Pappastöd

[sahaga]

Det kanske blir fler trådar då det här är en droppe i en bägare..

Jag tycker inte att pappan till vårt barn som nu är 2 år fungerar. Men jag är osäker på vad som är rätt att göra? Eller om min känsla är helt överdriven? Pappa och barn har i alla fall knutit an till varandra på ett kärleksfullt sätt, vilket jag är glad för och verkligen uppskattar.

Själv är jag är slut, ledbruten och vågar inte ta det där snacket då det leder till att jag bara bryts ner ännu mer. (Jag måste isf be om ursäkt och ta på mig "skulden" för vad jag sagt, då minsta felskiftning i vad jag säger eller hur jag säger det gör pappan djupt sårad och kränkt.) Jag måste linda in allt, men inte ens det är jag bra på. Jag lyckas ändå såra honom.

Två ggr har jag fått sova 8 timmar sedan början av december. Annars är nätterna oftast 6-6,5 timmar. Någon gång har jag sovit igen lite på dagsvilan på helgen. Jag jobbar 85-90%. Jag har ledvärk som kommer och går. Jag har aldrig någonsin egentid, utom när jag jobbar. Efter en helg/ledighet är min kropp helt slut.

För att ta några exempel..
Pappan äter, med sporadiska undantag, inga måltider med oss. Ibland kommer han till bordet och sitter med, men det blir "kaos". Pappan sitter och leker med barnet, inte lite småbus, utan med livlig/hög röst och fullt fokus på lek. Att få i barnet av maten existerar i huvudsak inte. (Jag försöker då oftast styra in barnet på maten som att ta maten på skeden osv, och samtidigt få pappan att ta det lite lugnare.)

Idag fick jag skäll för att jag "gjort miner" och "rullat med ögonen" när han satt med vid bordet. Sen förklarade han för mig att anledningen till att han gör så vid bordet är för att få barnet att äta då hen blir ofokuserad vid slutet av måltiden. Jag svarade att det var stressande med leken vid bordet, att jag ville att vi skulle ha lugn och föreslog att man kan fokusera på maten. Det var dock fel, för han menar att hans sätt fungerar jättebra för honom.
Vi har haft besök på middag som reagerat på den dåliga matron för barnet också. Annars sitter pappan aldrig bredvid barnet om vi har middagsgäster, och då fungerar det jättebra för då pratar pappan med gästerna istället.

Pappan är kärleksfull och beskyddande mot barnet. Det är det ingen tvekan om, men han har börjat "uppfostra" barnet. Lite på samma sätt som man säger till en hund med ett hårt Nej!. Men sen fortsätter han förmana barnet ända tills hen börjar gråta. Och lite till.

Häromdagen jämförde han det med att hen kan börja gråta när jag lyfter upp henom för att gå iväg och natta. Jag svarade att man kan säga ett mjukt Nej och sedan förklara pedagogiskt om man tycker barnet gör något som man inte vill. Då förklarade han för mig som om jag är dum i huvudet att en så ung som en 2-åring inte förstår någon pedagogisk förklaring. Gång på gång tryckte han på att det är inget fel om barnet börjar gråta och att man måste vara konsekvent.

För mig känns det så in i hjärtat fel... Att mitt barn gråter och protesterar kan hända, ibland måste man gå hem från förskolan fast man inte vill, men att förmana ett barn tills det börjar gråta och försöker ta till alla medel hen känner till för att trösta med plåster, medicin, klappa och förmaningarna/"du gjorde illa pappa" tar inte slut . Det skär mitt hjärta i bitar - och ja, jag försöker aktivt avstyra dessa händelser.

Jag har föreslagit pappan att vi ska gå på familjerådgivning, men han vill inte. Jag har avverkat två psykologer (som pappan inte vet något om), men de har inte kunnat hjälpa mig. Det är pappan som behöver komma dit. Jag har skrivit ett brev till honom som han vägrar besvara på något sätt, då han föredrar att prata. De tillfällen som vi har börjat prata så har han avstyrt pratet med någon anledning och sedan vid andra tillfällen anklaga mig för att inte vi inte pratat.

Jag har försökt prata med BVC, men eftersom både pappan och sköterskan är negativa till amning så vill jag inte gå vidare där. Pappan anser att jag är superäcklig och konstig som fortfarande ammar. Han använder även amningen som argument till att inte natta eller vissa andra saker runt barnet. Ni kan nog räkna ut hur jämställdheten ser ut hemma hos oss... Mina föräldrar var förträffliga i det om man jämför.

Så nu står vi här. Pappan kommer finnas med i barnets liv oavsett hur det blir med oss. Vissa saker blir "lättare" för att barnet blir större och mer självgående, men andra problem kommer komma upp. Pappan är "snäll", men är samtidigt övertygad om sin egen förträfflighet på alla plan. Det gör att han kan prioritera sig själv framför sitt barn, utan att fatta det. Han tror att han är precis tvärtom. Samtidigt är han skör, nedstämd, osäker och lättsårad. Praktiskt runt barnet har det blivit lite bättre under tid. Det är förstås bra.

Hur gör jag nu? Långsiktligt för barnets relation med sin pappa?

 

[Gimlan]

Inser du att pappan är hemsk mot dig?

 

[SaraXX]

Du har inte ansvar för pappans relation med sitt barn. Gör det som du tror är bäst för dig, och fortsätt ta hand om barnet, så får han ta ansvar för sin del.
Med fördel i varsitt boende skulle jag säga efter vad det låter som.

 

[Badger]

Det kanske blir fler trådar då det här är en droppe i en bägare..

Jag tycker inte att pappan till vårt barn som nu är 2 år fungerar. Men jag är osäker på vad som är rätt att göra? Eller om min känsla är helt överdriven? Pappa och barn har i alla fall knutit an till varandra på ett kärleksfullt sätt, vilket jag är glad för och verkligen uppskattar.

Jag är osäker på vad säga om det du skriver i detaljerna. Men en pappa ska ju vara en hel förälder och ta hälften av föräldraskapet som delas lika mellan två föräldrar.

(Och för att hålla med @SaraXX . Och det innebär ju också att i viss mån så är båda föräldrarnas åsikter om uppfostran lika värda. Fast den tanken är ju baserad på att båda har någotsånär rimliga åsikter om uppfostran.)

 

[Pudlan]

Det kanske blir fler trådar då det här är en droppe i en bägare..

Jag tycker inte att pappan till vårt barn som nu är 2 år fungerar. Men jag är osäker på vad som är rätt att göra? Eller om min känsla är helt överdriven? Pappa och barn har i alla fall knutit an till varandra på ett kärleksfullt sätt, vilket jag är glad för och verkligen uppskattar.

Själv är jag är slut, ledbruten och vågar inte ta det där snacket då det leder till att jag bara bryts ner ännu mer. (Jag måste isf be om ursäkt och ta på mig "skulden" för vad jag sagt, då minsta felskiftning i vad jag säger eller hur jag säger det gör pappan djupt sårad och kränkt.) Jag måste linda in allt, men inte ens det är jag bra på. Jag lyckas ändå såra honom.

Två ggr har jag fått sova 8 timmar sedan början av december. Annars är nätterna oftast 6-6,5 timmar. Någon gång har jag sovit igen lite på dagsvilan på helgen. Jag jobbar 85-90%. Jag har ledvärk som kommer och går. Jag har aldrig någonsin egentid, utom när jag jobbar. Efter en helg/ledighet är min kropp helt slut.

För att ta några exempel..
Pappan äter, med sporadiska undantag, inga måltider med oss. Ibland kommer han till bordet och sitter med, men det blir "kaos". Pappan sitter och leker med barnet, inte lite småbus, utan med livlig/hög röst och fullt fokus på lek. Att få i barnet av maten existerar i huvudsak inte. (Jag försöker då oftast styra in barnet på maten som att ta maten på skeden osv, och samtidigt få pappan att ta det lite lugnare.)

Idag fick jag skäll för att jag "gjort miner" och "rullat med ögonen" när han satt med vid bordet. Sen förklarade han för mig att anledningen till att han gör så vid bordet är för att få barnet att äta då hen blir ofokuserad vid slutet av måltiden. Jag svarade att det var stressande med leken vid bordet, att jag ville att vi skulle ha lugn och föreslog att man kan fokusera på maten. Det var dock fel, för han menar att hans sätt fungerar jättebra för honom.
Vi har haft besök på middag som reagerat på den dåliga matron för barnet också. Annars sitter pappan aldrig bredvid barnet om vi har middagsgäster, och då fungerar det jättebra för då pratar pappan med gästerna istället.

Pappan är kärleksfull och beskyddande mot barnet. Det är det ingen tvekan om, men han har börjat "uppfostra" barnet. Lite på samma sätt som man säger till en hund med ett hårt Nej!. Men sen fortsätter han förmana barnet ända tills hen börjar gråta. Och lite till.

Häromdagen jämförde han det med att hen kan börja gråta när jag lyfter upp henom för att gå iväg och natta. Jag svarade att man kan säga ett mjukt Nej och sedan förklara pedagogiskt om man tycker barnet gör något som man inte vill. Då förklarade han för mig som om jag är dum i huvudet att en så ung som en 2-åring inte förstår någon pedagogisk förklaring. Gång på gång tryckte han på att det är inget fel om barnet börjar gråta och att man måste vara konsekvent.

För mig känns det så in i hjärtat fel... Att mitt barn gråter och protesterar kan hända, ibland måste man gå hem från förskolan fast man inte vill, men att förmana ett barn tills det börjar gråta och försöker ta till alla medel hen känner till för att trösta med plåster, medicin, klappa och förmaningarna/"du gjorde illa pappa" tar inte slut . Det skär mitt hjärta i bitar - och ja, jag försöker aktivt avstyra dessa händelser.

Jag har föreslagit pappan att vi ska gå på familjerådgivning, men han vill inte. Jag har avverkat två psykologer (som pappan inte vet något om), men de har inte kunnat hjälpa mig. Det är pappan som behöver komma dit. Jag har skrivit ett brev till honom som han vägrar besvara på något sätt, då han föredrar att prata. De tillfällen som vi har börjat prata så har han avstyrt pratet med någon anledning och sedan vid andra tillfällen anklaga mig för att inte vi inte pratat.

Jag har försökt prata med BVC, men eftersom både pappan och sköterskan är negativa till amning så vill jag inte gå vidare där. Pappan anser att jag är superäcklig och konstig som fortfarande ammar. Han använder även amningen som argument till att inte natta eller vissa andra saker runt barnet. Ni kan nog räkna ut hur jämställdheten ser ut hemma hos oss... Mina föräldrar var förträffliga i det om man jämför.

Så nu står vi här. Pappan kommer finnas med i barnets liv oavsett hur det blir med oss. Vissa saker blir "lättare" för att barnet blir större och mer självgående, men andra problem kommer komma upp. Pappan är "snäll", men är samtidigt övertygad om sin egen förträfflighet på alla plan. Det gör att han kan prioritera sig själv framför sitt barn, utan att fatta det. Han tror att han är precis tvärtom. Samtidigt är han skör, nedstämd, osäker och lättsårad. Praktiskt runt barnet har det blivit lite bättre under tid. Det är förstås bra.

Hur gör jag nu? Långsiktligt för barnets relation med sin pappa?

Dum fråga från mig: varför bor ni i hop över huvudtaget?

 

[Rhinos]

Du verkar ha en oerhört besvärlig situation och pappan låter, enligt din beskrivning, inte så mycket som en pappa utan mer en lekkamrat. Om jag tolkar dig rätt så tar han inte särskilt mycket ansvar för det praktiskt runt barnet?

Jag reagerade dock på nedanstående i din text (har klippt lite i den):

För att ta några exempel..
Pappan äter, med sporadiska undantag, inga måltider med oss. Ibland kommer han till bordet och sitter med, men det blir "kaos". Pappan sitter och leker med barnet, inte lite småbus, utan med livlig/hög röst och fullt fokus på lek. Att få i barnet av maten existerar i huvudsak inte. (Jag försöker då oftast styra in barnet på maten som att ta maten på skeden osv, och samtidigt få pappan att ta det lite lugnare.)

Har jag tolkat det rätt om det är så att pappan matar barnet i ditt exempel? Jag förstår att du vill ha lugnt vid middagsbordet, men om pappan tycker att det fungerar att mata barnet samtidigt som han leker med det så är det hans sätt att få i barnet mat. Du får nog släppa det och acceptera att det är hans metod, trots att det blir stökigt runt omkring.

Häromdagen jämförde han det med att hen kan börja gråta när jag lyfter upp henom för att gå iväg och natta. Jag svarade att man kan säga ett mjukt Nej och sedan förklara pedagogiskt om man tycker barnet gör något som man inte vill. Då förklarade han för mig som om jag är dum i huvudet att en så ung som en 2-åring inte förstår någon pedagogisk förklaring. Gång på gång tryckte han på att det är inget fel om barnet börjar gråta och att man måste vara konsekvent.

Här låter pappan oerhört osympatisk, och jag vet inte riktigt hur hård han är mot barnet, men generellt sett så behöver inte grundtanken vara fel. Jag upplever själv att det fungerar bäst att säga ett tydligt och bestämt NEJ till sonen utan att förklara så mycket runt omkring. Han är för liten för att förstå innebörden. Att ett barn gråter behöver inte heller vara fel - det är deras sätt att protestera eller visa känslor. Vår son gråter ibland när vi säger nej, och då är det så. Han får gråta av sig och sedan är det bra. Vi finns givetvis där och tröstar när han är mottaglig för det.


Du måste fråga dig själv om du vill leva med denna man. Har ni pratat om hur ni ser på barnuppfostran och hur ni rent praktiskt ska kunna lösa det för att göra båda nöjda?

 

[sahaga]

Du verkar ha en oerhört besvärlig situation och pappan låter, enligt din beskrivning, inte så mycket som en pappa utan mer en lekkamrat. Om jag tolkar dig rätt så tar han inte särskilt mycket ansvar för det praktiskt runt barnet?

Jag reagerade dock på nedanstående i din text (har klippt lite i den):


Har jag tolkat det rätt om det är så att pappan matar barnet i ditt exempel? Jag förstår att du vill ha lugnt vid middagsbordet, men om pappan tycker att det fungerar att mata barnet samtidigt som han leker med det så är det hans sätt att få i barnet mat. Du får nog släppa det och acceptera att det är hans metod, trots att det blir stökigt runt omkring.

Här låter pappan oerhört osympatisk, och jag vet inte riktigt hur hård han är mot barnet, men generellt sett så behöver inte grundtanken vara fel. Jag upplever själv att det fungerar bäst att säga ett tydligt och bestämt NEJ till sonen utan att förklara så mycket runt omkring. Han är för liten för att förstå innebörden. Att ett barn gråter behöver inte heller vara fel - det är deras sätt att protestera eller visa känslor. Vår son gråter ibland när vi säger nej, och då är det så. Han får gråta av sig och sedan är det bra. Vi finns givetvis där och tröstar när han är mottaglig för det.


Du måste fråga dig själv om du vill leva med denna man. Har ni pratat om hur ni ser på barnuppfostran och hur ni rent praktiskt ska kunna lösa det för att göra båda nöjda?

Tack för svar! Jag ska försöka förtydliga lite. Jag funderade innan om jag skulle skriva exempel eller mer generellt, då det är så mycket som inte riktigt fungerar. Svårt att få ihop allt.

Pappan matar över huvud taget inte barnet. Han gör inte ett enda försök i att ge barnet en paus att själv ta mat på skeden. Det kan ibland vara så att barnet och jag redan sitter till bords och äter och pappan kommer på någonstans mitt i måltiden att han också vill sitta med (men inte äta). Det är som om han inte greppar att han bara kan sitta ner och låta barnet fortsätta äta, man pratar lite, kanske busar lite osv. Istället börjar pappan skoja till det med roliga lekar som bara fortsätter i olika varianter efter varandra. Det finns inget utrymme kvar att äta på. Pappan vill själv inte äta med oss för det blir så stressigt för honom med barnet.

Jag håller med dig om att det kan vara ok med ett hårt Nej. Jag gör det själv ibland, särskilt när jag känner mig lite trött eller det är något som händer akut. Men det pappan gör är att fortsätta med "bestraffningen" alldeles för länge. Han godtar inte barnets försök till att "trösta pappa". Barnet har gjort fel och pappan "får lida" för det och det upprepas gång på gång.
Barnet försöker ge plåster. Godtas inte. Barnet försöker ge medicin. Godtas inte. Barnet gråter. Försöker med plåster igen. Godtas inte. Barnet försöker gråtandes klappa. Godtas inte. Och så vidare. Sen efter en stund godtas det med att klappa.
Jag försöker (om jag kan i stunden) ge en förklaring som "Nej, klättra inte där. Du kan trilla ner och då är jag rädd att du slår dig". Det funkar inte alltid förstås, det är fortfarande ett litet barn, men jag tror det kan vara på sikt värt att försöka förklara (utifrån ålder) varför det blev så här/ett nej nu.

 

[Korekatten]

Jag tänker att ni är En familj och att ni måste komma fram till hur ni vill ha det hemma. För mig personligen vore det oacceptabelt om min man betedde sig som du skriver att din sambo gör, dels att inte vilja äta tillsammans, lämna över nattningar och att interagera med barnet på det sättet vid konflikt.
Men du måste först ställa dig frågan vad Du tycker är ok, hur du vill ha det, hur du ser på en familj. Och sen kommunicera detta till sambon. Försöka hitta en lösning tillsammans. Vill han inte prata, komma fram till något tillsammans måste du ställa dig frågan om du vill vara familj med någon som inte vill lösa/samtala om era problem.
Personligen hade jag inte velat det.

 

[Hyacinth]

Tack för svar! Jag ska försöka förtydliga lite. Jag funderade innan om jag skulle skriva exempel eller mer generellt, då det är så mycket som inte riktigt fungerar. Svårt att få ihop allt.

Pappan matar över huvud taget inte barnet. Han gör inte ett enda försök i att ge barnet en paus att själv ta mat på skeden. Det kan ibland vara så att barnet och jag redan sitter till bords och äter och pappan kommer på någonstans mitt i måltiden att han också vill sitta med (men inte äta). Det är som om han inte greppar att han bara kan sitta ner och låta barnet fortsätta äta, man pratar lite, kanske busar lite osv. Istället börjar pappan skoja till det med roliga lekar som bara fortsätter i olika varianter efter varandra. Det finns inget utrymme kvar att äta på. Pappan vill själv inte äta med oss för det blir så stressigt för honom med barnet.

Jag håller med dig om att det kan vara ok med ett hårt Nej. Jag gör det själv ibland, särskilt när jag känner mig lite trött eller det är något som händer akut. Men det pappan gör är att fortsätta med "bestraffningen" alldeles för länge. Han godtar inte barnets försök till att "trösta pappa". Barnet har gjort fel och pappan "får lida" för det och det upprepas gång på gång.
Barnet försöker ge plåster. Godtas inte. Barnet försöker ge medicin. Godtas inte. Barnet gråter. Försöker med plåster igen. Godtas inte. Barnet försöker gråtandes klappa. Godtas inte. Och så vidare. Sen efter en stund godtas det med att klappa.
Jag försöker (om jag kan i stunden) ge en förklaring som "Nej, klättra inte där. Du kan trilla ner och då är jag rädd att du slår dig". Det funkar inte alltid förstås, det är fortfarande ett litet barn, men jag tror det kan vara på sikt värt att försöka förklara (utifrån ålder) varför det blev så här/ett nej nu.

Gud så gräsligt!

 

[Gimlan]

Tack för svar! Jag ska försöka förtydliga lite. Jag funderade innan om jag skulle skriva exempel eller mer generellt, då det är så mycket som inte riktigt fungerar. Svårt att få ihop allt.

Pappan matar över huvud taget inte barnet. Han gör inte ett enda försök i att ge barnet en paus att själv ta mat på skeden. Det kan ibland vara så att barnet och jag redan sitter till bords och äter och pappan kommer på någonstans mitt i måltiden att han också vill sitta med (men inte äta). Det är som om han inte greppar att han bara kan sitta ner och låta barnet fortsätta äta, man pratar lite, kanske busar lite osv. Istället börjar pappan skoja till det med roliga lekar som bara fortsätter i olika varianter efter varandra. Det finns inget utrymme kvar att äta på. Pappan vill själv inte äta med oss för det blir så stressigt för honom med barnet.

Jag håller med dig om att det kan vara ok med ett hårt Nej. Jag gör det själv ibland, särskilt när jag känner mig lite trött eller det är något som händer akut. Men det pappan gör är att fortsätta med "bestraffningen" alldeles för länge. Han godtar inte barnets försök till att "trösta pappa". Barnet har gjort fel och pappan "får lida" för det och det upprepas gång på gång.
Barnet försöker ge plåster. Godtas inte. Barnet försöker ge medicin. Godtas inte. Barnet gråter. Försöker med plåster igen. Godtas inte. Barnet försöker gråtandes klappa. Godtas inte. Och så vidare. Sen efter en stund godtas det med att klappa.
Jag försöker (om jag kan i stunden) ge en förklaring som "Nej, klättra inte där. Du kan trilla ner och då är jag rädd att du slår dig". Det funkar inte alltid förstås, det är fortfarande ett litet barn, men jag tror det kan vara på sikt värt att försöka förklara (utifrån ålder) varför det blev så här/ett nej nu.

Men är han på riktigt?? Vilket hemskt sätt att straffa ett litet barn! Och inte äta mer er för att det blir för stressigt? Ungen är ju lika mycket hans.

 

[Rhinos]

Tack för svar! Jag ska försöka förtydliga lite. Jag funderade innan om jag skulle skriva exempel eller mer generellt, då det är så mycket som inte riktigt fungerar. Svårt att få ihop allt.

Pappan matar över huvud taget inte barnet. Han gör inte ett enda försök i att ge barnet en paus att själv ta mat på skeden. Det kan ibland vara så att barnet och jag redan sitter till bords och äter och pappan kommer på någonstans mitt i måltiden att han också vill sitta med (men inte äta). Det är som om han inte greppar att han bara kan sitta ner och låta barnet fortsätta äta, man pratar lite, kanske busar lite osv. Istället börjar pappan skoja till det med roliga lekar som bara fortsätter i olika varianter efter varandra. Det finns inget utrymme kvar att äta på. Pappan vill själv inte äta med oss för det blir så stressigt för honom med barnet.

Jag håller med dig om att det kan vara ok med ett hårt Nej. Jag gör det själv ibland, särskilt när jag känner mig lite trött eller det är något som händer akut. Men det pappan gör är att fortsätta med "bestraffningen" alldeles för länge. Han godtar inte barnets försök till att "trösta pappa". Barnet har gjort fel och pappan "får lida" för det och det upprepas gång på gång.
Barnet försöker ge plåster. Godtas inte. Barnet försöker ge medicin. Godtas inte. Barnet gråter. Försöker med plåster igen. Godtas inte. Barnet försöker gråtandes klappa. Godtas inte. Och så vidare. Sen efter en stund godtas det med att klappa.
Jag försöker (om jag kan i stunden) ge en förklaring som "Nej, klättra inte där. Du kan trilla ner och då är jag rädd att du slår dig". Det funkar inte alltid förstås, det är fortfarande ett litet barn, men jag tror det kan vara på sikt värt att försöka förklara (utifrån ålder) varför det blev så här/ett nej nu.

Tack för den lite mer utförliga beskrivningen.

Jag blir uppriktigt ledsen när jag läser hur ni har det. Sättet han straffar sitt barn på är fullkomligt vidrigt. Jag förstår att du inte tycker det är ok. Att han dessutom tycker att du är superäcklig för att du ammar är oerhört respektlöst.

Tycker du själv att det finns något att bygga på i relationen (du behöver inte svara här i tråden, men det är vårt att fundera på)?

 

[Lo_]

Tack för svar! Jag ska försöka förtydliga lite. Jag funderade innan om jag skulle skriva exempel eller mer generellt, då det är så mycket som inte riktigt fungerar. Svårt att få ihop allt.

Pappan matar över huvud taget inte barnet. Han gör inte ett enda försök i att ge barnet en paus att själv ta mat på skeden. Det kan ibland vara så att barnet och jag redan sitter till bords och äter och pappan kommer på någonstans mitt i måltiden att han också vill sitta med (men inte äta). Det är som om han inte greppar att han bara kan sitta ner och låta barnet fortsätta äta, man pratar lite, kanske busar lite osv. Istället börjar pappan skoja till det med roliga lekar som bara fortsätter i olika varianter efter varandra. Det finns inget utrymme kvar att äta på. Pappan vill själv inte äta med oss för det blir så stressigt för honom med barnet.

Jag håller med dig om att det kan vara ok med ett hårt Nej. Jag gör det själv ibland, särskilt när jag känner mig lite trött eller det är något som händer akut. Men det pappan gör är att fortsätta med "bestraffningen" alldeles för länge. Han godtar inte barnets försök till att "trösta pappa". Barnet har gjort fel och pappan "får lida" för det och det upprepas gång på gång.
Barnet försöker ge plåster. Godtas inte. Barnet försöker ge medicin. Godtas inte. Barnet gråter. Försöker med plåster igen. Godtas inte. Barnet försöker gråtandes klappa. Godtas inte. Och så vidare. Sen efter en stund godtas det med att klappa.
Jag försöker (om jag kan i stunden) ge en förklaring som "Nej, klättra inte där. Du kan trilla ner och då är jag rädd att du slår dig". Det funkar inte alltid förstås, det är fortfarande ett litet barn, men jag tror det kan vara på sikt värt att försöka förklara (utifrån ålder) varför det blev så här/ett nej nu.

Det låter vidrigt att behandla ett litet barn så, kan du gå in och handgripligen lyfta bort barnet ur den och liknande situationer? Det skär i hjärtat att bara läsa om det.

Vad är planen för er? Det låter som ni behöver hjälp utifrån med hans föräldraskap, och kanske även med er relation?

 

[KattenKorven]

Tack för svar! Jag ska försöka förtydliga lite. Jag funderade innan om jag skulle skriva exempel eller mer generellt, då det är så mycket som inte riktigt fungerar. Svårt att få ihop allt.

Pappan matar över huvud taget inte barnet. Han gör inte ett enda försök i att ge barnet en paus att själv ta mat på skeden. Det kan ibland vara så att barnet och jag redan sitter till bords och äter och pappan kommer på någonstans mitt i måltiden att han också vill sitta med (men inte äta). Det är som om han inte greppar att han bara kan sitta ner och låta barnet fortsätta äta, man pratar lite, kanske busar lite osv. Istället börjar pappan skoja till det med roliga lekar som bara fortsätter i olika varianter efter varandra. Det finns inget utrymme kvar att äta på. Pappan vill själv inte äta med oss för det blir så stressigt för honom med barnet.

Jag håller med dig om att det kan vara ok med ett hårt Nej. Jag gör det själv ibland, särskilt när jag känner mig lite trött eller det är något som händer akut. Men det pappan gör är att fortsätta med "bestraffningen" alldeles för länge. Han godtar inte barnets försök till att "trösta pappa". Barnet har gjort fel och pappan "får lida" för det och det upprepas gång på gång.
Barnet försöker ge plåster. Godtas inte. Barnet försöker ge medicin. Godtas inte. Barnet gråter. Försöker med plåster igen. Godtas inte. Barnet försöker gråtandes klappa. Godtas inte. Och så vidare. Sen efter en stund godtas det med att klappa.
Jag försöker (om jag kan i stunden) ge en förklaring som "Nej, klättra inte där. Du kan trilla ner och då är jag rädd att du slår dig". Det funkar inte alltid förstås, det är fortfarande ett litet barn, men jag tror det kan vara på sikt värt att försöka förklara (utifrån ålder) varför det blev så här/ett nej nu.

Förlåt att jag frågar, men efter att ha läst det där så undrar jag om pappan är helt som han ska i övrigt? Har han vänner? Fungerar han på sin arbetsplats? Han låter minst sagt speciell.

Angående situationen med barnet så har ju du ett ansvar att skydda ditt väldigt lilla barn från den typen av straff och konstigt skuldbeläggande som det utsätts för i nuläget. Jag växte själv upp med en pappa som inte klarade av att vara den vuxna i föräldra-barn-relationen på liknande sätt som du beskriver här och det satte rejäla spår hos mig och är något jag fortfarande behöver hantera i stort sett dagligen i min relation till mina medmänniskor.

 

[sahaga]

Svarar allmänt till alla. Tack snälla ni för er input! Jag behöver se med andras ögon för jag är fortfarande väldigt mycket inne i en bubbla som jag skapade runt mig och barnet för att vi skulle kunna amma och jag orka.
I den bubblan slutade jag se pappan som en förälder/partner. Han klev aldrig fram trots att jag öppnat alla dörrar och bjudit in honom. Så då tog jag allt ansvar, även för honom, för att min och barnets vardag skulle fungera.

Pappan har som sagt inte riktigt alltid koll på hur man beter sig runt barn. Även om det blivit bättre. Han menar egentligen väl, men ibland blir det lite fel i olika situationer. Jag bryter när det behövs och föreslår inlindat hur man kan göra istället. Ibland når jag fram, ibland inte.

Det är kanske uppenbart för andra att det är kört för oss i vår relation, men jag orkar helst inte det just nu. Även om det skulle kunna vara en befrielse för mig, så har pappan alldeles för mycket att förlora - och alldeles för mycket fritid. Jag har inte heller tänkt igenom vad jag egentligen vill ännu.

Oavsett så tror jag pappan skulle må bra av något slags föräldrastöd. Finns det ens? Hur går det till?

 

[Hyacinth]

Svarar allmänt till alla. Tack snälla ni för er input! Jag behöver se med andras ögon för jag är fortfarande väldigt mycket inne i en bubbla som jag skapade runt mig och barnet för att vi skulle kunna amma och jag orka.
I den bubblan slutade jag se pappan som en förälder/partner. Han klev aldrig fram trots att jag öppnat alla dörrar och bjudit in honom. Så då tog jag allt ansvar, även för honom, för att min och barnets vardag skulle fungera.

Pappan har som sagt inte riktigt alltid koll på hur man beter sig runt barn. Även om det blivit bättre. Han menar egentligen väl, men ibland blir det lite fel i olika situationer. Jag bryter när det behövs och föreslår inlindat hur man kan göra istället. Ibland når jag fram, ibland inte.

Det är kanske uppenbart för andra att det är kört för oss i vår relation, men jag orkar helst inte det just nu. Även om det skulle kunna vara en befrielse för mig, så har pappan alldeles för mycket att förlora - och alldeles för mycket fritid. Jag har inte heller tänkt igenom vad jag egentligen vill ännu.

Oavsett så tror jag pappan skulle må bra av något slags föräldrastöd. Finns det ens? Hur går det till?

Fråga bvc. De brukar kunna rekommendera.

 

[sahaga]

Fråga bvc. De brukar kunna rekommendera.

BVC skickade mig till en barn/familjepsykolog. Blev lite av ett misslyckande att gå dit. Det avslutades efter något tillfälle pga. att pappan inte var med. Tack ändå!

 

[Lobelia]

Oavsett så tror jag pappan skulle må bra av något slags föräldrastöd. Finns det ens? Hur går det till?

Vill pappan ha hjälp? Om inte så kan du sluta leta, bara den som vill ha hjälp är mottaglig.

 

[sahaga]

Vill pappan ha hjälp? Om inte så kan du sluta leta, bara den som vill ha hjälp är mottaglig.

Det har du förstås helt rätt i...

 

[ako]

Tack för svar! Jag ska försöka förtydliga lite. Jag funderade innan om jag skulle skriva exempel eller mer generellt, då det är så mycket som inte riktigt fungerar. Svårt att få ihop allt.

Pappan matar över huvud taget inte barnet. Han gör inte ett enda försök i att ge barnet en paus att själv ta mat på skeden. Det kan ibland vara så att barnet och jag redan sitter till bords och äter och pappan kommer på någonstans mitt i måltiden att han också vill sitta med (men inte äta). Det är som om han inte greppar att han bara kan sitta ner och låta barnet fortsätta äta, man pratar lite, kanske busar lite osv. Istället börjar pappan skoja till det med roliga lekar som bara fortsätter i olika varianter efter varandra. Det finns inget utrymme kvar att äta på. Pappan vill själv inte äta med oss för det blir så stressigt för honom med barnet.

Jag håller med dig om att det kan vara ok med ett hårt Nej. Jag gör det själv ibland, särskilt när jag känner mig lite trött eller det är något som händer akut. Men det pappan gör är att fortsätta med "bestraffningen" alldeles för länge. Han godtar inte barnets försök till att "trösta pappa". Barnet har gjort fel och pappan "får lida" för det och det upprepas gång på gång.
Barnet försöker ge plåster. Godtas inte. Barnet försöker ge medicin. Godtas inte. Barnet gråter. Försöker med plåster igen. Godtas inte. Barnet försöker gråtandes klappa. Godtas inte. Och så vidare. Sen efter en stund godtas det med att klappa.
Jag försöker (om jag kan i stunden) ge en förklaring som "Nej, klättra inte där. Du kan trilla ner och då är jag rädd att du slår dig". Det funkar inte alltid förstås, det är fortfarande ett litet barn, men jag tror det kan vara på sikt värt att försöka förklara (utifrån ålder) varför det blev så här/ett nej nu.

Alltså så får man väl inte säga, men så jävla elakt av pappan att inte godta när barnet vill säga förlåt, trösta etc. Dumpa karln, han verkar ju förstöra ert liv!

 

[TinyWiny]

Svarar allmänt till alla. Tack snälla ni för er input! Jag behöver se med andras ögon för jag är fortfarande väldigt mycket inne i en bubbla som jag skapade runt mig och barnet för att vi skulle kunna amma och jag orka.
I den bubblan slutade jag se pappan som en förälder/partner. Han klev aldrig fram trots att jag öppnat alla dörrar och bjudit in honom. Så då tog jag allt ansvar, även för honom, för att min och barnets vardag skulle fungera.

Pappan har som sagt inte riktigt alltid koll på hur man beter sig runt barn. Även om det blivit bättre. Han menar egentligen väl, men ibland blir det lite fel i olika situationer. Jag bryter när det behövs och föreslår inlindat hur man kan göra istället. Ibland når jag fram, ibland inte.

Det är kanske uppenbart för andra att det är kört för oss i vår relation, men jag orkar helst inte det just nu. Även om det skulle kunna vara en befrielse för mig, så har pappan alldeles för mycket att förlora - och alldeles för mycket fritid. Jag har inte heller tänkt igenom vad jag egentligen vill ännu.

Oavsett så tror jag pappan skulle må bra av något slags föräldrastöd. Finns det ens? Hur går det till?

Föräldrastöd ska finnas i varje kommun. Det är socialtjänsten som står för det. Det finns både föräldrautbildning men även att barnet och föräldern kommer dit och att man kan få konkreta råd på plats. Det tror jag hade varit ett bättre alternativ men det bygger ju på frivillighet. Ingen kan tvinga någon att förändras.