Ni som flyttat för kärleken, eller låtit kärleken flytta för er

Halvan

Trådstartare
Som rubriken lyder, är det någon av er som flyttat för kärlen eller låtit kärleken flytta för eran skull?

Efter ett händelserikt år i USA träffade jag en kille som jag tror kan vara mannen i mitt liv.
Han har allt det där jag letar efter, han är pålitlig och trogen men samtidigt fylld med överraskningar och en lust att upptäcka världen. Jag vet redan nu att ett liv med honom skulle aldrig bli långtråkigt. Men så kommer vi till hans största fel, han bor på fel sida om Atlanten.

Han är villig att flytta hit för ett tag men har svårt att se sig själv leva i Sverige. Han vill helst bo i ett engelsktalande land då han är rätt kass på språk. Han har dessutom studielån att betala av. Själv kan jag tänka mig något år i USA kanske, men behöver studera och få ordning på mitt liv innan. Har funderat på att studera i USA, men längre tid för samma utbildning och en herrans massa lån lockar inte. Har dessutom runt ett år kvar innan jag är flyttbar, pga tandläkaren.

Och så kommer vi till det största problemet enligt mig, barn. Jag har alltid föreställt mig att skaffa barn relativt tidigt och vill leva det där familjelivet. Visst vill jag ha några år till att resa och upptäcka världen, det finns trots allt så mycket att se. Fast, med en man där man inte ens kan komma överens om vart man ska tillbringa sitt liv ihop är det svårt att planera saker så som familj. Jag vill kunna planera mitt liv med honom, men det är svårt.

Så ni som flyttat, eller fått någon att flytta till er. Är det värt det? Har det vart svårt? Hur hanterar man det här?

Vill bara höra era historier och tankar, bra som dåliga. Min hjärna håller nämligen på att sprängas av tankar.
 
Jag skulle aldrig lämna "allt" och flytta till andra sidan Atlanten för en man jag "tror" är den rätta.
Jag skulle låta honom komma hit nåt år som du skriver om först, och se vart det leder.
Det låter hur som helst inte som att du är redo "nu". Du vill båda resa, plugga och skaffa barn.
Sen beror det ju på hur mycket du har att lämna här hemma.
 
Jag skulle aldrig lämna "allt" och flytta till andra sidan Atlanten för en man jag "tror" är den rätta.
Jag skulle låta honom komma hit nåt år som du skriver om först, och se vart det leder.
Det låter hur som helst inte som att du är redo "nu". Du vill båda resa, plugga och skaffa barn.
Sen beror det ju på hur mycket du har att lämna här hemma.

Bara en nyfiken fråga: varför är det omöjligt att du skulle flytta? Därigenom tvingar du ju den andra personen att flytta till andra sidan Atlanten.
 
Som rubriken lyder, är det någon av er som flyttat för kärlen eller låtit kärleken flytta för eran skull?

Efter ett händelserikt år i USA träffade jag en kille som jag tror kan vara mannen i mitt liv.
Han har allt det där jag letar efter, han är pålitlig och trogen men samtidigt fylld med överraskningar och en lust att upptäcka världen. Jag vet redan nu att ett liv med honom skulle aldrig bli långtråkigt. Men så kommer vi till hans största fel, han bor på fel sida om Atlanten.

Han är villig att flytta hit för ett tag men har svårt att se sig själv leva i Sverige. Han vill helst bo i ett engelsktalande land då han är rätt kass på språk. Han har dessutom studielån att betala av. Själv kan jag tänka mig något år i USA kanske, men behöver studera och få ordning på mitt liv innan. Har funderat på att studera i USA, men längre tid för samma utbildning och en herrans massa lån lockar inte. Har dessutom runt ett år kvar innan jag är flyttbar, pga tandläkaren.

Och så kommer vi till det största problemet enligt mig, barn. Jag har alltid föreställt mig att skaffa barn relativt tidigt och vill leva det där familjelivet. Visst vill jag ha några år till att resa och upptäcka världen, det finns trots allt så mycket att se. Fast, med en man där man inte ens kan komma överens om vart man ska tillbringa sitt liv ihop är det svårt att planera saker så som familj. Jag vill kunna planera mitt liv med honom, men det är svårt.

Så ni som flyttat, eller fått någon att flytta till er. Är det värt det? Har det vart svårt? Hur hanterar man det här?

Vill bara höra era historier och tankar, bra som dåliga. Min hjärna håller nämligen på att sprängas av tankar.

Min sambo kommer från ett annat land, vi träffades i Sverige men har nu flyttat till ett tredje land tillsammans. Vi vet att vi vill leva tillsammans och var vi än bor kommer minst en av oss vara främling i landet vilket kan vara rätt tufft med annat språk och kultur, men att vara tillsammans är viktigare för oss än vilket land vi bor i så vi tycker att det är värt det. Vi tar saker som det kommer och ser oss själva som väldigt flyttbara. Däremot tycker jag inte att det är omöjligt att planera ett liv tillsammans för det, vi vet inte var vi kommer att bo om två år (vi har valt att inte planera sådant), men det finns så mycket annat man kan planera för. Jag förstår inte heller varför det skulle vara omöjligt med barn för att man inte vet vart man vill bo resten av livet, det går att flytta med barn också om ni på vägen skulle komma på att ni bor i fel land.

Du skriver att han är villig att komma till Sverige ett tag iaf, varför inte låta honom göra det medan du pluggar klart, sedan kan ni se vad ni är sugna på då? Kanske vill han stanna, eller så kanske du vill bo i USA ett tag, eller så kommer ni på att Singapore vore häftigt att prova på.
 
Tack för era svar!

Hagens_Zorba: Jag tänkte också lite i dom barnorna ett tag. Alltså att jag inte ville offra allt och flytta. Fast så kan jag inte riktigt tänka heller. Det känns inte okej att inte vara villig att flytta om jag tycker att han måste vara det. Mitt största bekymmer är att jag har en mor som inte är helt kry och har en stor syskonskara, varav minsta syskonet inte ens är 2 fyllda. Skulle krossa mitt hjärta att behöva missa mer av hans uppväxt.

GoLightly: Har det vart värt det? Jag förstår också att det kommer vara svårt ibland, men tror det är värt det. Kommer vara minst lika svårt att lämna någon bara för att man inte vågar prova.

Hur har det vart att bo i ett tredje land? Vi har pratat om det också, att flytta till ett Engelsktalande land i Europa. Skulle vara bättre för mig när det kommer till utbildning och lättare för honom att skaffa jobb. Fast, då är det inte någon som har en trygg punkt. Hur har det vart?

När det kommer till planera så ser ju jag att det är en klar fördel att ha en fast punkt i livet för att skaffa barn. I alla fall ett fast jobb, barn är trots allt inte gratis. Antar att det är det som gör det svårt för mig att planera. Även om jag vet att barn också är flyttbara, speciellt när dom är yngre.
 
Tack för era svar!

Hagens_Zorba: Jag tänkte också lite i dom barnorna ett tag. Alltså att jag inte ville offra allt och flytta. Fast så kan jag inte riktigt tänka heller. Det känns inte okej att inte vara villig att flytta om jag tycker att han måste vara det. Mitt största bekymmer är att jag har en mor som inte är helt kry och har en stor syskonskara, varav minsta syskonet inte ens är 2 fyllda. Skulle krossa mitt hjärta att behöva missa mer av hans uppväxt.

GoLightly: Har det vart värt det? Jag förstår också att det kommer vara svårt ibland, men tror det är värt det. Kommer vara minst lika svårt att lämna någon bara för att man inte vågar prova.

Hur har det vart att bo i ett tredje land? Vi har pratat om det också, att flytta till ett Engelsktalande land i Europa. Skulle vara bättre för mig när det kommer till utbildning och lättare för honom att skaffa jobb. Fast, då är det inte någon som har en trygg punkt. Hur har det vart?

När det kommer till planera så ser ju jag att det är en klar fördel att ha en fast punkt i livet för att skaffa barn. I alla fall ett fast jobb, barn är trots allt inte gratis. Antar att det är det som gör det svårt för mig att planera. Även om jag vet att barn också är flyttbara, speciellt när dom är yngre.

För oss är det absolut värt det, alternativen skulle ju vara antingen långdistans eller göra slut och vi vill leva tillsammans. Vi har varandra som trygg punkt här så tycker inte att det är så farligt, det är mest att allt är lite annorlunda, men det klart att vi saknar våra hemländer, familj och vänner ibland. Vi bor ungefär 2 timmar bort med flyg både till Sverige och hans hemland så det är lätt att åka hem och åtminstone hälsa på om vi skulle vilja.

Visst är det bra med en stabil tillvaro och fast jobb när det är dags för barn, men det kan ni ju ha oavsett var ni bor (även om Sverige är ett väldigt bra alternativ åtminstone när barnen är små).
 
Jag har både flyttat till ett annat land pga kärlek (det tog dock slut efter 2 år), och fått någon annan att flytta. Med min egen flytt så tog det inte slut pga att jag var i ett annat land, trivdes något enormt där, det funkade inte längre helt enkelt. Flyttade från det landet igen pga studier.

Träffade maken när jag bodde i England, efter 2 år tillsammans flyttade vi till Sverige. Nu bor han i Sverige och jag i Singapore (:angel:). Nu vill vi visserligen inte riktigt ha barn så det är inte riktigt något vi tänker på. Däremot är i alla fall jag av åsikten att måste man så kan man få det mesta att funka, vete tusan vad jag hade gjort om jag blev gravid just nu dock. Lämnat det stackars lidande barnet med maken kanske så det slapp mig? (visserligen hade barnet blivit matat med köttbullar och pizza varje dag av honom och stackarn hade nog fått lära sig städa tämligen omgående för att överleva så vet inte om det vore så mycket bättre...).

Maken hade nog flyttat hit om vi inte hade haft huset och katterna. Eller mest katterna. Fast den ena är rätt flyttbar. Fast å andra sidan så jobbar jag typ konstant och det är rätt skönt att ha fokus på enbart jobb.
 
Bara en nyfiken fråga: varför är det omöjligt att du skulle flytta? Därigenom tvingar du ju den andra personen att flytta till andra sidan Atlanten.

Dumt att jag skrev i jag-form, menade ur TS perspektiv eftersom hon redan bott där 1 år och vet hur relationen sett ut då.
Saker kan ju ändras när det är "hemmaplan" för henne och "bortaplan" för honom, så jag skulle vilja testa att leva ihop här med, innan ev beslut om vart i världen man ska bosätta sig.
 
Kanske inte hjälper mycket men, min pojkvän bor i Nederländerna och vi fixar det på distans tills båda är klara med vår utbildning och redo för att flytta. Det är ju inte så fruktansvärt långt mellan oss och jag har hälsat på hos honom och han har kommit till Sverige på besök. Vi har båda dock skola att göra klart innan ens tankar på att flytta osv kommer upp och vi är okej med det, det finns ingen anledning till att stressa (visst vill man bo ihop och visst är det hemskt frustrerande att vara i ett distansförhållande, men samtidigt vill vi vara trygga i våra val och vår framtid).
När jag är klar med skolan skulle jag gärna vilja flytta till Australien eller Sydafrika, temporärt eller permanent (jobba med djur osv). Han har dock inte alls haft några tankar på sånt (fast han har knappt några framtidsplaner alls) så vi får väl se hur det blir om några år. :)
 
Men om han kan tänka sig att komma och bo i Sverige ett tag, låt honom göra det? Du är av olika anledningar inte flyttbar just för tillfället, men han kan tänka sig att prova, jättebra. Han kanske kommer trivas jättebra här i Sverige när han väl är här, det vet ni ju inte förrän han har testat? Jag antar att han är amerikan, och då har han ändå ett ganska rejält försprång jämfört med om han hade kommit från ett icke engelsktalande land, "alla" pratar ju i princip engelska även här i Sverige, det är ju inte så att han kommer bli helt isolerad och inte kunna prata med en enda människa. Jag hade inte hetsat upp mig över barn-dilemmat än heller, du skriver ju att du inte är mogen för barn riktigt än ändå, och då vet ni ändå inte hur era liv ser ut (ett gemensamt eller var för sig) om något år, så ni kan ju alltid testa.
 
Han borde ju kunna se och förstå varför det inte är läge att du flyttar just nu och då kanske han kan bo ett tag tills det ordnat upp sig på din hemmaplan.

Många länder behöver går ju att leva i utan att kunna språket och många gånger överlever man även i jobbet med endast engelska som språk. Min sambo jobbar t.ex på ett företag där huvudspråket är engelska. Det är väl bara ca 50% av de anställda som pratar svenska.
 
Min man bodde längre upp i Sverige när vi träffades. Då var vi 15. Han flyttade ner och bodde med mig och mina föräldrar när vi var typ 19. Idag är vi gifta och har varit det i ett o ett halvt år typ :) Självklart var det värt det för oss, fanns då aldrig någon tvekan heller. Att dela sitt liv med någon är att ge och ta, man får anpassa och göra en del uppoffringar. Ska ni bo tillsammans får självklart minst en av er flytta, och det är ju bara ni själva som kan veta om det är värt det. Men som sagt, för oss var det det verkligen.
 
Jag har flyttat (eller jag stannade kvar) för kärleken :) Aldrig ångrat de en sekund (flyttade hit på heltid juni 2008 efter studenten och hittade kärleken samma sommar), visserligen ligger Island bara 3timmar med flyg från Sverige, jag åker hem så ofta jag kan och hälsar på och folk kommer hit. Visst missar man en del men social medier är underbart!
 
Åter igen tack för era svar och att ni delar med er av era upplevelser. Ska ta mig tid och svara var av en av er men livet ( läs: jobbet) kommer lite i mellan.

Ni fick mig att tänka till lite. Kanske behöver jag inte planera hela livet, utan ta det som det kommer. Jag vill se världen, jag vill ut på nya äventyr och mest av allt så vet jag att jag vill vara med honom. Distans under en längre period är inte på världskartan, det fixar jag inte. Han är som sagt Amerikan så det blir inte så många möjligheter att åka och hälsa på.

Ni som flyttat och så, hade ni ordning på era liv innan? Så som utbildning och så vidare. Är mest den där jäkla utbildningen som stressar mig. Han knappt landa i Sverige först folk började tjata om det.

Hans största oro är egentligen studie lånet, han vet att han fortare skulle kunnat betala av det bosatt i USA. Jag kan väl helt klart förstå den oron, för det är ju inget han kan välja att inte göra. Försöker dock få honom att förstå att det kanske inte är hela världen om det tar lite längre tid däremot.
 
Folk tycker om att lägga sig i saker dom inte har att göra med ;)

Gör det du tycker är viktigt, vill du plugga just nu så gör det men det går att göra senare också.

Jag hade inte påbörjat mina studier när jag själv flyttade pga kärlek men jag var inte helt 100 på vad jag ville göra just då så det var nog rätt bra egentligen.
 
Min svägerska flyttade till USA för min brors skull. De träffades när hon var nanny och då var tanken att hon skulle vara där ett år, sedan hem till Sverige igen o flytta till Sthlm o plugga. Så blev det inte. Där är ju dock bägge svenskar men jag och min bror är halvamerikaner och våra föräldrar bor där.

Min svägerskas syster bodde och jobbade på en semesterort och hittade kärleken- från Nya Zeeland. De flyttade tillsammans till Whistler i Canada ett år och sedan till NZ, och nu bor de i Sverige för att hon ville plugga, han passade också på att plugga master men jobbar också. Vart de tar vägen efter hon är färdig vet jag inte. Han har mycket släkt i England också så kanske flyttar de dit.

Ffa för min svägerska blev inte livet alls som tänkt, men hon ångrar sig inte. :)
 
Det är så skönt att höra att folk trots att livet inte blivit som förväntat inte ångrar sina beslut. På något vis tror jag att bo kvar här och inte göra något annat kommer få mig att ångra mig mer.

Har någon av er erfarenhet utav Sambo Visum? I så fall, hur lång tid tog det för er att få Visumet och hur länge hade ni vart tillsammans när ni ansökt? Jag är lite tveksam till att ansöka, vill inte att dom ska avslå, eller att det ska fördröjas för att vi inte vart tillsammans så himla länge ännu.
 
Min pojkvän kommer från Spanien och vi möttes här i Norge där båda bor. Då hade jag precis sagt upp mig från jobbet, bokat drömresan och hyrt ut rummet. Men valde att komma tillbaka och även att stanna här ett år till för hans skull. Ingenting jag ångrar då jag trivs bra och nu har lyckats få ett riktigt bra jobb. Det som stressar mig är utbildning då jag känner att jag börjar bli lite gammal. För hans del är det jätteviktigt att han får jobba inom hans område, och hans plan var egentligen alltid att flytta dit jobbet tar han och aldrig att stanna här så länge. Så länge jag får studera så kommer jag att flytta med honom. För mig är det ett ganska enkelt val. Jag är inte så hemmakär och har inte bott i Sverige på många år. Jag frågade mig helt enkelt frågan vad gör mig mest olycklig; att vara i Sverige utan honom eller i utlandet med honom.
Och om det nu inte skulle fungera så ångrar jag inte då jag nu kan komplettera mitt cv bra och tjänat ännu mer pengar till sparkontot!
 
Har någon av er erfarenhet utav Sambo Visum? I så fall, hur lång tid tog det för er att få Visumet och hur länge hade ni vart tillsammans när ni ansökt? Jag är lite tveksam till att ansöka, vill inte att dom ska avslå, eller att det ska fördröjas för att vi inte vart tillsammans så himla länge ännu.

Det skulle jag inte rekommendera. På visumansökan finns det en ruta att kryssa i " har du någonsin haft funderingar eller uttryckt en önskan att flytta till USA". Det är en red flag för DHS och Custom and Immigration Services, dvs de kan besluta att sätta dig på första bästa plan hem (om du använder dig av Visa Waiver Program). Ett avslag kan göra dig bannlyst från USA.

Gift dig det är enklast. (eller investera rejält om du har pengar)
 

Liknande trådar

Däggdjur Barnen har ett tag önskat sig kanin/kaniner. Jag är fullt medveten om hur sånt här brukar bli i längden (barnen tröttnar och föräldrarna...
Svar
6
· Visningar
1 536
Senast: KesoNeso
·
  • Artikel
Dagbok Jag har aldrig velat gifta mig. Jag har aldrig varit den där tjejen som drömt om Prince Charming, bläddrat i bröllopstidningar, spanat...
2 3
Svar
46
· Visningar
4 244
Senast: Thomasine
·
Relationer Har tänkt lääänge nu att jag måste skriva av mig här på buke åter igen för att få lite råd från kloka individer. Jag har varit singel...
2 3
Svar
58
· Visningar
11 610
Senast: LovingLife
·
  • Artikel
Dagbok En sak som jag var rädd för innan jag skilde mig var att det skulle vara plågsamt att vara ensam och att jag skulle “längta ihjäl mig”...
Svar
18
· Visningar
1 843
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp