Sommarföräldrar 2018 del 2

[Jozze]

Vi avslutade förra tråden med en oväntad april-bebis, nämligen @hemlig s!

Nu är det dags för en ny tråd. Jag ska se om jag hinner lösa det med listan om en stund - jag är mitt i pannkaksgräddningen - eller om någon annan hinner före.

Välkomna till del 2!

 

[Jozze]

Maj
hemlig, 34 år, BF 29/5, första barnet, pojke enligt RUL

Juni
Loppanhellqvist, 35 år, BF 3/6, andra barnet.
KattenKorven, 33 år, BF 13/6, andra barnet
Vinkelina. 33 år , BF 15.6 Andra barnet, pojke
Manji, BF 20/6, första barnet, flicka
Honungshumlan 30år BF 20/6, andra barnet, mest troligt en flicka enl RUL
IsisEm 31 år, BF 28/6, första barnet, ett tidigare missfall. En pojke
Hjartagna 39 år, BF 29/6 3e barnet, pojke
Cilla89a 29 år, BF 29/6, 1:a barnet, flicka

Juli
hera_, BF 3/7, andra barnet
Feny, 33 år, BF 6/7, första barnet
Rund, 30 år, BF 8/7, andra och tredje barnen (tvillingar)
Zaga, 33 år, BF 12/7, första barnet
miniärta BF 12/7 3e barnet
Jozze, bf 13/7 enligt RUL, andra barnet
westernsuzie, 33 år, bf 25/7, tredje barnet
Wippi bf 27/7 31 år,första barnet
Nattljus, BF 29/7, första barnet

Augusti
Poison-heart, 26 år, BF 29/8, första barnet, ett MF

Födda
hemlig


Jag hittade senaste listan, men ni kan väl dubbelkolla att det stämmer. Jag lade till en rubrik "födda" också.

 

[Zaga]

Grattis @hemlig !

 

[Jenka]

Grattis @hemlig och skönt att ni verkar må bra efter omständigheterna. Hörde fosterrörelser och anemi ihop alltså?

 

[Meibla]

Grattis @hemlig! Vilken tur att du åkte in. Hoppas liten kryar på sig ordentligt så ni får åka hem

 

[Kilauea]

Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.

Spoiler: Lång berättelse

Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.

Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.

Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.

Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....

2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.

Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.

 

[Kilauea]

Maj
hemlig, 34 år, BF 29/5, första barnet, pojke enligt RUL

Juni
Loppanhellqvist, 35 år, BF 3/6, andra barnet.
KattenKorven, 33 år, BF 13/6, andra barnet
Vinkelina. 33 år , BF 15.6 Andra barnet, pojke
Manji, BF 20/6, första barnet, flicka
Honungshumlan 30år BF 20/6, andra barnet, mest troligt en flicka enl RUL
IsisEm 31 år, BF 28/6, första barnet, ett tidigare missfall. En pojke
Hjartagna 39 år, BF 29/6 3e barnet, pojke
Cilla89a 29 år, BF 29/6, 1:a barnet, flicka

Juli
hera_, BF 3/7, andra barnet
Feny, 33 år, BF 6/7, första barnet
Rund, 30 år, BF 8/7, andra och tredje barnen (tvillingar)
Zaga, 33 år, BF 12/7, första barnet
miniärta BF 12/7 3e barnet
Jozze, bf 13/7 enligt RUL, andra barnet
westernsuzie, 33 år, bf 25/7, tredje barnet
Wippi bf 27/7 31 år,första barnet
Nattljus, BF 29/7, första barnet

Augusti
Poison-heart, 26 år, BF 29/8, första barnet, ett MF

Födda
16/4 hemlig, pojke (Benjamin), 2366 gram, 48 cm, kl 17.38 akutsnitt

 

[Guldaskig]

Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.

Spoiler: Lång berättelse

Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.

Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.

Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.

Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....

2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.

Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.

Är inne och tjuvläser, stort grattis till er! Vilken tur att ni åkte in, hoppas de hittar orsaken och att ni kan börja njuta.

 

[vinkelina]

Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.

Spoiler: Lång berättelse

Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.

Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.

Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.

Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....

2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.

Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.

Vilken tur att du åkte in. Bevisar ju verkligen att heldre en gång för mycket

 

[em-pirre]

@hemlig shit vilket drama! Hoppas han blir bättre snart

 

[Rund]

@hemlig grattis! Men förstår att det blev chockartat och att man inte hänger med.

 

[Rund]

Jag var på rutinkoll av tappen (som man gör vid tvillinggraviditet minst var 4e vecka) i måndags. De såg då att den var mycket förkortad och jag lades på sjukhuset direkt med sängvila. Jag har inte haft några känningar alls så blev chockad och bara grät i många timmar. Man vet ju att tvillingar ofta kommer tidigt, men då var jag i v28+1 så alldeles för tidigt för dem att komma ut!
Fått sprutor för att påskynda lungmognad av barnen, ifall de bestämmer sig för att komma ut. Hängde ett hot om att behöva åka till annat sjukhus (först Uppsala, sedan prat om ”bara till Örebro”) eftersom det är så tidigt än.. Blev då ännu mer ledsen för det skulle innebära mer ensamhet för mig och svårare att få besök av familj och framförallt min son som blir 2 år om några dagar. Blev alldeles för mycket för mig, så jag har fått prata med kuratorn här vid ett par tillfällen. Har hjälpt en del iaf.
Tappen blivit kollad ett par gånger till och nu hittar de inte det lägsta måttet som läkaren i mån hittade iaf. Fortfarande förkortad, men inte riktigt så akut. Känns skönt. Nu får jag (iaf för nu) stanna på vårt hemsjukhus! Sängvila fortfarande. Fått medicin som ev kan hjälpa tappen att hålla sig hård, så hoppas det hjälper. Hoppas att inget blir värre de närmsta dagarna, då kan det ev vara tal på att få komma hem och vila istället eftersom vi bara har 10 min till sjukhuset. Hoppas hoppas, för detta är så fruktansvärt tråkigt! Men, jag ligger hellre här och har tråkigt än att barnen ska komma nu! Stannar de iaf 3 veckor till kan vi få föda här, men helst ska de ju stanna mycket längre..!
Var även på vårt första TUL igår, och barnen växer som de ska (ligger mitt på normalkurvan enligt läkaren) och stökar runt som vanligt där inne! Något bra iaf

 

[Loppanhellqvist]

Jag var på rutinkoll av tappen (som man gör vid tvillinggraviditet minst var 4e vecka) i måndags. De såg då att den var mycket förkortad och jag lades på sjukhuset direkt med sängvila. Jag har inte haft några känningar alls så blev chockad och bara grät i många timmar. Man vet ju att tvillingar ofta kommer tidigt, men då var jag i v28+1 så alldeles för tidigt för dem att komma ut!
Fått sprutor för att påskynda lungmognad av barnen, ifall de bestämmer sig för att komma ut. Hängde ett hot om att behöva åka till annat sjukhus (först Uppsala, sedan prat om ”bara till Örebro”) eftersom det är så tidigt än.. Blev då ännu mer ledsen för det skulle innebära mer ensamhet för mig och svårare att få besök av familj och framförallt min son som blir 2 år om några dagar. Blev alldeles för mycket för mig, så jag har fått prata med kuratorn här vid ett par tillfällen. Har hjälpt en del iaf.
Tappen blivit kollad ett par gånger till och nu hittar de inte det lägsta måttet som läkaren i mån hittade iaf. Fortfarande förkortad, men inte riktigt så akut. Känns skönt. Nu får jag (iaf för nu) stanna på vårt hemsjukhus! Sängvila fortfarande. Fått medicin som ev kan hjälpa tappen att hålla sig hård, så hoppas det hjälper. Hoppas att inget blir värre de närmsta dagarna, då kan det ev vara tal på att få komma hem och vila istället eftersom vi bara har 10 min till sjukhuset. Hoppas hoppas, för detta är så fruktansvärt tråkigt! Men, jag ligger hellre här och har tråkigt än att barnen ska komma nu! Stannar de iaf 3 veckor till kan vi få föda här, men helst ska de ju stanna mycket längre..!
Var även på vårt första TUL igår, och barnen växer som de ska (ligger mitt på normalkurvan enligt läkaren) och stökar runt som vanligt där inne! Något bra iaf

Håller tummarna för att dom håller sig där inne ett bra tag till!!

 

[Cilla89a]

Vilken dramatik det blivit kring sommarbebisarna helt plötsligt
Det är allt annat än rofyllt att vara gravid

 

[Jenka]

Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.

Spoiler: Lång berättelse

Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.

Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.

Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.

Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....

2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.

Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.

Dramatiskt och bra att du får nån att bearbeta med! De hade väl lite extra koll på ditt mående sen innan också?
Han låter väl ändå rätt normalstor.

 

[IsisEm]

Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.

Spoiler: Lång berättelse

Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.

Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.

Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.

Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....

2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.

Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.

❤ det var lite dramatiskt det där. Hoppas ni har hunnit slappna av lite nu. Ta hand om er! ❤

 

[Miks]

Vad du är fantastisk @hemlig Att du har känt efter, varit vaksam, hört av dig, kollat och agerat när du känt att det var något galet! Utan dig hade det kunnat gå illa! Du är en stark tigermamma! Heja dej

Grattis till er lilla bebis!

Mvh Miks

 

[Ray]

Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.

Spoiler: Lång berättelse

Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.

Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.

Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.

Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....

2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.

Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.

Grattis till liten men hu vilken upplevelse. Förstår att du är omtumlad.
Kramar!

 

[westernsuzie]

Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.

Spoiler: Lång berättelse

Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.

Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.

Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.

Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....

2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.

Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.

Vad dramatiskt det blev!
Så konstigt, för jag typ rös till när jag läste att ni skulle in på en koll och tänkte att hoppas allt går bra nu! Men vad skönt att allt har gått så bra efter omständigheterna och vad otroligt bra att ni åkte in och kollade upp ordentligt! Håller tummarna för att bebin mår fortsatt bra!

 

[Poison-heart]

Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.

Spoiler: Lång berättelse

Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.

Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.

Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.

Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....

2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.

Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.

Som sagt, vilken tur att du kände på dig att något inte stod rätt till och att ni åkte in!!! Hoppas allt går bra med er och bebis