Sommarföräldrar 2016 del 3

[Ferrari]

Imorgon fyller A år. Tänk att jag redan haft honom ett år, känns lite lätt surrealistiskt.

På BVC i måndags vägde han 10,3 kg och 77 cm lång. Stadig bit. Vaccin fick han också. Läkaren tyckte han var väldigt stabil, han sprang runt och skulle pilla på allt.

Tänder har varit ett evigt gissel, men nu har han alla tänder förutom dom fyra längst bak, så nu är det nog lugnt något år innan dom kommer.

A är väldigt utvecklad motoriskt, går själv jämt ute som inne. Springer och klättrar. Säger fortfarande bara mamma men det kommer väl.

Inskolning om två veckor men kommer gå ner till deltid så blir bara runt 15-20 timmar i veckan som mest.

Mitt största problem är nätterna. Han är hysteriskt rädd för spjälsängen, tror det är känslan av att vara instängd. Och så vägrar han Välling, han avskyr konsistensen för blandar man den tunn så går det. Men då mättar den ju inte på samma sätt.

 

[Anonymusen]

"Hon är rätt kavat den där" som pedagogerna sade... Andra reflektioner är att alla kallar henne "han" eftersom hon inte haft ngt rosa fluffigt på sig än, vilket tydligen övriga småflickor har. Dessutom är killarna på avdelningen framåt och lekfulla, flickorna (förutom E) försiktiga iakttagare. Vid 1,5-2 års ålder typ redan (E är 1 och absolut yngst). Sambon var alldeles beklämd men jag hoppas att han överdriver...

Jag har följt er sommarföräldrar i tysthet men inte varit aktiv. Jag har märkt att det har varit en del diskussioner om jämställdhet och val av kläder bl.a. (långt bak i tråden). En del tankar och frågor kring detta (kopplat till citatet ovan och till diskussioner kring jämställdhet i tråden och i allmänhet) dök upp hos mig. Varför är rosa fluffig försiktiga iakttagare "fel"? För det är så jag tolkar dig @SaraMara, men jag kanske tolkar dig fel? Jag tror att vi alla överens om att ett barn är ett barn, oavsett kön och barnet ska behandlas med respekt och bemötas utifrån hur just det barnet är. En del barn är försiktiga iakttagare och en del barn är framåt och kavata. För mig blir det tokigt när kavat och framåt lyfts fram som det önskvärda eftersom en del barn inte är så. Jag är medveten om att pojkar ofta framhålls som kavata, framåt och busiga medan flickor framhålls som försiktiga iakttagare som gärna omvårdar. Jag är också medveten om att andra människor gärna kategoriserar och bemöter barn utifrån klädsel. Ett barn klätt i rosa och fluffigt blir ofta bemött utifrån tolkningen att det är en flicka medan ett barn klätt i blått ofta blir bemött utifrån tolkningen att det är en pojke.

Men varför är det "pojkiga" det önskvärda? Varför inte tvärtom - att rosa, fluffigt, omvårdande och iakttagande är det önskvärda? Alltså - varför ska flickor "kliva framåt och ta för sig" och inte tvärtom - att pojkar ska "kliva bakåt och bli mer försiktiga iakttagare? Mitt feministiska jag sparkar bakut över att flickor ska bli mer som pojkar istället för tvärtom, ansvaret läggs ju åter på tjejerna.

För övrigt klär jag mitt barn i både rosa och fluff och blått och bilar. Ibland blir barnet tolkat som tjej och ibland som kille, men för mig gör det ingenting utan jag tänker och hoppas oftast att personen kanske fick med sig en tanke - att färgen på kläder inte spelar någon roll utan att barnet har sin personlighet och sitt sätt att vara oavsett om det är en tjej eller en kille. Vi kan absolut förstärka vissa beteenden och sätt att vara genom vårt bemötande. Men för mig är det viktiga inte färgen på kläderna utan det viktiga är att tänka på hur man bemöter ett barn, oavsett vilka kläder barnet har.

 

[SaraMara]

Jag har följt er sommarföräldrar i tysthet men inte varit aktiv. Jag har märkt att det har varit en del diskussioner om jämställdhet och val av kläder bl.a. (långt bak i tråden). En del tankar och frågor kring detta (kopplat till citatet ovan och till diskussioner kring jämställdhet i tråden och i allmänhet) dök upp hos mig. Varför är rosa fluffig försiktiga iakttagare "fel"? För det är så jag tolkar dig @SaraMara, men jag kanske tolkar dig fel? Jag tror att vi alla överens om att ett barn är ett barn, oavsett kön och barnet ska behandlas med respekt och bemötas utifrån hur just det barnet är. En del barn är försiktiga iakttagare och en del barn är framåt och kavata. För mig blir det tokigt när kavat och framåt lyfts fram som det önskvärda eftersom en del barn inte är så. Jag är medveten om att pojkar ofta framhålls som kavata, framåt och busiga medan flickor framhålls som försiktiga iakttagare som gärna omvårdar. Jag är också medveten om att andra människor gärna kategoriserar och bemöter barn utifrån klädsel. Ett barn klätt i rosa och fluffigt blir ofta bemött utifrån tolkningen att det är en flicka medan ett barn klätt i blått ofta blir bemött utifrån tolkningen att det är en pojke.

Men varför är det "pojkiga" det önskvärda? Varför inte tvärtom - att rosa, fluffigt, omvårdande och iakttagande är det önskvärda? Alltså - varför ska flickor "kliva framåt och ta för sig" och inte tvärtom - att pojkar ska "kliva bakåt och bli mer försiktiga iakttagare? Mitt feministiska jag sparkar bakut över att flickor ska bli mer som pojkar istället för tvärtom, ansvaret läggs ju åter på tjejerna.

För övrigt klär jag mitt barn i både rosa och fluff och blått och bilar. Ibland blir barnet tolkat som tjej och ibland som kille, men för mig gör det ingenting utan jag tänker och hoppas oftast att personen kanske fick med sig en tanke - att färgen på kläder inte spelar någon roll utan att barnet har sin personlighet och sitt sätt att vara oavsett om det är en tjej eller en kille. Vi kan absolut förstärka vissa beteenden och sätt att vara genom vårt bemötande. Men för mig är det viktiga inte färgen på kläderna utan det viktiga är att tänka på hur man bemöter ett barn, oavsett vilka kläder barnet har.

Det ena är inte mer rätt än det andra, men jag blir beklämd över att typiskt "tjejiga" roller präglas på barn så tidigt att det blir könskodat redan på förskolan. Därmed inte sagt att inte alla barn förtjänar respekt eller uppmärksamhet, både den försiktiga iakttagande pojken och den utåtagerande tjejen. Problemet uppstår när kön kopplas till en presumtion om beteende, oavsett om den kommer från de kläder som bärs (och de hinder mot rörelse som dessa t.ex. medför i form av antingen tightare modeller för tjejer såsom figursydda t-shirtar i strl 86 redan, eller pga färg och materialval) eller från det kodade könet. Jag ser helst att vår unge bemöts som ett barn, utifrån personlighet, egenskaper och beteende, såväl goda som mindre goda...

Liksom i övriga samhället är det dock påfallande ofta som de där dragen som ibland framhålls som endast individuella sammanfaller med samhällets typiska förväntningar. Flickor ska typiskt sett leka lite mer stillsamt, hålla sig lite renare och pojkarna får stimma runt i sörjan. Generaliserat. Jag tror inte på att det bara har med personlighet att göra, det är väldigt uppenbart att vår unge bemöts olika beroende på presumtionen om kön, redan nu vid ett års ålder. Pedagogerna uttrycker, som jag angav ovan, närmast förvånat att hon är väldigt kavat, vilket inte sades (i vart fall inte lika öppet) om den ngt äldre pojken med liknande beteende. Beroende på hur hon är klädd blir också uppmärksamheten knuten antingen till förmågor (vad bra han går, vad snabb han är, jösses, honom får ni jaga eller åh så stora fina ögon hon har, vilken fantastiskt hårfärg hon har, åh vilka söta små tänder). Jag är rabiat medveten om skillnaderna och överdriver därför säkert i många hänseenden, men jag vet hur snabbt det där "åh så tuff hon är, vad härligt" förbyts till att det sägs med ett sådant tonfall att man som tjej väldigt snabbt förstår att det är 1) annorlunda, 2) konstigt och 3) icke-önskvärt att bete sig på ett visst sätt.

F.ö instämmer jag i att det vore fantastiskt om egenskaper som typiskt sett tillerkänns flickor blev mer framhållna. Empati, vänlighet och respekt t.ex.

 

[Emelie381]

Nu är M 15 månader och jösses vad det är tufft
Började förskolan för några veckor sen, funkar bra. Men det är jag som tar dom flesta lämningarna och hämtningarna och är hemma mest eftersom jag jobbar oregelbundet. Och helst vill M bara vara med sin pappa, blir ofta hysterisk när vi båda är hemma och hon inte får gå till honom...

Hon har blivit så jäkla envis också, så fort hon inte får som hon vill är det jordens undergång och hon skriker, gråter och kastar sig. Vet inte alls hur jag ska hantera det. Jag blir frustrerad och arg. Kan inte bara låta henne vara eftersom det är stor risk att hon skadar sig, vilket leder till att hon ofta får som hon vill.

Någon som känner igen? Hoppas ju att det är en fas

 

[Ava22]

Lykke är snart 15 månader också, galet. Hon har haft en grinig period men verkar ha kommit ur den. Visst, hon har ett gäng livskriser varje dag Men är överlag gladare och har lätt för att skratta! Nätterna är inte helt ok ännu, runt 4 har hon nått för sig, kryper omkring i sängen och kommer inte till ro. Gråter och skriker inte, mer pratar och klättrar på oss. Jag ångrar att vi inte köpte en större säng, minst 210, har 180 nu.

@Emelie381 , det finns en grupp på FB- Nära föräldraskap, där du säkert kan få hjälp med vad som kanske funkar för dig.

Förskola, om hon får plats (ansökte i april med har ffr inte fått svar), blir i januari och jag vet inte hur jag ska palla det. Vara ifrån henne så? Usch. Har inte heller sovit ifrån henne en natt heller. Men det vill jag inte. Men det känns som det finns ett tryck från pappans sida och farföräldrars sida att jag ska göra det, alltså sova borta en natt och barnet då vara hos sina farföräldrar. Men om jag inte vill det? Hur känner ni med det? Att lämna ifrån sig barnet en natt för att de vill?

 

[Imogen]

Nu är M 15 månader och jösses vad det är tufft
Började förskolan för några veckor sen, funkar bra. Men det är jag som tar dom flesta lämningarna och hämtningarna och är hemma mest eftersom jag jobbar oregelbundet. Och helst vill M bara vara med sin pappa, blir ofta hysterisk när vi båda är hemma och hon inte får gå till honom...

Hon har blivit så jäkla envis också, så fort hon inte får som hon vill är det jordens undergång och hon skriker, gråter och kastar sig. Vet inte alls hur jag ska hantera det. Jag blir frustrerad och arg. Kan inte bara låta henne vara eftersom det är stor risk att hon skadar sig, vilket leder till att hon ofta får som hon vill.

Någon som känner igen? Hoppas ju att det är en fas

Åh sånt där är tufft, och jag vet mer än väl hur mycket lättare det är att komma med goda råd än att hantera det när man väl sitter där. Men några försök iaf. Och jag vill verkligen inte ge skev av att det här är något som jag lyckas med alltid...

- Ligga steget före är väl det lättaste rådet att ge och det svåraste att följa. Omöjligt ibland. Men att försöka tänka igenom vilka konfliktsituationen man brukar hamna i. Vi hade en period där sonen alltid skulle sitta på soffbordet. Potentiellt farligt, men samtidigt svårt att med logiken för en 1,5-åring att förstå att man får sitta på pallar men inte på bord. Vi plockade helt enkelt bort soffbordet ett tag. Dröjde inte lång tid innan det kunde komma tillbaka och då hade han glömt det roliga med det.

- Välj dina strider. Vissa saker blir ju som du beskriver farliga om man låter barnet hållas. Men att försöka tänka efter om konflikten är värd att ta. Ditt barn är för litet för något långsiktigt tänk i form av "jag vann".

- Under de värsta raseriutbrotten, försök hålla i huvudet att barnet gör så gott hon kan, och att det är jobbigare för henne än för dig. Du är vuxen och förstår situationen. Ett litet barns utbrott i form av skrik, att det kastar sig eller slåss är reaktioner på att det inte klarar av att hantera situationen. Att kraven är för stora eller känslorna för starka för att kunna hanteras. Det finns inget "ont uppsåt" från barnets sida. Sen vad det exakt beror på och hur man bäst löser det är ju såklart mycket mycket svårare. Men för mig brukar det iaf hjälpa att ha detta i huvudet för att kunna hålla sig lugn och inte bli arg på barnet. För att bli arg hjälper verkligen inte...

 

[inverterad]

Det ena är inte mer rätt än det andra, men jag blir beklämd över att typiskt "tjejiga" roller präglas på barn så tidigt att det blir könskodat redan på förskolan. Därmed inte sagt att inte alla barn förtjänar respekt eller uppmärksamhet, både den försiktiga iakttagande pojken och den utåtagerande tjejen. Problemet uppstår när kön kopplas till en presumtion om beteende, oavsett om den kommer från de kläder som bärs (och de hinder mot rörelse som dessa t.ex. medför i form av antingen tightare modeller för tjejer såsom figursydda t-shirtar i strl 86 redan, eller pga färg och materialval) eller från det kodade könet. Jag ser helst att vår unge bemöts som ett barn, utifrån personlighet, egenskaper och beteende, såväl goda som mindre goda...

Liksom i övriga samhället är det dock påfallande ofta som de där dragen som ibland framhålls som endast individuella sammanfaller med samhällets typiska förväntningar. Flickor ska typiskt sett leka lite mer stillsamt, hålla sig lite renare och pojkarna får stimma runt i sörjan. Generaliserat. Jag tror inte på att det bara har med personlighet att göra, det är väldigt uppenbart att vår unge bemöts olika beroende på presumtionen om kön, redan nu vid ett års ålder. Pedagogerna uttrycker, som jag angav ovan, närmast förvånat att hon är väldigt kavat, vilket inte sades (i vart fall inte lika öppet) om den ngt äldre pojken med liknande beteende. Beroende på hur hon är klädd blir också uppmärksamheten knuten antingen till förmågor (vad bra han går, vad snabb han är, jösses, honom får ni jaga eller åh så stora fina ögon hon har, vilken fantastiskt hårfärg hon har, åh vilka söta små tänder). Jag är rabiat medveten om skillnaderna och överdriver därför säkert i många hänseenden, men jag vet hur snabbt det där "åh så tuff hon är, vad härligt" förbyts till att det sägs med ett sådant tonfall att man som tjej väldigt snabbt förstår att det är 1) annorlunda, 2) konstigt och 3) icke-önskvärt att bete sig på ett visst sätt.

F.ö instämmer jag i att det vore fantastiskt om egenskaper som typiskt sett tillerkänns flickor blev mer framhållna. Empati, vänlighet och respekt t.ex.

Såhär väldigt långt i efterhand vill jag bara skriva att jag håller med i så mycket i ditt inlägg! Jag och min partner tänker väldigt mycket dels på hur vi själva bemöter vår dotter, och hur andra bemöter henne, och hon har ofta färgglada kläder som är svåra att könsbestämma. Vi upplever också en enorm skillnad i hur hon bemöts beroende på hur hon könas, framför allt blir folk väldigt förvånade och nästan lite negativa om de könar henne som flicka då hon är väldigt röjig, framåt, social och öppen (vi brukar ibland skämtsamt kalla henne Röjar-Ralf) Det är tydligen fortfarande väldigt ovanligt och lite konstigt, enligt en del. Om hon könas som pojke så får vi inte alls de reaktionerna, utan då ses hennes beteende som helt naturligt och inget anmärkningsvärt.

Sen tycker jag absolut att det är jätteviktigt att om en har ett barn, oavsett kön, som har mer av vissa typer av egenskaper, så måste en som förälder också uppmuntra andra typer av egenskaper. I vårt fall läser vi mycket bok, ritar och gör sådana stillsamma aktiviteter OCKSÅ, så att det inte bara blir röj. Men jag kan samtidigt tycka att flickor behöver MER av framåtanda, självsäkerhet och tro på sig själva än pojkar, därför att flickor kommer möta så mycket mer motstånd i livet. Det är bra att ha lite extra av allt att ta av då, tänker jag.

 

[inverterad]

Nu är M 15 månader och jösses vad det är tufft
Började förskolan för några veckor sen, funkar bra. Men det är jag som tar dom flesta lämningarna och hämtningarna och är hemma mest eftersom jag jobbar oregelbundet. Och helst vill M bara vara med sin pappa, blir ofta hysterisk när vi båda är hemma och hon inte får gå till honom...

Hon har blivit så jäkla envis också, så fort hon inte får som hon vill är det jordens undergång och hon skriker, gråter och kastar sig. Vet inte alls hur jag ska hantera det. Jag blir frustrerad och arg. Kan inte bara låta henne vara eftersom det är stor risk att hon skadar sig, vilket leder till att hon ofta får som hon vill.

Någon som känner igen? Hoppas ju att det är en fas

Jag räcker upp en hand! Dottern är likadan, framför allt med "titta blabla" (titta på barnsånger på Youtube) - får hon inte det så bryter hon ihop, skriker, kastar grejer och håller på. Vi försöker hålla oss lugna och bemöta så lågaffektivt som möjligt så att hon inte får så mycket energi att fortsätta. Det verkar som om det går fortast över då. När hon är arg vill hon absolut inte bli tröstad utan vill bara få vara arg färdigt, men vi är noga med att finnas där i närheten och bekräfta att ja, du är besviken och det är ok, men du får ändå inte se på datorn/sätta på spisen/klättra upp på bordet/slå på tv:n/valfri farlig aktivitet. Det är liksom ok att bli arg och besviken, men det betyder inte att en får som en vill. Men visst är det sjuuuukt svårt ibland! Jag försöker tänka att det går över, förr eller senare. Kan du få avlastning av partner så att du slipper vara i den situationen själv när du märker att du blir upprörd själv?

 

[inverterad]

Lykke är snart 15 månader också, galet. Hon har haft en grinig period men verkar ha kommit ur den. Visst, hon har ett gäng livskriser varje dag Men är överlag gladare och har lätt för att skratta! Nätterna är inte helt ok ännu, runt 4 har hon nått för sig, kryper omkring i sängen och kommer inte till ro. Gråter och skriker inte, mer pratar och klättrar på oss. Jag ångrar att vi inte köpte en större säng, minst 210, har 180 nu.

@Emelie381 , det finns en grupp på FB- Nära föräldraskap, där du säkert kan få hjälp med vad som kanske funkar för dig.

Förskola, om hon får plats (ansökte i april med har ffr inte fått svar), blir i januari och jag vet inte hur jag ska palla det. Vara ifrån henne så? Usch. Har inte heller sovit ifrån henne en natt heller. Men det vill jag inte. Men det känns som det finns ett tryck från pappans sida och farföräldrars sida att jag ska göra det, alltså sova borta en natt och barnet då vara hos sina farföräldrar. Men om jag inte vill det? Hur känner ni med det? Att lämna ifrån sig barnet en natt för att de vill?

Klart du inte ska lämna ifrån dig barnet om du inte vill. Men jag tänker att om det är någon som hon är trygg med så är det kanske både roligt och utvecklande för henne och skönt för dig med avlastning?

 

[inverterad]

Miranda är nu 15 månader gammal och vi har haft första besöket på förskolan där hon ska skolas in om en vecka. Som väntat tyckte hon det var livets fest, pratade med alla barnen, lekte med alla saker, sprang runt och undersökte och kröp upp i pedagogens knä efter typ 5 minuter. Inte särskilt blyg, den där. Pappan kommer att skola in, och det låter som att de har ett väldigt fint barn-fokus och låter barnet bestämma takten, så det känns väldigt bra. Mirandas avdelning kommer bestå av 10 barn och två pedagoger, och de håller till i ett hus helt skilt från de större barnen, med en egen gård och egen lekpark. Hemlagad mat och väldigt flexibelt upplägg i stort. Kul!

För övrigt lärde hon sig gå ordentligt för två veckor sen, medan vi var på utlandsresa, och nu springer hon i princip. Klättrat högt och lågt har hon gjort länge. Jag skulle tro att hon kan säga ca 40 ord och förstår enormt mycket, och har börjat skapa tvåordsmeningar. Enormt kul ålder detta!

 

[Emelie381]

Tack för era tips!

Jag jobbar med människor med autism, använder oss av lågaffektivt bemötande och tydliggörande pedagogik, så jag vet ju hur jag borde göra. Men satan vad svårt jag har för det hemma, M trycker verkligen på alla mina knappar och jag får panik.

Pappan kommer gå ner i tid= han kommer spendera mer tid med M och avlasta mer. Tror det då blir enklare för mig att hålla humöret.
Det värsta är när vi ska iväg, M vill alltid göra på sitt vis och ibland hinner vi inte det. Så jag måste börja planera mer och ha mer tid!
Nu vägrar hon för det mesta också skötbord och vill helst inte ha blöja, men inte heller använda toaletten så dom situationerna försöker jag att inte utsätta oss för om vi inte måste och när hon är på bra humör.

Känner att det här barnet verkligen liknar mig i så mycket, speciellt humöret

 

[inverterad]

Jahaja, hur går det med era små?

Miranda var på BVC för 1,5-årskontrollen idag. Lite under medel på vikt och lite över medel på längd - hon följer sina egna kurvor fint och är nu ståtliga 83 cm lång och 11 kg tung. Underbar på dagarna, busig och påhittig, social och trygg, och pratar sju stugor fulla. Sen två veckor tillbaka har vi dock helt galna nätter - för det första tar det evigheter att natta för hon ska bara upp, leka, berätta nåt, sjunga en sång, allt för att hålla sig vaken. När hon väl somnat efter 1,5 h är det ständiga uppvak med gnäll och ibland gråt. Jag undrar om hon har mardrömmar? Har era barn också såna nätter? Ikväll var hon helt otröstlig och mitt emellan vakenhet och sömn så det gick liksom inte att få riktig kontakt med henne. Väldigt jobbigt att inte kunna trösta ordentligt.

 

[lilleknodd2]

Har lagt till en tvåa i slutet då jag glömt mitt lösenord på gamla nicket, vi väntar nr 2 så hänger i sommartråden -18 också.

Vi har inte varit på 1,5månaderskollen än - den är den 11/1, och 15/1 börjar inskolningen på förskolan.
Allt rullar på super! Vi har fått världens bästa tjej som mest bjuder på skratt och humör men som ärvt en hel del humör också - men man väljer sina strider.

Hon sover riktigt oroligt på nätterna, halvgråter i sömnen ett par gånger. Men tydligen börjat ett nytt utvecklingssprång nu, och samtidigt har hon 4 kindtänder på gång samtidigt. Så det och en hel del drömmar spelar nog in också.

 

[Ferrari]

Här är det fullt upp. Än så länge snackar inte grabben alls, men han är helt hopplös med det fysiska. Hinner inte ens vända ryggen till så står han på spisen och tjoar. Han bygger trappor genom att dra ut lådor i olika höjd, häller ut leksaker för att kunna ställa sig på tomma lådan... ja herreminje. Mina två första var så oerhört lugna så detta är verkligen något helt annat.

Han är tuff, viljestark och han hörs. Får han ett nej så är det jordens undergång, fast det mest komiska är ju att han står och stampar på golvet samtidigt som han kisar för att se om vi tycker synd om honom. Då kan man ju inte låta bli att garva heller.

Förskolan går det sådär med. Jag är vansinnigt irriterad på dem och har inte honom där mer än vad nöden kräver. Vilket har inneburit knappt alls. Största problemet är att grabben inte knyter an till andra vuxna, är inte mamma eller pappa där så skiter han fullständigt i andra vuxna. Han går åt motsatt håll, vägrar låta sig tröstas om han slår sig och vill helst inte ens att någon annan ens pratar med honom. Så är det med alla, inte bara fröknarna på förskolan. På sitt sätt är det väl skönt att han är självständig när han inte är med oss, men det hade underlättat om han kunde knutit lite band till åtminstone någon fröken och gärna sina morföräldrar med. Men men, man kan inte få allt.

 

[lilleknodd2]

Lilla loppan här pratar massor och jämt.
Det ploppar upp ord efter ord och listan är nog uppe i 20-30 ord som hon säger.

Har era barn börjat förskolan än?

 

[inverterad]

Lilla loppan här pratar massor och jämt.
Det ploppar upp ord efter ord och listan är nog uppe i 20-30 ord som hon säger.

Har era barn börjat förskolan än?

Vi har också en pratkvarn. Slutade räkna orden när hon kunde runt 50-60 st och nu bildar hon två- och treordsmeningar. Vi skolade in nät hon var 15 månader och det var fullständigt okomplicerat. Hon trivs jättebra med barnen och pedagogerna och längtar dit på morgonen.

 

[lytesout95]

Här har vi en till som håller på att få kindtänder, 3 har kommit fram. Alvedon har varit bra!
Hon har tidigare haft en period när hon vaknat skrikandes, det enda som hjälpt är att bära henne runt ett varv på övervåningen. Då har hon slutat gråta så jag kunnat amma, sen har hon somnat på 5 min.

Hon babblar för fullt och igår var vi på affären och jag frågade henne om det var något mer vi skulle köpa? -"Hund!" fick jag till svar

Hon börjar på förskolan i januari när hon är 17 mån. Hon är väldigt chill så jag tror att det kommer att gå bra.

 

[Whisperia86]

Här är det fullt upp. Än så länge snackar inte grabben alls, men han är helt hopplös med det fysiska. Hinner inte ens vända ryggen till så står han på spisen och tjoar. Han bygger trappor genom att dra ut lådor i olika höjd, häller ut leksaker för att kunna ställa sig på tomma lådan... ja herreminje. Mina två första var så oerhört lugna så detta är verkligen något helt annat.

Han är tuff, viljestark och han hörs. Får han ett nej så är det jordens undergång, fast det mest komiska är ju att han står och stampar på golvet samtidigt som han kisar för att se om vi tycker synd om honom. Då kan man ju inte låta bli att garva heller.

Förskolan går det sådär med. Jag är vansinnigt irriterad på dem och har inte honom där mer än vad nöden kräver. Vilket har inneburit knappt alls. Största problemet är att grabben inte knyter an till andra vuxna, är inte mamma eller pappa där så skiter han fullständigt i andra vuxna. Han går åt motsatt håll, vägrar låta sig tröstas om han slår sig och vill helst inte ens att någon annan ens pratar med honom. Så är det med alla, inte bara fröknarna på förskolan. På sitt sätt är det väl skönt att han är självständig när han inte är med oss, men det hade underlättat om han kunde knutit lite band till åtminstone någon fröken och gärna sina morföräldrar med. Men men, man kan inte få allt.

Låter som vi har precis likadana barn! Allt som går att ställa högt, står högt, allt som går att låsa eller spärra är det osv. Samma med humöret o den egna viljan

 

[Bubble]

Här går det bra full fart (som för alla er andra ).
Säger massor med ord tycker det kommer nya varje dag. Känns även som att hon förstår typ allt man säger.
Klättrar på det mesta, vänder man ryggen till en stund sitter hon gärna på bordet eller i fönsterbrädan
Har ett väldigt humör säger man nej eller hon inte får som hon vill får hon utbrott där hon slänger sig ner på golvet/kastar saker och skriker för full hals. Vi försöker bara bekräfta att vi ser att hon är arg/ledsen/besviken och att man får vara det. Oftast vill hon vara arg ifred (puttar bort en om man ska trösta) men sen efter en stund kommer hon och kryper upp i famnen.
En väldigt social liten tjej som verkar älska folk hon är lite försiktig en stund med nya men det släpper snabbt och sen kryper hon gärna upp i famnen på typ alla. Älskar att kramas också, hon kan komma helt spontant och bara ge en kram, så mysigt
Älskar allt med bilar/skotrar/traktorer/motorer och vrom vrom
Sömnen är som den är hon har alltid haft lite krångel med den. Somnar gärna sent på kvällarna, nu har vi iaf lyckats natta henne kring 22 en bra kväll. Men hon sover då oftast till 9 på morgonen iaf. Nattning tar oftast mellan 1-1,5 timmar hon far runt i sängen och gör allt för att hålla sig vaken. Vaknar fortfarande 1-2 ggr per natt och får då välling. På dagen är hon också svårsövd somnar bara i vagn eller bil men brukar sova ca 1-2 timmar då (brukar väcka henne för annars somnar hon aldrig på kvällen).

Hon ska börja förskolan i januari då hon är ca 18 månader blir spännande!

 

[Ferrari]

Hur går det för alla våra 2 åringar (ja, några är ju inte 2 riktigt än men i princip alla)

Här är det full rulle, från morgon till kväll. A kallas för områdets lilla Emil i Lönneberga och jag får dagligen frågan om hur jag orkar. För ja, han är galen det finns inte ett berg som han inte bestigit, träd ska han upp i, står och gungar helt själv - listan kan göras lång. Motoriskt har jag inte varit med om något liknande, inte ens min 8 åring är lika duktig på att ta sig upp för berg som den lille är.

Däremot snackar han inte, eller jo, ma-ma och pa-pa. Men det är också allt. Jag hade önskat att han kunde lugna sig lite på det motoriska planet så att talet kunde komma ikapp, men än finns det tid för det med. I övrigt så är det en glad liten kille som sällan skriker eller blir arg.

På söndag är det två veckor kvar tills han fyller 2, fattar inte vart tiden tagit vägen