Samarbetsproblem version 1000.0

[nyttnick]

Hej igen. Jag tror jag håller på att få hjärnblödning, för tänka kan jag inte och jag vet inte hur jag ska vända och vrida på mig själv.

Jag lade en tråd på Förälder för någon vecka sen om tips på hur man lägger upp schema för barnen efter separation, men den här tråden tycker jag nästan passar bättre här. För den handlar inte om hur vi ska lägga upp schemat, utan mer om våra problem att faktiskt göra ett schema.

Jag blir tokig på mig själv, att jag inte kan värja mig känslomässigt mot att exet kryper under skinnet på mig. Jag blir så jäkla arg att jag tappar fokus och förmåga att kallt argumentera för att ta mig/oss framåt.

Jag behöver veta hur vi ska lägga upp nästa år med barnen, för det är inte många dagar kvar innan jag behöver göra min ansökan om föräldraledighet, eftersom den ska vara inne två månader i förväg.

Det mest basala har vi nog enats om, men vi kan inte enas om högtider. Första förslaget jag gav var att vi skulle dela på lov och högtider, rättvist och för att barnen ska få chans att vara ledig på sina lov. Det sket sig rätt rejält och jag fick en lång föreläsning om att han minsann inte kan planera att vara ledig varannat sportlov, påsklov och höstlov. Ok, det var värt ett försök, men jag får nog stilla acceptera att de kommer att vara på dagis och fritids i stället för lediga på de dagar på loven som han är ansvarig för. Jag talade om för honom att jag förstod att han inte vill att vi delar upp lovdagarna, utan vi får lösa våra respektive dagar så som det passar oss själva. Vet att han njöt av den segern.

Jag sa då att jag i alla fall vill att vi delar upp storhelgerna så att det blir rättvist, med varannat år hos respektive förälder. Mitt förslag var följande:

År 1: påsk (skärtorsdag-annandag påsk), nationaldagen, nyår(30/12-2/1)
År 2: midsommar (tor em - sön), alla Helgona (fre-sön), jul (23/12-26/12)

Jag bad om synpunkter och egna förslag och tankar runt det här. Jag fick inget svar, trots att jag bett om det, men det är ju hans sätt att köra med härskartekniker, så jag är inte förvånad.

Dock börjar jag tröttna, för diskussionen öppnades 12:e augusti, just för att han inte ska kunna komma med skit som att han inte har hunnit fundera eller ta ställning eller haft tid att komma med egna förslag. Jag bad i fredags om ett svar och då sa han att han inte visste att det fanns något att svara på, men han skulle titta på det. Det gjorde han inte förstås. Så jag har tröttnat. Skickade över förslaget igen och sa att om han inte svarar nu, så gäller mitt förslag och att han kan inte undvika att göra ett schema bara för att det inte passar honom att följa ett sådant. För det måste ju finnas för barnens skull och även för min skull så jag kan planera och ordna upp jobb, barnomsorg osv. Vill han inte göra upp ett schema så tar jag det utan tvekan gärna både via familjerätten och upp i TR, bara för att ha något att gå efter. Vilket jag sa och då flippar han fullständigt på mig.

Vad gäller högtiderna så skriver han att han inte vill dela upp dessa utan att det ska göras upp mellan oss från år till år, vem som har lust att hitta på något på dessa. Dvs göra upp från fall till fall vem som önskar göra något ett visst år på en viss högtid. Det funkar inte för mig. Jag vill veta att jag får dela i alla fall 50% av dessa med mina barn och inte behöva rätta mig efter hans nycker (dvs han sms:ar kl 24 natten innan hur han tänkt sig och räknar med att jag löser det).

Han skriver att han varken kan planera jobb eller privatliv ett helt år i förväg och att han sällan kan veta hur hans påsk ser ut 2015 nu i oktober 2014.

Det är här jag får hjärnblödning. Jag kan inte formulera mig. Jag vet precis vad jag tänker, men det kommer inte ut. Är det någon som förstår och som kan hjälpa mig att sätta ord på detta?

Snälla, HJÄLP! Ni är så kloka och kan alltid få mig att se mina tankevurpor och vad som är styrt av alla irrationella känslor i stället för logik. Tack på förhand.

 

[nyttnick]

Glömde skriva att allt han gör och argumenterar för handlar om att inte behöva låsa upp sig på att ta hand om barnen. Det blir mer och mer uppenbart att han bara villaträdgård dem om han får ut något av det - dvs. när han samlar poäng från omgivningen i att vara en bra pappa. Han varken ringer, smsar, hör av sig, träffar....sitt barn på födelsedagen, trots att jag bjudit in honom till att komma. Men svaret var att det var inte viktigt för honom. Huvudsaken var att han fick komma på kalaset = han kan visa upp sig som den bra och närvarande pappa han inte är! men vill att alla ska tro.

Han vill inte slösa sina semesterdagar på barnen, för de vill han använda till egna resor. Bättre att de får gå på dagis. Osv.

Ja, ni har rätt. Just nu är jag DJUPT ner i bitterträsket och fokuserar alldeles för mkt på vad han gör, säger och tänker, men jag försöker ta mig upp och vill kunna fokusera på vad jag kan göra och säga och vad jag faktiskt redan nu gör och bidrar med. Positivt sett alltså. Jag är less på bitterträsket och vill bort härifrån för alltid.

 

[cirkus]

Usch, jag har ju samma T-shirt nästan. Jag vet precis hur jävla vidrigt det känns med en pappa som aktivt väljer bort sina barn men samtidigt vill att hela världen ska se hur bra pappa han är. Mina ungars pappa tyckte verkligen att han var en bra pappa, han hävdar det fortfarande att "han som minsann gjort allt för dom" johodu, tjena mossens.

Jag vet inte hur du ska bemöta honom utan att sjunka till hans nivå även om jag förstår fullkomligt om du har lust att skrika så hela världen hör vilken jävla usel pappa han är - men det leder ingen vart.

Jag tror att i grunden måste du bestämma dig för igen hur viktigt det är att du försöker upprättahålla att han har en relation med barnen, för vad jag läser ut av vad du skriver så har du halkat ner i det träsket litegrann. Jag skulle försöka inte planera för hans närvaro utan bara för din egen och barnens umgänge. Räkna bort honom från alla storhelger planera som om du hade barnen jämt. Gör kul grejer med barnen och när han får en nyck och vill vara pappa så antingen funkar det eller så har ju du planerat något. Sen hur du ska argumentera runt ett sånt upplägg vet jag inte riktigt...men jag skulle i allafall försöka tänka så.

 

[nyttnick]

Usch, jag har ju samma T-shirt nästan. Jag vet precis hur jävla vidrigt det känns med en pappa som aktivt väljer bort sina barn men samtidigt vill att hela världen ska se hur bra pappa han är. Mina ungars pappa tyckte verkligen att han var en bra pappa, han hävdar det fortfarande att "han som minsann gjort allt för dom" johodu, tjena mossens.

Jag vet inte hur du ska bemöta honom utan att sjunka till hans nivå även om jag förstår fullkomligt om du har lust att skrika så hela världen hör vilken jävla usel pappa han är - men det leder ingen vart.

Jag tror att i grunden måste du bestämma dig för igen hur viktigt det är att du försöker upprättahålla att han har en relation med barnen, för vad jag läser ut av vad du skriver så har du halkat ner i det träsket litegrann. Jag skulle försöka inte planera för hans närvaro utan bara för din egen och barnens umgänge. Räkna bort honom från alla storhelger planera som om du hade barnen jämt. Gör kul grejer med barnen och när han får en nyck och vill vara pappa så antingen funkar det eller så har ju du planerat något. Sen hur du ska argumentera runt ett sånt upplägg vet jag inte riktigt...men jag skulle i allafall försöka tänka så.

Problemet, vilket är det som gör att jag känner att jag kört fast, är inte att jag försöker upprätthålla deras relation. Även om jag tycker att den delen är viktig. Problemet är att han benhårt hävdar att han ska ha dem 50%, ta 50% av ansvaret osv, när han egentligen inte vill det. Det gör ju att det känns jobbigt för honom att veta om att han inte kan ha sin egotid på påsken varannat år, julen varannat år osv.

Jag har inte rent praktiskt några problem med att lösa om han vill ha dem , 10, 15, 20 eller 40% i stället, men han kommer aldrig självmant att säga det. I rädsla av att framstå som en svikare. Så vad ska jag svara? Ett schema måste ju finnas för alla inblandade. Jag har aldrig hört talas om några separerade/skilda föräldrar med så grava kommunikationsproblem som vi har som inte har ett schema. Det känns ju skitkonstigt att lägga fram det enda andra alternativ jag ser - att jag tar ALLA högtider (vilket iofs hade varit lite halleluja för mitt ego) och att om han något år (max vartannat år) känner att han vill/har tid att umgås med barnen så får han säga till i tid och hoppas att jag inte bokat in någon aktivitet. Jag ser redan nu framför mig vilket kaos det skulle bli när han kommer en vecka innan och kräver att jag ska avboka alla planer för att han då bestämt sig för att träffa barnen och det utbrott om hur orättvis och kränkande jag är som inte vill avboka något som jag och barnen sett fram emot i flera veckor.

Som sagt, jag känner mig lite låst av situationen. Och låst i mitt tankesätt. Jag vill inte jävlas med honom, men enda sättet att få dessa förbannade krigstankar att försvinna är ju att minimera kontakten med honom. För det behöver jag ett fastställt schema så att jag kan slippa träffa människan och enda kommunikationen är informationsutbyte från skola/dagis/BVC och ev saker som inträffar runt barnen.

 

[cirkus]

Förstår han ens att han inte tar något ansvar?
Jag förstår hur du kokar och jag förstår att han lyckas tränga in dig i hörnet att det i slutänden ska se ut som om du är den som är taskig och inte vill låta honom ta ansvar. Jag kännser så väl igen känslan att det som man bokar med familjen (barnen) inte riktigt räknas utan det kan lätt komma nånting som han tycker är mer värt och då får familjen stryka på foten. Jag fick aldrig bukt på den känslan, jag planerade helt enkelt alltid för att ha barnen för att inte göra oss alla besvikna, nu blev det bara han vissa gånger då jag sa nej och att vi hade andra planer redan

Finns det någon extern hjälp att få - jag tänker familjerätt eller någon form av familjeterapi?

 

[nyttnick]

Förstår han ens att han inte tar något ansvar?
Jag förstår hur du kokar och jag förstår att han lyckas tränga in dig i hörnet att det i slutänden ska se ut som om du är den som är taskig och inte vill låta honom ta ansvar. Jag kännser så väl igen känslan att det som man bokar med familjen (barnen) inte riktigt räknas utan det kan lätt komma nånting som han tycker är mer värt och då får familjen stryka på foten. Jag fick aldrig bukt på den känslan, jag planerade helt enkelt alltid för att ha barnen för att inte göra oss alla besvikna, nu blev det bara han vissa gånger då jag sa nej och att vi hade andra planer redan

Finns det någon extern hjälp att få - jag tänker familjerätt eller någon form av familjeterapi?

Familjerätten som vi träffade för ett år sedan ger jag inte mkt för. De kunde inte guida oss alls utan deras mantra var att vi själva måste hitta en plattform som fungerar för vår kommunikation och det enda jag tänkte var att "No shit Sherlock, vi är ju här för att det är precis vad vi inte klarar av".

Familjeterapi har han själv sagt så här om, exakt citat: "Den värsta jävla skit jag varit på".
Han tycker ju inte att vi har problem. Han fattar inte att det här inte håller. Han tycker bara att jag är jobbig.
Som sagt har jag inga problem att ta ansvaret själv, men jag vill i alla fall veta det. Nu vill han ju hålla mig på halster och hela tiden se till att jag reder upp hans liv och ger honom alla möjligheter att förverkliga sig själv och sina drömmar.

Fasen, jag sitter och googlar och letar kbt-terapeuter, för jag behöver verkligen redskap för att hantera mina destruktiva tankar.

 

[cirkus]

Du har ju lyckats bra med att inte låta honom komma åt dig tidigare om jag har förstått detta rätt. Försök komma tillbaka till det och den känslan. Få honom att förstå att det inte är framkomligt att allt sker ad hoc och bara som det passar honom. Schemat är inte för att göra hans liv surt utan för att få livet att fungera för er andra.

 

[tanten]

Han tycker ju inte att vi har problem. Han fattar inte att det här inte håller. Han tycker bara att jag är jobbig.
Som sagt har jag inga problem att ta ansvaret själv, men jag vill i alla fall veta det.

Du vet ju redan? Eller hur? Det är du som har ansvaret. Hantar det inte. Och kanske borde

Du tar fortfarande - som jag ser det - ansvar för honom. Du berättar för oss vad han tycker.

Jag har inga råd att ge.
Bara en peppdans

 

[nyttnick]

Du vet ju redan? Eller hur? Det är du som har ansvaret. Hantar det inte. Och kanske borde

Du tar fortfarande - som jag ser det - ansvar för honom. Du berättar för oss vad han tycker.

Jag har inga råd att ge.
Bara en peppdans

Jo, jag ser det ju själv, tack vare att ni gjorde mig uppmärksam på det i tråden när vi separerade, men jag fattar inte hur jag ska lösa det. För han vill ju inte säga att jag får allt ansvar, trots att han aldrig kommer att ta det. Han hävdar ju bestämt att han både vill och faktiskt tar 50% ansvar.
Jag är farligt nära att ta detta till TR, på riktigt.

Jag inser ju att jag fokuserar mkt på honom, men han är ju de facto stoppklossen.

Allt det andra har jag resignerat inför. Jag inser att jag kommer alltid att köpa alla ytterkläder, se till att extrakläder finns på dagis, se till att barnen kommer till BVC, tandläkare osv. Jag har förlikat mig med det, för att det är inte värt energin att bråka om.

Men vi måste ha ett schema! Så länge som han inte svarar, inte godkänner, inte har egna förslag osv. så har han makten och styr över mitt liv. Vill han att jag tar alla storhelger så är det fine, vill han ta 50% så är det fine. Men att hålla mig i det här limbot är inte fine för mig.

Stort tack för peppen!

 

[nyttnick]

Du har ju lyckats bra med att inte låta honom komma åt dig tidigare om jag har förstått detta rätt. Försök komma tillbaka till det och den känslan. Få honom att förstå att det inte är framkomligt att allt sker ad hoc och bara som det passar honom. Schemat är inte för att göra hans liv surt utan för att få livet att fungera för er andra.

Det är dit jag vill, men jag känner att jag har tappat fotfästet rejält igen.

Som svar på att schemat inte är för att göra hans liv surt utan för att få livet att fungera får jag "jag vill inte, kan inte och kommer aldrig att kunna leva mitt liv planerat på det sättet du vill leva ditt liv".

 

[cirkus]

Det är dit jag vill, men jag känner att jag har tappat fotfästet rejält igen.

Som svar på att schemat inte är för att göra hans liv surt utan för att få livet att fungera får jag "jag vill inte, kan inte och kommer aldrig att kunna leva mitt liv planerat på det sättet du vill leva ditt liv".

Vem är det då som har samarbetsproblem kan man väl fråga sig?
Han kommer aldrig förstå att hans oförmåga att planera bygger på att andra ska lösa hans ansvarsbitar. Jag kan bara säga - lös inte dom åt honom nånsin - då hamnar ni där ni är nu igen. Han måste verkligen förstå att han måste börja ta ansvar här och nu och inte bara låta alla andra (läs Du) lösa hans problem. Hur han ska fatta detta - det vet jag inte? Förstår han när du säger att när han planerar för att ha ett liv i första hand utan barnen och det är det som han verkar tycka är viktigast så tänker du planera för ett liv där du sätter barnen i första rummet - priset han får betala är att han inte kommer att kunna ha barnen exakt bara när det passar honom. Förälder är man 100% av tiden även när barnen inte är hos en

 

[Bulldoozer]

Ta kontakt med soc. och be om hjälp, de har s.k. samarbetssamtal där har jag vart med mitt ex och om inte annat så tog det skruv för att han kände sig obekväm med hela soc grejjen då enligt hans snedvridna syn så är det en "viss" sorts människor som springer där och han hör inte till dem. Vet inte om själva samtalet gav så mycket men samarbetet förbättrades betydligt då han inte ville vara där och prata. Innan jag kontaktade soc så förvarnade jag exet om att jag tyckte att det verkade finnas uppenbara kommunikationsproblem så jag skulle kontakta dem så vi kunde föra våra samtal med neutral part och sen så gjorde jag det.

Eftersom jag ville ha det så smidigt som möjligt så anpassade jag mig väldigt mycket efter vad som passade honom, rätt eller fel såhär i efterhand vet jag inte jag vet bara att jag gjorde det jag trodde skulle gynna dottern främst och det gjorde att det inte alltid var helt smidigt för mig. Det innebar att vi ibland delade på julafton och ibland hade jag och ibland hade han, det brukade vi dock göra upp först nån månad före jul då jag har ett sånt jobb att jag jobbar helger. Hade jag inte dottern så jobbade jag istället och så firade vi "jul" på nyår istället eller nåt. Just det här med "schema" har varit väldigt flexibelt (mest från mitt håll) vi har i grunden haft varannan vecka men ibland bytt dagar eller haft flera veckor på sommarlov under semester osv. Det ju svårt att planera semesterschemat ett år innan då man inte ens vet om man kommer bli beviljad ledigt från jobbet.

Jag tror du ger honom alldeles för mycket makt genom att bli så upprörd i förväg och han kanske som du säger njuter av situationen, eller så kanske han själv tror på att han vill ha 50%. Tror det skulle vara nyttigt för dig att ta några djupa andetag och ett steg tillbaka. Barnen gynnas inte av att du blir helt förstörd över detta, inte heller över att du verkar väldigt irriterad över deras far. Även om deras far inte gör det så bör du sätta barnen främst och försöka förhålla dig så neutral som möjligt, intar du en neutral attityd mot honom så försvinner ju en del av hans "makt" (han kanske vill se dig känslomässig, upprörd och gillar att han kan påverka dig på det sättet).

Hoppas att det löser sig till det bästa för er alla!

 

[nyttnick]

Vem är det då som har samarbetsproblem kan man väl fråga sig?
Han kommer aldrig förstå att hans oförmåga att planera bygger på att andra ska lösa hans ansvarsbitar. Jag kan bara säga - lös inte dom åt honom nånsin - då hamnar ni där ni är nu igen. Han måste verkligen förstå att han måste börja ta ansvar här och nu och inte bara låta alla andra (läs Du) lösa hans problem. Hur han ska fatta detta - det vet jag inte? Förstår han när du säger att när han planerar för att ha ett liv i första hand utan barnen och det är det som han verkar tycka är viktigast så tänker du planera för ett liv där du sätter barnen i första rummet - priset han får betala är att han inte kommer att kunna ha barnen exakt bara när det passar honom. Förälder är man 100% av tiden även när barnen inte är hos en

Vi står där vi står, trots att jag fatkiskt inte löser hans problem och inte har gjort det på väldigt länge. I slutet på augusti ville han att vi skulle byta helger för hela hösten, men dels hade jag redan lagt min ansökan om föräldraledighet occh dels hade jag bokat in ett antal aktiviteter för mig själv på barntomma dagar. Så jag sa nej och han löste det ändå. Kommer han med fler dagar så har jag alltid en bytesdag då han får ställa upp för mig och har jag inte det så säger jag att han får lösa det själv.

Däremot kan jag inte få honom att lösa saker som att det ska finnas extrakläder på dagis, för när jag försökte med det så fick jag hem ungarna i lånekläder från dagis - dvs det blev likafullt jag som fick ta ansvar för det ändå och tvätta kläder som inte är barnens. Den biten får jag nog bara gilla läget.

Men jag kan inte gilla läget med att han styr mitt liv, så för mig är det ett bestämt schema som gäller eller ett schema som TR bestämt. Jag kan inte kompromissa men hans vridna tankebanor om ett liv fritt och fullt av spontanitet.

Jag har sagt ovanstående om att han inte kan ha barnen bara när det passar honom, men nej. Han fattar inte. Tror inte att han skulle fatta ens efter en dom, utan risken är att det skulle trappa upp konflikten. Det hade varit lättare om han bara erkände att han ville ha mer fritid och mindre barntid, men det skulle ju svärta ner hans papparykte.

 

[Badger]

Glömde skriva att allt han gör och argumenterar för handlar om att inte behöva låsa upp sig på att ta hand om barnen. Det blir mer och mer uppenbart att han bara villaträdgård dem om han får ut något av det - dvs. när han samlar poäng från omgivningen i att vara en bra pappa. Han varken ringer, smsar, hör av sig, träffar....sitt barn på födelsedagen, trots att jag bjudit in honom till att komma. Men svaret var att det var inte viktigt för honom. Huvudsaken var att han fick komma på kalaset = han kan visa upp sig som den bra och närvarande pappa han inte är! men vill att alla ska tro.

Han vill inte slösa sina semesterdagar på barnen, för de vill han använda till egna resor. Bättre att de får gå på dagis. Osv.

Ja, ni har rätt. Just nu är jag DJUPT ner i bitterträsket och fokuserar alldeles för mkt på vad han gör, säger och tänker, men jag försöker ta mig upp och vill kunna fokusera på vad jag kan göra och säga och vad jag faktiskt redan nu gör och bidrar med. Positivt sett alltså. Jag är less på bitterträsket och vill bort härifrån för alltid.

Om han bara vill bli av med barnen och du skulle vilja ha barnen varje jul så kan du väl föreslå att du tar alla jular? tex så kan du ju bara säga att varannan jul så har han rätten att få barnen, men om han inte tar dem med god framförhållning så firar de med dig? (Bygger såklart på antagandet att du liksom jag allra helst firar jul o påsk osv med familj ändå och har en äldre generation som barnvakt på nyår.). Vartannat år har han ingen rätt att få fira med barnen.

(Han verkar lite knasig minst sagt, men själv är jag skilsmässobarn och varannan jul har fungerat alldeles brilliant för mig, även om mamma självklart skulle firat med mig om pappa inte ville ett år och tvärtom. Numera kör vi vart tredje/fjärde år eftersom min man också har skilda föräldrar. Hans pappa kör inte med julklappar utom för barnen så jag föredrar att skippa deras julafton. Tycker det är sådär att lära barnen att roliga jular tar slut vid 18, de tycker ju jul och julklappar är så viktigt.)

 

[nyttnick]

Ta kontakt med soc. och be om hjälp, de har s.k. samarbetssamtal där har jag vart med mitt ex och om inte annat så tog det skruv för att han kände sig obekväm med hela soc grejjen då enligt hans snedvridna syn så är det en "viss" sorts människor som springer där och han hör inte till dem. Vet inte om själva samtalet gav så mycket men samarbetet förbättrades betydligt då han inte ville vara där och prata. Innan jag kontaktade soc så förvarnade jag exet om att jag tyckte att det verkade finnas uppenbara kommunikationsproblem så jag skulle kontakta dem så vi kunde föra våra samtal med neutral part och sen så gjorde jag det.

Eftersom jag ville ha det så smidigt som möjligt så anpassade jag mig väldigt mycket efter vad som passade honom, rätt eller fel såhär i efterhand vet jag inte jag vet bara att jag gjorde det jag trodde skulle gynna dottern främst och det gjorde att det inte alltid var helt smidigt för mig. Det innebar att vi ibland delade på julafton och ibland hade jag och ibland hade han, det brukade vi dock göra upp först nån månad före jul då jag har ett sånt jobb att jag jobbar helger. Hade jag inte dottern så jobbade jag istället och så firade vi "jul" på nyår istället eller nåt. Just det här med "schema" har varit väldigt flexibelt (mest från mitt håll) vi har i grunden haft varannan vecka men ibland bytt dagar eller haft flera veckor på sommarlov under semester osv. Det ju svårt att planera semesterschemat ett år innan då man inte ens vet om man kommer bli beviljad ledigt från jobbet.

Jag tror du ger honom alldeles för mycket makt genom att bli så upprörd i förväg och han kanske som du säger njuter av situationen, eller så kanske han själv tror på att han vill ha 50%. Tror det skulle vara nyttigt för dig att ta några djupa andetag och ett steg tillbaka. Barnen gynnas inte av att du blir helt förstörd över detta, inte heller över att du verkar väldigt irriterad över deras far. Även om deras far inte gör det så bör du sätta barnen främst och försöka förhålla dig så neutral som möjligt, intar du en neutral attityd mot honom så försvinner ju en del av hans "makt" (han kanske vill se dig känslomässig, upprörd och gillar att han kan påverka dig på det sättet).

Hoppas att det löser sig till det bästa för er alla!

Vill börja med att säga att jag tvivlar starkt på att barnen märker av något. Det baserar jag på hur jag vet att jag beter mig runt deras pappa när de är med, hur jag beter mig hemma. De pratar mycket om pappa och känslor runt honom och jag både uppmuntrar och bekräftar och de är 100% bekväma med att prata med mig om honom, som att han är en del av deras vardag även hemma hos mig. Upprörd är jag bara när jag är själv, men då blir det ju desto mer. Jag kan till 95% säga att barnen är HELT omedvetna om vad jag tycker och problemen runt samarbetet.

Soc=familjerätten. Han vägrar gå dit och det kan bara tvingas via rättssystemet. Mitt ex har samma syn på det som ditt ex. Samarbetet blev inte bättre för oss av dessa samtal.

Att fira jul på nyår eller i mellandagarna har jag räknat med, men bara varannat år. Ingen av oss har helgjobb utan båda är lediga alla röda dagar och alla helgdagar. Inga konstiga scheman utan vanliga jobb med väldigt generösa flexramar. Samma gäller sommarsemestern, vi får båda beviljat veckor i det närmast precis hur och när vi vill. Det rör sig inte om att planera sommaren ett år i förväg, det rör sig bara om grundschemat och de röda dagar som är storhelger.

Sommaren måste dock vara planerad i början på april när dagis kräver in det och alltså inte andra eller tredje veckan i juni när han kommer på att inlämnat semesterschema inte längre passar honom.

Jag kanske blir upprörd, men inte så mkt i förväg som det kan verka och som jag kanske låter påskina. Det här är en pågående diskussion sen 12 augusti och han ignorerar mig fullkomligt. Skiter i att svara, ignorerar mig framför barnen, svarar inte på tilltal, svarar inte på sms eller när jag ringer.

 

[nyttnick]

Om han bara vill bli av med barnen och du skulle vilja ha barnen varje jul så kan du väl föreslå att du tar alla jular? tex så kan du ju bara säga att varannan jul så har han rätten att få barnen, men om han inte tar dem med god framförhållning så firar de med dig? (Bygger såklart på antagandet att du liksom jag allra helst firar jul o påsk osv med familj ändå och har en äldre generation som barnvakt på nyår.). Vartannat år har han ingen rätt att få fira med barnen.

(Han verkar lite knasig minst sagt, men själv är jag skilsmässobarn och varannan jul har fungerat alldeles brilliant för mig, även om mamma självklart skulle firat med mig om pappa inte ville ett år och tvärtom. Numera kör vi vart tredje/fjärde år eftersom min man också har skilda föräldrar. Hans pappa kör inte med julklappar utom för barnen så jag föredrar att skippa deras julafton. Tycker det är sådär att lära barnen att roliga jular tar slut vid 18, de tycker ju jul och julklappar är så viktigt.)

Jag kanske ska prova att lägga fram det så, att jag tar alla storhelger men att han har rätt till vartannat år enligt förslaget som jag gav. Hur ska jag villkora det då, för det är inte kul att köpa biljetter hem till familjen och tala om för barnen vart vi ska och sen tvingas ställa in det för att han hävdar sin rätt i "sista sekund". Vad är rimligt? Att han bestämmer sig 1,2, 3 veckor i förväg?

Har vi bara det där förbaskade schemat, uppgjort skriftligt, så har han ju ingen makt längre och inget utrymme att lägga över ansvaret på mig att styra upp hans liv. För då kan jag hävda att hans dagar är hans ansvar.

 

[nyttnick]

Och åter igen, jag är pinsamt medveten om att jag målar in mig själv i hörn, men jag ser inte den praktiska lösningen. Verktygen för att undvika detta.

 

[Badger]

Jo och när det gäller loven då han inte vill vara ledig. Du vill ju att han ska ha barnen varannan vecka rimligen, då kan du jobba igen flextid som du kanske förlorar när du har barnen och kan ha mer tid till dem när de är där.

A är ju på förskola höstlov osv eftersom vi inte har några skolbarn, jag har fått en tydlig känsla av att förskolan ibland kan vara extra mysig när det är få barn där och att personalen bondar lite extra med barnen då. Så när det gäller den biten så kanske du får tänka att de har det ganska bra ändå och får det bästa av båda, dvs tillbringa dina veckor lediga och ibland vara på förskolan/fritids när det är extra få barn och lite extra kul.

 

[nyttnick]

Jo och när det gäller loven då han inte vill vara ledig. Du vill ju att han ska ha barnen varannan vecka rimligen, då kan du jobba igen flextid som du kanske förlorar när du har barnen och kan ha mer tid till dem när de är där.

A är ju på förskola höstlov osv eftersom vi inte har några skolbarn, jag har fått en tydlig känsla av att förskolan ibland kan vara extra mysig när det är få barn där och att personalen bondar lite extra med barnen då. Så när det gäller den biten så kanske du får tänka att de har det ganska bra ändå och får det bästa av båda, dvs tillbringa dina veckor lediga och ibland vara på förskolan/fritids när det är extra få barn och lite extra kul.

Det är så jag gör. Jobbar mkt för att kunna vara ledig en del. Jag jobbar aldrig mer än 6 timmar när jag har barnen och är ledig en vardag/vecka med dem.

Angående loven så har vi också gjort så iom att jag är ledig mkt med dem, men den största börjar skolan och då blir det mer uppenbart att han inte får lov. Dessutom så skrev jag väl i första inlägget att det var värt ett försök (man får väl leva på hoppet ibland också, även då hoppets gnista är väldigt liten) men att jag backade direkt när pappan inte var med på det tåget.

 

[Badger]

Jag kanske ska prova att lägga fram det så, att jag tar alla storhelger men att han har rätt till vartannat år enligt förslaget som jag gav. Hur ska jag villkora det då, för det är inte kul att köpa biljetter hem till familjen och tala om för barnen vart vi ska och sen tvingas ställa in det för att han hävdar sin rätt i "sista sekund". Vad är rimligt? Att han bestämmer sig 1,2, 3 veckor i förväg?

Har vi bara det där förbaskade schemat, uppgjort skriftligt, så har han ju ingen makt längre och inget utrymme att lägga över ansvaret på mig att styra upp hans liv. För då kan jag hävda att hans dagar är hans ansvar.

Varannat år köper du inga biljetter utan säger att allting flyter. Varannat år köper du biljetter och kör hela racet.

Om det är semestrar utomlands det handlar om så blir det inga på hans jular. Handlar det om att åka till släkten så får du väl köpa din biljett i god tid -du ska ju dit. Varna släkten att barnen bestämmer sig veckan innan och sedan köpa deras biljetter. (det bygger såklart på att barnbiljetter är lite billigare för tex tåg och att det inte är fullbokat oftast).

Själv har jag bil och umgås med släkten på jular, de flesta bor inte så långt bort. Det skulle inte vara något problem alls att bara säga att i år vet jag inte, vi får se, jag kommer själv eller med barnen. Jag gillar verkligen inte att ändra planer själv, men om jag VET att planerna flyter är det ju inget problem.

Men tidsplan, tre veckor före vore väl rimligt för dig eftersom du har tågbljetter/flyg osv. När det gäller barnen är det väl inget problem, vi vet inte är ju också ett svar. Kanske åker ni till mormor, kanske åker vi till farmor, i år vet vi inte förrän 2-3 veckor innan jul.