Sv: Orolig, hur ska det ordna sig?
KL
Igår skrev jag till min handläggare på fk, angående länken jag fick om ett projekt hos fk. Min handläggare ringde upp mig i morse. Tyvärr var det ett test-projekt i stockholmsområdet som inte var allmänt ännu. Ger det bra resultat, finns det ju en chans till att fler får samma möjlighet i landet.
I mitt fall har problemet snarare varit att jag så vill vara till lags, att jag kör över mig själv. Jag har fått lära mig den hårda vägen, att jag måste följa mitt eget hjärta och mina egna begränsningar. Idag har jag god koll på vad jag kan klara av och inte. Det som jag inte alltid kan förutse, är när jag orkar mer. Däremot har jag lärt mig vad som gör att jag däckar totalt, eller vad för priset är för vissa aktiviteter. Jag vet vad det kostar mig om jag städar lite, om jag är social, om jag tränar i någon form. Men sjukdomen lever även sitt eget liv, och det kan jag bara påverka i viss mån. Nu har jag fått rådet att jag ska låta viljan vara liggande. Och försöka flyta med, inte pressa på. När jag pressar på går jag tillbaka i mående och utveckling. Sedan har jag ändå som mål att försöka röra mig alltefter vad kroppen tillåter, för det gör skillnad i välmåendet och i hanternande av smärta. Det finns några saker till att utreda och något mer att prova medicinskt, så jag lever på hoppet. Jag har inte resignerat i det, men accepterat, och det är en viktig skillnad. Förstår ni hur jag menar? Resignationen är en passivitet för mig, men att jag inte kanske kan pressa mig själv i perioder, behöver inte vara passivt, utan en platå där jag pustar ut inför att jag kan ta nästa steg uppåt och framåt.
Nåja, handledaren (som jag haft turen att ha länge, rätt ovanligt idag) och jag pratade vidare om framtiden. Hon har följt mig länge nu så hon vet hur jag har det, sa att kanske skulle jag söka ersättning istället för penning. För hon ser inte heller att situationen kommer att förändras inom det närmaste. Det skrämmer mig lite, och jag har aldrig sett det som en möjlighet, men det skulle också kännas som en tillfällig lättnad, att inte hela tiden känna press, utan få ta det i min egen tid och hitta tillbaka till en vardag.
Så dessa 87 dagars karens måste jag ta ändå, men sedan ska jag tillbaka. Jag kommer inte att gå någon arbetslivsintro. Det förväntas inte heller fick jag höra, tack och lov. Jag tänkte mer att jag var utsparkad till något jag vet att jag ännu inte klarar...och så såg jag framför mig soc och så vidare. (Nu var det inte så, efter att ha fått mer info från handledaren). Och från det som sjuk, kan jag inte se hur man kan komma framåt. Och det finns bara framåt för mig. Jag kommer ha vissa begränsningar under lång tid, kanske alltid, även som mer arbetsför, så jag försöker formulera vad jag ska bli sitället, för den jag var. Till arbete ska jag, men något som är mer anpassat till den jag kommer bli. Tiden det tar dit kan jag inte förutsäga, men jag sätter delmål, även om jag inte vet slutdestinationen. Input utifrån kan ge idéer om möjliga vägar.
Jag kan säga att en vardag där jag kan klara av allt själv i hushållet, ser inte jag som något tråkigt. Det är ett mål, som jag måste uppnå på väg framåt. Och jag känner tvärtom en tillfredställelse för varje sak jag kan få gjort. Men man måste kanske ner till botten för att finna nöje och tacksamhet i det lilla. Och det kan jag säga att jag gör.
Angående vad människor orkar med normalt, tror jag också inte är det som man föranleds tro om man facebookar. Där känns det som folk tävlar på alla plan, vem har finast, vem gör mest osv. Fb skippar jag helt. Orkar inte sådant. Det finns människor som har mer energi, andra med mindre. Jag har en hyfsat realistisk bild av vad jag kan komma tillbaka till för liv. Jag försöker inte att snegla för mycket på andra.
Jag tänker att en del som har hög energi-nivå, de har det delvis genetiskt och inlärt. Andra pressar sig till det, och kommer av olika anledningar inte kunna upprätthålla det. Jag tror att där måste man lära sig hur man fungerar, och sluta tävla med andra. Den bästa versionen av sig själv är man ju om man har energi att ge ut, men att man kan fulla på de förråden igen. Där är vi olika. en del gör det genom adrenalinkickar och vidlyftande aktiviteter, andra gör det med en god bok i hängmattan. Idag värderas det kanske inte som lika fint att vila, som att vila sig aktivt med rik fritid. Jag tror inte man alltid kan få allt.
