Små barn och döden

[Flixon]

Ja, hur pratat man om döden på en lagom nivå för ett barn på 2,5 år?

Min hund kommer avlivas på måndag. Hon har de senaste åren bott hos min mamma och hennes sambo, så hunden har inte funnits "i vardagen" för barnet på det sättet. Däremot kommer vi åka dit framåt helgen och stanna till efter påsk, så det kommer ju bli uppenbart att hunden försvinner.

Jag brukar alltid försöka förklara saker så som de är för dottern, men jag är lite osäker på hur jag ska uttrycka mig på bästa sätt när hon frågar var hunden är. Jag har alltså ingen tanke på att hymla och säga att hunden flyttat till en gård på landet, jag är bara inte klar över hur jag ska formulera mig för att inte skapa någon onödig rädsla hos henne.
Till saken hör nog att min mormor dog för en månad sen, jag är nog inte riktigt i fas än... (att gammelmormor är död har vi inte pratat om då de bara har träffats ett par gånger)

 

[Lipperta]

Jag tycker det är viktigt att tala sanning om döden. Dör man så finns man inte längre, men vi kommer alltid komma ihåg dom.
Pratar man om döden som det mest naturliga utan krussiduller och sugarcoating blir det mindre läskigt för barnen.
Gör man sig till och pratar på ett annat sätt än vanligt tror jag det skapar obehag hos barnet.

Men HUR man ska säga det vet jag inte

Det värsta jag vet är när småbarn frågar om något dött smådjur, ekorre fågel eller liknande utomhus och får svaret ''den sover'' Nej, den är död.

 

[TinyWiny]

Jag har sagt att djuret blev så sjukt/så gammalt (vad som nu passar in) att hen inte kunde leva längre. De barn jag har och har haft omkring mig har reagerat väl på det. Inget har blivit rädd för att vara sjuk själv efter eller så. Jag har alltid varit noga med att använda ordet dog, aldrig somna in. Att säga somna in kan låta mjukare men har fått många många barn att inte våga somna själva efteråt. De flesta barn iallafall upp till 7 år brukar upprepa det man sagt till andra som för att bekräfta genom andra att det är vad som har hänt och då ser jag det som viktigt att även andra använder ordet dog så att de inte ställer till det för barnet genom att säga somna in.

 

[Flixon]

Ja ni har ju rätt såklart. Inte krångla till det, jag antar att jag tänker för mycket. Det jag är lite nojig över är att när jag förklarar att hunden är död för att hon var gammal, sjuk och hade ont, så blir hon rädd för att hon ska dö om hon får ont någonstans eller blir sjuk. Äh jag vet inte, jag krånglar nog verkligen till det

Jag skulle aldrig säga somna in, just av de anledningarna ni skriver.

 

[Lipperta]

Jag tror barn förstår mycket mer än vi tror. Men det kan absolut vara en bra ide att säga till de ni hälsar på att vi säger dog och inget annat. Det kan börja snurra i huvudet lite.
En del barn har stort behov att prata om det och det tycker jag ska välkommnas Prata minnen och om hur mjuk hunden var tex

 

[SaraXX]

Jag och barnen hittade vår katt påkörd på väg hem från förskolan. Barnen var då två och fem år. Det blev såklart mycket funderingar men aldrig har någon av dem sagt något som tyder på att de skulle bli rädda för att själva dö eller liknande pga det.

 

[LadyCovergirl]

Jag har alltid förklarat vad som händer och varför. Jag har också förklarat att det fungerar på olika sätt för djur och människor med t.ex. benbrott och sådant.
Dottern har alltid köpt det även om hon har varit ledsen. För mig handlar det om respekt gentemot barnet att inte hymla med saker och ting.

 

[Problematisk]

Tycker du har fått bra svar. Minns inte riktigt hur små mina yngsta kusiner var, men de förstod ganska bra att vår gamla hund dog för att han var jättegammal och hade ont i kroppen. Tror barn förstår sånt bra, om man förklarar på ett enkelt sätt utan att krångla in sig i för långa invecklade svar.

Sen är det väl oftast först när barnen är lite äldre som de brukar börja fråga vad som händer/var man är efter döden? Jag har för mig att jag läst nångång att såna funderingar oftast kommer i typ 4-5-årsåldern.
Men det kanske kan vara bra att ha i bakhuvudet vad du ska svara om nån sån fråga kommer. Beroende på vad du/ni tror då givetvis, om hunden inte finns alls längre, finns i himlen, återföds, finns i era hjärtan etc. Samma gäller väl här att de mer invecklade svaren kring religion/livsåskådning kanske är för abstrakta, men det går ju att förenkla t.ex. "jag tror hon är i himlen med andra hundkompisar" eller så. (Själv tycker jag konceptet "sluta existera" är svårt att formulera ens för mig själv, så jag förstår att många väljer himlen-spåret för det kanske är lättast att förklara, men tror man inte på det själv tycker jag man ska tänka efter om det är vad man vill förmedla till barnet, men nu blev det sidospår!)

Hursomhelst, beklagar förlusterna

 

[Zewz]

Min äldsta dotter var knappt tre när vi fick avliva vår hund, som dottern var väldigt fäst vid. Han var gammal och fick problem med nacken ibland, så när det sket sig en dag igen så sa jag precis som det var. ”Hunden är gammal, och har väldigt ont. Veterinären kan inte hjälpa honom mer, utan kommer få hjälpa honom att dö.”

Försökte lite gå runt det här med spruta, det är hon lite rädd för ändå. Ville heller inte kalla det medicin, utan ”han fick ett medel som gjorde att han dog”. Kort och koncist.
Sen kremerades hunden, och det var hundra frågor på det med, men med raka sakliga svar var hon nöjd.

Kanske får hon höra mer om döden än många andra barn eftersom jag jobbar med det, så hon behövde inte så mycket förklaring. Och många djur i vår närhet har avlivats på kort tid, hon har frågat men varit nöjd med svaren.

 

[WBanna]

Ja, hur pratat man om döden på en lagom nivå för ett barn på 2,5 år?

Min hund kommer avlivas på måndag. Hon har de senaste åren bott hos min mamma och hennes sambo, så hunden har inte funnits "i vardagen" för barnet på det sättet. Däremot kommer vi åka dit framåt helgen och stanna till efter påsk, så det kommer ju bli uppenbart att hunden försvinner.

Jag brukar alltid försöka förklara saker så som de är för dottern, men jag är lite osäker på hur jag ska uttrycka mig på bästa sätt när hon frågar var hunden är. Jag har alltså ingen tanke på att hymla och säga att hunden flyttat till en gård på landet, jag är bara inte klar över hur jag ska formulera mig för att inte skapa någon onödig rädsla hos henne.
Till saken hör nog att min mormor dog för en månad sen, jag är nog inte riktigt i fas än... (att gammelmormor är död har vi inte pratat om då de bara har träffats ett par gånger)

Jag har köpt en bok som heter Döden-boken. Den är för barn och förklarar saker om döden på ett lite annorlunda och roligt sätt.

 

[Sofie.S]

Sista gången min tre åriga dotter träffade gammelfarfar så låg han i en sjukhus säng och det där undrade hon mycket om. Varför han låg i en säng mitt på dagen. Jag förklarade att han var sjuk. (Stroke) När han sedan somnade in så sa jag till dottern att han blev så sjuk så att han fått flytta till himlen.
Några dagar senare när vi åkte bil så vinkade dottern mot himlen medan hon tittade upp och jag frågade henne vad hon gjorde. ”Sch, Rune sover”.
Jag var tvungen att vända bort ansiktet, jag fick världens känslostorm. Det var så fint på något vis.

Det är svårt att prata om döden med barn. Men försök att inte krångla till det och känn av hur mottagligt barnet är.

 

[Flixon]

Tack för alla bra svar, jag får helt enkelt köra på som jag alltid gör när jag förklarar saker, och säga precis som det är. Det här med vad som händer efter döden har jag inga problem med.

Bra formulerat kring medicin/sprutor @Zewz , det är samma här att hon inte gillar sprutor och jag vill helst inte prata om medicin som något en dör av... även här är det tusen frågor om allt, "berätta om det" säger dottern ca 100 gånger på en dag.

 

[Hyacinth]

Tack för alla bra svar, jag får helt enkelt köra på som jag alltid gör när jag förklarar saker, och säga precis som det är. Det här med vad som händer efter döden har jag inga problem med.

Bra formulerat kring medicin/sprutor @Zewz , det är samma här att hon inte gillar sprutor och jag vill helst inte prata om medicin som något en dör av... även här är det tusen frågor om allt, "berätta om det" säger dottern ca 100 gånger på en dag.

Jag sade att ftersom vi älskade vår hund så mycket var vi tvugna att göra det som var snällast mot henne. Sen berättade jag det som barnet ville veta, varken mer eller mindre.

 

[Amha]

Jag har också varit rak och ärlig. Vår katt åkte vi in med en helg pga olycka. Jag och barnen var med tills katten sov, sen fick vi rådet att lämna rummet och maken stannade. Det var lite konstigt att åka hem utan katten så vi upprepade ganska många gånger att katten inte lever längre och förklarade. Inte fler ord än nödvändigt.

Angående döden som sådan: jag har en minneshylla där äldsta barnet har målat ramar med "specialfärg". I ramarna är bilder på personer som inte längre finns med oss. Vi pratar ofta om dessa och vad som har hänt så detta har blivit vardag. Inga konstigheter.

 

[Lingon]

Vår katt avlivades när dottern var 2 år. Vi sa som det var. Han var sjuk och lever inte längre. Han är borta och kommer inte tillbaka. Men att vi har fina minnen av honom. 2-åringen sa ok och sen var det bra med det. Jag tror inte att du behöver oroa dig. Säg sanningen. Hunden var gammal/sjuk/eller vad det nu är som är felet och att den inte lever längre. Om barnet tycker att det är sorgligt så bekräfta bara det. "Ja, det är sorgligt. Ja, vi kommer också sakna honom/henne. Men vi har fina minnen."

Det behövs nog inte mer förklaring till en 2-åring tror jag. Hade barnet varit 5-6 år gammal hade nog frågorna blivit fler. men en 2-åring accepterar nog mest det man säger och så är det bra med det. Det är min erfarenhet iaf.