Nu har även jag en spinoff: Hur vet man hur man knyter an?

[Mixoman]

Inga vetenskapliga bevis?
Vet inte vad du menar nu men anknytningsteorin bygger på decennier av forskning, så långt psykologiska teorier kan ”bevisas” så ligger just denna teori bra till.

Och att den skulle vara så "modern" är kanske att överdriva. Cancerforskning, klimathotet och mycket annat är mer modernt. Vad kvällspressen fokuserar på är inte alltid så rättvist, inte heller hur och vad som skrivs där.

 

[Kattennizze]

Ja om man vet vad man ska leta efter så kan man absolut göra en grov bedömning utifrån sina föräldrar. Jag tror dock inte gemene man vet vad man ska leta efter utan de flesta hamnar då i lite skeva tankebanor.

Det är inte så känsligt på det där ”ett misstag så är det kört”-sättet. Däremot är det känsligt för upprepade mönster av små nyanser i interaktionen.

Det där sista känner jag grymt dåligt samvete för, jag vet att jag inte kan knyta an till mina barn särskilt bra. Men, de har jättebra anknytning till sin far och till andra närstående. Jag hoppas det kompenserar i någon mån. Jag gör så gott jag kan, men det räcker nog inte alltid. Dock har jag alltid varit öppen med det och fått bra hjälp av BVC-psykolog mm.

 

[Kattennizze]

Bukes egen Spanarpanel är igång. Väntar spänt på framtidsvisionen. (Lyssnat på P1 idag)

Känns som anknytning, adhd, hsp, är yesterdays news! Nu hör man bara prat om neurologi och hur hjärnceller kan ändra på sig och eller förnyas och eller öka i antal! Det är nog det som kommer mest nu skulle jag tro. Mijlöfaktorer - not so much. Fast kanske vi går en psykodynamisk era till mötes framöver och KBT kommer att komma i skymundan?! Vem vet.

 

[Petruska]

Känns som anknytning, adhd, hsp, är yesterdays news! Nu hör man bara prat om neurologi och hur hjärnceller kan ändra på sig och eller förnyas och eller öka i antal! Det är nog det som kommer mest nu skulle jag tro. Mijlöfaktorer - not so much. Fast kanske vi går en psykodynamisk era till mötes framöver och KBT kommer att komma i skymundan?! Vem vet.

I min spaning ingår nog även köns-/kroppsdysfori och trans/queer i det här paketet av saker som KAN förklaras med kollektivistiska förklaringsmodeller, men där rådande trender gör individuella förklaringar till de enda giltiga. Har normaliteten någonsin varit trängre?

 

[Kattennizze]

I min spaning ingår nog även köns-/kroppsdysfori och trans/queer i det här paketet av saker som KAN förklaras med kollektivistiska förklaringsmodeller, men där rådande trender gör individuella förklaringar till de enda giltiga. Har normaliteten någonsin varit trängre?

Gud nej. Hoppas det kommer fler stabila genier så att det kan bli ÄNNU mera ordning på torpet snart!

 

[the_connemara]

Jag har flera gånger sett inlägg där personer beskriver sitt eget anknytningsmönster. Tex skriver någon i samband med någon form av relationsbekymmer att hon har ett "halvt dysfunktionellt anknytningsmönster", eller att hon tror att partnern/dejten eller för all del kompisen har det. Jag har bland annat sett sådana inlägg i dejtingtrådarna.

Vad gäller mitt eget anknytningsmönster, så har jag ingen aning. Det är väl därför jag reagerar på inlägg där den som skriver verkar ha en aning.

Så min fråga är: Hur vet man hur man knyter an? Hur vet man hurdant ens anknytningsmönster är?

Jag tänker att man har inte särskilt mycket att jämföra med, man är ju bara en person och dessutom samma person hela livet. Så hur vet man?

Man får det berättat för sig av proffs. Eller jag fick iaf, och har ju varit med o diskuterat det i dejtingtrådarna så kanske du läst något av mig där bla.

Fick den här skickat till mig idag av @Bison @Bison av alla människor, stämmer så in på mig! https://happydating.se/tystafamiljen/

 

[the_connemara]

Jag är väl helt mentalt förstockad av pur trygghet, själsliv platt som en pannkaka eller nåt.

Jag blir ofta lite undrande, tex i dejtingtrådarna, när folk skriver om just rädsla/osäkerhet för att ha känslor för någon, släppa någon nära och om förtroenden. Jag blir osäker på om jag fattar vilket problem de menar, ens.

Alltså, det är min entydiga erfarenhet att de allra flesta människor gör sig bäst på ett rejält avstånd, men de man vill vara nära och det är ömsesidigt. Vilket är problemet liksom?

"Problemet" för mig som jag upplever det är att jag alltid är beredd på att bli lämnad (och jag känner ingen/väldigt liten sorg/oro över den känslan). All min trygghet har jag hos mig själv och det ger helt enkelt ingen nära relation. Detta är dock inget jag mår dåligt av/upplever mig ha mått dåligt av, tvärtom. Jag har 100 % tilltro till att jag klarar mig bäst själv. Men sedan jag gått i terapi har jag ju insett mönstret genom hela mitt liv. Det har ju dock lett till att samtliga relationer varit destruktiva på olika vis så jag har också både insett o accepterat att det är något jag får ta hjälp med om jag i framtiden kommer sakna nära relationer. Vet inte om det blir ett moment 22 av detta men jag trivs extremt bra själv så det får väl tiden utvisa.

Tillägg/förtydligande: Jag upplever alltså att jag har typ noll möjlighet att älska en annan människa. Likaså ser jag inte alls hur jag skulle bli älskad på ett vis där jag inte hade konstant närvarande att hen vilken stund som skulle meddela mig att hen avskydde mig o aldrig mer ville se mig. Det låter ju hemskt när man skriver det men det känns inte alls hemskt för mig. För återigen, jag vet att jag klarar mig utmärkt på egen hand. Och den "kylan" upplevs inte som något positivt i en kärleksrelation kan jag säga.

 

[Mabuse]

Jag har flera gånger sett inlägg där personer beskriver sitt eget anknytningsmönster. Tex skriver någon i samband med någon form av relationsbekymmer att hon har ett "halvt dysfunktionellt anknytningsmönster", eller att hon tror att partnern/dejten eller för all del kompisen har det. Jag har bland annat sett sådana inlägg i dejtingtrådarna.

Vad gäller mitt eget anknytningsmönster, så har jag ingen aning. Det är väl därför jag reagerar på inlägg där den som skriver verkar ha en aning.

Så min fråga är: Hur vet man hur man knyter an? Hur vet man hurdant ens anknytningsmönster är?

Jag tänker att man har inte särskilt mycket att jämföra med, man är ju bara en person och dessutom samma person hela livet. Så hur vet man?

Man funderar på hur ens relationer till ens nära och kära ser ut? Jag har nog tänkt att det inte är krångligare än så. Ungefär som att veta om man är högerhänt eller vänsterhänt, det kan man ju också veta fast man bara har sig själv att jämföra med.

Dessutom skulle jag säga att det går bra att jämföra sig med andra, fast man inte är dem.

Jag förstår nog inte frågan riktigt. Jag tänker att man vet hur man knyter an på samma sätt som man vet andra saker om sig själv.

 

[Petruska]

Man funderar på hur ens relationer till ens nära och kära ser ut? Jag har nog tänkt att det inte är krångligare än så. Ungefär som att veta om man är högerhänt eller vänsterhänt, det kan man ju också veta fast man bara har sig själv att jämföra med.

Dessutom skulle jag säga att det går bra att jämföra sig med andra, fast man inte är dem.

Jag förstår nog inte frågan riktigt. Jag tänker att man vet hur man knyter an på samma sätt som man vet andra saker om sig själv.

Jag tänker nog att hela grejen med anknytning befinner sig på ett slags nivå för teoretiska tolkningar, där man inte nödvändigtvis tolkar sig själv bäst.

Plus att frågan härrörde sig från att jag sällan har funderat på mitt/mina anknytningsmönster. Den mest troliga förklaringen till det, är väl att jag inte direkt har några problem på området, som flera påpekat.

Samt då att jag inte känner mig hemma med terminologin. Dvs, sådant som en del andra skulle ha funderat på i termer av anknytning, har jag kanske tänkt på i andra termer.

När jag tex fick barn, typ hurrade personalen över min anknytning(sförmåga?). Men själv hade jag bara de känslor jag i stort sett hade förväntat mig, och därmed begränsat behov av att analysera dem.

 

[Milosari]

Jag blir lite störd på idén att relationerna i vuxen ålder skulle spegla vilken typ av anknytning man har. Målet är alltså att ha samma partner länge, och att leva i en monogam relation. Det har jag aldrig hört från en yrkeskunnig men däremot när relationer diskuteras bland vänner och bekanta.

Jag har två föräldrar som kommer från varsin dysfunktionell familj. Min yngsta brors pappa har garanterat autism i någon form (ej diagnostiserat, men efter att ha jobbat med autism i 15 år så är jag rätt välutbildad i ämnet och känner igen personlighetstypen). Ändå får jag säga att alla barnen har blivit trygga. Mina bröder har långa och stadiga relationer. Jag är betydligt flyktigare, men är aldrig rädd för att lita på folk. Kanske halkar jag runt på ett bananskal genom livet? Men människor vill mig väl, ytterst sällan som jag blir dåligt eller respektlöst behandlad. Och då är det oftast för att de själva inte mår bra.

Nu är det inte så att jag ifrågasätter anknytningsteorin, men jag tror att relationsmönster kan se otroligt olika ut utan att det är en otrygg anknytning som är orsaken.

 

[Milosari]

Sen är ju barn otroligt olika också. Jag tror att sociala skills, inre trygghet och framfusighet till viss del är medfött. Jag har mer än en gång hört att föräldrarna får ”skulden” när ett barn är lite försiktigt och ängsligt av sig. Visst kan man påverka, men man kan inte tillverka en personlighet på det sättet.

 

[Petruska]

Jag blir lite störd på idén att relationerna i vuxen ålder skulle spegla vilken typ av anknytning man har. Målet är alltså att ha samma partner länge, och att leva i en monogam relation. Det har jag aldrig hört från en yrkeskunnig men däremot när relationer diskuteras bland vänner och bekanta.

Jag har två föräldrar som kommer från varsin dysfunktionell familj. Min yngsta brors pappa har garanterat autism i någon form (ej diagnostiserat, men efter att ha jobbat med autism i 15 år så är jag rätt välutbildad i ämnet och känner igen personlighetstypen). Ändå får jag säga att alla barnen har blivit trygga. Mina bröder har långa och stadiga relationer. Jag är betydligt flyktigare, men är aldrig rädd för att lita på folk. Kanske halkar jag runt på ett bananskal genom livet? Men människor vill mig väl, ytterst sällan som jag blir dåligt eller respektlöst behandlad. Och då är det oftast för att de själva inte mår bra.

Nu är det inte så att jag ifrågasätter anknytningsteorin, men jag tror att relationsmönster kan se otroligt olika ut utan att det är en otrygg anknytning som är orsaken.

I ett av mina jobbsammanhang, är anknytningsteori en fråga, eller ett ämne som kommer upp. Själv hör jag dock bara lite av det, mer eller mindre som ett brus.

Men av den leg. terapeut som undervisar om det, har jag förstått att man kan ändra sina anknytningsmönster genom livet. Jag tar för givet att det kan ske både till det bättre och till det sämre - alltså inte bara att man lär sig att leva med den sorts relationer man kan etablera, utan att man också kan utveckla nya sätt att relatera. Och omvänt.

Sen tänker jag att sådant som om man lever i en lång monogam relation, eller om livet utvecklar sig på något annat sätt, inte alls behöver säga något om just ens anknytning. Det finns ju en mängd andra faktorer som spelar med där - både valda och inte-valda av oss själva.

Om däremot mycket relaterande verkligen känns otryggt, rädsla för att bli lämnad, sviken osv, eller om relaterande känns rätt tryggt - det skulle väl då kunna säga något om ens anknytningsmönster. Och även det omvänt: om det i allmänhet känns tryggt och bra att fästa sig vid andra människor, så är väl inte just anknytning ens problem.

 

[Mabuse]

Jag tänker nog att hela grejen med anknytning befinner sig på ett slags nivå för teoretiska tolkningar, där man inte nödvändigtvis tolkar sig själv bäst.

Plus att frågan härrörde sig från att jag sällan har funderat på mitt/mina anknytningsmönster. Den mest troliga förklaringen till det, är väl att jag inte direkt har några problem på området, som flera påpekat.

Samt då att jag inte känner mig hemma med terminologin. Dvs, sådant som en del andra skulle ha funderat på i termer av anknytning, har jag kanske tänkt på i andra termer.

När jag tex fick barn, typ hurrade personalen över min anknytning(sförmåga?). Men själv hade jag bara de känslor jag i stort sett hade förväntat mig, och därmed begränsat behov av att analysera dem.

Fast då är ju inte frågan ”hur vet man vad man har för anknytningsmönster?” utan ”varför vet jag inte en sak om mig själv jag inte intresserar mig för?”

Sånt man är ointresserad av brukar man kanske inte bry sig om att fundera på eller ta reda på. Så svaret är väl helt enkelt att anledningen till att du inte vet är att du inte bryr dig. Vilket såklart är fullt rimligt.

Om du vore intresserad skulle du fundera ut vad du har för mönster. Men det är du inte, så då gör du inte det. Det är ju fullt rimligt, varför ägna tid åt att analysera nåt man inte är intresserad av? Det gör nog väldigt få, försåvitt de inte måste.

 

[Magiana]

I ett av mina jobbsammanhang, är anknytningsteori en fråga, eller ett ämne som kommer upp. Själv hör jag dock bara lite av det, mer eller mindre som ett brus.

Men av den leg. terapeut som undervisar om det, har jag förstått att man kan ändra sina anknytningsmönster genom livet. Jag tar för givet att det kan ske både till det bättre och till det sämre - alltså inte bara att man lär sig att leva med den sorts relationer man kan etablera, utan att man också kan utveckla nya sätt att relatera. Och omvänt.

Sen tänker jag att sådant som om man lever i en lång monogam relation, eller om livet utvecklar sig på något annat sätt, inte alls behöver säga något om just ens anknytning. Det finns ju en mängd andra faktorer som spelar med där - både valda och inte-valda av oss själva.

Om däremot mycket relaterande verkligen känns otryggt, rädsla för att bli lämnad, sviken osv, eller om relaterande känns rätt tryggt - det skulle väl då kunna säga något om ens anknytningsmönster. Och även det omvänt: om det i allmänhet känns tryggt och bra att fästa sig vid andra människor, så är väl inte just anknytning ens problem.

Jag hoppas verkligen att det går att ändra anknytningsmönster. För mig fungerar nämligen ingenting. Jag vill ha nära relationer men är fullständigt skräckslagen inför tanken och får ångest.

 

[starcraft]

"Problemet" för mig som jag upplever det är att jag alltid är beredd på att bli lämnad (och jag känner ingen/väldigt liten sorg/oro över den känslan). All min trygghet har jag hos mig själv och det ger helt enkelt ingen nära relation. Detta är dock inget jag mår dåligt av/upplever mig ha mått dåligt av, tvärtom. Jag har 100 % tilltro till att jag klarar mig bäst själv. Men sedan jag gått i terapi har jag ju insett mönstret genom hela mitt liv. Det har ju dock lett till att samtliga relationer varit destruktiva på olika vis så jag har också både insett o accepterat att det är något jag får ta hjälp med om jag i framtiden kommer sakna nära relationer. Vet inte om det blir ett moment 22 av detta men jag trivs extremt bra själv så det får väl tiden utvisa.

Tillägg/förtydligande: Jag upplever alltså att jag har typ noll möjlighet att älska en annan människa. Likaså ser jag inte alls hur jag skulle bli älskad på ett vis där jag inte hade konstant närvarande att hen vilken stund som skulle meddela mig att hen avskydde mig o aldrig mer ville se mig. Det låter ju hemskt när man skriver det men det känns inte alls hemskt för mig. För återigen, jag vet att jag klarar mig utmärkt på egen hand. Och den "kylan" upplevs inte som något positivt i en kärleksrelation kan jag säga.

Vad jag känner igen mig i vad du skriver och i det du länkade. Jag är sällan personlig med folk, alltså har jag inte så många nära vänner. I kärleksrelationer - visst blir jag ledsen om jag blir lämnad, men sen är det inte så mycket mer med det, livet går vidare och jag klarar mig själv liksom

 

[Petruska]

Fast då är ju inte frågan ”hur vet man vad man har för anknytningsmönster?” utan ”varför vet jag inte en sak om mig själv jag inte intresserar mig för?”

Sånt man är ointresserad av brukar man kanske inte bry sig om att fundera på eller ta reda på. Så svaret är väl helt enkelt att anledningen till att du inte vet är att du inte bryr dig. Vilket såklart är fullt rimligt.

Om du vore intresserad skulle du fundera ut vad du har för mönster. Men det är du inte, så då gör du inte det. Det är ju fullt rimligt, varför ägna tid åt att analysera nåt man inte är intresserad av? Det gör nog väldigt få, försåvitt de inte måste.

Jag ber om ursäkt, men jag UNDRADE hur folk vet vad de har för anknytningsmönster. Är det inte ganska rimligt att jag har tolkningsföreträde vad gäller vad jag undrar.

Jag undrade inget särskilt om mitt eget anknytningsmönster, utan just hur folk vet vilket de har.

 

[TinyWiny]

Jag ber om ursäkt, men jag UNDRADE hur folk vet vad de har för anknytningsmönster. Är det inte ganska rimligt att jag har tolkningsföreträde vad gäller vad jag undrar.

Jag undrade inget särskilt om mitt eget anknytningsmönster, utan just hur folk vet vilket de har.

Jag tror att det är som med mycket annat. Man funderar inte över det sålänge det flyter. När livet inte fungerar av någon anledning, det är ju då man börjar undra varför man inte "är som alla andra" och det oavsett vad det är som skiljer/ger problem. Att då ta reda på och förhoppningsvis kunna göra något åt, underlätta eller kanske lära om det som gnisslar är iallafall för mig ett steg framåt. Jag är mycket medveten om mina anknytningsmönster och det är ju just för att det har gett mig problem i livet.

 

[Mabuse]

Jag ber om ursäkt, men jag UNDRADE hur folk vet vad de har för anknytningsmönster. Är det inte ganska rimligt att jag har tolkningsföreträde vad gäller vad jag undrar.

Jag undrade inget särskilt om mitt eget anknytningsmönster, utan just hur folk vet vilket de har.

Och svaret är väl helt enkelt att de har funderat på saken? Ungefär som att folk vet vilken mat de tycker om. Man funderar på vad man tycker är gott, kommer fram till något, och sen vet man. Jag tänker att det är likadant med det mesta som gäller hur man är funtad. Om man är intresserad, så funderar man på saken. Om man inte är intresserad så gör man inte det, och då vet man inte.

Jag förstår nog inte riktigt frågan, helt enkelt. Hur folk kan veta något om sig själva? Tja, de flesta vet väl något om sig själva, och anknytningsmönster är väl inte annorlunda än annat man kan veta om sig själv. Man tar reda på det på samma sätt, genom att tänka efter.

 

[Lickety]

Jag gjorde testet: otrygg undvikande. Inte helt förvånande med tanke på uppväxten med en (i bästa fall periodvis) alkoholiserad och hotfull far, och en mor som medberoende. Bedömer mig själv som högpresterande, tankestyrd, och troligen med smärre sviter av det hela känslomässigt. Har haft väl fungerande, längre och trygga relationer men som ändå inte räckt "hela vägen" - vad det nu innebär?

 

[MiniLi]

Och svaret är väl helt enkelt att de har funderat på saken? Ungefär som att folk vet vilken mat de tycker om. Man funderar på vad man tycker är gott, kommer fram till något, och sen vet man. Jag tänker att det är likadant med det mesta som gäller hur man är funtad. Om man är intresserad, så funderar man på saken. Om man inte är intresserad så gör man inte det, och då vet man inte.

Jag förstår nog inte riktigt frågan, helt enkelt. Hur folk kan veta något om sig själva? Tja, de flesta vet väl något om sig själva, och anknytningsmönster är väl inte annorlunda än annat man kan veta om sig själv. Man tar reda på det på samma sätt, genom att tänka efter.

Fast jag tycker att det är en befogad fundering, och anknytning är ju dessutom inte så simpelt att man ”funderar lite” och sen kommer fram till ett korrekt svar. Inte heller skulle jag lita på de ”test” som internet bjuder på.