Sprudlande känslor för fel person.

annanym

Trådstartare
Måste vara anonym eftersom detta är ett något känsligt ämne.
Skulle någon råka känna igen mig så ber jag om diskretion..

Något konstigt händer.
Sedan 7 år tillbaka är jag sambo. Förhållandet har inte varit det bästa. Vi har haft våra prövningar. Bl.a med en otrohet från hans sida.
Under åren har jag aldrig haft känslor eller ens tittat åt någon annan! Jag har ibland utmanat mig själv och sett om jag kunde tänka mig att starta en affär med någon. Erbjudanden har funnits. Men jag har alltid bara känt mig dragen till min sambo.
Jag har varit på väg att gå många gånger men aldrig tagit klivet. Är fruktansvärt rastlös i mig själv och har svårt att skilja på olika känslor. Därav att jag inte kommit iväg.
Stundom är förhållandet riktigt bra och vi skrattar tillsammans mycket. Vi är något av arbetsmyror båda två och har under åren fått lära oss att samarbeta utan att bli osams. Båda två har fruktansvärt starka viljor.
Om ni hade frågat mig i fredagsförmiddag om detta var min framtid och om jag trivdes i mitt förhållande hade jag absolut svarat, -Ja!

Men...!!

Nu till den heta potatisen..

Plötsligt möter jag en person som väcker känslor i mig som jag inte trodde fanns.
Jag har ALDRIG känt på detta sätt. Det känns som ett vulkanutbrott inom mig. Jag hade utan omsvep kunnat dra med mig personen runt hörnet och hånglat upp hen mot väggen.
Matlusten är helt bortblåst. Jag söker all information jag kan om personen (finns tyvärr inte något då personen inte verkar vara aktiv någonstans på nätet). Mina tankar kretsar kring personen hela tiden. Och jag menar verkligen hela tiden! Hen är den första och den sista jag tänker på när jag vaknar och somnar.
Min högsta önskan just nu är att personen ska höra av sig. Själv vågar jag inte ta steget. Tog dock ett microsteg och bad en gemensam bekant att hälsa till personen. La in en liten öppning i hälsningen så hen kan höra av sig om minsta intresse finns.
Vet dock inte om hälsningen gått fram eftersom jag inte fått någon bekräftelse från våran gemensamma vän.
Vågar heller inte ge sken av att jag är angelägen om att hälsningen går fram..

Problemen är många..
Vi bor på en plats där alla känner alla. Jag är dock inflyttad och tillhör väl inte riktigt innegänget.
Hen är bekant med min sambo som ingår i innegänget.
Jag har inte en aning om personen har en tillstymmelse av intresse av mig.
Vet ej om hen har någon partner men flera indikationer säger att så inte är fallet.
Och det största givetvis, jag råkar ju ha en sambo..

Det känns som att jag mår dåligt. Min längtan är så fruktansvärt stark att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hela min kropp skriker efter att få vara nära. Myrorna rusar runt i mig och jag måste rusa upp ibland då känslorna rusar som mest.
Som sagt, jag har aldrig ens känt i närheten av detta..
Är ändå inte 20 längre utan har i alla fall passerat trettiostrecket och några seriösare förhållanden har jag allt bakom mig.

Vi träffades på en tillställning och hamnade bredvid varandra till maten. Det kändes som hen visste vem jag var sedan innan. Hen hoppade ner på stolen bredvid min och sa. -Jag sätter mig hos dig "Anna", det känns tryggt.
Själv kan jag inte säga att vi träffats tidigare. Men jag vet ej säkert. Vi kan ha varit på samma sammankomster tidigare.
I alla fall..
Under kvällen hamnade vi i samtal eftersom det visade sig att vi hade några gemensamma bekanta.
Vi har även stora intressen inom samma bransch så det blev att vi satt och pratade kanske sammanlagt en timme under kvällen.
Mycket mer än så är det inte. Vi utbytte några blickar under kvällens gång och hen kom mycket ofta tillbaka till vårt bord fast hen gick runt och pratade med en massa människor.

Det går inte att få människan ur tankarna. Jag skulle vilja säga att jag är så fruktansvärt kär att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Bara tanken på att få träffa hen får mig att skaka i hela kroppen..
Kan jag verkligen vara kär?


Jaha..
Vad vill jag med detta då..?
Vet faktiskt inte riktigt själv.
Kanske bara behöver höra om någon varit med om något liknande och hur ni tacklade situationen.
 
Bara för att man är i ett förhållande betyder det inte att man inte attraheras av andra. sånt händer de flesta av oss.

Det man kan styra över är dock om man agerar på den crushen eller inte.
Jag skulle tro att de flesta bara konstaterar att det hänt, att man är väldigt intresserad men inte gör något mer åt det.

Men du verkar inte vara nöjd i den relation du har. Kanske är de här känslorna en puff för att ta det där steget iväg som du har funderat på?

Men om det sedan blir någon relation med den där andre - det är en helt annan sak. Du ska nog hålla isär de två sakerna, din nuvarande relation och intresset för den andra.
 
@tanten

I grund och botten är jag inte nöjd med den relationen jag har förmodligen. Det känns som om det blev ännu tydligare nu.
Men samtidigt så har jag hamnat i något slags mellanläge där det känns som att jag kan köpa upplägget. Jag finner mig i situationen med min sambo. Vi lever sida vid sida och som sagt så är inte förhållandet direkt dåligt.

Det som skrämmer mig är att jag tydligen kunde få så otroligt starka känslor för någon som jag bara har träffat som snabbast en enda gång.
Det får mig onekligen att fundera på om relationen som jag lever i verkligen är så sann.
Jag har de senast dygnen funderat konstant på hur min framtid ska se ut.
Helt spontant känns det som att jag måste ta mig ur den relationen som jag lever i.
Sedan får framtiden utvisa om intresset för denna personen finns kvar.
Av erfarenhet så vet jag ju att känslor av olika slag har en förmåga att avklinga med tiden.
Men just nu är dessa känslorna ganska underbara och hjälper mig i en i övrigt svår och stressig period.
Givetvis så vet jag ju inte om personen i fråga har några som helst funderingar på mig men den frågan får jag väl ta i ett senare skede om så skulle bli fallet.

Tankarna snurrar och jag drömmer om en rosenröd framtid.
Tyvärr känns det inte rätt när jag försöker se min sambo i denna drömvärld.

Måste ändå försöka avvakta och hålla igen lite ett tag. Vi har många gemensamma projekt den närmaste tiden så jag får försöka hejda mig och inte kasta mig rakt ut i tomma intet..
Tyvärr, just nu skulle jag bara vilja vara fri för att se vad detta är.
 
Oj ... Hur ska jag säga detta utan att få "skäll" ;)

DUMPA ;) och då menar jag din nuvarande relation. Även om den funkar så har du tvivel, nu har tvivlet dessutom fått en vän (förälskelse)... Nu är jag singel sen 3 år pga att jag dumpade pojkvännen då jag inte va kär i honom (älskade jag honom - självklart, han va (är) ju en underbar människa) och innan honom var jag singel i XX år utan att ha hittat rätt.
Så jag är ju en person som är ensam hellre än med "fel" person, så jag kan va fel person att fråga ;)

MEN när man då som i ditt fall "faller pladask" så inser man ju vad man missar om man INTE tänker som jag ;) Även om de så skulle flamma upp brinna en kort tid å sen falna så har jag hellre upplevt det än att gå in nåt som är "jaha"... För jag väntar fortfarande på "pladasket" (ömsesidigt, ensidigt finns det tillräckligt av ;) ) ... Och jag är sån som person att jag TROR att pladasket som håller "ever after" finns... Det är mitt hopp...

Jag vill leva ... Inte "bara" finnas till...
 
Jag tror: you're in LUST... :d

Det kanske är dags för dig att leva själv ett tag?

Jag gissar att du inte vetat om att du haft omötta behov och helt plötsligt dyker en hen upp och triggar en massa starka känslor (och hormoner)... Du kanske känner dig levande, närvarande, vaken, hög, euforisk just nu och vill ha mer mer och mer...?!

Jag tror det är viktigt att få lite perspektiv och inte handla i affekt. Känslor kan komma och gå lite hur som helst.

Kan det vara så att du stått inför beslut, "leva resten av livet med din sambo" och nu letar du efter svaret genom att skapa en frestelse?!? När vi ska ta stora beslut tror jag det är vanligt med kaos och speciellt frestelser...

När din sambo var otrogen var det i samband med stor(a) beslut?
 
Jag har tyvärr inget jättebra att säga... bara att jag varit i samma sits för några år sen. Hade ett förhållandevis bra äktenskap men utan gnista - vi var som bästa vänner när en man kom in i mitt liv o väckte känslor jag knappt trodde fanns! Mitt råd är bara att inte ge dig in i nått nytt utan att du avslutat det gamla - det gör ingen lycklig!
 
Oj ... Hur ska jag säga detta utan att få "skäll" ;)

DUMPA ;) och då menar jag din nuvarande relation. Även om den funkar så har du tvivel, nu har tvivlet dessutom fått en vän (förälskelse)... Nu är jag singel sen 3 år pga att jag dumpade pojkvännen då jag inte va kär i honom (älskade jag honom - självklart, han va (är) ju en underbar människa) och innan honom var jag singel i XX år utan att ha hittat rätt.
Så jag är ju en person som är ensam hellre än med "fel" person, så jag kan va fel person att fråga ;)

MEN när man då som i ditt fall "faller pladask" så inser man ju vad man missar om man INTE tänker som jag ;) Även om de så skulle flamma upp brinna en kort tid å sen falna så har jag hellre upplevt det än att gå in nåt som är "jaha"... För jag väntar fortfarande på "pladasket" (ömsesidigt, ensidigt finns det tillräckligt av ;) ) ... Och jag är sån som person att jag TROR att pladasket som håller "ever after" finns... Det är mitt hopp...

Jag vill leva ... Inte "bara" finnas till...


Jag är också mycket av en ensamvarg.
Har inga större bekymmer med att vara själv.
Nu har jag väl ändå kommit till den punkten i livet då det är dags att stadga sig och börja tänka på familj.
Därav att jag har panik. Mina känslor kommer liksom väldigt olämpligt. Om man nu kan säga att känslor är olämpliga..?
Vi har även mycket gemensamt som måste redas upp. Det känns liksom "jobbigt". Det är inte bara att slänga in kudden i bilen och åka. Vi äger fastigheter ihop. Sedan gör det ju inte saken bättre att sambon är ruskigt beroende av mig. Eftersom han inte ens kan betala en räkning själv.. Usch,
Om "pladasket" är ömsesidigt har jag ju inte en aning om.
Vet inte ens om jag vågar ta reda på hur det står till i den frågan.. :o
 
Jag har tyvärr inget jättebra att säga... bara att jag varit i samma sits för några år sen. Hade ett förhållandevis bra äktenskap men utan gnista - vi var som bästa vänner när en man kom in i mitt liv o väckte känslor jag knappt trodde fanns! Mitt råd är bara att inte ge dig in i nått nytt utan att du avslutat det gamla - det gör ingen lycklig!

Är helt inne på den linjen.
Vill trots allt inte utsätta sambon för det han utsatte mig för!
Det förtjänar inte en människa!
 
Jag tror: you're in LUST... :d

Det kanske är dags för dig att leva själv ett tag?

Jag gissar att du inte vetat om att du haft omötta behov och helt plötsligt dyker en hen upp och triggar en massa starka känslor (och hormoner)... Du kanske känner dig levande, närvarande, vaken, hög, euforisk just nu och vill ha mer mer och mer...?!

Jag tror det är viktigt att få lite perspektiv och inte handla i affekt. Känslor kan komma och gå lite hur som helst.

Kan det vara så att du stått inför beslut, "leva resten av livet med din sambo" och nu letar du efter svaret genom att skapa en frestelse?!? När vi ska ta stora beslut tror jag det är vanligt med kaos och speciellt frestelser...

När din sambo var otrogen var det i samband med stor(a) beslut?

När sambon var otrogen så var det i samband med en svacka. Båda jobbade mycket och vi hade inte tid för varandra. Sedan ursäktar det aldrig att man vänder sig till en annan famn.
Men han var väl lättpåverkad när han fick uppmärksamheten från ett annat håll.

Som jag känner det så har jag redan tagit beslutet att leva resten av livet med sambon. Jag har inte under det senaste året utmanat mig själv med att känna efter om någon annan är intressant.
Detta kom som en blixt från klar himmel.. Jättekonstigt!

LUST... :d:bump::banana:
 
Jag är också mycket av en ensamvarg.
Har inga större bekymmer med att vara själv.
Nu har jag väl ändå kommit till den punkten i livet då det är dags att stadga sig och börja tänka på familj.
Därav att jag har panik. Mina känslor kommer liksom väldigt olämpligt. Om man nu kan säga att känslor är olämpliga..?
Vi har även mycket gemensamt som måste redas upp. Det känns liksom "jobbigt". Det är inte bara att slänga in kudden i bilen och åka. Vi äger fastigheter ihop. Sedan gör det ju inte saken bättre att sambon är ruskigt beroende av mig. Eftersom han inte ens kan betala en räkning själv.. Usch,
Om "pladasket" är ömsesidigt har jag ju inte en aning om.
Vet inte ens om jag vågar ta reda på hur det står till i den frågan.. :o
Det känns lite som att du svarat på dina egna funderingar, inget av det du radat upp är ju egentligen saker som man bygger en relation på. Du är ju inte din sambos personliga assistent, behöver han sådan hjälp för att klara sitt liv bör han finna den på ett annat sätt. Fastigheter kan delas upp eller fortsätta ägas gemensamt även om man inte är ett par. Att vilja skaffa barn vilket jag antar är det du menar med att bilda familj(?) är ju kanske något du kan göra med någon annan?
 
Det känns lite som att du svarat på dina egna funderingar, inget av det du radat upp är ju egentligen saker som man bygger en relation på. Du är ju inte din sambos personliga assistent, behöver han sådan hjälp för att klara sitt liv bör han finna den på ett annat sätt. Fastigheter kan delas upp eller fortsätta ägas gemensamt även om man inte är ett par. Att vilja skaffa barn vilket jag antar är det du menar med att bilda familj(?) är ju kanske något du kan göra med någon annan?

Jo, nog är det så att svaren finns här hos mig..
Behöver bara en liten understödjande hjälp, för att prata hästspråk.. :)

Familjen behöver givetvis inte bildas med innevarande man utan det kan säkert lösas med en ny partner. Sedan vet jag inte om det är helt livsviktigt med denna sak i alla fall.
Den frågan får jag fundera på senare.
 
Sedan gör det ju inte saken bättre att sambon är ruskigt beroende av mig. Eftersom han inte ens kan betala en räkning själv.. Usch,

Grattis, du har ett förhållande med din son. Inte konstigt att du kollar annorstädes, det är snarare sunt. Okej att man hjälps åt och är beroende under en period, konstant beroende som dessutom belönas med otrohet...? Är det så du vill ha det?
 
Kan man ta ett beslut om att leva med någon hela livet? Jag tror inte det. Jag tror att när förhållanden är livslånga (och nu talar jag om en tid och kultur där man kan välja) så tar man beslut många gånger om att fortsätta tillsammans. Jag tror att man tar de besluten nästan varje dag. Även om det inte görs medvetet.

Nu har det hänt något som, tillsammans med att förhållandet egentligen inte är så bra, gör att du kanske inte är beredd att ta det där beslutet om ett liv tillsammans idag 17 september 2014. Eller imorgon. Då går det att ompröva det. Även om det är en del pyssel att separera så är inget hugget i sten.

Jag lämnade min sambo (vi var tillsammans i femton år) för att jag till slut toktröttnade på att han inte tog ansvar för att försöka må bättre. Hans mående och passivitet (som kom av måendet) påverkade hela förhållandet men trots att jag tjatade om att han måste ta tag i det när han var i en "bra" period hände inget. Han sköt upp det till nästa dag och så hade det gått ett år till. Till slut tog jag mitt pick och pack och drog. Det har gått mindre bra för honom efter att jag försvann, men det är faktiskt inte mitt problem längre. Och jag själv mår otroligt mycket bättre när jag slipper oroa mig för honom - trots att jag är singel.
 
@Myrten Det där med besluta att leva resten av livet tillsammans, studsade jag också över. Jag har levt med min nuvarande i ca 17 år och ser inget skäl att tro att vi separerar inom överskådlig tid, men jag har inte beslutat att leva med honom resten av livet. Om det blir så eller inte, får visa sig, helt enkelt. Jag ser inte det som en fråga som man rimligtvis kan besluta om. Jag ser inte vad ett sådant beslut skulle innebära.

Det spelar ju heller ingen roll nu, om vi lever ihop om 20 år eller inte.
 
@Myrten och @Petruska
Jag förstår vad ni menar och ni har givetvis helt rätt.
Däremot kan man väl "besluta" att man har ambitionen att leva ihop resten av livet.
Eftersom fastigheter har inskaffats samt att barn har diskuterats så måste jag ju säga att vi har (haft) för avsikt att leva tillsammans resten av livet.
Framförallt när barn kommer på tal så hoppas jag ju att folk i alla fall har för avsikt att leva tillsammans.
NU har ju detta då ställts på ända och jag förstår att man inte kan bestämma att resten av livet ska se ut så här.

Å andra sidan så har jag ju i och med att jag vände andra kinden till vid hans otrohet valt att ge framtiden en chans.
Och för mig har det i alla fall känts som att jag skulle göra allt som står i min makt för att det ska bli så.
Tills nu..
..ser själv det motsägelsefulla i mitt argument..
 
@Myrten och @Petruska
Jag förstår vad ni menar och ni har givetvis helt rätt.
Däremot kan man väl "besluta" att man har ambitionen att leva ihop resten av livet.
Eftersom fastigheter har inskaffats samt att barn har diskuterats så måste jag ju säga att vi har (haft) för avsikt att leva tillsammans resten av livet.
Framförallt när barn kommer på tal så hoppas jag ju att folk i alla fall har för avsikt att leva tillsammans.
NU har ju detta då ställts på ända och jag förstår att man inte kan bestämma att resten av livet ska se ut så här.

Å andra sidan så har jag ju i och med att jag vände andra kinden till vid hans otrohet valt att ge framtiden en chans.
Och för mig har det i alla fall känts som att jag skulle göra allt som står i min makt för att det ska bli så.
Tills nu..
..ser själv det motsägelsefulla i mitt argument..
Det var väll så då, nu är det annorlunda, det är ju ingen ide att försöka hålla fast vid något som redan passerat.
 
Eftersom fastigheter har inskaffats samt att barn har diskuterats så måste jag ju säga att vi har (haft) för avsikt att leva tillsammans resten av livet.

Som jag ser det är en sådan avsikt lika meningslös och smått obegriplig som det där beslutet.

Jag avser varken att separera eller leva ihop, om man ser det långsiktigt. Det får tiden utvisa, helt enkelt. Däremot har jag inga planer på att separera inom överskådlig tid.

Ambition att leva tillsammans, känns nästan ännu värre. Som om det är ett projekt som kan "lyckas" eller "misslyckas". Jag ser inte så på relationer.
 
Det var väll så då, nu är det annorlunda, det är ju ingen ide att försöka hålla fast vid något som redan passerat.
Fast frågan i grund och botten är väl egentligen om det är värt att hoppa. Att lämna alltså.
Eller ska man bara låta detta blåsa över och inte göra något åt det..?
Bara tanken på att börja om igen känns ruskigt jobbig.
Givetvis är det bara jag som kan svara på det..
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 024
Senast: Whoever
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det här inlägget skriver Livia och jag, Livias pappa, tillsammans för att försöka reda ut lite av det som utspelats här de senaste...
Svar
4
· Visningar
1 856
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 311
Senast: jemeni
·
Relationer Har tänkt lääänge nu att jag måste skriva av mig här på buke åter igen för att få lite råd från kloka individer. Jag har varit singel...
2 3
Svar
57
· Visningar
10 639
Senast: flera_00
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Att ångra en valp
  • Senast tagna bilden XV

Hästrelaterat

  • Artroskopi äldre häst
  • Födda 2022
  • Mängd olja och lucern

Omröstningar

Tillbaka
Upp