Så otroligt arg, ledsen och besviken! (långt, och förmodligen virrigt)

GotAsecret

Trådstartare
(ja, detta blir skrivet i frustration och affekt, så det kan bli både rörigt och oförståeligt!)

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, så jag vänder mig hit...fick sådan enorm hjälp av er när mamma blev sjuk och gick bort förra året och det som har hänt nu gör så förbaskat ont att jag vet varken ut eller in!
I OKTOBER skrev "lillebror" att HAN och min "storebror" ska göra en minnesplats för mamma uppe i "stugan" (där pappa bor, där de bodde) att plantera ett träd och en minnesskylt till det.
Att "storebror" skulle höra av sig så jag fick vara med och tycka till om skylten (som om mina åsikter, tankar och känslor NÅGONSIN har spelat roll för dem? Utan överdrift är svaret nej, det har aldrig spelat någon roll och kommer INTE att göra det nu heller) och jag känner bara att jag vill inte!
Min ("biologiska") familj är pappa nu, men de som står mig allra, allra, allra närmast är min kusin och hans underbara mamma :love:

Pappa trodde att jag visste om hela planen, att jag hade fått vara med från början och att jag skulle följa med dem ("bröderna") upp sista april (1:a maj är "årsdagen"...tänk vad fort tiden har gått!) och fixa.
Han blev SÅ förvånad när jag sa att "nej, det har jag inte hört något om - så det tror jag inte. Det enda jag hört är ATT de ska göra något...inte vad, var, när och hur".
Han trodde verkligen att de hade pratat med mig, att jag fått vara med och planera. Men nej.
Det är liksom MIN mamma också, hur mycket de än försöker att inte låtsas om det.

Och nu vet jag helt enkelt varken ut eller in. Hjärnan skriker att jag borde, JUST för att hon ändå alltid kommer vara VÅR mamma. Men av samma anledning borde jag ha varit inkluderad från början. Visst?

Efter att jag fick veta av "lillebror" har jag istället insett att det JAG faktiskt vill göra är något liknande, fast med de som betyder något för mig - och som dessutom betydde enormt mycket för mamma, hennes allra bästa vän - min kusins mamma, så att jag, hon och kusin skulle göra något eget.
DET skulle kännas RÄTT. För oss alla tre.
Men jag känner mig ändå skyldig till att vara med på "brödernas" minnesplats, för att vi alla fyra ska vara samlade på samma ställe...

Samtidigt känns det verkligen som att de verkligen har räknat bort mig fullständigt. Och NEJ, vi kan INTE prata om det och det spelar ingen som helst roll om jag talar om vad jag tycker, tänker och känner. Det skulle förmodligen bara göra saken värre...

Jag borde skriva ett svar till "storebror" men vet verkligen, verkligen inte vag jag ska skriva och bara tanken gör mig så fruktansvärt ledsen och besviken så det går liksom inte att skriva något vettigt. Jag vill mest bara skriva att "tack för att ni inte ens hade en tanke på att ha med mig i planeringen av något sådant här stort som rör VÅR mamma, det skulle kunnat bli så fint - men nu känns det så fel, som att det är en grej er bröder emellan och att jag `får vara med på ett hörn´ så jag vet faktiskt inte om det känns aktuellt för mig."
Det är precis så jag KÄNNER, men det är kanske inte så jag borde känna och tänka i det här?
Att jag kanske borde göra det åtminstone för pappas skull - och för mammas?

Jag vet varken ut eller in...men jag antar att jag måste bestämma mig snart...så jag ber om era tankar, funderingar och åsikter.

Hjälp! :(
 
Först och främst; kram!

Sen, känn inte att du måste vara med på brödernas grej. Lyssna till ditt hjärta, om du hellre vill göra något fint med kusinen så är det just det du ska göra.
Man ska aldrig göra något för att man känner sig tvingad. Särskilt inte om det gäller att tvingas sörja en förlorad på någon annans sätt än sitt eget.
 
Först och främst; kram!

Sen, känn inte att du måste vara med på brödernas grej. Lyssna till ditt hjärta, om du hellre vill göra något fint med kusinen så är det just det du ska göra.
Man ska aldrig göra något för att man känner sig tvingad. Särskilt inte om det gäller att tvingas sörja en förlorad på någon annans sätt än sitt eget.
Sant, men jag tänker på pappa också...han vet ju (typ) inte hur "illa" det är mellan mig och "bröderna".
Jag vet att kusinens mamma skulle prata med honom om att vi ville göra något vi också - just för att DET skulle kännas så rätt...och då känns det heller inte lika "dramatiskt" (i brist på bättre ord) att vara med på "brödernas" om de nu faktiskt vill det. Då har JAG ändå fått göra något som känns rätt för mig...
Kram tillbaka!
 
Skulle det vara möjligt att kombinera det du vill, med det du känner att borde?
Kan du ta kusinen och kusinens mamma och planera med dem att besöka brödernas minnesplats och ge ert "gillande" för mammas minnesplats, och sen ta och köra en middag ni tre på ert håll?
 
Ja men det kanske är en idé! Att du ändå närvarar med dem och gör din egen grej också :)
Om det inte känns för hemskt kanske det är den bästa vägen att gå. Så kanske det blir så odramatiskt det kan bli i slutändan, och ni kan alla få känna att ni deltagit.
 
@ullo - något umgänge med dem är det inte tal om, utan det är just att jag ska "godkänna", och så gör de resten själva.
Kanske skulle bara acceptera det, just för att jag ändå tillhör familjen, och sedan lägga själ och hjärta på "vår" minnesplats istället?

Problemet är ju sedan att jag inte vet hur/om jag ska åka upp då sista April eftersom pappa räknat med att jag ska åka med bröderna upp, samtidigt som de inte ens har nämnt något om det för mig (nej, de sa inte ens att de skulle åka upp då...) och det känns mest som att jag skulle...jag vet inte, inkräkta?
Vem skulle ta hand om mig då liksom? Jag lär ju grina som en idiot oavsett - och det känns som att ingen skulle finnas där för mig då...bara DEN osäkerheten liksom.
Ska fråga E om hon är ledig och kan hjälpa mig, om jag kan få vara med henne...jag hoppas det. Verkligen. Jag tror det är enda chansen för mig att klara av det både fysiskt och psykiskt om jag väl kommer upp...

Skrev till både kusinen (R) och E (hans mamma, blir långt att skriva varje gång :p ) om detta och ska se om E kan hjälpa mig ifall jag kommer upp den dagen.
Vi ska i så fall göra vårt den 23/5, när hon begravdes, eller 24/6 när hon skulle fyllt år. Det känns som bra dagar...

Usch. Snart är det påskafton dessutom! Det var ju på påskafton förra året som det hemska hände, mormor har annat för sig - vilket jag är glad för, och jag är evigt glad att "mina" pass på gymmet inte är inställda den dagen...i övrigt får jag väl se hur jag tar mig igenom resten...
Skrutt.
 
Gör alltså inte något med bröderna, utan fråga R och E om de har lust att göra en utflykt med dig den dagen, för att inspektera brödernas egengjorda minnesplats över mamma, och sen avsluta dagen med en middag med R+E.
Låt R+E ta hand om dig.
Se till att ta hand om R+E.
Samåk med R+E.
 
Gör alltså inte något med bröderna, utan fråga R och E om de har lust att göra en utflykt med dig den dagen, för att inspektera brödernas egengjorda minnesplats över mamma, och sen avsluta dagen med en middag med R+E.
Låt R+E ta hand om dig.
Se till att ta hand om R+E.
Samåk med R+E.
E bor där uppe. R lär inte vara med (tyvärr, men jag ska fråga) och platsen kommer att vara 24 mil härifrån...
Känns så himla krångligt och svårt, som att hur jag än gör så blir det fel! :(
Samtidigt tror jag att åtminstone E skulle vilja göra något för henne då...om hon inte jobbar, förstås.
 
@ullo - något umgänge med dem är det inte tal om, utan det är just att jag ska "godkänna", och så gör de resten själva.
Kanske skulle bara acceptera det, just för att jag ändå tillhör familjen, och sedan lägga själ och hjärta på "vår" minnesplats istället?

Ja, jag tycker att du bara ska acceptera det. Det är dina bröders minnesplats och det är inget som säger att det också måste vara din minnesplats. Din relation med bröderna har inget med din relation till och dina minnen av din mamma att göra. Tycker du att det ser fint ut när det är klart och det påminner dig om din mamma på ett bra sätt så kan det ju vara din minnesplats. Men jag tycker ändå att du ska ha en egen minnesplats där du kan minnas och tänka på din alldeles egen exklusiva relation med din mamma utan att behöva tänka på bröderna.
 
Ja, jag tycker att du bara ska acceptera det. Det är dina bröders minnesplats och det är inget som säger att det också måste vara din minnesplats. Din relation med bröderna har inget med din relation till och dina minnen av din mamma att göra. Tycker du att det ser fint ut när det är klart och det påminner dig om din mamma på ett bra sätt så kan det ju vara din minnesplats. Men jag tycker ändå att du ska ha en egen minnesplats där du kan minnas och tänka på din alldeles egen exklusiva relation med din mamma utan att behöva tänka på bröderna.
Tänkte mer om jag bara skulle acceptera att ha mitt namn där också. Det kommer ju trots allt vara hos pappa så han ser det varje dag och då blir det ju speciellt på så sätt också, för även om det är "brödernas" fix så är det ju han som kommer ha mest "nytta" av den, eller vad man ska säga.
Kanske skulle fråga pappa om det skulle kännas bäst för honom att jag ändå hade mitt namn med på den platsen också? Jag menar, det är ju ingen katastrof för mig att mitt namn står med där bara för att jag inte har varit med på själva grejen...typ?
 
Tänkte mer om jag bara skulle acceptera att ha mitt namn där också. Det kommer ju trots allt vara hos pappa så han ser det varje dag och då blir det ju speciellt på så sätt också, för även om det är "brödernas" fix så är det ju han som kommer ha mest "nytta" av den, eller vad man ska säga.
Kanske skulle fråga pappa om det skulle kännas bäst för honom att jag ändå hade mitt namn med på den platsen också? Jag menar, det är ju ingen katastrof för mig att mitt namn står med där bara för att jag inte har varit med på själva grejen...typ?

Känns det bra att göra det för din pappa så finns det ju absolut ingen skada i det. Då gör du ju det för honom och inte för dina bröder. Det kan nog kännas bra för honom att ha alla barnens namn med. Jag tror att det kan vara jobbigt för honom om den minnesplats över din mamma som finns hos honom kommer att bli en källa till konflikt. Det är din bror som har gjort fel i detta. Du har möjligheten att vara storsint och samtidigt bespara din pappa att minnesplatsen blir förknippad med konflikt.
 
Känns det bra att göra det för din pappa så finns det ju absolut ingen skada i det. Då gör du ju det för honom och inte för dina bröder. Det kan nog kännas bra för honom att ha alla barnens namn med. Jag tror att det kan vara jobbigt för honom om den minnesplats över din mamma som finns hos honom kommer att bli en källa till konflikt. Det är din bror som har gjort fel i detta. Du har möjligheten att vara storsint och samtidigt bespara din pappa att minnesplatsen blir förknippad med konflikt.
Där har vi det...! Tack! :bow: Då ska jag plocka fram min storsinthet men ändå förklara för pappa att eftersom E (och R) betyder lika mycket för mig som de gjorde för mamma (och mamma för E, naturligtvis!) så skulle det kännas fint om vi också kunde göra något betydelsefullt! Jaa! :bow: :love:
 
Så här skrev jag efter att ha fått se alternativen (han undrade även om det var rätt adress...)

Jag skulle vilja ha mittenalternativet, den är mest personlig till henne från oss ALLA TRE.
Och ja, det är rätt adress.
Mvh
*namn*

(mittenalternativet stod hennes namn, födelse-dödsdatum OCH våra namn)
Det kändes liksom lagom kort, opersonligt och påvisande om att vi faktiskt är tre barn...
Jag vet också vad jag ska säga till pappa, och jag ska fortsätta planera med E och R, så jag tror det kommer bli bra ändå.
TACK bästa ni! :love::love:
Och extra tack till dig @Philosophia för att du skrev det så bra att det kändes som den perfekta lösningen :bow:
 
Så här skrev jag efter att ha fått se alternativen (han undrade även om det var rätt adress...)

Jag skulle vilja ha mittenalternativet, den är mest personlig till henne från oss ALLA TRE.
Och ja, det är rätt adress.
Mvh
*namn*

(mittenalternativet stod hennes namn, födelse-dödsdatum OCH våra namn)
Det kändes liksom lagom kort, opersonligt och påvisande om att vi faktiskt är tre barn...
Jag vet också vad jag ska säga till pappa, och jag ska fortsätta planera med E och R, så jag tror det kommer bli bra ändå.
TACK bästa ni! :love::love:
Och extra tack till dig @Philosophia för att du skrev det så bra att det kändes som den perfekta lösningen :bow:

Vad gullig du är! :heart Du är en storsint person med ett gott hjärta och när du skrev att du ändå ville ha en egen minnesplats och att det kunde kännas bra att göra det för din pappa så presenterade du ju egentligen själv din egen lösning. Jag skrev bara om det med med andra ord. Många varma kramar till dig!
 
Fick ganska snabbt svar av "storebror"...ett svar som för mig inte var ett svar för jag förstår fortfarande inte vad deras plan är. Och ungefär så skrev jag också tillbaka.
"Ja jag vet ju inte alls hur ni har tänkt."
Jag tänkte skriva att "jag förstår inte hur ni tänkt" men ändrade eftersom jag vet att de skulle hugga på det som i "nä du fattar ju ingenting så jag är inte förvånad" typ.
Jag blir så less. Och ledsen.
Men det känns skönt att ändå ha kommit fram till ett beslut liksom så slipper det bli jobbigt för den sakens skull, det känns bra ändå (har fortfarande inte hört något om att de ska åka upp sista april dock...antar att de inte har för avsikt att tala om det.. eller något, men om det blir tillfälle kan jag ju kanske fråga när de tänkt tala om det..)
 
"Tanken var att i stugan plantera ett träd, antingen ett äppelträd eller den sorts träd som blommade utanför entrén på Hudiksvalls sjukhus i fjol. Det och sätta upp en plakett för oss vid stammen på träden, troligtvis på en sorts stolpe. Det är nu texten på plaketten som vi behöver ta fram."

Där blev jag så less att jag bara svarade "Ok!"

Och då kom ett:
"Så har du några förslag på text till plaketten?"

HÄR vet jag faktiskt inte alls vad jag ska svara, för det är här det verkligen kommer kvitta..."spelar ingen roll" skulle ju låta helt fel "ingen aning" också...
Så nu behöver jag er hjälp igen, för jag vet verkligen inte!
Ett förslag som de ändå kan ta till sig, även om det för dem inte spelar någon roll.
Jag tycker ju ändå att det verkar som att de bestämt sig, och som sagt så finns det ingen chans att min åsikt, eller mina förslag, skulle räknas. Det låter jättetråkigt, jag vet. Men det är precis så det är :( Och då känner jag nästan att ett "jag vet inte" är bättre än ett förslag som ändå uttalat kommer ratas...
 
"Tanken var att i stugan plantera ett träd, antingen ett äppelträd eller den sorts träd som blommade utanför entrén på Hudiksvalls sjukhus i fjol. Det och sätta upp en plakett för oss vid stammen på träden, troligtvis på en sorts stolpe. Det är nu texten på plaketten som vi behöver ta fram."

Där blev jag så less att jag bara svarade "Ok!"

Och då kom ett:
"Så har du några förslag på text till plaketten?"

HÄR vet jag faktiskt inte alls vad jag ska svara, för det är här det verkligen kommer kvitta..."spelar ingen roll" skulle ju låta helt fel "ingen aning" också...
Så nu behöver jag er hjälp igen, för jag vet verkligen inte!
Ett förslag som de ändå kan ta till sig, även om det för dem inte spelar någon roll.
Jag tycker ju ändå att det verkar som att de bestämt sig, och som sagt så finns det ingen chans att min åsikt, eller mina förslag, skulle räknas. Det låter jättetråkigt, jag vet. Men det är precis så det är :( Och då känner jag nästan att ett "jag vet inte" är bättre än ett förslag som ändå uttalat kommer ratas...
Fast nu låter det som att du bara målar fan på väggen. De frågar dig ju! Skulle de skita i din åsikt så skulle de troligen inte fråga öht.
 
"Har ni några idéer?"

Jag förstår att du väldigt gärna vill vara med på en minnesplats för din mamma. Vet du hur den är tänkt att bli? Det absolut finaste, egentligen, vore ju att ni alla gör en grej som symboliserar var och en av er och en liten bänk och någon plats där ni kan lägga blommor vid besök. Då borde det inte bli samma diskussioner och om det finns plats kan det bli en himla fin och mysig plats att sitta på och minnas henne. Kan det vara någonting? En ordentligt arrangerad minneslund. Texten på skylten skulle kunna vara "till minne av vår (din mammas namn)" och era namn längst ner.

Lägger till: ska man vara sån så är ju platsen främst till för familjen. Er mamma skulle säkert vara jätteglad åt den men hon är inte där och delar det med er riktigt så det viktigaste måste ju vara att ni faktiskt gör en plats där ni har möjlighet att spendera tid och trivas. Någonstans att gå när man är glad eller ledsen eller bara vill minnas.
 

Liknande trådar

Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 859
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 498
Senast: sjoberga
·
Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 349
Senast: tuaphua
·
  • Artikel
Dagbok Ska det inte vara mer än så här? Räcker det inte snart? Igår fick jag ytterligare 2 käftsmällar nu ekonomiskt. Inte nog med att kroppen...
Svar
6
· Visningar
1 153

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • LGCT Stockholm
  • Födda -21
  • Dressyrsnack 17

Omröstningar

Tillbaka
Upp