Status
Stängd för vidare inlägg.
Det kom ett brev från FK idag. De vill ha ett avstämningsmöte där de vill träffa mig, läkaren och min arbetsgivare. Den sistnämnda får väl kanske delta via Skype? Jag måste fråga om det. Det är ju trots allt 23-24 mil för AG att åka enkel väg till mötet.

De punkter de säger att de vill prata om på mötet är egentligen redan besvarade på en blankett som AG fyllt i samt att det står i de läkarintyg som skrivits. Så jag har lite svårt att se poängen med mötet och känner att det mest rör sig om en piska.

Jag ser liksom framför mig hur jag säger att jag kan försöka jobba mer och att det sedan slutar med att jag kämpar för att klara mina arbetsuppgifter, på samma sätt som jag försökte få det att fungera före sjukskrivningen. Misslyckas jag så lär jag antagligen se det som att jag är usel och lat. Arbetsuppgifterna går ju inte att ändra på och det finns inga fler anpassningar att göra.

Jag gör vad jag kan för att må bättre. Jag går en promenad om dagen men missar ibland när jag t.ex. går till psykologen. Tempot på promenaderna har i alla fall gått upp senaste veckan. Sen gör jag yoga så ofta jag kan, vanligen en gång om dagen, men det har hänt några gånger nu att det blivit 2 gånger om dagen. Jag försöker äta vettigt men lyckas kanske inte hela vägen. Jag tar MiviTotal, ett multivitamintillskott. Jag funderar på om jag behöver tillskott av omega-3. Just nu äter jag i alla fall mycket lax. Kanske behövs något annat tillskott också? Jag rider 1 gång i veckan sedan en månad tillbaka och kan nog gå upp i 2 gånger per vecka snart. Jag försöker se till att jag sover bra. I natt (när jag inte kunde sova *sic*) så bläddrade jag i medborgarskolans kursutbud. Där fastnade jag lite för danskurserna. Jag har aldrig gått på danskurs, men det kanske skulle vara något?

Jag behöver ju hitta lusten och viljan att göra saker, hitta anledningar till att gå upp på morgonen. Jag behöver få ordning på de destruktiva tankarna som drar ner mig. Och så behöver jag få hjärnan att samarbeta igen. Dessutom behöver jag hitta sätt att förhålla mig till mig själv, mitt liv, min omgivning och det jag gör.

Att mitt i det här ha FKs blåslampa i röven känns inget vidare. De ser mig ju bara som en belastning och en "produktionsenhet" som kostar pengar.

Jag funderar själv hur jag ska komma vidare. Vad klarar jag, vilka möjligheter har jag och vad vill jag? De är frågor som inte är helt enkla att svara på. Jag funderar på någon typ av studier. Jag har också tänkt tanken att jag kanske borde flytta tillbaka till Stockholm (hu så dyrt och vad gör man där?). Borde jag hyra ut huset och bo i husvagn? Eller hyra ut huset, be om tjänstledigt och dra utomlands och volontärjobba ett tag?
 

Ja, jag hoppas att min handläggare är bättre. Den du fick verkar ju ha varit ett praktarsle.
Jag misstänker att hon var handläggare åt kvinnan som dom tvingade ut i jobb förra vintern, då dog hon, sen fick hon ett beslut efter sin död om att dom ansåg att hon var 100% arbetsför. Efter sin död!!! :banghead:
 
Det kom ett brev från FK idag. De vill ha ett avstämningsmöte där de vill träffa mig, läkaren och min arbetsgivare. Den sistnämnda får väl kanske delta via Skype? Jag måste fråga om det. Det är ju trots allt 23-24 mil för AG att åka enkel väg till mötet.

De punkter de säger att de vill prata om på mötet är egentligen redan besvarade på en blankett som AG fyllt i samt att det står i de läkarintyg som skrivits. Så jag har lite svårt att se poängen med mötet och känner att det mest rör sig om en piska.

Jag ser liksom framför mig hur jag säger att jag kan försöka jobba mer och att det sedan slutar med att jag kämpar för att klara mina arbetsuppgifter, på samma sätt som jag försökte få det att fungera före sjukskrivningen. Misslyckas jag så lär jag antagligen se det som att jag är usel och lat. Arbetsuppgifterna går ju inte att ändra på och det finns inga fler anpassningar att göra.

Jag gör vad jag kan för att må bättre. Jag går en promenad om dagen men missar ibland när jag t.ex. går till psykologen. Tempot på promenaderna har i alla fall gått upp senaste veckan. Sen gör jag yoga så ofta jag kan, vanligen en gång om dagen, men det har hänt några gånger nu att det blivit 2 gånger om dagen. Jag försöker äta vettigt men lyckas kanske inte hela vägen. Jag tar MiviTotal, ett multivitamintillskott. Jag funderar på om jag behöver tillskott av omega-3. Just nu äter jag i alla fall mycket lax. Kanske behövs något annat tillskott också? Jag rider 1 gång i veckan sedan en månad tillbaka och kan nog gå upp i 2 gånger per vecka snart. Jag försöker se till att jag sover bra. I natt (när jag inte kunde sova *sic*) så bläddrade jag i medborgarskolans kursutbud. Där fastnade jag lite för danskurserna. Jag har aldrig gått på danskurs, men det kanske skulle vara något?

Jag behöver ju hitta lusten och viljan att göra saker, hitta anledningar till att gå upp på morgonen. Jag behöver få ordning på de destruktiva tankarna som drar ner mig. Och så behöver jag få hjärnan att samarbeta igen. Dessutom behöver jag hitta sätt att förhålla mig till mig själv, mitt liv, min omgivning och det jag gör.

Att mitt i det här ha FKs blåslampa i röven känns inget vidare. De ser mig ju bara som en belastning och en "produktionsenhet" som kostar pengar.

Jag funderar själv hur jag ska komma vidare. Vad klarar jag, vilka möjligheter har jag och vad vill jag? De är frågor som inte är helt enkla att svara på. Jag funderar på någon typ av studier. Jag har också tänkt tanken att jag kanske borde flytta tillbaka till Stockholm (hu så dyrt och vad gör man där?). Borde jag hyra ut huset och bo i husvagn? Eller hyra ut huset, be om tjänstledigt och dra utomlands och volontärjobba ett tag?

Magiana, du gör så många saker för att bli friskare, det räcker och blir över! Du gör verkligen tillräckligt och mer än så. Du gör alla saker du skriver här, och så får du dessutom lägga en massa tid och energi här på Buke åt att värja dig från alla mer eller mindre välmenta, och ofta alldeles för flåshurtiga tips och förslag (som jag dessutom fyller på nu, ironiskt nog). Du har knappt hunnit få upp näsan över vattenytan sen du mådde riktigt jäkla piss för ett par veckor sedan och du har äntligen kommit i ett läge där du skulle kunna PÅBÖRJA något som liknar effektiv vila och återhämtning. Jag tycker att du behöver mycket, mycket mer tid, och du ska inte behöva trixa med plugg och CSN och annat för att köpa dig den tiden. Det blir ju svårt också för dig att ta tillvara kunskaperna från en odlingskurs om kurs och jobb slukar så mycket av din energi att du inte orkar jobba med odlingen hemma. Det är absolut rimligt med mer tid till återhämtning, mycket mer tid, och du är så värd det.

Har jag förstått rätt om sjukersättning har varit aktuell för dig tidigare? Jag undrar om det inte skulle kunna vara smart för dig att försöka söka sjukersättning på deltid, med hänvisning till din tidigare historik. För jag tror att en av de saker du skulle behöva är en ordentligt lång tidsperiod utan stressen att behöva oroa dig för hur det blir med sjukskrivning och jobb. Och en tidsperiod där du får känna att du kanske kan få lite energi över, och lite lust att göra saker. Sjukersättning är ju inte en "livstidsdom" heller, det går ju att öka arbetet eller plugga om man känner efter något år att det funkar.

DU ÄR INTE EN USEL MÄNNISKA OCH DU ÄR ABSOLUT INTE EN LAT MÄNNISKA!!! Tvärtom. Precis tvärtom. Du har höga ambitioner, du sätter upp höga mål, och det är din hälsa som hindrar dig från att fullfölja - inte viljan.

Det låter verkligen inte som om du är i skick att jobba som administratör mer procent än du gör just nu, och det tycker jag att du ska försöka hålla fast vid i diskussionerna med FK. Jag håller verkligen tummarna för att du får det stöd du behöver.
 
Magiana, du gör så många saker för att bli friskare, det räcker och blir över! Du gör verkligen tillräckligt och mer än så. Du gör alla saker du skriver här, och så får du dessutom lägga en massa tid och energi här på Buke åt att värja dig från alla mer eller mindre välmenta, och ofta alldeles för flåshurtiga tips och förslag (som jag dessutom fyller på nu, ironiskt nog). Du har knappt hunnit få upp näsan över vattenytan sen du mådde riktigt jäkla piss för ett par veckor sedan och du har äntligen kommit i ett läge där du skulle kunna PÅBÖRJA något som liknar effektiv vila och återhämtning. Jag tycker att du behöver mycket, mycket mer tid, och du ska inte behöva trixa med plugg och CSN och annat för att köpa dig den tiden. Det blir ju svårt också för dig att ta tillvara kunskaperna från en odlingskurs om kurs och jobb slukar så mycket av din energi att du inte orkar jobba med odlingen hemma. Det är absolut rimligt med mer tid till återhämtning, mycket mer tid, och du är så värd det.

Har jag förstått rätt om sjukersättning har varit aktuell för dig tidigare? Jag undrar om det inte skulle kunna vara smart för dig att försöka söka sjukersättning på deltid, med hänvisning till din tidigare historik. För jag tror att en av de saker du skulle behöva är en ordentligt lång tidsperiod utan stressen att behöva oroa dig för hur det blir med sjukskrivning och jobb. Och en tidsperiod där du får känna att du kanske kan få lite energi över, och lite lust att göra saker. Sjukersättning är ju inte en "livstidsdom" heller, det går ju att öka arbetet eller plugga om man känner efter något år att det funkar.

DU ÄR INTE EN USEL MÄNNISKA OCH DU ÄR ABSOLUT INTE EN LAT MÄNNISKA!!! Tvärtom. Precis tvärtom. Du har höga ambitioner, du sätter upp höga mål, och det är din hälsa som hindrar dig från att fullfölja - inte viljan.

Det låter verkligen inte som om du är i skick att jobba som administratör mer procent än du gör just nu, och det tycker jag att du ska försöka hålla fast vid i diskussionerna med FK. Jag håller verkligen tummarna för att du får det stöd du behöver.
Tack för dina ord. Jag behövde nog höra det där. Jag jagas ju hela tiden av tankarna att jag inte är tillräckligt bra, att jag borde skärpa till mig och sluta sjåpa mig.

Jag har 75% sjukskrivning den här månaden ut.

Ja, sjukersättning på deltid har varit aktuellt tidigare. Det var den sista psykiatern jag hade innan jag tillfrisknande från panikångesten som tyckte att det kunde vara en god idé. Men sen har jag ju lyckats hålla mig flytande och jobba heltid. Jag får kanske ta och rota fram den där gamla journalen i alla fall och se om det kan stå något där om hur hon tänkte kring sjukersättningen. Jag tycker trots allt att 75% vore mer lagom att jobba. (Och så skäms jag lite för det.)
 
Tack för dina ord. Jag behövde nog höra det där. Jag jagas ju hela tiden av tankarna att jag inte är tillräckligt bra, att jag borde skärpa till mig och sluta sjåpa mig.

Jag har 75% sjukskrivning den här månaden ut.

Ja, sjukersättning på deltid har varit aktuellt tidigare. Det var den sista psykiatern jag hade innan jag tillfrisknande från panikångesten som tyckte att det kunde vara en god idé. Men sen har jag ju lyckats hålla mig flytande och jobba heltid. Jag får kanske ta och rota fram den där gamla journalen i alla fall och se om det kan stå något där om hur hon tänkte kring sjukersättningen. Jag tycker trots allt att 75% vore mer lagom att jobba. (Och så skäms jag lite för det.)

Du har inget att skämmas över. Du har all rätt att vara stolt över att du tagit dig ut i arbetslivet på det sätt du har gjort.
 
Men varför anta att mötet ska vara något negativt när det inte ens har skett ännu? Det kan väl finnas fördelar med att alla parter får träffas samtidigt och diskutera? Så vitt jag vet är väl sådana möten del av rehabiliteringen vid sjukskrivningar?
 
Men varför anta att mötet ska vara något negativt när det inte ens har skett ännu? Det kan väl finnas fördelar med att alla parter får träffas samtidigt och diskutera? Så vitt jag vet är väl sådana möten del av rehabiliteringen vid sjukskrivningar?
Tror du på fullaste allvar att mötet kommer att ge något? Det gör inte jag. Det finns inget att diskutera.
 
Ja, sjukersättning på deltid har varit aktuellt tidigare. Det var den sista psykiatern jag hade innan jag tillfrisknande från panikångesten som tyckte att det kunde vara en god idé. Men sen har jag ju lyckats hålla mig flytande och jobba heltid. Jag får kanske ta och rota fram den där gamla journalen i alla fall och se om det kan stå något där om hur hon tänkte kring sjukersättningen. Jag tycker trots allt att 75% vore mer lagom att jobba. (Och så skäms jag lite för det.)
Fast i realiteten tror jag inte ett ögonblick på att det skulle vara möjligt faktiskt.
 
Men varför anta att mötet ska vara något negativt när det inte ens har skett ännu? Det kan väl finnas fördelar med att alla parter får träffas samtidigt och diskutera? Så vitt jag vet är väl sådana möten del av rehabiliteringen vid sjukskrivningar?
Magiana befinner sig i en väldigt svag position just nu. Hon upplever sannolikt, som de flesta andra i samma situation, att FK har makt över hennes liv. Självklart oroar hon sig för mötet, det är lite väl hurtigt att tycka att hon ska se positivt på det.

Jag är utsatt för en klantigt skött rehabiliteringsprocess på mitt jobb och jag är asnervös inför varje möte. Det ingår.
 
Magiana, du gör så många saker för att bli friskare, det räcker och blir över! Du gör verkligen tillräckligt och mer än så. Du gör alla saker du skriver här, och så får du dessutom lägga en massa tid och energi här på Buke åt att värja dig från alla mer eller mindre välmenta, och ofta alldeles för flåshurtiga tips och förslag (som jag dessutom fyller på nu, ironiskt nog). Du har knappt hunnit få upp näsan över vattenytan sen du mådde riktigt jäkla piss för ett par veckor sedan och du har äntligen kommit i ett läge där du skulle kunna PÅBÖRJA något som liknar effektiv vila och återhämtning. Jag tycker att du behöver mycket, mycket mer tid, och du ska inte behöva trixa med plugg och CSN och annat för att köpa dig den tiden. Det blir ju svårt också för dig att ta tillvara kunskaperna från en odlingskurs om kurs och jobb slukar så mycket av din energi att du inte orkar jobba med odlingen hemma. Det är absolut rimligt med mer tid till återhämtning, mycket mer tid, och du är så värd det.

Har jag förstått rätt om sjukersättning har varit aktuell för dig tidigare? Jag undrar om det inte skulle kunna vara smart för dig att försöka söka sjukersättning på deltid, med hänvisning till din tidigare historik. För jag tror att en av de saker du skulle behöva är en ordentligt lång tidsperiod utan stressen att behöva oroa dig för hur det blir med sjukskrivning och jobb. Och en tidsperiod där du får känna att du kanske kan få lite energi över, och lite lust att göra saker. Sjukersättning är ju inte en "livstidsdom" heller, det går ju att öka arbetet eller plugga om man känner efter något år att det funkar.

DU ÄR INTE EN USEL MÄNNISKA OCH DU ÄR ABSOLUT INTE EN LAT MÄNNISKA!!! Tvärtom. Precis tvärtom. Du har höga ambitioner, du sätter upp höga mål, och det är din hälsa som hindrar dig från att fullfölja - inte viljan.

Det låter verkligen inte som om du är i skick att jobba som administratör mer procent än du gör just nu, och det tycker jag att du ska försöka hålla fast vid i diskussionerna med FK. Jag håller verkligen tummarna för att du får det stöd du behöver.
Mycket bra inlägg, svea! :bow:
 
Magiana befinner sig i en väldigt svag position just nu. Hon upplever sannolikt, som de flesta andra i samma situation, att FK har makt över hennes liv. Självklart oroar hon sig för mötet, det är lite väl hurtigt att tycka att hon ska se positivt på det.

Jag är utsatt för en klantigt skött rehabiliteringsprocess på mitt jobb och jag är asnervös inför varje möte. Det ingår.
Jag ser verkligen inget hurtigt i mitt svar? Det är väl aldrig bra att ta ut en massa negativa saker i förskott innan det ens har hänt? Sanningen är väl ändå att det kan finnas fördelar med att alla inblandade parter hamnar på ett och samma ställe och träffar varandra för att diskutera nuläget och hur man ska gå vidare med rehabiliteringen. Jag förstår absolut att man kan känna en oro inför ett sådant här möte, men det är väl knappast fakta att det måste vara en negativ upplevelse?
 
Jag ser verkligen inget hurtigt i mitt svar? Det är väl aldrig bra att ta ut en massa negativa saker i förskott innan det ens har hänt? Sanningen är väl ändå att det kan finnas fördelar med att alla inblandade parter hamnar på ett och samma ställe och träffar varandra för att diskutera nuläget och hur man ska gå vidare med rehabiliteringen. Jag förstår absolut att man kan känna en oro inför ett sådant här möte, men det är väl knappast fakta att det måste vara en negativ upplevelse?
Jag pratar inte om fakta, jag pratar om hur det känns. Och att Magiana känner sig orolig förstår jag. Det gör man lätt i den situationen. Och man är inte det minsta hjälpt av "nämen, nu ska du väl inte vara så neggo, det låter ju jättebra att ni får träffas allihop!"
Just när det gäller FK-hantering så finns det dessutom jättemånga som känner sig jättesmå eftersom de känner att FK faktiskt i princip har deras liv i sina händer. Det kan man respektera.
 
Jag pratar inte om fakta, jag pratar om hur det känns. Och att Magiana känner sig orolig förstår jag. Det gör man lätt i den situationen. Och man är inte det minsta hjälpt av "nämen, nu ska du väl inte vara så neggo, det låter ju jättebra att ni får träffas allihop!"
Just när det gäller FK-hantering så finns det dessutom jättemånga som känner sig jättesmå eftersom de känner att FK faktiskt i princip har deras liv i sina händer. Det kan man respektera.
Jag blir fortfarande nervös när det årliga beskedet från FK dyker upp. Är livrädd att jag inte ska få fortsatt sjukersättning eller att den sänks.
 
Det kom ett brev från FK idag. De vill ha ett avstämningsmöte där de vill träffa mig, läkaren och min arbetsgivare. Den sistnämnda får väl kanske delta via Skype? Jag måste fråga om det. Det är ju trots allt 23-24 mil för AG att åka enkel väg till mötet.

De punkter de säger att de vill prata om på mötet är egentligen redan besvarade på en blankett som AG fyllt i samt att det står i de läkarintyg som skrivits. Så jag har lite svårt att se poängen med mötet och känner att det mest rör sig om en piska.

Jag ser liksom framför mig hur jag säger att jag kan försöka jobba mer och att det sedan slutar med att jag kämpar för att klara mina arbetsuppgifter, på samma sätt som jag försökte få det att fungera före sjukskrivningen. Misslyckas jag så lär jag antagligen se det som att jag är usel och lat. Arbetsuppgifterna går ju inte att ändra på och det finns inga fler anpassningar att göra.

Jag gör vad jag kan för att må bättre. Jag går en promenad om dagen men missar ibland när jag t.ex. går till psykologen. Tempot på promenaderna har i alla fall gått upp senaste veckan. Sen gör jag yoga så ofta jag kan, vanligen en gång om dagen, men det har hänt några gånger nu att det blivit 2 gånger om dagen. Jag försöker äta vettigt men lyckas kanske inte hela vägen. Jag tar MiviTotal, ett multivitamintillskott. Jag funderar på om jag behöver tillskott av omega-3. Just nu äter jag i alla fall mycket lax. Kanske behövs något annat tillskott också? Jag rider 1 gång i veckan sedan en månad tillbaka och kan nog gå upp i 2 gånger per vecka snart. Jag försöker se till att jag sover bra. I natt (när jag inte kunde sova *sic*) så bläddrade jag i medborgarskolans kursutbud. Där fastnade jag lite för danskurserna. Jag har aldrig gått på danskurs, men det kanske skulle vara något?

Jag behöver ju hitta lusten och viljan att göra saker, hitta anledningar till att gå upp på morgonen. Jag behöver få ordning på de destruktiva tankarna som drar ner mig. Och så behöver jag få hjärnan att samarbeta igen. Dessutom behöver jag hitta sätt att förhålla mig till mig själv, mitt liv, min omgivning och det jag gör.

Att mitt i det här ha FKs blåslampa i röven känns inget vidare. De ser mig ju bara som en belastning och en "produktionsenhet" som kostar pengar.

Jag funderar själv hur jag ska komma vidare. Vad klarar jag, vilka möjligheter har jag och vad vill jag? De är frågor som inte är helt enkla att svara på. Jag funderar på någon typ av studier. Jag har också tänkt tanken att jag kanske borde flytta tillbaka till Stockholm (hu så dyrt och vad gör man där?). Borde jag hyra ut huset och bo i husvagn? Eller hyra ut huset, be om tjänstledigt och dra utomlands och volontärjobba ett tag?

Jag har varit med på ett sådant möte eftersom den sjukskrivne inte ville gå ensam. Det var dock mycket senare i hens sjukskrivning jämfört med dig. Hen tyckte det var bra att kunna förklara sjukdomsbilden och dess konsekvenser tydligare för FKs representant än vad som kanske går att göra skriftligt. I övrigt vet jag inte om mötet gav något precis, men varken jag eller hen upplevde det som en piska i alla fall, även om hen uppfattade det så när kallelsen kom. Så inte en complete waste of time, men kanske inte heller direkt revolutionerande, kan man väl sammanfatta det med. :)
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok En tillfällig flytt till Skåne hägrar. Tänkte att det skulle vara lagom att flytta till hösten. Men hur göra man? Jag vill ju inte sälja...
Svar
19
· Visningar
1 766
Senast: Eurydome
·
  • Artikel
Dagbok Den här sommaren hade jag tänkt att jag skulle reparera mitt sparkonto som sjunkit med 30000 under vintern som var då jag gått på...
Svar
15
· Visningar
2 402
Senast: Gunnar
·
  • Artikel
Dagbok Jag kände mig så jävla pepp på att få sätta tänderna i husrestaurering och trädgårdsomvandling inkl odling så att jag nästan dreglade...
Svar
1
· Visningar
1 171
Senast: skiesabove
·
  • Artikel
Dagbok När jag bestämde mig för att skilja mig så lovade jag mig själv att jag INTE ska låta det faktum att jag lever ensam begränsa mig på...
Svar
13
· Visningar
1 888
Senast: Görel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp