Små barn stora frågor

[Amha]

Det här är ju så svårt tycker jag! Kommer ihåg när man själv var liten, mamma och pappa visste ju svaret på allt och då fanns inte google på samma sätt.. undrar hur mycket dom höftade och hittade på egentligen. Nog för att dom båda är allmänbildade men jag tror nog att det skarvades en del.

Mannens barn är 9 och 11 och kan ibland ställa ganska invecklade frågor, t.ex. om Israel-Palestina-konflikten. Eller hur det skulle bli om Trump blev president, vad det skulle göra med vår ekonomi och världsekonomin. Jag tycker att det är svårt att veta hur man bäst ska svara på deras nivå. Så att dom förstår liksom, även när det är ganska komplexa ämnen. Vi ljuger aldrig för dom, utan vet vi inte så försöker vi ta reda på. Någon gång har jag väl dock gissat liiiiite när jag har svarat och svarat så som jag tyckt att det borde vara.

Jobbigast tycker jag att det är när 11-åringen frågar om döden och sånt. Han är en sån skör själ och oroar sig väldigt mycket och det är svårt att svara på sanningsenligt utan att göra honom ledsen. Ja, hans farfar kommer nog att dö snart. Och ja, det finns risk att vi behöver avliva hunden inom en hyfsat snar framtid. Känns inte rätt att säga att det inte är så, men säger man att det är så så blir han helt förstörd och kan inte sova och så vidare så det blir inte heller bra.

Jag tycker att det är roligast när dom frågar om sex, mest för att min man blir så obekväm då.

Är det en dålig sak att han blir ledsen? Jag menar, det är ju en känsla som man behöver känna och lära sig att hantera. Att "bädda in" att farfar eller hunden kommer dö snart kan skapa rejält jobbiga känslor hos barnet den dagen det händer. Har man ett besked att någon är obotligt sjuk eller väldigt till åren eller vad det rör sig om är definitivt inte rättvist även om det är tufft. Jag minns hur lurad jag kände mig när pappa dog när jag var 14. Jag var ju medveten om att han var sjuk (doh, intensivvård, självklart var han sjuk!). Sen kommer det ett "pappa kanske inte klarar det här". Nej det fattade väl jag med att det var lotteri. Det jag inte fattade var att läkarna helt hade gett upp hoppet. Den informationen saknade jag och kände mig så jävla lurad när han faktiskt dog och de vuxna hade fått höra att det var kört långt innan. Jag var så himla lack på de vuxna i min närhet.

 

[escodobe]

Det där har jag funderat mycket på, för jag var ett sånt barn som lätt fick mardrömmar när jag fick veta saker, men jag drömde ännu värre mardrömmar när hjärnan själv fick fylla i luckorna eller när jag själv gav mig ut på informationsjakt och därmed inte hade något filter alls.

Jag var förvisso lite äldre än tre då, men jag minns mycket väl när jag var runt fem och hade sett något i tidningen om säljakt. Frågade mina föräldrar men fick nog inte ett tillräckligt bra svar, för istället fick jag reda på att det skulle vara ett program om det på tv och de få minutrar jag hann se räckte för att - på fullaste allvar - ge mig men för livet (vill minnas att ett syskon eller två fick skäll för att de inte avlägsnade mig från vardagsrummet). Jag minns fortfarande exakt allt jag såg i det där programmet, nästan 30 år senare. I det fallet hade det varit bättre med en kanske brutal men ändå rak förklaring från föräldrarna, för då hade jag kanske åtminstone sluppit de där väldigt visuella förklaringarna som verkligen fastnade.

I mitt fall fanns det liksom ingen väg runt mardrömmar och dåligt mående, det handlade mest om skadekontroll, och skadekontroll gjordes bäst genom att prata om positiva saker. Jag bröt ihop över tjuvjakt på olika djur, men blev glad t.ex. över att det fanns organisationer som WWF och andra som jobbade mot tjuvjakten. Jag bröt ihop över att barn for illa i krig, men blev glad t.ex. över att en del barn fick komma till Sverige och andra länder där det inte var krig. Så där fortsatte det, med miljöförstöring, valjakt, dödsstraff, naturkatastrofer osv osv. Att visa att för varje hemskhet och för allt mörker så fanns det goda krafter som kämpade emot var, och är fortfarande, viktigt för att jag inte skulle (ska) bryta ihop över all världens elände.

Ja det finns tre saker jag minns att jag blev rädd av som barn. Mitt första minne av tv var ett nyhetsklipp från Afghanistan eller kambodja där en flicka hade en benprotes efter att ha trampat på en mina.
Sen gick vi på väldigt många museum under min uppväxt och där fick jag mardrömmar av Bockstensmannen och två diaramor från etnografiska museet i Göteborg. Det ena var opiumhålan och det andre var dom långhalsade kvinnorna från burma.

Men jag har ännu inte växt ur "varför" åldern och nästa Gbg fyller jag 40.

 

[Petruska]

Ja det finns tre saker jag minns att jag blev rädd av som barn. Mitt första minne av tv var ett nyhetsklipp från Afghanistan eller kambodja där en flicka hade en benprotes efter att ha trampat på en mina.
Sen gick vi på väldigt många museum under min uppväxt och där fick jag mardrömmar av Bockstensmannen och två diaramor från etnografiska museet i Göteborg. Det ena var opiumhålan och det andre var dom långhalsade kvinnorna från burma.

Men jag har ännu inte växt ur "varför" åldern och nästa Gbg fyller jag 40.

Jag blev rätt rädd av ett mycket pedagogiskt danskt barnprogram där man så att även ett barn kunde förstå det, noggrant förklarade hur napalm fungerar. Detta kan ha varit 1968 eller -69.

Och så blev jag rädd några år senare, när jag läste om "vildarna" i Robinson Crusoe och bokfanskapet var illustrerat med en bild där "vildarna" knaprade på människohänder. Båda mina föräldrar fick sitta på min sängkant medan jag läste detta. Och det dök upp på två ställen i boken! Min mamma berättar fortfarande om hur jag skräckslagen ropade "Nu kommer de igen!".

Min son blev rädd när han såg barnprogrammet "Rädda Joppe, död eller levande".

Sjukdom, dödsfall med mera, har vi hanterat med en väldig massa prat och det har inte alls gett samma typ av bestående men.

 

[vallhund]

Jag blev rätt rädd av ett mycket pedagogiskt danskt barnprogram där man så att även ett barn kunde förstå det, noggrant förklarade hur napalm fungerar. Detta kan ha varit 1968 eller -69.

Och så blev jag rädd några år senare, när jag läste om "vildarna" i Robinson Crusoe och bokfanskapet var illustrerat med en bild där "vildarna" knaprade på människohänder. Båda mina föräldrar fick sitta på min sängkant medan jag läste detta. Och det dök upp på två ställen i boken! Min mamma berättar fortfarande om hur jag skräckslagen ropade "Nu kommer de igen!".

Min son blev rädd när han såg barnprogrammet "Rädda Joppe, död eller levande".

Sjukdom, dödsfall med mera, har vi hanterat med en väldig massa prat och det har inte alls gett samma typ av bestående men.

Mina föräldrar var antroposofer/vegetarianer samt hade Rudolf Steiner o Dr Spock som husgudar.

När vi blev tonåringar började föräldrarna inse att det där med fri uppfostran inte var en så lysande idé.
Victor Hugo´s "Samhällets olycksbarn" var kanske inte den bästa nattlektyren för en 4 o 8 åring.

 

[Tassetass]

"Vad är tid, mamma?"

 

[Sofie_B]

Är det en dålig sak att han blir ledsen? Jag menar, det är ju en känsla som man behöver känna och lära sig att hantera. Att "bädda in" att farfar eller hunden kommer dö snart kan skapa rejält jobbiga känslor hos barnet den dagen det händer. Har man ett besked att någon är obotligt sjuk eller väldigt till åren eller vad det rör sig om är definitivt inte rättvist även om det är tufft. Jag minns hur lurad jag kände mig när pappa dog när jag var 14. Jag var ju medveten om att han var sjuk (doh, intensivvård, självklart var han sjuk!). Sen kommer det ett "pappa kanske inte klarar det här". Nej det fattade väl jag med att det var lotteri. Det jag inte fattade var att läkarna helt hade gett upp hoppet. Den informationen saknade jag och kände mig så jävla lurad när han faktiskt dog och de vuxna hade fått höra att det var kört långt innan. Jag var så himla lack på de vuxna i min närhet.

Ja, i just hans fall upplever jag det som en dålig sak, för han mår så otroligt dåligt över det. Han kan vara helt otröstlig och få sömnproblem för att någon (den det är just för stunden) någon gång ska dö. Eller att jag och hans pappa ska göra slut. Eller mamman och hennes kille. Eller att han inte ska tycka om att bli äldre. Osv osv. Och så snurrar han igång och mår verkligen jättedåligt för det. Yngsta sonen kan också bli ledsen när man pratar om döden men där är det mycket mer balanserat. Jag tror inte heller på att "bädda in" eller försköna något, men det är svårt när man märker att informationen bara gör saker värre. En jättesvår balansgång när någon är så skör tycker jag.

 

[Badger]

"Vad är tid, mamma?"

Ojoj, när jag frågade min mamma den när jag var 14 glömmer jag inte. En fjärde dimension i rummet eller ngt sådant, du är som en tvådimensionell myra i ett ett tredimensionellt rum... känner mig fortfarande som en platt myra i ett rutat skrivblock ibland. Ser fram emot att hänvisa min son till henne också en vacker dag som hämnd.

(Hon och min man mördade en halv påse mjöl för att göra kratrar i en degskål med stenkulor tillsammans med fyraåringen en dag.)