Sambo som inte vill samma sak

[Fantasipyjamas]

Varning, wall of text.

Det är inte ofta jag frågar buke om råd om allvarligare saker, men jag vet varken ut eller in just nu. Har inte heller lust till att diskutera det här med mina vänner just nu...
Bakgrund: Jag och min sambo, 20-25 år gamla, har varit tillsammans i snart 6 år, varav dom första 3 åren var distansförhållande med ~15 mil emellan. Jag bor nu på hans ort, där han har föräldrar, vänner och bra jobb. Vi har alltid varit varandras bästa vänner och känner väl båda två att vi lockar fram det bästa ur varandra.

Efter 3 år på hans ort har jag börjat att längta hem. Eller, jag har nog alltid längtat hem till min ort, men på senare tid har längtan varit starkare. Jag kommer från en av Sveriges största städer och där vi bor nu är en ganska liten stad med cirka 6000-10000 invånare. Jag saknar att vara nära min familj, kunna spontanfika med mina vänner och bli lite mindre beroende av min sambo.

Jag har inte hittat mig några vänner på dom här tre åren. Inte en enda. Jag umgås med folk i stallet ett par gånger i veckan, men inte mer än så och vi har inte heller den relationen att vi ses på stan eller bjuder hem varandra. Det skiljer dessutom mycket i ålder mellan mig och dom i stallet. Jag skulle vilja ha en vän i min ålder som vill umgås som folk i min ålder vill, eller vad jag ska säga. Utöver stallet har jag ett jobb, men där slutar liksom mina enskilda aktiviteter, vilket gör mig till väldigt beroende av min sambo.

Flytta hem då? Ja, men min sambo vill inte följa med. Saken är den att min sambo är väldigt rädd för allt nytt och "vet vad han har men inte vad han får". Därför är det en väldigt stor förändring för honom, kort sagt. Nu har han sagt att han vill inte, punkt. Jag har alltid trott att han bara behövde fundera på flytten, vänja sig vid tanken. Han är rädd helt enkelt, rädd för att det kommer bli dåligt på ett eller annat sätt.

Han är ju medveten om att jag gjorde samma grej för honom, jag flyttade ifrån allt för att få vara med honom och det var inte helt enkelt. Men huvudsaken för mig var att få vara med honom liksom och tyckte väl att vi löser allt tillsammans. Jag flyttade upp, fixade körkort, bil, jobb, häst att låna och liksom fixade mig en tillvaro. Det gick bra.

Det gör ont i mig att han inte vill, att han inte ens kan prova för min skull. Jag har ju fattat att om han "vägrar" så finns det två alternativ, antingen stannar jag där jag är, där det inte finns någon större framtid inom mitt yrke, inga vänner och minimalt eget liv. Eller så flyttar jag hem, utan sambo.

Det känns som att jag ligger i underläge på något sätt, han har mig runt lillfingret för att han vet att jag inte vill lämna honom = jag stannar där jag egentligen inte trivs. Hur ska jag tänka? Kan jag övertyga min sambo? Att flytta till en annan ny ort är inget alternativ, det är antingen här eller min hemstad som gäller. Bara känslan av att veta att om jag skulle ställa ett ultimatum, flytta eller jag gör slut, så hade han nog låtit mig flytta...

Tåls att tillägga att det här är mannen jag kan se som pappa till mina barn i framtiden, vill ha honom på andra sidan frukostbordet resten av mitt liv. Jag vill ju vara med honom. Men jag vill vara sann mot mig själv också.

Fråga gärna om det var något jag var oklar med...

 

[Wysiwyg]

@Fantasipyjamas Finns det ingen möjlighet för dig att flytta hemåt och se hur det känns och vara särbo på distans? Om det är så mycket bättre som du tänkt dig och i så fall om du är villig att bryta med sambon om han fortfarande vägrar. Så att du inte bara bryter med sambon, flyttar hem och tänker att det ska bli bättre och så blir det inte som du tänkt dig.

Har du förklarat för honom hur mycket du vill flytta hem? Att det kanske kan bli så att du gör det ändå, utan honom? Att du verkligen vill testa? Tänker lite att det är en helt annan grej att säga "du nu är det såhär att detta kommer hända i livet eftersom jag mår ditt och datt" istället för "vad skulle du säga om att flytta till mina hemtrakter"? Dvs har han insett hur mycket du vill dit?

 

[Kilauea]

För att vara två i ett förhållande krävs kompromisser. Det känns som varken han eller du vill kompromissa. Han vill inte flytta alls och du vill bara flytta hem. Så ingen av er kan tänka er att bo någonstans mittemellan?

 

[Fantasipyjamas]

@Fantasipyjamas Finns det ingen möjlighet för dig att flytta hemåt och se hur det känns och vara särbo på distans? Om det är så mycket bättre som du tänkt dig och i så fall om du är villig att bryta med sambon om han fortfarande vägrar. Så att du inte bara bryter med sambon, flyttar hem och tänker att det ska bli bättre och så blir det inte som du tänkt dig.

Har du förklarat för honom hur mycket du vill flytta hem? Att det kanske kan bli så att du gör det ändå, utan honom? Att du verkligen vill testa? Tänker lite att det är en helt annan grej att säga "du nu är det såhär att detta kommer hända i livet eftersom jag mår ditt och datt" istället för "vad skulle du säga om att flytta till mina hemtrakter"? Dvs har han insett hur mycket du vill dit?

Vi har diskuterat den möjligheten, men ingen av oss vill väl egentligen vara särbo igen. Vi har ju haft vårt förhållande på distans och det var slitigt och jobbigt, men det funkade då, absolut. Lönen för mödan var ju just att få flytta ihop. Men absolut, det är en möjlighet.

Jag vet inte om jag är villig att bryta egentligen, jag vill ju så fruktansvärt gärna vara med just honom. Han får mig att må bra och han älskar mig väldigt mycket och jag älskar honom. Hjärtat "dog" vid en flyktig tanke om hur vi skulle dela upp grejerna i lägenheten om vi skulle gå isär, jag började gråta tills jag kippade efter andan och höll på att kräkas... Jag kanske är romantisk och naiv, men jag har liksom en vision om att allt blir bra så länge man älskar varandra...

Han är införstådd med hur mycket jag vill hem. Han ser till exempel när jag är påväg hem från ett besök hemma att jag är ledsen och nedstämd. Jag är också bättre än honom på att prata om såna här jobbiga saker. Han har svårt att sätta ord på sina tankar och känslor, vilket är väldigt frustrerande för mig som har väldigt lätt för att prata, väljer mina ord väl, känner mig själv och kan mina känslor. Jag har förklarat för honom varför jag vill flytta, hur jag har tänkt mig det, spånat på vilka möjligheter han har osv. Men jag får så dålig respons, han hummar och tycker att "ja kanske det/nej, jag vet inte", jag får liksom inga svar. Det blir mest jag som pratar helt enkelt.

Jag har också tagit upp möjligheten att jag flyttar utan honom och då svarar han väl mest "ja, du måste ju göra det du mår bra av/vill". Han är realistisk och "fyrkantig" i sitt tänkande, har svårt att hitta fantasi och sväva ut i drömmar. Han har säkert skitsvårt att föreställa sig en flytt ens.

Jag har uttryckt mig som du säger, att det här kommer att hända. Jag poängterar också att det handlar inte om NU, utan om några år först, kanske 2-3.

 

[Fantasipyjamas]

För att vara två i ett förhållande krävs kompromisser. Det känns som varken han eller du vill kompromissa. Han vill inte flytta alls och du vill bara flytta hem. Så ingen av er kan tänka er att bo någonstans mittemellan?

Det skrev jag i texten tror jag? Det är inget alternativ att börja om i en ny stad, det är antingen här eller i min hemstad. Det är vi båda överens om.

Vi är väldigt duktiga att kompromissa annars, vi vikar oss för varandras viljor ibland och ibland kommer vi fram till en lösning som båda är nöjda med.

 

[mandalaki]

Det låter jobbigt att han vägrar komma ut på banan och PRATA med dig om något så viktigt?

 

[em-pirre]

Det blir ju lite svårt om ingen vill kompromissa. Ni får helt enkelt sätta er ner och komma fram till ett beslut. Antingen bestämmer ni att det är viktigast att få bo där man vill och så separerar ni, eller så kanske ni provar på att bo tillsammans i din stad.

 

[Wysiwyg]

Jag tycker du verkar ha gjort det du kan göra och jag vet inte riktigt vad jag kan ge för råd mer faktiskt. Eftersom jag är singel och aldrig har haft sambo kan jag inte riktigt sätta mig in i din situation men jag förstår att det är jobbigt. Allra jobbigast måste det ju vara att han inte ens vill prata om det ordentligt utan det bara är stängda dörrar och "jaha okej du säger så".

 

[Fantasipyjamas]

Det låter jobbigt att han vägrar komma ut på banan och PRATA med dig om något så viktigt?

Det är jobbigt! Det är som att gå i uppförsbacke i motvind att prata med honom om känslor. Han pratar, det gör han, men han säger liksom ingenting. Jag blir inte klokare av vad han säger och vi kommer liksom inte framåt. Men nu har han sagt nej till flytt, nej som i han vill inte.

Jag har provat att "gå på honom", att kräva svar och provat en tuffare diskutionsstil helt enkelt. Då slutar det mest med att han blir ledsen och då är det kört. Men jag kommer ingenstans med att "fråga snällt" efter svar. Han vill helst inte prata om något jobbigt, alls.

 

[Fantasipyjamas]

Det blir ju lite svårt om ingen vill kompromissa. Ni får helt enkelt sätta er ner och komma fram till ett beslut. Antingen bestämmer ni att det är viktigast att få bo där man vill och så separerar ni, eller så kanske ni provar på att bo tillsammans i din stad.

Det har vi gjort, men det är svårt att prata "känslor och svåra, obekväma saker" med min sambo.

 

[mandalaki]

Jag skulle ha skitsvårt att satsa hela min framtid på någon som inte vill prata med mig om känslor.

 

[Kilauea]

Fast varför ska en av er må dåligt för att den ena ska må bra? Det låter inte som någon bra kompromiss i mina öron.

 

[Fantasipyjamas]

Jag tycker du verkar ha gjort det du kan göra och jag vet inte riktigt vad jag kan ge för råd mer faktiskt. Eftersom jag är singel och aldrig har haft sambo kan jag inte riktigt sätta mig in i din situation men jag förstår att det är jobbigt. Allra jobbigast måste det ju vara att han inte ens vill prata om det ordentligt utan det bara är stängda dörrar och "jaha okej du säger så".

Det som svider mest är precis som du säger, att han bara liksom "jaha".

Ska man hårddra det så känns det lite som att jag är mer beroende av honom än tvärt om. Att jag värderar honom högre än vad han värderar mig. Att jag skulle kämpat mer för honom än vise versa. Men det kanske bara är hjärnspöken. Jag vet att han älskar mig Jag har bara svårt att förstå att han hellre riskerar att förlora mig än att prova att flytta för min skull.

 

[Fantasipyjamas]

Jag skulle ha skitsvårt att satsa hela min framtid på någon som inte vill prata med mig om känslor.

Det är en sån liten del av hela vårt förhållande. Vi arbetar på det också.

Fast varför ska en av er må dåligt för att den ena ska må bra? Det låter inte som någon bra kompromiss i mina öron.

Nej, kanske inte. Men jag tycker att man kan vara villig att prova något nytt någon gång.

 

[mandalaki]

Ska man hårddra det så känns det lite som att jag är mer beroende av honom än tvärt om.

Så är det nog. Men: det MÅSTE inte innebära att han värderar dig lägre än du värderar honom. Han har ju den fördelen att ni redan bor där han vill bo. Och det är oftast lättare att säga nej än att göra en förändring. Och den som säger nej i ett förhållande har mycket makt.

 

[Raderad medlem 94602]

Är han den enda anledningen till att du "härdar ut" att bo på den orten? Då låter det inte så bra.
Jag har gjort den resan. Och ett barn blev det. Sen sprack det. Nu sitter jag här och räknar dagarna till jag kan flytta "hem" igen till mitt liv. Bara 6 år kvar..............

Bygg inte upp en tillvaro enbart på någon annan.

 

[Wysiwyg]

Det som svider mest är precis som du säger, att han bara liksom "jaha".

Ska man hårddra det så känns det lite som att jag är mer beroende av honom än tvärt om. Att jag värderar honom högre än vad han värderar mig. Att jag skulle kämpat mer för honom än vise versa. Men det kanske bara är hjärnspöken. Jag vet att han älskar mig Jag har bara svårt att förstå att han hellre riskerar att förlora mig än att prova att flytta för min skull.

Har du sagt det till din sambo? Hur han får dig att känna? Om inte tycker jag du ska göra det. Fast jag förstår att det är svårt med någon som inte lyssnar.

Det skapar ju onekligen en obalans i förhållandet när du vill någonting han inte ens kan prata om. När det dessutom är han som är på sin "hemmaplan" och du som misstrivs. Det är respektlöst från hans sida tycker jag när han inte ens vill diskutera det eller ens ta till sig dina känslor.

 

[Fantasipyjamas]

Så är det nog. Men: det MÅSTE inte innebära att han värderar dig lägre än du värderar honom. Han har ju den fördelen att ni redan bor där han vill bo. Och det är oftast lättare att säga nej än att göra en förändring. Och den som säger nej i ett förhållande har mycket makt.

Kloka ord, mandalaki. Han har liksom övertaget på något sätt, han kan styra vart det här kommer att gå. Vidrigt att skriva i sådana ord, men det är ju så. Han sitter ju på makten.

Är han den enda anledningen till att du "härdar ut" att bo på den orten? Då låter det inte så bra.
Jag har gjort den resan. Och ett barn blev det. Sen sprack det. Nu sitter jag här och räknar dagarna till jag kan flytta "hem" igen till mitt liv. Bara 6 år kvar..............

Bygg inte upp en tillvaro enbart på någon annan.

Jag har ju mina hästar här (äger dom inte) som jag trivs så jävla bra med. Tror inte att jag hittar ett sådant sammarbete igen med en hästägare. Det är väl dom som är svårast att flytta ifrån. Men annars har jag ju liksom bara min sambo utöver hästarna. Det skulle vara skitsvårt att flytta ifrån dom. Men det är också det enda som skulle kunna hålla mig kvar förutom sambon.

 

[Wysiwyg]

Det är en sån liten del av hela vårt förhållande. Vi arbetar på det också.

Jag förstår ju nu att du tar upp ett specifikt problem i ert förhållande som inte avspeglar sig i övrigt men det är så fruktansvärt jobbigt att blotta sig själv för någon som inte tar det till sig eller inte ger någon respons. Egentligen är det väl det stora problemet här tänker jag. Att han inte vill flytta eller absolut inte kan tänka sig det är ju ingenting någon kan ändra på men han kan baske mig möta dina känslor.

 

[Wysiwyg]

Han har ju den fördelen att ni redan bor där han vill bo. Och det är oftast lättare att säga nej än att göra en förändring. Och den som säger nej i ett förhållande har mycket makt.

Vad elegant du lyckades formulera det! Försökte också ge uttryck för något liknande men du gjorde det mycket bättre