Orolig

Det kom ett brev från FK idag. De vill ha ett avstämningsmöte där de vill träffa mig, läkaren och min arbetsgivare. Den sistnämnda får väl kanske delta via Skype? Jag måste fråga om det. Det är ju trots allt 23-24 mil för AG att åka enkel väg till mötet.

De punkter de säger att de vill prata om på mötet är egentligen redan besvarade på en blankett som AG fyllt i samt att det står i de läkarintyg som skrivits. Så jag har lite svårt att se poängen med mötet och känner att det mest rör sig om en piska.

Jag ser liksom framför mig hur jag säger att jag kan försöka jobba mer och att det sedan slutar med att jag kämpar för att klara mina arbetsuppgifter, på samma sätt som jag försökte få det att fungera före sjukskrivningen. Misslyckas jag så lär jag antagligen se det som att jag är usel och lat. Arbetsuppgifterna går ju inte att ändra på och det finns inga fler anpassningar att göra.

Jag gör vad jag kan för att må bättre. Jag går en promenad om dagen men missar ibland när jag t.ex. går till psykologen. Tempot på promenaderna har i alla fall gått upp senaste veckan. Sen gör jag yoga så ofta jag kan, vanligen en gång om dagen, men det har hänt några gånger nu att det blivit 2 gånger om dagen. Jag försöker äta vettigt men lyckas kanske inte hela vägen. Jag tar MiviTotal, ett multivitamintillskott. Jag funderar på om jag behöver tillskott av omega-3. Just nu äter jag i alla fall mycket lax. Kanske behövs något annat tillskott också? Jag rider 1 gång i veckan sedan en månad tillbaka och kan nog gå upp i 2 gånger per vecka snart. Jag försöker se till att jag sover bra. I natt (när jag inte kunde sova *sic*) så bläddrade jag i medborgarskolans kursutbud. Där fastnade jag lite för danskurserna. Jag har aldrig gått på danskurs, men det kanske skulle vara något?

Jag behöver ju hitta lusten och viljan att göra saker, hitta anledningar till att gå upp på morgonen. Jag behöver få ordning på de destruktiva tankarna som drar ner mig. Och så behöver jag få hjärnan att samarbeta igen. Dessutom behöver jag hitta sätt att förhålla mig till mig själv, mitt liv, min omgivning och det jag gör.

Att mitt i det här ha FKs blåslampa i röven känns inget vidare. De ser mig ju bara som en belastning och en "produktionsenhet" som kostar pengar.

Jag funderar själv hur jag ska komma vidare. Vad klarar jag, vilka möjligheter har jag och vad vill jag? De är frågor som inte är helt enkla att svara på. Jag funderar på någon typ av studier. Jag har också tänkt tanken att jag kanske borde flytta tillbaka till Stockholm (hu så dyrt och vad gör man där?). Borde jag hyra ut huset och bo i husvagn? Eller hyra ut huset, be om tjänstledigt och dra utomlands och volontärjobba ett tag?

 

[Magiana]

Jag har varit med på ett sådant möte eftersom den sjukskrivne inte ville gå ensam. Det var dock mycket senare i hens sjukskrivning jämfört med dig. Hen tyckte det var bra att kunna förklara sjukdomsbilden och dess konsekvenser tydligare för FKs representant än vad som kanske går att göra skriftligt. I övrigt vet jag inte om mötet gav något precis, men varken jag eller hen upplevde det som en piska i alla fall, även om hen uppfattade det så när kallelsen kom. Så inte en complete waste of time, men kanske inte heller direkt revolutionerande, kan man väl sammanfatta det med.

Jag tycker det känns svårt att förklara sjukdomsbilden eftersom jag inte riktigt har accepterat den. Depressionen är ju tydlig men nu höjdes min medicindos till max för 2 veckor sedan. Hur kvarvarande symptom påverkar arbetsförmågan vet jag inte hur jag ska förklara. Utmattningen tänker jag att den nog egentligen inte finns och att jag borde bara skärpa till mig. Testet som läkaren gjorde när han ställde diagnosen, motsa dock detta och bevisade att jag inte är skarp i huvudet. Det där märker jag inte själv förrän jag gör fel i jobbet. Det var just den stora mängden fel jag gjorde i jobbet som fick mig att misstänka utmattning. (Logiken mellan vad som är och vad jag tycker om det hela, matchar inte.) Hur pass skärpt jag är i dagsläget kan jag inte säga.

Vet inet om det redan varit uppe för diskussion men jag tänkte på dig @Magiana när jag läste den här artikeln. http://www.gp.se/livsstil/hälsa/det-är-som-att-vara-fånge-i-sin-egen-kropp-1.4290596

Men inte är Magiana i närheten av ME? Där tror jag du är fel ute. Hon är ju diagnostiserad med depression/utmattningsdepression, minns inte vilket, och med dem följer trötthet. Dock inte samma fatigue som ME-sjuka brukar beskriva.

Nej, jag känner inte igen mig i den diagnosen.

Den diagnos jag har är utmattningsdepression och den tror jag är korrekt.

 

[Carand]

@mandalaki och @Magiana ok, bara tänkte om det kunde vara till någon hjälp..=)

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker det känns svårt att förklara sjukdomsbilden eftersom jag inte riktigt har accepterat den. Depressionen är ju tydlig men nu höjdes min medicindos till max för 2 veckor sedan. Hur kvarvarande symptom påverkar arbetsförmågan vet jag inte hur jag ska förklara. Utmattningen tänker jag att den nog egentligen inte finns och att jag borde bara skärpa till mig. Testet som läkaren gjorde när han ställde diagnosen, motsa dock detta och bevisade att jag inte är skarp i huvudet. Det där märker jag inte själv förrän jag gör fel i jobbet. Det var just den stora mängden fel jag gjorde i jobbet som fick mig att misstänka utmattning. (Logiken mellan vad som är och vad jag tycker om det hela, matchar inte.) Hur pass skärpt jag är i dagsläget kan jag inte säga.




Nej, jag känner inte igen mig i den diagnosen.

Den diagnos jag har är utmattningsdepression och den tror jag är korrekt.

Tanken med att läkare är med brukar vara just att hen ska kunna beskriva diagnosen, symptom, medicinering och allt sånt som hen är expert på. Sen är det förstås bra om du också kan beskriva men... vid en sådan diagnos som du har så tycker jag inte det är konstigt om du inte kan förklara eller sätta ord på saker. Och just då är det bra om det finns med en läkare som man har förtroende för.

 

[Magiana]

Tanken med att läkare är med brukar vara just att hen ska kunna beskriva diagnosen, symptom, medicinering och allt sånt som hen är expert på. Sen är det förstås bra om du också kan beskriva men... vid en sådan diagnos som du har så tycker jag inte det är konstigt om du inte kan förklara eller sätta ord på saker. Och just då är det bra om det finns med en läkare som man har förtroende för.

Det där med förtroendebiten för läkarna (för det är flera olika jag har träffat) är inte så etablerad. Det är bara en läkare som jag fick stort förtroende för på en gång, men han är pensionär och jobbar inte längre. När jag träffade honom hade han hoppat in och jobbade tillfälligt.