Om ni separerar/skiljer er

[Tranan]

Min hjärna har gått på högvarv tidvis den senaste tiden. Det började med att en kollega berättade att hen skulle separera från sin sambo. Hen lyckades få tag i en lägenhet hos en privat hyresvärd och lyckades höja sin tjänstgöringsgrad från 65% till 75%. Hen lyckades helt enkelt lösa sin situation ganska snabbt.

Men det fick mig att börja tänka på min egen situation: hur hade jag löst det vid eventuell skilsmässa? Insåg snabbt att jag slösat bort en hel del pengar och hade ingen egen buffert (vi har en gemensam buffert till hus, djur osv, så vid skilsmässa har jag 50% av den)! Insåg även att jag inte står i kö hos kommunens bostadsbolag!

Fick efter detta "uppvaknade" skärpa till mig och har nu sparat ihop till en egen buffert, då den gemensamma inte räcker tillräckligt långt vid en skilsmässa. Har även registrerat mig hos bostadsbolaget i kommunen. Med husförsäljning med vinst, gemensam buffert och egen buffert kan jag köpa en billig lägenhet kontant Har alltså numera en plan B, ifall att, som dessutom gör att jag kan behålla mina hästar

Men i min närhet märker jag att jag har andra (kvinnor i detta fallet) som inte har en plan B eller har en möjlighet att ha en plan B. Så då är min fråga:
Hur hade ni löst det vid en separation/skilsmässa?
Kan ni behålla era eventuella hästar om ni separerar/skiljer er?
Kan ni behålla ert boende?
Hur skulle ni behöva ändra era levnadsvanor p.g.a. separation/skilsmässa?

Jag är bara väldigt glad att jag hade en egen buffert och kanal. så när mitt förhållande knakade så skaffade jag en lägenhet och gjorde som rök i dimma.

 

[stjarnhimmel]

Jodå, samma här. Men likväl... om min partner konkret började förbereda ett singelliv genom att börja spara till en egen lägenhet, ställa sig i bostadsköer etc... så skulle jag nog ha svårt att uppfatta det som annat än ett förstadie till uppbrott, och som en form av reservation kring engagemanget i förhållandet. Kanske är det en ovanlig uppfattning, det kan man ju åtminstone hoppas.
En variant som jag själv skulle tycka kändes bättre vore att komma överens om att spara ihop en ekonomisk buffert gemensamt, för alla typer av oförutsedda situationer. (Rent praktiskt vore det ingen större skillnad, eftersom sparpengar ju normalt ingår i en eventuell bodelning helt oavsett vems konto de finns på.)

Jag har sett många kvinnor som säger att det spelar ingen roll vem som tjänar pengarna etc för vi är ju en familj. Så jag kan ta allt med barnen etc. Och sen blir det skilsmässa. Och då är det andra takter från den som tjänat mest.

Då är det bra att prata igenom
Jag står inte i några bostadsköer pga bostadsrätt men jag hade pratat igenom situationen om jag hade sambo etc. Jag hade även velat prata om hur han skulle klara sig vid separation. Tex dela pensionspoäng om någon tjänar mer och den andra är hemma mest med barn etc.

 

[Sar]

Jodå, samma här. Men likväl... om min partner konkret började förbereda ett singelliv genom att börja spara till en egen lägenhet, ställa sig i bostadsköer etc... så skulle jag nog ha svårt att uppfatta det som annat än ett förstadie till uppbrott, och som en form av reservation kring engagemanget i förhållandet. Kanske är det en ovanlig uppfattning, det kan man ju åtminstone hoppas.

Det låter som en ovanlig uppfattning... Vad skulle egentligen vara problemet med att se om sitt eget hus? Jag planerar absolut inte för ett uppbrott ( jag är helt övertygad om att detta är livslångt! ) men buffert och hyrespoäng finns självklart. Sambon och tillika pappan till våra barn har det ordnat för sig också. Jag tycker att det är både önskvärt samt en självklarhet att båda parter kan klara sig utan den andra.

 

[Mabuse]

vem vet hur länge man vill bo i ägt boende liksom.

Jag vet. För alltid. Jag bodde i hyresrätt under studietiden, och det är en välsignelse att slippa. Jag kommer inte gå tillbaka till det.

 

[Tassetass]

Jag vet. För alltid. Jag bodde i hyresrätt under studietiden, och det är en välsignelse att slippa. Jag kommer inte gå tillbaka till det.

Och jag är rätt säker på att jag en dag kommer att hyra igen. Bor i BR nu och köksfläkten gick sönder för flera veckor sedan. Jäkla aber att behöva ta tag i det själv istället för att bara ringa hyresvärden.

 

[Petruska]

Och jag är rätt säker på att jag en dag kommer att hyra igen. Bor i BR nu och köksfläkten gick sönder för flera veckor sedan. Jäkla aber att behöva ta tag i det själv istället för att bara ringa hyresvärden.

Jag har bott i både hyresrätt och bostadsrätt i mitt liv. Hyr numera och räknar med att aldrig mer tvingas köpa en bostad.

 

[Brandgul]

Jag tänker att det är skillnad på att fortsätta vara registrerad i bostadsköer för att "man vet aldrig var som händer i framtiden, med oss eller utan oss" och ha sparade pengar inför framtiden oavsett hur den ser ut. Och att få ett "shit jag har ingen plan B!" ryck och börja ställa sig i köer och spara pengar och göra upp en strategisk plan ifall relationen kommer skita sig framöver. Där jag tycker det förstnämnda är helt rimligt och det sista märkligt.

Det är ju bättre att få det rycket någon gång, än aldrig.

Jag står i en bostadskö i ett område som verkligen är no no. Men vem vet? Det kanske till och med är vi som behöver en bostad sex månader om vi väljer att flytta långt bort.

 

[Ramona]

Jag gjorde den där resan för dryga 2 år sen. Jag hade massor med poäng i bostadskö eftersom jag ställde mig i kön när en vän behövde separera och vi försökte få en bostad till henne, men det spelade ingen roll för jag fick ändå ingen lägenhet på den korta tiden. Så jag köpte en lägenhet. Jag hade buffert och vi fick en vinst från försäljningen av vår gemensamma lägenhet.

Nu är jag singel och bor själv på en liten gård som jag hyr eftersom jag inte får köpa. Men blir gården en dag till salu ska jag köpa den och det finns buffert till det, om än inte lika bra nu som tidigare. Hade jag träffat någon hade vi nog inte bott här där jag bor nu, men man vet ju aldrig. Oavsett kommer jag aldrig sätta mig i en sådan situation att jag inte har råd att separera eller behålla min livsstil.

 

[Killaloe]

Ja.
Jag mitt förhållande är så stabilt som det bara går men att inte ha en egen buffert och möjlighet att ordna ett boende skulle vara lika otänkbart för mig som att köra bil utan bälte.

Jag håller så med! Alltså, jag älskar min sambo och vill såklart bo med honom, men de åren jag varit sjukskriven med minimal inkomst har tärt rätt rejält, eftersom jag hade väldigt små möjligheter att gå runt ekonomiskt (och även rent allmänt med mat, handling osv). Det är verkligen skit att känna att en inte kan klara sig själv (jag hade flyttat hem till föräldrarna) och efter en sådan upplevelse känns det otänkbart att inte ha några alternativ om det tar slut.

ang TS
Jag skulle klara mig om jag och sambon separerade, skulle dock behöva göra avkall på en hel del och hade aldrig kunnat bo kvar i vårt hus. Hade ev behövt flytta till annan ort ett tag eller hem till föräldrarna då hyresmarknaden är skräp i min kommun, men jag har kvar köpoäng på några ställen sedan innan jag och sambon träffades. Har ingen direkt buffert pga lång sjukskrivning och rätt låg lön (samt höga kostnader för hund) men det går åt rätt håll så jag tror jag skulle klara mig ändå. Har "bara" hunden som kostar och skulle definitivt ändra matvanor etc om jag inte hade sambo så även om jag behöver betala mer för boendet räknar jag med att vissa andra kostnader minskar och att det kommer rymmas på min lön


Hunden är ju min och har alltid varit så han följer med mig, men katten är väl lite mer tveksamt. Dock tror jag han skulle stanna med sambon eftersom sambon troligtvis hade bott kvar i huset och katten gillar sambon mest, skulle sambon flytta till lägenhet hade katten följt med mig eftersom jag har mer tid hemma. Men ja, jag har svårt att se att vi inte skulle lösa den biten.

 

[Krokus]

Min hjärna har gått på högvarv tidvis den senaste tiden. Det började med att en kollega berättade att hen skulle separera från sin sambo. Hen lyckades få tag i en lägenhet hos en privat hyresvärd och lyckades höja sin tjänstgöringsgrad från 65% till 75%. Hen lyckades helt enkelt lösa sin situation ganska snabbt.

Men det fick mig att börja tänka på min egen situation: hur hade jag löst det vid eventuell skilsmässa? Insåg snabbt att jag slösat bort en hel del pengar och hade ingen egen buffert (vi har en gemensam buffert till hus, djur osv, så vid skilsmässa har jag 50% av den)! Insåg även att jag inte står i kö hos kommunens bostadsbolag!

Fick efter detta "uppvaknade" skärpa till mig och har nu sparat ihop till en egen buffert, då den gemensamma inte räcker tillräckligt långt vid en skilsmässa. Har även registrerat mig hos bostadsbolaget i kommunen. Med husförsäljning med vinst, gemensam buffert och egen buffert kan jag köpa en billig lägenhet kontant Har alltså numera en plan B, ifall att, som dessutom gör att jag kan behålla mina hästar

Men i min närhet märker jag att jag har andra (kvinnor i detta fallet) som inte har en plan B eller har en möjlighet att ha en plan B. Så då är min fråga:
Hur hade ni löst det vid en separation/skilsmässa?
Kan ni behålla era eventuella hästar om ni separerar/skiljer er?
Kan ni behålla ert boende?
Hur skulle ni behöva ändra era levnadsvanor p.g.a. separation/skilsmässa?

Har inte haft någon plan B. Och tror att jag nu äntligen nått bottten, och det känns rätt skönt att vara här. Ingen lyckas tvinga mig nu. Även om jag på papper ser ut att vara någon annan, så har jag min exil. Och hoppas att jag äntligen lärt mig; att folk säger om mig vad de tror, och de tror bara vad de vill tro, och jag är inte den de vill tro att jag är.
På något vis är jag nog friare nu än någonsin. Fast skilsmässa är tydligen omöjligt för mig. Det värsta är nog när jag är tvungen att träffa honom. Det är otäckt. Men jag måste ge upp skilsmässa. Har aktivt försökt skilja mig sen början av det här året, och det verkar mest farligt, dumdristigt förmodligen. Så, jag ser till det positiva. Har ju mina hästar nu och ingen som är här och jävlas med mig nu.

 

[Imogen]

Äger ett halvt hus tillsammans med maken och vi har helt gemensam ekonomi. Skulle uppskatta att ingen av oss skulle ha råd att bo kvar i huset själva, men båda skulle ha råd med något mindre i ungefär samma område.

Har aldrig stått i bostadskö (förutom studentbostad) och skulle inte komma på tanken att ställa mig i kö i förebyggande syfte nu. Är iofs inte så mycket poäng med det.

Akut skulle jag kunna flytta in hos någon av mina föräldrar om det behovet skulle uppstå.

Är inte ett dugg orolig för ekonomin om vi skulle skilja oss. Finns saker som skulle vara betydligt värre isf.

 

[SaraMara]

Jag vet. För alltid. Jag bodde i hyresrätt under studietiden, och det är en välsignelse att slippa. Jag kommer inte gå tillbaka till det.

Jag är långt ifrån så kategorisk. Jag älskar villalivet vissa tider av året, men saknar lägenheten i stan under höst/vinter t.ex. För mig personligen vore det optimala att ha en sjysst lya i innerstaden och sedan en härlig sommarstuga vid havet som vi kan vara i på helger osv och som företrädesvis ligger nära stallet... Dit räcker inte ekonomin än och dessutom lämpar det sig just nu illa med förskola osv. På sikt dock är det nog ändå drömmen. Alternativt att kunna köpa en sjysst lägenhet/villa i södra Europa som sommarstuga och ha ett helt bekymmersfritt boende här hemma under resten av året. Ägande i sig är inte viktigt för mig, det är boendeformen som avgör.

 

[SaraMara]

Har inte haft någon plan B. Och tror att jag nu äntligen nått bottten, och det känns rätt skönt att vara här. Ingen lyckas tvinga mig nu. Även om jag på papper ser ut att vara någon annan, så har jag min exil. Och hoppas att jag äntligen lärt mig; att folk säger om mig vad de tror, och de tror bara vad de vill tro, och jag är inte den de vill tro att jag är.
På något vis är jag nog friare nu än någonsin. Fast skilsmässa är tydligen omöjligt för mig. Det värsta är nog när jag är tvungen att träffa honom. Det är otäckt. Men jag måste ge upp skilsmässa. Har aktivt försökt skilja mig sen början av det här året, och det verkar mest farligt, dumdristigt förmodligen. Så, jag ser till det positiva. Har ju mina hästar nu och ingen som är här och jävlas med mig nu.

Låter som en helt förskräcklig - och farlig - sits. Får du hjälp? Kvinnojour?

 

[cirkus]

Jag har sparat i SKB (Stockholms Kooperativa Bostadsförening) sen tidernas begynnelse och idag skulle jag kunna få en trevlig lägenhet via dom om vi separerar. Dessutom så blir det en hel del pengar över från försäljning/utköp från vårt gemensamma hus.

 

[Mabuse]

Jag är långt ifrån så kategorisk. Jag älskar villalivet vissa tider av året, men saknar lägenheten i stan under höst/vinter t.ex. För mig personligen vore det optimala att ha en sjysst lya i innerstaden och sedan en härlig sommarstuga vid havet som vi kan vara i på helger osv och som företrädesvis ligger nära stallet... Dit räcker inte ekonomin än och dessutom lämpar det sig just nu illa med förskola osv. På sikt dock är det nog ändå drömmen. Alternativt att kunna köpa en sjysst lägenhet/villa i södra Europa som sommarstuga och ha ett helt bekymmersfritt boende här hemma under resten av året. Ägande i sig är inte viktigt för mig, det är boendeformen som avgör.

Nej, det är ju olika. Villalivet är inget alternativ för mig, det lockar verkligen inte alls. Kanske flytta ut på landet som pensionär, men då blir är ju hyreslägenhet inget alternativ ändå.

Poängen med att bo i bostadsrätt istället för hyresrätt är inte ägandet, det är att man för det första lätt kan sälja och köpa något annat, det är oändligt mycket lättare och snabbare att sälja och köpa bostadsrätter i Stockholms innerstad än att byta hyresrätter, eftersom det finns mycket fler bostadsrätter och en öppen bostadsmarknad där man kan köpa och sälja dem. Utbudet är helt enkelt mycket större, och man slipper krångliga triangelbyten etc. För det andra är det jag själv, och inte hyresvärden, som bestämmer vilken färg jag ska ha på väggarna, vilka vitvaror som blir bäst, och när det är dags att tapetsera om och när. När jag bodde i hyresrätt så räknade jag till 7 olika nyanser av vitt på 17 kvadrat, för att den hade blivit fixad en liten bit i taget när det behövdes, och varje hantverkare hade haft en annan sorts vitt. Det gick väl det med, men kan jag slippa så är jag glad.

Det är klart det finns fördelar med hyresrätt, framförallt instegskostnaden, men är man väl på bostadsrättsmarknaden så skulle inte jag byta tillbaka.

 

[Fibusen]

Jag har gått igenom den processen. Jag valde att lämna, vi hade innom samma år köpt hus och vi har ett barn. Från första början var det självklart att vi skulle sälja huset, exet ville absolut inte bo kvar, jag trodde inte jag skulle fixa det själv, dels ekonomiskt, och dels praktiskt. Efter att jag räknat lite på det så såg jag en chans till att kunna bo kvar och vi kontaktade banken och diskuterade. Efter många om och men så gick deras budget ihop, men det var knappt mer än så (enligt deras beräkningar alltså) och jag kunde inte ta en krona mer i lån än det vi hade. Exet ansåg att dels så skulle det vara skönt att slippa en försäljning med allt vad det innebär, och naturligtvis vore det ju tryggt för barnet att få ha kvar sitt hem, så även om han då avskydde mig som pesten eftersom han var sårad, så tyckte han att det var helt ok om jag bara tog över lånen som dom var och lämnade han skuldfri, trots att värdet hade ökat på huset, så det är jag faktist han evigt tacksam till.

Nån budget hade jag inte direkt, men på nått sätt så har jag aldrig haft så mycket pengar över som när jsg blev själv, och budget byggdes snabbt upp. Jag kunde unna mig saker, utlandsresor osv utan att det gjorde allt för ont i plånboken, häste fick jag dock sälja, men det var enbart pga tidsbrist, svårt att kunna rida när man var ensam med sonen (-5 år) varannan vecka...

Nu har jag träffat en ny, men jag har ju mitt hus alldeles själv så jag behöver inte oroa mig för framtiden alls, skulle vi göra slut så blir det ju inget som förändras för mig.

Budgeten har väll gått mot noll några gånger då det hänt något oförutsett, men har lyckats få ihop det och få upp den igen.

 

[Tassetass]

Nej, det är ju olika. Villalivet är inget alternativ för mig, det lockar verkligen inte alls. Kanske flytta ut på landet som pensionär, men då blir är ju hyreslägenhet inget alternativ ändå.

Poängen med att bo i bostadsrätt istället för hyresrätt är inte ägandet, det är att man för det första lätt kan sälja och köpa något annat, det är oändligt mycket lättare och snabbare att sälja och köpa bostadsrätter i Stockholms innerstad än att byta hyresrätter, eftersom det finns mycket fler bostadsrätter och en öppen bostadsmarknad där man kan köpa och sälja dem. Utbudet är helt enkelt mycket större, och man slipper krångliga triangelbyten etc. För det andra är det jag själv, och inte hyresvärden, som bestämmer vilken färg jag ska ha på väggarna, vilka vitvaror som blir bäst, och när det är dags att tapetsera om och när. När jag bodde i hyresrätt så räknade jag till 7 olika nyanser av vitt på 17 kvadrat, för att den hade blivit fixad en liten bit i taget när det behövdes, och varje hantverkare hade haft en annan sorts vitt. Det gick väl det med, men kan jag slippa så är jag glad.

Det är klart det finns fördelar med hyresrätt, framförallt instegskostnaden, men är man väl på bostadsrättsmarknaden så skulle inte jag byta tillbaka.

De flesta bor inte i Stockholms innerstad. Det är rent av ganska få som bor där. Kan vara värt att komma ihåg i en sån här diskussion.

 

[Mabuse]

De flesta bor inte i Stockholms innerstad. Det är rent av ganska få som bor där. Kan vara värt att komma ihåg i en sån här diskussion.

Å andra sidan är det ganska många som bor i bostadsrätt, det kan också vara värt att komma ihåg i en sån här diskussion. Det är inte bara i Stockholm det finns bostadsrättslägenheter. Man kan inte ta för givet att alla människor bor i villa, för det gör de inte. Det verkar som det tas för givet i tråden att antingen bor man i villa (om man är två), eller också är det hyreslägenhet (om man separerar) som är alternativet. En annan möjlighet är att man bor i större bostadsrättslägenhet (om man är två), eller också säljer man den och köper varsin mindre lägenhet (om man separerar).

 

[Modest]

De flesta bor inte i Stockholms innerstad. Det är rent av ganska få som bor där. Kan vara värt att komma ihåg i en sån här diskussion.

Linköping och Lund är de två städer jag har erfarenhet utav när det gäller skaffande av bostad och jag upplever att hyresrätter är mycket mer svåråtkomliga än bostadsrätter. Dvs jag tror att i större städer tenderar det att se ut så, särskilt om man inte har kontakter.

 

[starcraft]

Å andra sidan är det ganska många som bor i bostadsrätt, det kan också vara värt att komma ihåg i en sån här diskussion. Det är inte bara i Stockholm det finns bostadsrättslägenheter. Man kan inte ta för givet att alla människor bor i villa, för det gör de inte. Det verkar som det tas för givet i tråden att antingen bor man i villa (om man är två), eller också är det hyreslägenhet (om man separerar) som är alternativet. En annan möjlighet är att man bor i större bostadsrättslägenhet (om man är två), eller också säljer man den och köper varsin mindre lägenhet (om man separerar).

Men det är inte alltid lätt att sälja en br om man inte bor i populära områden. En br är du kvar med tills någon vill köpa. En hyresrätt har du din uppsägningstid och sen kan du gå, oavsett om det finns en ny hyresgäst eller inte tex. Jag ser fördelar med alla boendeformer och nackdelar så klart. Kan mycket väl tänka mig att sambon och jag bor i hyresrätt ett tag om ett par år trots att jag äger en bostadsrätt idag.