Socialt umgänge, betydelse för arbetslivet?

[Brisa]

Arbetsgivaren bör inte ha något intresse av arbetstagarnas privatliv, tycker jag. Det är vad jag presterar under arbetstid som rimligen är intressant. Jag tycker själv det är fantastiskt trevligt med alla människor och har många givande relationer via jobbet men jag kan känna att i perioder med mycket personkontakter på jobbet och mycket stress (dessa båda sammanfaller oftast) så har jag ett större behov av att få space på fritiden. Att spendera tid i stallet och i naturen, inte ränna inne i stan och träffa mer folk. Det skulle vara väldigt utmattande och förmodligen försämra min prestation på arbetstid.

 

[Sel]

Arbetsgivaren bör inte ha något intresse av arbetstagarnas privatliv, tycker jag. Det är vad jag presterar under arbetstid som rimligen är intressant. Jag tycker själv det är fantastiskt trevligt med alla människor och har många givande relationer via jobbet men jag kan känna att i perioder med mycket personkontakter på jobbet och mycket stress (dessa båda sammanfaller oftast) så har jag ett större behov av att få space på fritiden. Att spendera tid i stallet och i naturen, inte ränna inne i stan och träffa mer folk. Det skulle vara väldigt utmattande och förmodligen försämra min prestation på arbetstid.

Precis så!

 

[Kiwifrukt]

Nu har jag tänkt över natten, och nu är jag mest arg istället. Jag frågade faktiskt varför ett omfattande umgänge på fritiden gör någon till en bättre arbetstagare, men det vägrade hen svara på. Jag kommenterade också att på mitt ena jobb var vi tre anställda, plus chefen. Skulle man umgås med dessa tre personer först åtta timmar om dagen, inklusive gemensamma raster och lunch, och sen umgås med dem även på fritiden lär man tröttna rätt fort. Och det blandar jag aldrig ihop igen.

Sen påpekade jag att det är ett jobb jag vill ha, och att det är därför jag är där. Handledaren höll inte med, utan tyckte att jag i första hand borde satsa på att skaffa kompisar. Ursäkta, men ska kompisarna betala mina räkningar då eller?

 

[kryddelydd]

Tvekade på att sätta relationer eller skola/jobb som prefix, för det är lite både och som ligger bakom. De frågor jag är mest intresserad av är följande:
- Hur mycket socialt umgänge har ni egentligen? Både på jobbet och utanför.
- Tycker ni att ert sociala, privata, umgänge angår er arbetsgivare, såvida det är helt normalt och att man inte tillhör någon nynazistisk organisation eller liknande grejer? (Och med olämpligt menar jag rasism, homofobi, ja kort sagt allting som vi nog alla faktiskt är överens om att man inte vill skylta med och som väldigt få tycker är okej.)

Anledningen till att jag frågar är för att min handledare på det åtgärdsprogram jag går på när jag är arbetslös ägnade hela vårt individuella samtal idag åt mina rent privata relationer. Jag ska villigt erkänna att jag inte umgås med speciellt många människor utanför familjen, och jag har egentligen ingen som jag känner är min "bästa" vän (men herregud, jag är snart 30, det där med att ha en bästis känns som något man hade på mellanstadiet). Jag har före detta kollegor, jag har referenser, jag är absolut inte socialt inkompetent och människan tyckte själv att jag inte verkade ha såna problem i arbetslivet, men jag förstår verkligen inte hur det kan vara intressant för en (i det här fallet potentiell) arbetsgivare hur stort socialt umgänge jag har på min fritid? Blir jag bättre på mitt jobb för att jag går ut varje helg och umgås med folk flera kvällar i veckan? Måste jag umgås privat med personer ur det här åtgärdsprogrammet, trots att jag absolut inte klickar med någon ärligt talat, för att få ett jobb? Jag försökte fråga vad mitt privatliv hade med mitt arbetssökande att göra men fick inget svar.

Om människan hade tyckt att jag var en asocial ensamvarg som saknar referenser och aldrig har jobbat någonstans överhuvudtaget, eller om jag hade cirkulerat i mer tvivelaktiga kretsar, hade jag förstått om hen hade behövt ifrågasätta mina privata relationer. Men att jag inte prioriterar att umgås med kreti och pleti på min fritid känns inte som att det angår någon annan? Dessutom ska jag väl erkänna att det där är en öm tå eftersom mitt umgänge är så begränsat och jag aldrig är någons förstaval utan snarare val 25 av 26, och jag blev både sårad och ledsen och arg över att så mycket fokus läggs på mitt privatliv, det är inte därför jag är där. Känslan jag fick var att hen tycker att det måste vara något "fel" på mig för att jag helst vill umgås med familjen och inte med ytliga bekantskaper?

Jag efterfrågar egentligen inte att höra om den här personen gjort rätt eller fel, och jag undanber mig alla anklagelser om att jag är asocial och konstig, utan det jag egentligen vill höra är hur ert sociala umgänge ser ut, och om ni tycker att er arbetsgivare har med det att göra?

Jag är antagligen rätt "vanlig".
Jag har ett ganska stort kontaktnät via exempelvis facebook. Har en massa mer eller mindre ytliga bekanta som jag träffar på framför allt i häst-sammanhang.
Eftersom jag är ute på en del träningar, träffar jag folk då.
Vill dock knappast kalla det för "umgänge".

Jag har fåtalet goda vänner som jag träffar regelbundet på fritiden, utan att det är organiserad träning/tävling/möte.

Så för det mesta lever jag ensam i min bubbla, är hos goda vänner och käkar en gång i veckan ungefär.
Resten av "umgänget" sker i form av ridträningar, hästtävlingar och viss föreningsverksamhet eftersom jag är medlem i styrelsen i två föreningar.

 

[kryddelydd]

Nätverk är/kan vara viktigt och vad man gör på fritiden brukar kunna dyka upp som en fråga, men nej det är inget jag egentligen tycker de varken har med att göra eller spelar nån roll.

Jag har också en bästis och ganska få men bra vänner. Har nog aldrig fått en sån fråga i jobbsammanhang (mer än att det ev dyker upp i småprat sen på jobbet bland närmsta kollegorna)

Nej, det har jag heller aldrig blivit tillfrågad.
Däremot har jag fått frågor om existerande eller eventuellt planerade barn.
Det kan låta som en enkel social snack-fråga men är ju inget som en presumtiv arbetsgivare har med att göra. Gränsland till diskriminering där.

 

[Kiwifrukt]

Att fråga vad jag gör på fritiden hade jag inte reagerat på alls. Den frågan har jag även fått på riktiga intervjuer. Men den här människan ägnade hela mötet åt att hacka på mitt sätt att leva på fritiden. Jag går ju inte dit för att jag har svårt att få vänner, jag går dit för att arbetsförmedlingen vill det. Droppen tyckte jag var när hen sa att det var viktigare att jag skaffade kompisar än ett jobb...!

 

[MissFideli]

Jag umgås typ bara med min mamma på fritiden. Och inte ens det speciellt ofta, 1-3 ggr/månad.
Och ändå är jag supersocial på jobbet och får beröm för det.

Så jag förstår inte heller vad det ena har med det andra att göra.

 

[MiaMia]

Handledaren höll inte med, utan tyckte att jag i första hand borde satsa på att skaffa kompisar.

Det där tycker jag faktiskt är kränkande. När det är en myndighet som står bakom uppmaningen.
Är man rimligt normalsocial så att man klarar av att fungera på arbetsmarknaden så ska faktiskt AF inte bry sig ett smack om vilka umgängesvanor man har. Inte ett problem för dig, inte ett problem för arbetssökandet = utanför agendan

Vad har handledaren för slags uppgift egentligen? Kan det vara så att den tänker i termer av att stärka dig som person för att det i sin tur ska påverka chanserna vid jobbsökandet (e.dyl.), snarare än att det är själva jobbsökandet (konkret) denne hjälper till med?

 

[pajaztar]

Att fråga vad jag gör på fritiden hade jag inte reagerat på alls. Den frågan har jag även fått på riktiga intervjuer. Men den här människan ägnade hela mötet åt att hacka på mitt sätt att leva på fritiden. Jag går ju inte dit för att jag har svårt att få vänner, jag går dit för att arbetsförmedlingen vill det. Droppen tyckte jag var när hen sa att det var viktigare att jag skaffade kompisar än ett jobb...!

Men vilket stolpskott till handledare. Hen kanske själv kan betala dina räkningar då, när du är ute på den högt prioriterade kompisjakten?

 

[Kiwifrukt]

Det där tycker jag faktiskt är kränkande. När det är en myndighet som står bakom uppmaningen.
Är man rimligt normalsocial så att man klarar av att fungera på arbetsmarknaden så ska faktiskt AF inte bry sig ett smack om vilka umgängesvanor man har. Inte ett problem för dig, inte ett problem för arbetssökandet = utanför agendan

Vad har handledaren för slags uppgift egentligen? Kan det vara så att den tänker i termer av att stärka dig som person för att det i sin tur ska påverka chanserna vid jobbsökandet (e.dyl.), snarare än att det är själva jobbsökandet (konkret) denne hjälper till med?

Det är via ett (nationellt och välkänt) bemanningsföretag så det är inte AF egentligen, men det är på initiativ från dem. Människan ska hjälpa till i jobbsöksprocessen, ingenting annat. Jag har gått där i fem veckor, igår var första gången hen hade ett riktigt individuellt möte med mig och då klagade hen som sagt bara. Hen tyckte tydligen att jag inte såg ut att ha såna problem, men blev arg när jag sa att jag inte är bekväm med att spela teater i en stor grupp med människor jag inte känner och när hen vid ett av mina första tillfällen ville att hela gruppen skulle gå runt och säga elaka och negativa saker om varandra.

Jag hade mycket lågt förtroende för personen redan innan eftersom det känns som om hen skiter i mig, men det blev inte högre efter igår kan jag säga.

 

[Jenka]

Nej, det har jag heller aldrig blivit tillfrågad.
Däremot har jag fått frågor om existerande eller eventuellt planerade barn.
Det kan låta som en enkel social snack-fråga men är ju inget som en presumtiv arbetsgivare har med att göra. Gränsland till diskriminering där.

Ja det har jag för mig att man inte ens får fråga. Men vet inte hur exakta bestämmelsen ser ut.

@Kiwifrukt låter ju jättekonstigt alltihop. Särskilt om du mår bra i sociala situationen, även om det inte främst är i jobbsammanhang det borde spela roll. Är det nån typ jobbcoach du kan välja ett annat företag för eller är du fast där?

 

[Kiwifrukt]

@Kiwifrukt låter ju jättekonstigt alltihop. Särskilt om du mår bra i sociala situationen, även om det inte främst är i jobbsammanhang det borde spela roll. Är det nån typ jobbcoach du kan välja ett annat företag för eller är du fast där?

Både ja och nej. När jag jobbade heltid fanns det liksom inte utrymme att ha ett socialt umgänge för jobb och stall tog så mycket tid. Och då träffade jag ju kollegor varje dag. Sen tycker jag väl i och för sig att det är lite tråkigt att jag aldrig klickar riktigt med någon person, att det aldrig är någon som verkligen vill umgås med mig. Jag är en sån som alla gillar i gruppen och som kan prata med de flesta om väder och vind, men det blir liksom aldrig mer. Inte ens när jag verkligen vill, för alla har redan andra personer som de står närmare. Men jag träffar ju absolut folk, så det är inte så att jag sitter inlåst och aldrig träffar en människa. Men jag blev jäkligt sårad av påhoppet, det ska jag inte sticka under stolen med. Hen var liksom väldigt tydlig med att något saknas i mitt liv (det är vi förvisso överens om, men i mina ögon är det ett jobb jag saknar) och att det måste vara fel på mig som inte kan komma nära folk.

Det är en jobbcoach, och jag är inskriven där i tre månader. En av dem har gått nu. Jag tror att jag får byta, men är inte säker. Personen sa att hen inte kan rekommendera en person som mig till ett jobb, eftersom en person utan vänner inte fungerar på en arbetsplats. Hen pratar också om "i höst" och "längre fram", jag vill absolut inte behöva vara där så länge, jag vill jobba. Igår frågade hen vad jag ville ha ut av att gå där, jag svarade givetvis ett jobb och då skrattade hen och sa att det viktigaste just nu är att skaffa ett socialt umgänge.

 

[Hjartagna]

Både ja och nej. När jag jobbade heltid fanns det liksom inte utrymme att ha ett socialt umgänge för jobb och stall tog så mycket tid. Och då träffade jag ju kollegor varje dag. Sen tycker jag väl i och för sig att det är lite tråkigt att jag aldrig klickar riktigt med någon person, att det aldrig är någon som verkligen vill umgås med mig. Jag är en sån som alla gillar i gruppen och som kan prata med de flesta om väder och vind, men det blir liksom aldrig mer. Inte ens när jag verkligen vill, för alla har redan andra personer som de står närmare. Men jag träffar ju absolut folk, så det är inte så att jag sitter inlåst och aldrig träffar en människa. Men jag blev jäkligt sårad av påhoppet, det ska jag inte sticka under stolen med. Hen var liksom väldigt tydlig med att något saknas i mitt liv (det är vi förvisso överens om, men i mina ögon är det ett jobb jag saknar) och att det måste vara fel på mig som inte kan komma nära folk.

Det är en jobbcoach, och jag är inskriven där i tre månader. En av dem har gått nu. Jag tror att jag får byta, men är inte säker. Personen sa att hen inte kan rekommendera en person som mig till ett jobb, eftersom en person utan vänner inte fungerar på en arbetsplats. Hen pratar också om "i höst" och "längre fram", jag vill absolut inte behöva vara där så länge, jag vill jobba. Igår frågade hen vad jag ville ha ut av att gå där, jag svarade givetvis ett jobb och då skrattade hen och sa att det viktigaste just nu är att skaffa ett socialt umgänge.

Låter ju helt vrickat!

AF skriver ju på sin hemsida:

Stöd och matchning är en tjänst för dig som behöver intensivt och individuellt anpassat stöd i jobbsökandet. Tjänsten ges av privata leverantörer som har avtal med Arbetsförmedlingen.

Här får du handfast hjälp på vägen till ett arbete och stödet anpassas till dina behov. Stödet kan vara både verktyg i jobbsökandet och hjälp att knyta kontakter med arbetsgivare. Du får själv välja leverantör och kan söka leverantör längst ned på den här sidan.

 

[Heulwen]

Herregud! Kontakta personens chef och lägg fram hur hen beter sig, inte ok någonstans.

 

[cirkus]

Sen påpekade jag att det är ett jobb jag vill ha, och att det är därför jag är där. Handledaren höll inte med, utan tyckte att jag i första hand borde satsa på att skaffa kompisar. Ursäkta, men ska kompisarna betala mina räkningar då eller?

Det där måste ju vara tjänstefel. Vilken jävla nolla

 

[cirkus]

Både ja och nej. När jag jobbade heltid fanns det liksom inte utrymme att ha ett socialt umgänge för jobb och stall tog så mycket tid. Och då träffade jag ju kollegor varje dag. Sen tycker jag väl i och för sig att det är lite tråkigt att jag aldrig klickar riktigt med någon person, att det aldrig är någon som verkligen vill umgås med mig. Jag är en sån som alla gillar i gruppen och som kan prata med de flesta om väder och vind, men det blir liksom aldrig mer. Inte ens när jag verkligen vill, för alla har redan andra personer som de står närmare. Men jag träffar ju absolut folk, så det är inte så att jag sitter inlåst och aldrig träffar en människa. Men jag blev jäkligt sårad av påhoppet, det ska jag inte sticka under stolen med. Hen var liksom väldigt tydlig med att något saknas i mitt liv (det är vi förvisso överens om, men i mina ögon är det ett jobb jag saknar) och att det måste vara fel på mig som inte kan komma nära folk.

Det är en jobbcoach, och jag är inskriven där i tre månader. En av dem har gått nu. Jag tror att jag får byta, men är inte säker. Personen sa att hen inte kan rekommendera en person som mig till ett jobb, eftersom en person utan vänner inte fungerar på en arbetsplats. Hen pratar också om "i höst" och "längre fram", jag vill absolut inte behöva vara där så länge, jag vill jobba. Igår frågade hen vad jag ville ha ut av att gå där, jag svarade givetvis ett jobb och då skrattade hen och sa att det viktigaste just nu är att skaffa ett socialt umgänge.

Men hjälp! Alltså på riktigt - det där är ju helt galet. Så kränkande och helt jävla sjukt.
Den människan är ju verkligen inte rätt person på rätt plats

 

[fejko]

Att fråga vad jag gör på fritiden hade jag inte reagerat på alls. Den frågan har jag även fått på riktiga intervjuer. Men den här människan ägnade hela mötet åt att hacka på mitt sätt att leva på fritiden. Jag går ju inte dit för att jag har svårt att få vänner, jag går dit för att arbetsförmedlingen vill det. Droppen tyckte jag var när hen sa att det var viktigare att jag skaffade kompisar än ett jobb...!

Är det någon som stöter på dig? Tycker inte det verkar helt normalt att snoka i sina anställdas privatliv

 

[monster1]

Både ja och nej. När jag jobbade heltid fanns det liksom inte utrymme att ha ett socialt umgänge för jobb och stall tog så mycket tid. Och då träffade jag ju kollegor varje dag. Sen tycker jag väl i och för sig att det är lite tråkigt att jag aldrig klickar riktigt med någon person, att det aldrig är någon som verkligen vill umgås med mig. Jag är en sån som alla gillar i gruppen och som kan prata med de flesta om väder och vind, men det blir liksom aldrig mer. Inte ens när jag verkligen vill, för alla har redan andra personer som de står närmare. Men jag träffar ju absolut folk, så det är inte så att jag sitter inlåst och aldrig träffar en människa. Men jag blev jäkligt sårad av påhoppet, det ska jag inte sticka under stolen med. Hen var liksom väldigt tydlig med att något saknas i mitt liv (det är vi förvisso överens om, men i mina ögon är det ett jobb jag saknar) och att det måste vara fel på mig som inte kan komma nära folk.

Det är en jobbcoach, och jag är inskriven där i tre månader. En av dem har gått nu. Jag tror att jag får byta, men är inte säker. Personen sa att hen inte kan rekommendera en person som mig till ett jobb, eftersom en person utan vänner inte fungerar på en arbetsplats. Hen pratar också om "i höst" och "längre fram", jag vill absolut inte behöva vara där så länge, jag vill jobba. Igår frågade hen vad jag ville ha ut av att gå där, jag svarade givetvis ett jobb och då skrattade hen och sa att det viktigaste just nu är att skaffa ett socialt umgänge.

Det här bekräftar mina fördomar om jobbcoacher.

 

[MiaMia]

Det är nog dags att prata med AF om hur dålig du tycker insatsen är.

 

[Brisa]

Av allt du berättat så tycker jag det är läge att ta upp frågan med någon ansvarig på Arbetsförmedlingen. Samla ihop detaljer om era samtal och ta med, så blir det enklare att visa upp hela bilden. Tror inte någon skulle tycka att det är ens i närheten av ok för en jobbcoach att gå på på det där viset.