Sommarföräldrar 2014 - tråd 2

[Pilo]

17 dagar kvar till operation nu för oss och det börjar kännas. Usch. Vet att dom är så professionella och kunniga. Men det gör så ont i hjärtat ändå. Vi har fått låna kusins operationsbok från när hon opererade bort mandlarna. Och hans egna.
Han fick vara med när jag tog ett blodprov och vi köpte doktorsväska efter det. Så snäll sköterska som tog blodprovet så han fick plåstra om mamma, och den hela "det sticker, men är inte farligt". Han tar många blodprov nu med doktorsväskan "Aj", och ger plåster "ackgogo" (tackvarsågod).

Annars händer mycket med språket nu, hur han sätter ihop ord jag undrar när han lärde sig och sätter in dom i sammanhang och i meningar.
Och han har ju bajsat på toaletten sen 1,5 så vi satte honom på toaletten mer efter vila då vi såg att blöjan var torr. Så då började han kissa mer där. Även använt pottan en del, och att han gick på pottan när vi gick på toaletten. Så förra veckan köpte vi underkläder och nu är han utan blöja på dagen sen förra helgen och det har gått jättebra. Förskola är med och det har gått bra där också.

Sover era i eget rum? Vi försökte träna på det i somras men det rann ut i sanden. Så han sover i vårt sovrum i sin spjälsäng än. Men tänker ju på bäbis som kommer i februari nu. Fast det känns som så mycket på en gång nu så vi väntar nog med det till jul.
Men hur tränade ni på att sova i eget rum?

 

[Energi]

@Pilo Nej pappan jobbar heltid och jag på timvik. S kommer gå 15 timmar varannan vecka och 13 timmar varannan.

Haha ja angående vab så har S redan blivit förkyld. Efter två inskolningsdagar..

Pedagogerna känns bra, så det är skönt. Men jag oroar mig mycket för hur S kommer bli bemött av både barn och pedagoger då hen är väldigt könsöverskridande i sina uttryck. Hen definierar sig inte som pojke, jag är rädd för hur de kommer hantera det.

Angående eget rum så har S sovit hela nätter i egen säng, i eget rum, sen typ 1 år tillbaka. Nu under inskolningen vill hen dock komma in till oss på natten.

 

[Madick]

Första inskolningsdagen idag! Egentligen är det hennes pappa som är hemma med henne och ska ta inskolningen men jag jobbade i helgen och är ledig idag så jag fick följa med. Bara kul och jäklars vad hon åt! Gick och hämtade pottan och kastade på oss första gången hon behövde gå och kissa :-) nästa gång sa hon till istället. Hon bestämde att en pojke som är minst ett år äldre är hennes nya kompis. Hon kramades och kramades, sen skulle hon ta hans hand och gå. Imorgon är det pappa som är med och dags att sova där, det blir ju en utmaning!

 

[hjärter_dam]

Här har vi precis klarat av inskolning på ny förskola (vi bytte efter semester). Det har gått oförskämt lätt, sonen tyckte att det var jätteskoj med alla leksaker och all stimulans som förskolan ger, sju veckors sommarlov var tydligen överskattat... Under sommaren, i samband me datt han fyllde två, genomgick vi en mycket (för alla inblandade) påfrestande utvecklingsfas som tack och lov verkar ha gått over lagom till förskolestarten. Nu kan vi äntligen njuta av varandra igen och umgås och ha trevligt. Helt klart den jobbigaste fasen i föräldraskapet hittills.

Äntligen har lilleman börjat äta någorlunda också Han sätter sig frivilligt vid middagsbordet och äter åtminstone för det mesta någorlunda bra. Har lagt på sig lite, revbenen syns inte lika tydligt och han har fått en liten kula på magen. Överlag har de senaste veckorna varit väldigt härliga, han är så rolig och härlig just nu. Han pratar fortfarande sporadiskt men gör sig förstådd via sitt begränade ordförråd kombinerat med teckenspråk och diverse ljud

 

[Energi]

Nu har jag precis hämtad hem en supertrött S från förskolan. Tredje dagen där hen går hela dagen (9-14) utan oss.

Hen trivs SÅ bra! Ingen ledsen min vid lämning, har knappt tid att ens säga hejdå. Vill inte följa med hem för hen är inne i lekar och har kul. Igår kröp hen och ett annat barn som också skulle hämtas, in i ett långt rör och satt där inne och fnissade. De ville INTE åka hem!

Hen äter bra på förskolan, sover inte men är med på vilan. De är imponerade av att hen är så intresserad av bokstäver, kan nästan alla bokstäver och kan ljuda dem.

Mitt enda lilla skav är deras bristande genustänk.. trots hintar från oss så fortsätter de kalla S för "killen", de könar barnen och är noga med att rätta om andra barn "felkönar", trots att vi sagt att S inte alls identifierar sig med sitt fysiska kön. Hur hade ni gjort/tagit upp det?
En ses ju ofta som överdriven och lite löjlig..

 

[majola]

17 dagar kvar till operation nu för oss och det börjar kännas. Usch. Vet att dom är så professionella och kunniga. Men det gör så ont i hjärtat ändå. Vi har fått låna kusins operationsbok från när hon opererade bort mandlarna. Och hans egna.
Han fick vara med när jag tog ett blodprov och vi köpte doktorsväska efter det. Så snäll sköterska som tog blodprovet så han fick plåstra om mamma, och den hela "det sticker, men är inte farligt". Han tar många blodprov nu med doktorsväskan "Aj", och ger plåster "ackgogo" (tackvarsågod).

Annars händer mycket med språket nu, hur han sätter ihop ord jag undrar när han lärde sig och sätter in dom i sammanhang och i meningar.
Och han har ju bajsat på toaletten sen 1,5 så vi satte honom på toaletten mer efter vila då vi såg att blöjan var torr. Så då började han kissa mer där. Även använt pottan en del, och att han gick på pottan när vi gick på toaletten. Så förra veckan köpte vi underkläder och nu är han utan blöja på dagen sen förra helgen och det har gått jättebra. Förskola är med och det har gått bra där också.

Sover era i eget rum? Vi försökte träna på det i somras men det rann ut i sanden. Så han sover i vårt sovrum i sin spjälsäng än. Men tänker ju på bäbis som kommer i februari nu. Fast det känns som så mycket på en gång nu så vi väntar nog med det till jul.
Men hur tränade ni på att sova i eget rum?

Vårt första barn sov fortfarande inne hos oss när tvåan kom. De flyttade ut tillsammans när nr2 var ca 5 månader. Det var inget vi tränade på.

 

[majola]

Nu har jag precis hämtad hem en supertrött S från förskolan. Tredje dagen där hen går hela dagen (9-14) utan oss.

Hen trivs SÅ bra! Ingen ledsen min vid lämning, har knappt tid att ens säga hejdå. Vill inte följa med hem för hen är inne i lekar och har kul. Igår kröp hen och ett annat barn som också skulle hämtas, in i ett långt rör och satt där inne och fnissade. De ville INTE åka hem!

Hen äter bra på förskolan, sover inte men är med på vilan. De är imponerade av att hen är så intresserad av bokstäver, kan nästan alla bokstäver och kan ljuda dem.

Mitt enda lilla skav är deras bristande genustänk.. trots hintar från oss så fortsätter de kalla S för "killen", de könar barnen och är noga med att rätta om andra barn "felkönar", trots att vi sagt att S inte alls identifierar sig med sitt fysiska kön. Hur hade ni gjort/tagit upp det?
En ses ju ofta som överdriven och lite löjlig..

Vad bra att S trivs.

Om inte förskolan direkt lyser med genustänk så tror jag inte att ni kommer så långt med hintar. Testa vänligt klarspråk istället.

Vår R är nog ganska bebisaktig fortfarande, åtminstone i jämförelse med sina syskon, men brukar barn i den åldern identifiera sig med kön?

 

[Energi]

Vad bra att S trivs.

Om inte förskolan direkt lyser med genustänk så tror jag inte att ni kommer så långt med hintar. Testa vänligt klarspråk istället.

Vår R är nog ganska bebisaktig fortfarande, åtminstone i jämförelse med sina syskon, men brukar barn i den åldern identifiera sig med kön?

Tycker du att mejl eller direktkontakt är att föredra? Jag är otroligt konflikträdd och jag har nog ganska lätt att vika ner mig om jag stöter på motstånd. Kanske lättare att stå på sig över mejl..

Nja. S har ju upptäckt att könsorganen ser olika ut osv. S protesterar (vilt!) om någon kallar hen för pojke eller kille, om någon säger att hen har snopp osv. Hen säger att hen har snippa, att hen ska bli mamma och vill kallas tjej eller prinsessa.
Jag har ju ganska stor insikt och kunskap om transpersoner men jag förstår ju att det KAN vara en fas, även om det inte känns så troligt. Men jag och andra föräldern känner att det är otroligt viktigt att låta S vara den hen är.

 

[Energi]

Här har vi precis klarat av inskolning på ny förskola (vi bytte efter semester). Det har gått oförskämt lätt, sonen tyckte att det var jätteskoj med alla leksaker och all stimulans som förskolan ger, sju veckors sommarlov var tydligen överskattat... Under sommaren, i samband me datt han fyllde två, genomgick vi en mycket (för alla inblandade) påfrestande utvecklingsfas som tack och lov verkar ha gått over lagom till förskolestarten. Nu kan vi äntligen njuta av varandra igen och umgås och ha trevligt. Helt klart den jobbigaste fasen i föräldraskapet hittills.

Äntligen har lilleman börjat äta någorlunda också Han sätter sig frivilligt vid middagsbordet och äter åtminstone för det mesta någorlunda bra. Har lagt på sig lite, revbenen syns inte lika tydligt och han har fått en liten kula på magen. Överlag har de senaste veckorna varit väldigt härliga, han är så rolig och härlig just nu. Han pratar fortfarande sporadiskt men gör sig förstådd via sitt begränade ordförråd kombinerat med teckenspråk och diverse ljud

Visst fick vi våra väldigt nära varandra?

Kul att du nämner den där utvecklingsfasen för det har precis gått över här också. Hur var det för er?

Skönt att maten går bättre!

 

[hjärter_dam]

Visst fick vi våra väldigt nära varandra?

Kul att du nämner den där utvecklingsfasen för det har precis gått över här också. Hur var det för er?

Skönt att maten går bättre!

Ja det vill jag minnas, vår H är född i mitten av juni.

Den där utvecklingsfasen ja, den var kämpig! Dels var han som en liten vallhund som var tvungen att ha familjen samlad hela tiden, vilket blev klart problematiskt när vi umgicks med släkten en stor del av sommaren och alla omöjligt kunde vara på samma ställe samtidigt. När vi spred ut oss blev han väldigt orolig och ropade på den som gått iväg (ex.vis ner i källaren, upp på övervåningen etc) tills alla återigen var samlade. Vi hade stora konflikter varje dag kring att sitta vid bordet vid måltider och att öht äta någon mat, det lilla han fick i sig stoppade vi in i farten. Han testade oss i alla möjliga situationer, "vad gör ni om jag..." i all oändlighet. Blev helt osjälvständig och kunde inte leka själv öht, krävde att vi var engagerade i leken hela tiden.

Såhär i efterhand känns det ju aldrig lika tuft som när man var mitt i fasen men det var verkligen jobbigt, mest för att vi upplevde honom så frustrerad på allting hela tiden.

Hur uttryckte sig er fas @Energi ?

 

[majola]

Tycker du att mejl eller direktkontakt är att föredra? Jag är otroligt konflikträdd och jag har nog ganska lätt att vika ner mig om jag stöter på motstånd. Kanske lättare att stå på sig över mejl..

Nja. S har ju upptäckt att könsorganen ser olika ut osv. S protesterar (vilt!) om någon kallar hen för pojke eller kille, om någon säger att hen har snopp osv. Hen säger att hen har snippa, att hen ska bli mamma och vill kallas tjej eller prinsessa.
Jag har ju ganska stor insikt och kunskap om transpersoner men jag förstår ju att det KAN vara en fas, även om det inte känns så troligt. Men jag och andra föräldern känner att det är otroligt viktigt att låta S vara den hen är.

Absolut personligt samtal tycker jag. Email verkar jättekonstigt. Förlåt för kort svar men vi är på semester och har ingen wifi mer...

 

[supersonic]

Tack för omtanken @Pilo!

Operationen gick suveränt bra och hon var så himla tålmodig och duktig från början till slut. Jag hade nog uppfört mig sämre Dock fick vi förklara en miljon gånger att hon inte är förkyld utan bara har symptom. De gillade inte att hon snorade och lätt täppt men det har hon liksom haft sen hon var 4 månader... Fast det senaste året har det blivit betydligt värre med ljudliga snarkningar (även om hon inte snarkat har vi hört henne andas från ovanvåningen när vi suttit där nere), andfåddhet utan ansträngning och andningsuppehåll när hon sov. Så vi fick utöver den vanliga förundersökningen åka en gång till till sjukhuset (10 mil enkel resa) för en ny undersökning. Den dagen snorade hon inte så det var en av hennes absolut bästa dagar på väldigt länge (hur många ton näsdukar vi använt vill jag inte ens tänka på, vi gick aldrig någonstans utan näsdukar), men den här gången pratade jag med personal som lyssnade på mig och trodde på mig. Hennes lungor och hjärta var ua så fick klartecken för operation och jag var så lättad att jag missade avfarten hem och fick en ofrivillig sightseeing i länet.
Vi infann oss en timme innan op på sjukhuset för medicinering och förberedning och jag följde med till op-salen och var med tills hon somnade av narkosen. Allt gick så fort och jag tror inte hon förstod vad som hände riktigt. Sen blev jag utsjasad och efter ca 2 h blev jag skickad till uppvaket. Hon vaknade några gånger och ville ha sin snuttefilt och napp och kollade så jag fanns kvar men piggnade inte till ordentligt så vi kunde få ett rum förrän 4 h senare. Hon var sig själv direkt, glad och nyfiken på omgivningen och inte en enda gång har hon klagat Vid hennes första ord efter op hördes STOR skillnad på talet, hon lät inte det minsta täppt längre. Näsan rann inte heller konstant, den rann inte alls. Fick pratat med läkaren som opererat henne och berättade att 2/3 av mandlarna var borta samt en stor polyp i näshåla/svalg som det dessutom satt en massa snor bakom. Lilla hjärtat, inte konstigt att hon haft det jobbigt. Lite senare på dagen satt hon med paddan och innan när hon gjort det har hon låtit andfådd. Nu - ingenting. Man är tvungen att gå väldigt nära för att höra henne andas. När hon sover måste man gå ända intill för att höra, det låter inte längre ner till oss när vi tittar på tv.
Hon var redo att åka hem på kvällen, tog på sig jacka och skor och försökte dra vår tunga övernattningsväska ut ur rummet. Sov hela natten och var pigg och glad morgonen därpå och har sen repat sig fantastiskt bra den följande veckan. Det märks inte på henne att hon blivit opererad mer än att alla problemen försvunnit. Sova middag verkar vara ett minne blott, innan kunde hon sova i 4 h utan problem. En väldig lättnad för henne och oss.
På tal om mat fick hon äta som vanligt på kvällen efter op och hon skulle minsann inte ha någon yoghurt när vi åt pizza så hon klämde i sig en hel (!) Billys original. Varm mat hade hon nästan slutat äta helt och hållet innan op. Morgonen efter op glömde jag bort mig och gav henne en rostad macka... Som hon åt med glupande aptit utan ett ljud. Så stolt över mitt starka barn

 

[Energi]

Tack för omtanken @Pilo!

Operationen gick suveränt bra och hon var så himla tålmodig och duktig från början till slut. Jag hade nog uppfört mig sämre Dock fick vi förklara en miljon gånger att hon inte är förkyld utan bara har symptom. De gillade inte att hon snorade och lätt täppt men det har hon liksom haft sen hon var 4 månader... Fast det senaste året har det blivit betydligt värre med ljudliga snarkningar (även om hon inte snarkat har vi hört henne andas från ovanvåningen när vi suttit där nere), andfåddhet utan ansträngning och andningsuppehåll när hon sov. Så vi fick utöver den vanliga förundersökningen åka en gång till till sjukhuset (10 mil enkel resa) för en ny undersökning. Den dagen snorade hon inte så det var en av hennes absolut bästa dagar på väldigt länge (hur många ton näsdukar vi använt vill jag inte ens tänka på, vi gick aldrig någonstans utan näsdukar), men den här gången pratade jag med personal som lyssnade på mig och trodde på mig. Hennes lungor och hjärta var ua så fick klartecken för operation och jag var så lättad att jag missade avfarten hem och fick en ofrivillig sightseeing i länet.
Vi infann oss en timme innan op på sjukhuset för medicinering och förberedning och jag följde med till op-salen och var med tills hon somnade av narkosen. Allt gick så fort och jag tror inte hon förstod vad som hände riktigt. Sen blev jag utsjasad och efter ca 2 h blev jag skickad till uppvaket. Hon vaknade några gånger och ville ha sin snuttefilt och napp och kollade så jag fanns kvar men piggnade inte till ordentligt så vi kunde få ett rum förrän 4 h senare. Hon var sig själv direkt, glad och nyfiken på omgivningen och inte en enda gång har hon klagat Vid hennes första ord efter op hördes STOR skillnad på talet, hon lät inte det minsta täppt längre. Näsan rann inte heller konstant, den rann inte alls. Fick pratat med läkaren som opererat henne och berättade att 2/3 av mandlarna var borta samt en stor polyp i näshåla/svalg som det dessutom satt en massa snor bakom. Lilla hjärtat, inte konstigt att hon haft det jobbigt. Lite senare på dagen satt hon med paddan och innan när hon gjort det har hon låtit andfådd. Nu - ingenting. Man är tvungen att gå väldigt nära för att höra henne andas. När hon sover måste man gå ända intill för att höra, det låter inte längre ner till oss när vi tittar på tv.
Hon var redo att åka hem på kvällen, tog på sig jacka och skor och försökte dra vår tunga övernattningsväska ut ur rummet. Sov hela natten och var pigg och glad morgonen därpå och har sen repat sig fantastiskt bra den följande veckan. Det märks inte på henne att hon blivit opererad mer än att alla problemen försvunnit. Sova middag verkar vara ett minne blott, innan kunde hon sova i 4 h utan problem. En väldig lättnad för henne och oss.
På tal om mat fick hon äta som vanligt på kvällen efter op och hon skulle minsann inte ha någon yoghurt när vi åt pizza så hon klämde i sig en hel (!) Billys original. Varm mat hade hon nästan slutat äta helt och hållet innan op. Morgonen efter op glömde jag bort mig och gav henne en rostad macka... Som hon åt med glupande aptit utan ett ljud. Så stolt över mitt starka barn

Men gud vad skönt!

 

[Energi]

Ja det vill jag minnas, vår H är född i mitten av juni.

Den där utvecklingsfasen ja, den var kämpig! Dels var han som en liten vallhund som var tvungen att ha familjen samlad hela tiden, vilket blev klart problematiskt när vi umgicks med släkten en stor del av sommaren och alla omöjligt kunde vara på samma ställe samtidigt. När vi spred ut oss blev han väldigt orolig och ropade på den som gått iväg (ex.vis ner i källaren, upp på övervåningen etc) tills alla återigen var samlade. Vi hade stora konflikter varje dag kring att sitta vid bordet vid måltider och att öht äta någon mat, det lilla han fick i sig stoppade vi in i farten. Han testade oss i alla möjliga situationer, "vad gör ni om jag..." i all oändlighet. Blev helt osjälvständig och kunde inte leka själv öht, krävde att vi var engagerade i leken hela tiden.

Såhär i efterhand känns det ju aldrig lika tuft som när man var mitt i fasen men det var verkligen jobbigt, mest för att vi upplevde honom så frustrerad på allting hela tiden.

Hur uttryckte sig er fas @Energi ?

Låter fruktansvärt. Det värsta tycker jag är att en liksom fastnar i det och tänker att "jahapp, ska det vara såhär för alltid nu?".

Jo men vi hade en period med hur många utbrott om dagen som helst. Alltså hysteriska utbrott, ALLT var fel och det gick inte bryta. S bet oss konstant och var allmänt skitsur hela dagarna. Vaknade på nätterna och levde rövare. Åt ingenting, allt var så äckligt att hen fick kväljningar bara av att se maten.

Sen vände det lagom till förskolestart typ. Språket exploderade så att hen nu kan säga vad som blev fel och vad hen vill i stället. Bits aldrig längre.
I stället har hen blivit så otroligt gullig. Säger tack för typ allt i världen. Vill gosa, trösta, klappa och vara med.

 

[Energi]

S har blivit stor nu, enligt hen själv. Allting ska "sisse" göra själv. Hen säger åt oss att "gååååå! Sisse själv!".

Igår gick vi till lekparken och hen ville hålla handen hela vägen. Jag sa "du kan gå själv här" och hen sprang en bit, kom tillbaka och ville hålla handen. Varje gång jag tog hens hand tittade hen upp på mig och sa "TACK mamma!!". Sjukt gulligt!

Mindre roligt var att hen skrek "mamma behååååå" hela vägen. Och dessutom drog ner min tröja för att alla verkligen skulle se att mamma har behå på sig..

 

[supersonic]

S har blivit stor nu, enligt hen själv. Allting ska "sisse" göra själv. Hen säger åt oss att "gååååå! Sisse själv!".

Igår gick vi till lekparken och hen ville hålla handen hela vägen. Jag sa "du kan gå själv här" och hen sprang en bit, kom tillbaka och ville hålla handen. Varje gång jag tog hens hand tittade hen upp på mig och sa "TACK mamma!!". Sjukt gulligt!

Mindre roligt var att hen skrek "mamma behååååå" hela vägen. Och dessutom drog ner min tröja för att alla verkligen skulle se att mamma har behå på sig..

 

[supersonic]

På tal om att göra själv.... Åkte till affären. Skulle panta. Det skulle minsann fröken göra själv! Och gud nåde den som tog någon flaska ur kassen! Haha de är för roliga!

Vi märker också mer och mer att det kommer fler ord hela tiden och de sätts ihop till meningar. Något hon inte gjort innan operationen. Att det kunde göra sån skillnad!

 

[Pilo]

Åh så skönt att höra @supersonic!

Min systerdotter gjorde det och satte in rör i öronen. Det var stor skillnad direkt!
Hon hörde saker hon inte hört förut och pratade mer och bättre.

Här packar vi inför imorgon. Jag har försökt att filma så mycket så möjligt för att filma hans tal
Klump med spänning i magen... Vill att det ska bli gjort, men vill inte göra det

 

[supersonic]

Åh så skönt att höra @supersonic!

Min systerdotter gjorde det och satte in rör i öronen. Det var stor skillnad direkt!
Hon hörde saker hon inte hört förut och pratade mer och bättre.

Här packar vi inför imorgon. Jag har försökt att filma så mycket så möjligt för att filma hans tal
Klump med spänning i magen... Vill att det ska bli gjort, men vill inte göra det

Min lillasyster fick också inopererat rör i öronen vid fem års ålder. Hon hörde inte när man stod bredvid henne och pratade i normal samtalston så man skrek ju jämt till henne. När hon fick rören; "varför skriker ni? Jag hör nu."

Lycka till med operationen!

 

[Pilo]

Åh, måste bara gnälla ur mig

Operationen gick bra, han åt glass och yoghurt på morgonen efter så vi blev utskrivna. Kom hem igår ca 16, smärtlindringen är inte "lindrig" suppar var fjärde timme och han får panik, även i sömnen. Enbart flytande kost, och han åt mormors mimade och silade broccolisoppa igår. Nu får vi knappt i yoghurt/glass/oboy eller något...
Dessutom ringde sjukhuset, och han ska ha Kåvepenin tre gånger om dagen i sju dagar då han har streptokocker.
I en spruta, i nyopererade munnen full i stygn, i en hysteriskt ledsen tvååring.

Försöker att inte stressa med maten, drickandet, men vi vill ju inte läggas in

Älskade barn