Samarbete vid separation - vi är som hund och katt...

Minlillatos

Trådstartare
Eller drake och enhörning kanske... Har anonymt nick men tänker inte himla om vem jag är och jag tror många räknar ut det, åtminstone de jag har på fb. Vet inte om tråden ligger rätt eller om den skulle ligga på förälder men jag tror det finns många separerade här med lite äldre barn som inte är inne på föräldraforumet så jag provar här.

Jag och min sambo sedan åtta år tillbaka har separerat efter ett åtta år långt förhållande där kontroll, oförmåga att hantera ekonomin och alkohol har varit i fokus. Han har betett sig riktigt illa, säkert jag med i mina desperata försök att få honom att välja sin familj och sina barn före alkoholen. Är glad att jag kommit ur förhållandet, men vi har ju barn och ibland, ganska ofta numer, undrar jag om det är värt det. Jag mår skitdåligt över situationen. Trots att jag borde må bra. För första gången på åtta år har jag möjlighet att ha kontroll över mina egna pengar (han "styrde" ekonomin med järnhand vilket innebar att pengarna gick till hyra, gambling och alkohol, den 6-7 varje månad var pengarna slut och han fick låna av sina föräldrar, trots att han är höginkomsttagare och de medel).

Vi har två barn ihop och ända sedan vi separerade har det varit sagt att jag ska ha barnen. Detta från början "För att han vill satsa på karriär och supa och knulla som han vill". Dock ska ALLT vara på hans villkor. HAN ska prata med barnen när det passar honom. Just nu är det under kontorstid han har möjlighet och tänker prata med dem enligt honom, att jag pluggar 200% och samtidigt jobbar och därför kommer ha barnen på dagis menar han inte spelar någon roll, jag ska låta barnen vara tillgängliga när det passar honom och då avstå både dagis, studier och jobb om det är så menar han. Jag menar att eftersom han ändå bara kontaktar barnen en gång i veckan kan han lika gärna göra det en kväll eller på söndag förmiddagar (lördagar har barnen aktiviteter hela dagen) men han vägrar, han vill ha kontakten under kontorstid. Han menar också att jag ska stå för en uppkoppling med Skype och tillhörande dator. Min skoldator har ingen kamera och därför säger han att han ska söka enskild vårdnad då jag vägrar honom kontakt med barnen. Det gör jag inte, men jag känner också att jag inte kan eller vill vara livegen honom resten av livet? Jag har inte heller råd att köpa en dator med skype just nu, jag har fullt upp med att försöka få ihop ekonomin och betala terminsavgifter för barnens dans och gymnastik. Någon dator finns inte utrymme i budgeten utan jag anser då att han, som ändå jobbar med ett företag som har fullt med gamla datorer, borde kunna skaffa en till mig om det är så viktigt just nu. Han betalar heller inget underhåll, först sa han till fk att han skulle reglera det direkt till mig, sedan sa han till mig att det skulle gå via dem, sedan sa han igen att han skulle ge pengarna till mig och nu säger han att det ska gå via dem igen... Ja ni fattar, han hjälper ju inte direkt till att få det här att flyta så smidigt som möjligt, så vad ska jag göra? Kan han tvinga mig att betala saker jag inte har råd med när han gör så mycket som möjligt för att dra på underhållet?

Sedan är det det där med schema. Sedan i somras har jag bett om att han ska komma med förslag på ett schema hur han ska ha barnen. Det är 60 mil mellan oss så det handlar om en helg i månaden. Max. Han har tidigare sagt att han vill ha dem varannan-var tredje månad men jag anser att de är så små (3 och 4 år) så då kan han hålla sig ifrån barnen helt och hållet i så fall så det har han väl insett nu att han får ta dem några dagar sammanhängande. Dock, han vägrar komma med ett schema. Han vägrar binda upp sig säger han. Han tar barnen när det passar i månaden. Det här gör ju att det blir jättesvårt för mig att planera, nu har jag visserligen en särbo som ofta kommer att vara här, men han kommer också vara på Malta rätt ofta och jag känner själv att jag behöver ha lite avlastning, om inte via pappan till barnen så via en stödfamilj... Det blir väldigt svårt att planera mitt eget liv när han är så strulig.

Jag försöker prata med honom, men det går inte. Han skriker, skickar hot, skickar att han ska ha ensam vårdnad för att jag är dum i huvudet, att jag inte kan sköta barnen (själv har han aldrig ens tagit en vabb eller föräldradag och vägrat byta bajsblöjor helt). Att jag bara förstör hans liv etc. Jag har naturligtvis sparat allt men måste ju trots det försöka samarbeta med honom vilket inte går. Han vill inte gå till familjerätten för samtal, han vill inte skicka ett schema som sagt, han vill inte få det genomklubbat men i samma veva kan han säga att jag kommer att bryta schemat vilket jag naturligtvis inte tänkt göra även om det innerst inne skär att skicka barnen till någon som dricker varje dag 4-5 liter starköl.

Jag borde vara glad att jag är ute ur förhållandet men det skär att han får alla på sin sida och att barnens farföräldrar vänt dem ryggen, för inte är det jag som har gjort det. Det skär när de frågar efter farmor och farfar. Det skär att de inte ens ville komma på dopet. Eller är intresserade av dem. Som sagt, det är mycket här förutom samarbetet som är jobbigt....

Finns det någon som har erfarenhet av separationer som kan komma med lite råd och inputs? Hur fan ska man kunna samarbeta när det är så infekterat som det är?
 
Begär underhåll via försäkringskassan.

Du får pengarna av försäkringskassan, de kräver pengarna av honom.

Av det du skriver har han ingen chans att få enskild vårdnad, betydligt större chans att du skulle få det dock.

Lycka till!

Enligt försäkringskassan kan de inte göra någonting när han säger att han ska betala direkt till mig, han måste visa att han missköter sig först och det han gör är ju att förhala det. Jag bad från början att få pengarna direkt från fk, jag är nöjd med det trots att jag går på lån och han tjänar 600 om året, för under våra åtta år har han utöver hyran aldrig betalt en räkning så varför skulle han liksom betala mig underhåll? Men de kan inte göra något då han säger till dem att han ska betala själv till mig, och till mig förhalar han, säger att han har skickat papper till fk etc... De (fk), har gett honom till i slutet av september att reglera underhållet så pengarna kommer ju för han lär ju inte betala, men just nu känns byråkratin seeeg...
 
Har ingen erfarenhet av en sådan separation, men ett par funderingar ändå. Ni behöver någon utomstående som styr upp er kommunikation! Om han inte vill få rådgivning, finns det något som hindrar att du själv får det?

Vad gäller hot om ensam vårdnad så är det väl just bara hot? Han vill ju inte ha barnen! Vad händer om du bara säger "OK, ta dem då" nästa gång han hotar så? (Jag menar inte att du ska acceptera att han tar vårdnaden! Utan helt enkelt vända hotet mot honom...)

Alla dessa vardagssaker han kräver låter helt absurda, men jag tror åter igen att ni behöver någon utomstående som medlar.
 
Har ingen erfarenhet av en sådan separation, men ett par funderingar ändå. Ni behöver någon utomstående som styr upp er kommunikation! Om han inte vill få rådgivning, finns det något som hindrar att du själv får det?

Vad gäller hot om ensam vårdnad så är det väl just bara hot? Han vill ju inte ha barnen! Vad händer om du bara säger "OK, ta dem då" nästa gång han hotar så? (Jag menar inte att du ska acceptera att han tar vårdnaden! Utan helt enkelt vända hotet mot honom...)

Alla dessa vardagssaker han kräver låter helt absurda, men jag tror åter igen att ni behöver någon utomstående som medlar.
Jo då, jag har sagt det till honom, för det är hot, att han ska kunna kontrollera när mig genom dem skulle jag tippa på (han har en ny tjej och jag har en man som jag verkligen trivs med, så det är inget "villhatillbaka" från något håll egentligen) och då låter det naturligtvis annorlunda men det blir ju ändå en jädra jobbig situation för man vet ju aldrig var man har honom. Jag har varit i kontakt med social, advokat och familjerätt, jag mår som sagt skitdåligt och vill bara leva ett lugnt liv, men det krävs ju att jag ska kunna planera det därefter också. Han vägrar gå till någon som medlar, familjerätten säger att de inte kan tvinga honom... Socialen kan inte heller göra utredning eller så då vi bor i olika kommuner.. Men de hjälper ju mig i alla fall att må lite bättre.
 
Jo då, jag har sagt det till honom, för det är hot, att han ska kunna kontrollera när mig genom dem skulle jag tippa på (han har en ny tjej och jag har en man som jag verkligen trivs med, så det är inget "villhatillbaka" från något håll egentligen) och då låter det naturligtvis annorlunda men det blir ju ändå en jädra jobbig situation för man vet ju aldrig var man har honom. Jag har varit i kontakt med social, advokat och familjerätt, jag mår som sagt skitdåligt och vill bara leva ett lugnt liv, men det krävs ju att jag ska kunna planera det därefter också. Han vägrar gå till någon som medlar, familjerätten säger att de inte kan tvinga honom... Socialen kan inte heller göra utredning eller så då vi bor i olika kommuner.. Men de hjälper ju mig i alla fall att må lite bättre.

OK... Men kan du skaffa något slags... Ombud eller liknande? Vad det verkar som för mig är att han biter sig fast mer eller mindre just för att vara till besvär, plåga dig. Då borde han få så lite tillgång till dig som det bara går...

Jag fattar ju att det är jättesvårt när ni har barn ihop! Men så långt det är möjligt hade jag begärt att han kommunicerar skriftligt, ställt upp "såhär ligger det till"-regler - som om han vill ändra på får han banne mig söka medling! :rage: - och om det går haft någon annan som sköter det mesta kontakt som blir...
 
Jag har tyvarr inget egentligt rad, men det verkar forskrackligt, jag hoppas verkligen att fk hjalper dig nar tidsfristen gatt ut! Jag vill daremot avrada fran att saga att han ska ta barnen nasta gang han hotar, finns en stor chans att han hanger upp sig pa att han ska fa enskild vardnad "for min fore detta har sagt att jag ska ta dem"

*styrkekram*
 
Ursäkta mig men: vilket mastodontarsle! Medling? Med honom? Inte en chans. Medling är en ömsesidig process.

Jag har ingen kunskap men vad händer om du dokumenterar ALLT, skriver ner det du berättat här och lämnat till familjerätten? Och FK. Han lyfter 600K om året och har inte råd att sörja för sina barn?

Det du berättar är något av det värsta jag hört.
 
Ja. Han är höginkomsttagare. Nu har ju jag också en del i att ekonomin inte har fungerat, eller jag har ju i alla fall en del i att jag har varit så jävla svag att han fått tagit hand om min också (vilket har handlat mestadels om en mycket låg inkomst senaste åren då jag varit hemma med barn och timvikarie så han har kunnat jobba) men kan man inte hantera ekonomin spelar det ingen roll om man tjänar 600 om året eller går på socialbidrag. Vi har till exempel aldrig köpt nya prylar till barnen, det har inte varit prioriterat. Inte ens nya bilbarnstolar fick jag pengar till, det hade vi inte råd med.... Innan jag träffade den här mannen hade jag inte ens låtit en räkning gått till inkasso. När jag lämnade förhållandet i maj var ekonomin totalt raserad. Man har ju ett personligt ansvar, det fattar ju jag också, samtidigt som jag suttit i ett destruktivt förhållande (från båda håll säkert) som varit svårt att ta sig upp ifrån. Nåväl, tack vare socialens budgetrådgivare så har jag i alla fall god chans att ta mig upp ur ekonomin nu och har gjort avbetalningar och fått räntor strukna etc så jag har inte alls så mycket kvar att avbetala.. Är skönt att återfått kontrollen över sina egna pengar ;-) .

Problemet är ju samarbetet... Och att han håller på så här. Som någon säger, han vill vara så jävlig det går och ställa till så mycket det går känns det som. Och det känns så himla tragiskt... Ah jag vet inte. Det går ju inte att medla, skickade ett mail igår till honom där jag satte upp telefontider, jag VILL INTE ATT HAN SKA RINGA MIG egentligen, det tar sån jädra energi för vi ryker alltid ihop (säkert från båda håll, jag säger inget om det), samtidigt kan jag ju inte hålla barnen från honom, även om han bara ringer och knappt är intresserad så någonstans vill jag ju ändå att vi ska bli den där lyckliga separerade familjen men jag inser ju att det aldrig kommer att hända, det kommer alltid att vara något...

Jag har skrivit ner allt, men det är svårt att få enskild vårdnad idag... De bor ju redan hos mig och även om han skulle begära det har jag oerhört många som styrker att han har problem med alkoholen, även om han anser att jag är psykiskt störd och säger att han tänker hävda det i en vårdnadstvist har jag ju i alla fall ingen diagnos, än... Och det kanske rätten har överseende med om de får reda på vilket liv vi har haft ihop... Är ju kanske inte konstigt om man blir psykiskt störd då ;-). Tror ju dessutom att rätten tar hårdare på alkoholproblem... Hur som helst är det ändå svårt att få ensam vårdnad så jag vet inte om jag orkar ta den fighten just nu heller....
 
OK... Men kan du skaffa något slags... Ombud eller liknande? Vad det verkar som för mig är att han biter sig fast mer eller mindre just för att vara till besvär, plåga dig. Då borde han få så lite tillgång till dig som det bara går...

Jag fattar ju att det är jättesvårt när ni har barn ihop! Men så långt det är möjligt hade jag begärt att han kommunicerar skriftligt, ställt upp "såhär ligger det till"-regler - som om han vill ändra på får han banne mig söka medling! :rage: - och om det går haft någon annan som sköter det mesta kontakt som blir...
Provade sätta upp regler i ett mail igår. Resultatet - hot om att han ska söka enskild vårdnad för att jag är dum i huvudet och farlig för barnen, anmäla till soc (ha, ja det kan han göra, de känner mig rätt väl efter den här sommaren) och diverse annat. I mailet hade jag lagt upp telefontider och att jag vill ha schema. Jag är helt öppen för förslag när han vill ha dem, men jag vill kunna planera mitt liv. Han vägrar skicka schema eller ringa när det passar oss utan istället kommer hot och diverse andra påhopp... Vilket resulterar i detsamma från mig för att jag är ledsen. Inte bra, jag vet....
 
Provade sätta upp regler i ett mail igår. Resultatet - hot om att han ska söka enskild vårdnad för att jag är dum i huvudet och farlig för barnen, anmäla till soc (ha, ja det kan han göra, de känner mig rätt väl efter den här sommaren) och diverse annat. I mailet hade jag lagt upp telefontider och att jag vill ha schema. Jag är helt öppen för förslag när han vill ha dem, men jag vill kunna planera mitt liv. Han vägrar skicka schema eller ringa när det passar oss utan istället kommer hot och diverse andra påhopp... Vilket resulterar i detsamma från mig för att jag är ledsen. Inte bra, jag vet....

Men just att du själv reagerar destruktivt också är ju ännu större anledning att ha så lite kontakt med honom som möjligt! Sannolikt är det bara positivt för honom att du reagerar så starkt också... :meh:

Jag tror det är bra att du ställer krav på hur kontakten ska gå till, och begränsar all kontakt utöver det! Visst, han hotar och skriker - men gör det något om du slipper höra på det? Ringer han utanför tiderna ni satt upp, svara inte/lägg på. Skriv möjligen en snabb påminnelse om när han ska ringa. Låt honom hota med vad han vill - ärligt talat, hur mycket värre skulle situationen faktiskt bli om han tog kontakt med socialen tex? Skulle du eller barnen må sämre? Knappast, säger jag...

(Dessutom tycker jag det låter väldigt mycket som tomma hot som enbart är till för att dels få dig att må dåligt och dels fungera som utpressning för att få ha kvar den destruktiva kontakten!)
 
Superbra av dig att dokumentera allt! :up:
Kan du övergå till att ALL kommunikation ska ske skriftligt?
Vill han prata med barnen räcker du bara telefonen till dem, börjar han tjafsa om annat - LÄGG PÅ!
Att bara skriva till honom ger dig en chans att tänka och läsa igenom vad du skriver innan du skickar, så att du inte "ger igen med samma mynt" utan kan vara saklig, konkret och hålla dig till ämnet istället för att skrika tillbaka.

Den bistra sanningen är tyvärr att du måste skaffa dig en advokat, en som är specialiserad på familjerätt. (t.ex. någon från Familjens Jurist om de finns där du bor.)
Från Familjerätten på socialtjänsten får man nämligen noll och ingen hjälp om den ena parten vägrar, de är ingen tvingande myndighet.
Eftersom du har låg inkomst kommer du med största sannolikhet att få rättshjälp.
Det finns advokatbyråer som erbjuder en timmes gratis rådgivning, prova att ringa en sådan.
Det KAN räcka med att din advokat skriver ett brev till pappan, där dina önskemål om telefontider och umgänge finns nedtecknade och om pappan inte vill godkänna dem får han skaffa sig ett eget ombud.
 
Soc kan utreda trots olika kommuner.
Ring hans hemkommun och prata med dem på soc där
Sen är det nog bara rätten som gäller om han inte samarbetar.
Då kan du få igenom fasta tider för umgänge
 
Jag har följt dig och din historia ganska länge nu. Vi är vänner på FB, och gamla vänner från förr. Vill bara säga att du är enormt stark som tagit dig så här långt. Det helvete som du går igenom önskar jag inte ens min värsta fiende. Tycker du fått många bra råd här... Håll ut även om det känns förjävligt rent ut sagt...
 
Lagen säger att den som har ett barn boende hos sig ska underlätta umgänget med den andra föräldern. Det betyder inte att boendeföräldern måste lägga sig platt. Erbjuder man möjlighet till kontakt och umgänge rimliga tider så har man uppfyllt det. Tala om för honom att det är lämpligt att ringa till barnen vissa tider. Vill han inte det har han valt bort dem.

Vad gäller hot om att ansöka om egen vårdnad så framstår det som inget annat än just hot. Vid gemensam vårdnad ska man kunna samarbeta, är det någon som inte vill samarbeta går det inte att ha gemensam vårdnad. Vanligast brukar vara att den som sätter sig på tvären förlorar vårdnaden.

Man kan inte dokumentera händelser och lämna det till familjerätten. För att familjerätten ska kunna ta emot sådant krävs ett öppet ärende och de kan enligt lag inte öppna hur som helst. Vad gäller vårdnad/boende/umgänge krävs ett uppdrag ifrån domstol. När jag jobbade med familjerätt hände det flera gånger att en förälder som till receptionen med sitt barn och uppmanade barnet att "berätta som det är". Detta går inte, socialtjänsten får inte prata med barn hur som helst och kan inte heller dokumentera vilken sorts information som helst utan det måste vara knutet till ett ärende.

Någonstans stod det att soc inte kan göra utredning för föräldrarna bor i olika kommuner. Så är det inte, utredning görs av den kommun där barnen är folkbokförda.
 
Oh kära nån :(

Först vill jag säga att du är STARK som hjälper dig och barnen bort från det här förhållandet, och att hur avlägset det än känns just nu så kommer du må så mycket bättre när du lagt det här eländet bakom dig.

Han försöker helt klart fortsätta att kontrollera dig och det är jättebra att du sätter emot. Om du har möjlighet så spela in när han hotar dig och/eller säger dumma saker. Man vet aldrig när det kan komma till användning.
Sköt mesta möjliga av er kommunikation via sms och mail. Spara allt!

Om du måste ringa/svara, försök att hålla dig väldigt lugn och saklig när du måste tala i telefon med honom. Försök inte resonera med honom eller vädja till honom, då kommer han bara fortsätta manipulera dig till att tappa humöret...han vet förmodligen exakt vilka knappar han ska trycka på för att du ska balla ur.
Bara upprepa det du vill ha sagt i lugn ton, lyssnar han inte eller börjar gapa och skrika, säg lugnt "Jag lägger på om du inte beter dig hyfsat". Lägg på. Ringer han igen, fråga om han tänker bete sig hyfsat, om inte - lägg på igen. Upprepa så många gånger som behövs (det kan ta måååånga gånger...) Om han ringer och är full, svara inte nästa gång.
Vad du gör, låt dig inte triggas! Ta några djupa andetag och räkna till tio. Kom ihåg att han inte finns i ditt liv längre.
Han får antagligen en kick av att kunna påverka dig, så ge honom inte den!

Gå inte med på några absurda krav. Vill han inte göra något schema så kan han inte få träffa barnen. Vill han skypa med dom får han väl själv fixa en dator till dom.
Tror inte du behöver bekymra dig så mycket över hans hot att söka EV, han verkar ju inte vilja ha dom. Dessutom låter han ju klart olämplig, som alkoholist.

Hoppas FK jobbar på lite så du får dina pengar. Och överväg att ansöka om EV framöver (även om du inte orkar just nu), det finns tyvärr fler områden där han kan ställa till bekymmer för dig annars om han vill. Tex om du och barnen flyttar och han vägrar skriva på papperen till folkbokföringen så kan du förlora både bostadsbidrag och underhåll i flera månader eftersom barnen officiellt inte bor på samma adress som du (de pengarna får du inte igen retroaktivt). Du kan heller inte fixa pass till dom utan hans underskrift om ni skulle vilja ut och resa. Och en hel del annat.

Superbra av dig att dokumentera allt! :up:
Kan du övergå till att ALL kommunikation ska ske skriftligt?
Vill han prata med barnen räcker du bara telefonen till dem, börjar han tjafsa om annat - LÄGG PÅ!
Att bara skriva till honom ger dig en chans att tänka och läsa igenom vad du skriver innan du skickar, så att du inte "ger igen med samma mynt" utan kan vara saklig, konkret och hålla dig till ämnet istället för att skrika tillbaka.

Mycket bra råd som jag instämmer fullt i!



Samarbeta kan det nog inte bli frågan om, inte än. Möjligen senare när det värsta har lagt sig
Jag vet att många säger att man "måste försöka samarbeta för barnens skull", att man "minsann är två som bråkar" och t.om "Du har ju faktiskt valt den här mannen en gång, nu får du väl se till att ni kan kommunicera"
Allt sådant känns ju helt absurt att behöva höra i din situation :eek:

Du har redan tagit ett jättestort steg, heja dig :banana: Skickar dig massor av pepp n :love:
 
Eller drake och enhörning kanske... Har anonymt nick men tänker inte himla om vem jag är och jag tror många räknar ut det, åtminstone de jag har på fb. Vet inte om tråden ligger rätt eller om den skulle ligga på förälder men jag tror det finns många separerade här med lite äldre barn som inte är inne på föräldraforumet så jag provar här.

Jag och min sambo sedan åtta år tillbaka har separerat efter ett åtta år långt förhållande där kontroll, oförmåga att hantera ekonomin och alkohol har varit i fokus. Han har betett sig riktigt illa, säkert jag med i mina desperata försök att få honom att välja sin familj och sina barn före alkoholen. Är glad att jag kommit ur förhållandet, men vi har ju barn och ibland, ganska ofta numer, undrar jag om det är värt det. Jag mår skitdåligt över situationen. Trots att jag borde må bra. För första gången på åtta år har jag möjlighet att ha kontroll över mina egna pengar (han "styrde" ekonomin med järnhand vilket innebar att pengarna gick till hyra, gambling och alkohol, den 6-7 varje månad var pengarna slut och han fick låna av sina föräldrar, trots att han är höginkomsttagare och de medel).

Vi har två barn ihop och ända sedan vi separerade har det varit sagt att jag ska ha barnen. Detta från början "För att han vill satsa på karriär och supa och knulla som han vill". Dock ska ALLT vara på hans villkor. HAN ska prata med barnen när det passar honom. Just nu är det under kontorstid han har möjlighet och tänker prata med dem enligt honom, att jag pluggar 200% och samtidigt jobbar och därför kommer ha barnen på dagis menar han inte spelar någon roll, jag ska låta barnen vara tillgängliga när det passar honom och då avstå både dagis, studier och jobb om det är så menar han. Jag menar att eftersom han ändå bara kontaktar barnen en gång i veckan kan han lika gärna göra det en kväll eller på söndag förmiddagar (lördagar har barnen aktiviteter hela dagen) men han vägrar, han vill ha kontakten under kontorstid. Han menar också att jag ska stå för en uppkoppling med Skype och tillhörande dator. Min skoldator har ingen kamera och därför säger han att han ska söka enskild vårdnad då jag vägrar honom kontakt med barnen. Det gör jag inte, men jag känner också att jag inte kan eller vill vara livegen honom resten av livet? Jag har inte heller råd att köpa en dator med skype just nu, jag har fullt upp med att försöka få ihop ekonomin och betala terminsavgifter för barnens dans och gymnastik. Någon dator finns inte utrymme i budgeten utan jag anser då att han, som ändå jobbar med ett företag som har fullt med gamla datorer, borde kunna skaffa en till mig om det är så viktigt just nu. Han betalar heller inget underhåll, först sa han till fk att han skulle reglera det direkt till mig, sedan sa han till mig att det skulle gå via dem, sedan sa han igen att han skulle ge pengarna till mig och nu säger han att det ska gå via dem igen... Ja ni fattar, han hjälper ju inte direkt till att få det här att flyta så smidigt som möjligt, så vad ska jag göra? Kan han tvinga mig att betala saker jag inte har råd med när han gör så mycket som möjligt för att dra på underhållet?

Sedan är det det där med schema. Sedan i somras har jag bett om att han ska komma med förslag på ett schema hur han ska ha barnen. Det är 60 mil mellan oss så det handlar om en helg i månaden. Max. Han har tidigare sagt att han vill ha dem varannan-var tredje månad men jag anser att de är så små (3 och 4 år) så då kan han hålla sig ifrån barnen helt och hållet i så fall så det har han väl insett nu att han får ta dem några dagar sammanhängande. Dock, han vägrar komma med ett schema. Han vägrar binda upp sig säger han. Han tar barnen när det passar i månaden. Det här gör ju att det blir jättesvårt för mig att planera, nu har jag visserligen en särbo som ofta kommer att vara här, men han kommer också vara på Malta rätt ofta och jag känner själv att jag behöver ha lite avlastning, om inte via pappan till barnen så via en stödfamilj... Det blir väldigt svårt att planera mitt eget liv när han är så strulig.

Jag försöker prata med honom, men det går inte. Han skriker, skickar hot, skickar att han ska ha ensam vårdnad för att jag är dum i huvudet, att jag inte kan sköta barnen (själv har han aldrig ens tagit en vabb eller föräldradag och vägrat byta bajsblöjor helt). Att jag bara förstör hans liv etc. Jag har naturligtvis sparat allt men måste ju trots det försöka samarbeta med honom vilket inte går. Han vill inte gå till familjerätten för samtal, han vill inte skicka ett schema som sagt, han vill inte få det genomklubbat men i samma veva kan han säga att jag kommer att bryta schemat vilket jag naturligtvis inte tänkt göra även om det innerst inne skär att skicka barnen till någon som dricker varje dag 4-5 liter starköl.

Jag borde vara glad att jag är ute ur förhållandet men det skär att han får alla på sin sida och att barnens farföräldrar vänt dem ryggen, för inte är det jag som har gjort det. Det skär när de frågar efter farmor och farfar. Det skär att de inte ens ville komma på dopet. Eller är intresserade av dem. Som sagt, det är mycket här förutom samarbetet som är jobbigt....

Finns det någon som har erfarenhet av separationer som kan komma med lite råd och inputs? Hur fan ska man kunna samarbeta när det är så infekterat som det är?
 
Att slåss mot en aktiv alkoholist är som att slåss mot en väderkvarn. Du kommer inte att vinna den kampen. Den kommer enbart att göra dig utmattad och förvirrad. Den kommer att ställa hela ditt liv i pausläge. Du kommer sakta att ätas upp inifrån.
Det har du säkert redan märkt eftersom du levt i relationen i många år. Det kommer inte att spela någon roll, vad du gör, vad du säger för att få till något som fungerar, det kommer alltid nya hinder. Och du har säkert märkt att det alltid hänger på dig att hoppa över dom. Och du hoppar. Och hoppar. Hur lång bana orkar du? Hur höga hinder klarar du? Vore det inte bättre att sluta hoppa?
Mitt råd till dig är att söka dig till Alanon, där medberoende tar hand om sig själva. Det är en känslomässig sjukdom och den går att bota så livet framöver blir lätt att leva. Ta dig gärna tid att hitta litteratur om missbrukspersonligheter. Läs på om alkoholism och medberoende.
Rent praktiskt, gör inget mer än du redan gjort. Invänta att FK tar över utbetalningen av underhållet. Ang umgänge så är det inte ditt hinder att hoppa. Och farmor och farfar får ta sina beslut och stå för dom. Allt är inte hugget i sten, vissa saker kan ändra sig med tidens gång.
Och alla de andra som tror eller tycker si eller så. Låt det vara. Svälj det. Det brukar gå upp ett Liljeholmens för de flesta förr eller senare, du ska få se. Det handlar inte om att vinna, det handlar om sjukdom. Ta hand om din. Det är den skyldigheten du har gentemot dig själv, dina barn och ditt fortsatta liv. Lycka till!
 
Det enklaste vore att skaffa ett juridiskt ombud och sköta all kontakt genom denne.

På så sätt slipper du ta allt krångel + att du får adekvat hjälp omedelbart.

Vad som än händer (telefonsamtal mm) hänvisar du till advokaten.

Genom denne kan ni också bestämma en eller flera tidpunkter då pappan får prata ha kontakt med barnen. Och då är det bara barnen som det pratas med inte med dig.

Minsta avsteg så kontaktar du advokaten.

Går ju inte ha det som du har det. Risken är bara att du stressar ihjäl dig.
 
Jag har varit hos jurist, ni har kanske rätt i att det behövs krafttag, man vill ju gärna slippa det. Även juristen anser att allt ska vara skriftligt. Dels för att vi faktiskt inte KAN prata med varandra utan att skrika i telefonen (vi kunde inte prata med varandra heller i förhållandet, jag föreslog terapi ett par gånger men det blev inget av), och dels för att även han vet att finns det skriftligt så finns det på pränt, han är inte dum (därav ringer han heller aldrig när han är full). Har skickat ett nytt mail till honom där jag skrev att han får hålla det skriftligt då han ringde för en halvtimme sedan, inte fått svar på det, han har dessutom blockat mig från facebook och blockat min skype när jag försökte skicka inbjudningar till en av barnens sammankomster, tänkte att hans släkt kunde få veta om det i alla fall oavsett om det är så infekterat som det är, då har i alla fall JAG bjudit till.
I samma veva som han vägrar kommunicera skriftligt, i samma veva anser han att jag stalkat honom via telefon och facebook (vi har som sagt blockat varandra sedan länge på facebook så när jag skulle ha stalkat honom på facebook vet jag inte) och att JAG inte ska ta kontakt med honom i telefon men det är helt okej för honom att enbart ringa med tillhörande gräl till mig när helst det passar honom tydligen.

Jag har aldrig nekat honom att prata med sina barn när han har ringt (han har däremot gjort det för mig de få gånger barnen har varit hos honom och de dagar han varit på dåligt humör, nu är det så kort tid det handlar om i och för sig så jag kan leva med att inte prata med dem under de perioderna) däremot känner jag att för att vi ska kunna få ett tryggt och lugnt liv vill jag ha telefontider, när barnen är hemma och jag inte jobbar eller sitter med plugg, försöker ta en examen och behöver verkligen inte lägga energi på att bråka med honom i telefonen under mina studier och dessutom förstås ett schema.
Nu var det sagt att han ska ha dem nästa vecka mellan torsdag och söndag. Dock med tanke på att han är så upp och ner med sina hot om egen vårdnad så fort något går honom emot så känner jag att det känns väldigt svårt att lämna barnen till honom... Tänk om han behåller dem? Det är säkert bara konspirations teorier från min sida men det känns ändå jobbigt att han inte kan ha lämnat det där schemat, jag vill gärna kunna planera min framtid. Plus att om han backar, vilket han mycket väl kan göra utan ett schema (säkert med ett också, men det känns ändå tryggare att ha ett), står jag kanske där med sent planerade aktiviteter som måste ställas in (allt kan ju hända i form av sjukdomar och så så man är väl ändå flexibel men ni fattar vilka omständigheter jag menar). Dessutom har jag inte så mycket pengar nu att jag kan köra halva vägen, vilket jag förklarat för honom eftersom jag inte får underhåll eller bostadsbidrag än, csn inte kommit igång och jag lär spara de pengar jag har just nu... Då ska han återigen söka enskild vårdnad.

Nä det är inte lätt att slåss mot någon som har sådana problem, jag vet att barnen har det bra hos farmor och farfar när de är där och jag hoppas hans nya tjej kan lyfta ur honom ur problemen där jag misslyckades, men det blir nog svårt. Han har druckit mer eller mindre hela vårt förhållande, med en ordentlig eskalering senaste två åren så det är nog svårt att ta sig upp ur det drickande, speciellt om man inte själv tycker det är något fel med det. Då krävs det att andra säger till men tyvärr har han pratat över alla de som såg hans problem innan på sin sida och nu har han ju tydligen inga problem enligt dem... Då blir det svårt att ta sig ur det. Tror jag. Men visst, numer är ju faktiskt hans problem just HANS. Jag behöver inte sitta och se på längre, och det är jag glad över. Däremot behöver jag ha ett fungerande liv för mig och barnen och det får vi inte om han inte inser att han måste bjuda till också.
 

Liknande trådar

Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
810
Senast: Crossline
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 415
Senast: lundsbo
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 794
Senast: mars
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 186
Senast: Nixehen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp