älskade underbara, men så oerhört lidande människa, vad skulle du göra?

Jag tog avstånd från min pappa som var svårt sjuk och inte heller ville ha hjälp av vården. Jag fick respektera honom för den vuxna människan han var och kunde inte tvinga på honom vården. Han förstod att jag behövde ta avstånd och fokusera på skola och mitt liv. När vi träffades (två gånger månaden ca pga 12 mils avstånd och jag inte har körkort eller råd att åka oftare) så umgicks vi bara, lagade mat, lyssnade musik, såg en film, jag beställda hem mat ibland. Men jag fick inte städa eller hjälpa till med sådant, det ville han absolut inte, även om jag visste att dammsuga lägenheten var mer än han skulle orka på en dag.
Vet inte om jag kan tipsa om så mycket. Tror vi alla är olika och har olika relationer, regerar olika.
Vi pratade aldrig om att han var deprimerad och vi pratade aldrig om hur jag tog det hela. Som tur är har jag min syster och vi stöttade varandra.
Han avled i sitt hem vid 59 års ålder, min mamma vet varför (de skildes när vi var små man lyckades hålla en bra relation så även hon sörjde självklart bortgången av sina barns pappa, så gav tillåtelse att hon skulle få veta) men jag valde att inte veta. Men hans hjärta var dåligt och med tanke på hur det såg ut i lägenheten så skulle jag säga att han troligtvis överdoserade så att han fick en hjärtinfarkt/hjärtstillestånd.
Nu snart 3 år efter känner jag mig lugn i själen av att veta att han inte lider mer och att han fick dö hemma som han ville.
Min mamma har uttalat sagt att hon inte vill att vi "tvingar" henne till ett hem eller för att få vård av något slag. Utan att när det börjar bli att hon inte klarar sig själv längre så kommer hon välja att avsluta sitt liv. Hon har jobbat inom vården, det har även min syster och av det jag hört så förstår jag att man aldrig vill hamna där. Så jag respekterar det fullt. Jag säger det samma oavsett ålder jag är i, jag vill inte behöva ha folk som tar hand om mig. Duschar mig, byter blöja på mig mm. Skulle jag hamna där innan min mamma eller syster hoppas jag de respekterar mitt val.
Men som sagt, vi är alla envisa personer som vill klarar sig själva och tyvärr inte alls har en bra syn på vården.


Skriver väl mest det här för att det finns så många olika sett folk ser på sådant här, och detta är mitt/vårt sätt. Så du kan nog få en himla massa olika tankar och åsikter här.

 

[MiniLi]

I sverige lämnar vi inte det valet till den som inte längre vill. Den som inte längre vill leva har inte rätt att fatta beslut kring liv eller död, då träder tvångslagstiftningen in. Jag tycker generellt inte att vi någonsin ska överlåta ett sådant val till den som är så sjuk att den inte längre vill, men jag har i specifika fall tänkt att vi ibland går lite långt i detta.. Men det du beskriver är för mig inget sånt, det du beskriver är en svårt sjuk människa som behöver vård.

Jag vet inte vad jag hade gjort om jag vore i din situation. Troligen hade jag varit så påverkad av min uppväxt att jag hade resonerat annorlunda än vad jag gör nu. Men jag tycker att du ska kontakta vården och försöka se till så att din mamma får hjälp, om inte annat så för er skull - för att ni ska avlastas och själva få stöd.
Beroende på HUR sjuk din mamma är så kommer hon få välja, eller så blir tvångsvård aktuellt. Men det är inget som du behöver tänka på. Allt du behöver tänka på är att det finns hjälp att få och att många människor som mår väldigt dåligt ändå kan få ett drägligt liv med vård och stöd.

 

[LovingLife]

Tusen tack för alla svar!
Det hjälper till i tankarna.
Fråga doktorn visade i måndags ett reportage om min mammas och vår situation, jag och min bror blev intervjuade;
http://www.svtplay.se/video/2628470/fraga-doktorn/fraga-doktorn-avsnitt-3

 

[hagel]

Tusen tack för alla svar!
Det hjälper till i tankarna.
Fråga doktorn visade i måndags ett reportage om min mammas och vår situation, jag och min bror blev intervjuade;
http://www.svtplay.se/video/2628470/fraga-doktorn/fraga-doktorn-avsnitt-3

Vilket otroligt fint och respektfullt repotage . Det verkar finnas så otroligt mycket kärlek i er familj! Dina föräldrar kan vara stolta över att de uppfostrat sina barn till att ha en sådan medmänsklighet (och ni ska självklart vara stolta för att ni har den också) .

Hoppas att allt blir ljusare för er alla i framtiden!

Kramar

 

[LovingLife]

Åh, tusen tack för fina ord!! Det värmer verkligen!...

Tack snälla, kramar tillbaka!