Syns inte, finns inte och idiot?

TheRedLightning

Trådstartare
På sistone har jag börjat reflektera på allt fler saker och känt mig nedstämd. :(
Jag har märkt att jag hör lite dåligt i bullrig miljö och en gång när jag bad den som jag pratade med att upprepa det den sa (för jag hörde bara halva meningen) så verkar den andre tro att jag inte förstår och förklarar som om jag är ett litet barn och dumförklara mig, men jag ville bara att den skulle upprepa meningen för att jag inte hörde allt inte att den skulle förklara.

En annan sak jag märkt är att jag kan stå med några människor och prata och så kommer det en annan, den pratar precis som om jag inte finns där, fast den pratar indirekt till mig fast ändå inte. Kände mig osynlig då.

Är det fler som råkat ut för det här eller något liknande?
 
Har du kollat upp din hörsel? För om det verkligen är en hörselnedsättning så bör du få den utredd.

Jag har också problem med konversationer i bullriga miljöer. I mitt fall handlar det dock inte om att jag inte hör utan beror på att jag inte klarar av att solla ut bakgrundsbullret. Jag orkar inte hålla fokus helt enkelt. Att läsa på läppar hjälper bitvis men för det mesta så försöker jag helt enkelt undvika bullriga miljöer om jag ska hålla vettigare konversationer med folk. Och de gånger jag hamnar där ändå så får man acceptera läget och förklara läget för ev. samtalpartners.
 
Om ljud runt omkring är så högt att jag inte hör vad någon säger så brukar jag bara säga att jag hör inte vad den som pratar säger pga ljudnivån runt omkring och att de får upprepa sig, men om man bara säger "va?" så tror nog rätt många att man inte förstår vad de sagt = de förenklar.
 
Nej, det är inget fel på hörsel. Får typ högsta betyg på sådana där hörseltester, men då är det förvisso tyst i rummet.

Jag jobbar som lastbilschaufför och det händer ibland att man har konversationer bredvid en lastbil som står på tomgång, det är inte alltid lätt att höra vad den andre säger. I tysta miljöer hör jag hur bra som helst, är nog bakgrundsljuden som stör.

Jag har aldrig sagt "va?" när jag inte hört utan rent sonika sagt med vänlig röst "nu hörde jag inte, kan du vara snäll och upprepa det en gång till" men ändå blir jag dumförklarad som inte hör... suck. :(
 
Jag har heller inget konstaterat fel på min hörsel men hör inte om jag inte är riktad mot den som pratar. Och jag klarar inte att urskilja mina egna tankar om det är många som pratar runt omkring mig eller mkt höga ljud. Vet många som säger att de har samma. Speciellt sånna som varit utbrända (som jag har). Får bara göra det bästa av situationen, berätta för folk hur det är och vara snäll och ödmjuk mot mig själv och säga till mig själv att det kunde varit värre när det är riktigt dåligt. Ibland är det svårt att tänka positivt men det är en övningssak.
 
T
Nej, det är inget fel på hörsel. Får typ högsta betyg på sådana där hörseltester, men då är det förvisso tyst i rummet.

Jag jobbar som lastbilschaufför och det händer ibland att man har konversationer bredvid en lastbil som står på tomgång, det är inte alltid lätt att höra vad den andre säger. I tysta miljöer hör jag hur bra som helst, är nog bakgrundsljuden som stör.

Jag har aldrig sagt "va?" när jag inte hört utan rent sonika sagt med vänlig röst "nu hörde jag inte, kan du vara snäll och upprepa det en gång till" men ändå blir jag dumförklarad som inte hör... suck. :(
tror inte att du blir dumförklarad, tror mest att det känns så. Är det någon som dumförklarar dig för att du inte hör vad de säger är de troligen dumma själva och förtjänar inte att lyssnas på!
 
På sistone har jag börjat reflektera på allt fler saker och känt mig nedstämd. :(
Kanske ett långskott.
När man är lite nedstämd så övertolkar man gärna negativa saker. (av min egen erfarenhet)

Sådant du beskriver tror jag alla människor råkar ut för lite då och då - utan att reflektera vidare över det.

Man suger i sig det som kan tolkas negativt utan att det behöver vara annat än bara tanklöshet och sådant som helt enkelt "bara händer".

Tror jag
/tanten
 
Är jag på ett ställe där det är mycket folk som pratar, så har jag extremt svårt att koncentrera mig på den som pratar. Jag kan inte sortera bort ljudet runt omkring mig.
 
Hu!

Nä, du är inte ensam!

Har lite tinnitus som gärna blir värre i bullriga miljöer. Har hörselproppar på mig när jag åker bil och ibland även bland folk. Jag hör bättre vad folk säger då än utan, men det är inte sällan en och annan tycker man är korkad när man inte hör helt oavsett.

Det är som att alla runtomkring ska ha som största mål här i livet att lyssna på dem!
Nog kan jag snacka mycket, men är det viktigt att göra sig förstådd så försöker jag ändå få reda på om den andre hört.

Är skitsvårt att hantera sådant!
 
T
tror inte att du blir dumförklarad, tror mest att det känns så. Är det någon som dumförklarar dig för att du inte hör vad de säger är de troligen dumma själva och förtjänar inte att lyssnas på!
Det är inte alla som dumförklarar mig, bara några enstaka och det är dom som är jobbigast att överhuvudtaget prata med. Hade jag kunnat hade jag ignorerat dom, men det går inte av olika skäl.
 
@RedHyuuga jag tänker som tanten. Många av dina trådar och inlägg verkar lite... deppiga? Mår du verkligen bra, eller kan det vara så att du är deprimerad?
Mår nog inte så bra psykiskt nä... så mycket som påverkar, just nu är det ekonomin som tynger ner och varje gång jag ser en lite ljusglimt att äntligen kunna va fri så kommer det något och sabbar allt. T ex den här månaden hade jag tänkt renovera hästtransporten, men så kom typ allt på en gång, trodde jag hade lyckats sprida ut räkningarna så de inte skulle komma alla på en gång, men icke, alla försäkringar, csn, lån, hovslagare, veterinär, å mycket mer.... nej jag är inte deprimerad, jag vet inte riktigt vad jag är.... mår bra på jobbet men mår dåligt så fort jag kommer hem typ.. jag är avundsjuk på dom som har det så bra och som ölskar saker, men jag kan inte ens älska längre, känner mig bara tom... kompisarna visar något som ska vara roligt jag bara tittar och drar inte ens på smajlbanden... jag är tom...
 
Mår nog inte så bra psykiskt nä... så mycket som påverkar, just nu är det ekonomin som tynger ner och varje gång jag ser en lite ljusglimt att äntligen kunna va fri så kommer det något och sabbar allt. T ex den här månaden hade jag tänkt renovera hästtransporten, men så kom typ allt på en gång, trodde jag hade lyckats sprida ut räkningarna så de inte skulle komma alla på en gång, men icke, alla försäkringar, csn, lån, hovslagare, veterinär, å mycket mer.... nej jag är inte deprimerad, jag vet inte riktigt vad jag är.... mår bra på jobbet men mår dåligt så fort jag kommer hem typ.. jag är avundsjuk på dom som har det så bra och som älskar saker, men jag kan inte ens älska längre, känner mig bara tom... kompisarna visar något som ska vara roligt jag bara tittar och drar inte ens på smajlbanden... jag är tom...
för mig låter det som en klassisk depression.

Det betyder att du måst var på det klara med att du inte ser allt helt klart. Du är INTE osynlig. Folk nedvärderar dig INTE. Det känns så för att depressionen ropar det i ditt öra.

Senaste dagarna har jag råkat ut för att två personer har försökt plocka ner mig helt. Jag har betraktat DEM som idioter. Inte mig själv.
För ett par år sedan hade jag grävt ner mig helt i säkert minst en vecka. Jag har läkt nu, och berörs inte negativt längre.

Det går över. Med hjälp eller utan. Det avgör du själv.

Det jag sett av dig på buke har inte fått mig att misstänka att det skulle vara något galet med dig. Alls. :D

Du får en peppdans. Kanske känns det bättre?
:banana: :bump: :banana: :bump: :banana:
 
Mår nog inte så bra psykiskt nä... så mycket som påverkar, just nu är det ekonomin som tynger ner och varje gång jag ser en lite ljusglimt att äntligen kunna va fri så kommer det något och sabbar allt. T ex den här månaden hade jag tänkt renovera hästtransporten, men så kom typ allt på en gång, trodde jag hade lyckats sprida ut räkningarna så de inte skulle komma alla på en gång, men icke, alla försäkringar, csn, lån, hovslagare, veterinär, å mycket mer.... nej jag är inte deprimerad, jag vet inte riktigt vad jag är.... mår bra på jobbet men mår dåligt så fort jag kommer hem typ.. jag är avundsjuk på dom som har det så bra och som ölskar saker, men jag kan inte ens älska längre, känner mig bara tom... kompisarna visar något som ska vara roligt jag bara tittar och drar inte ens på smajlbanden... jag är tom...
Ölskar? Älskar skulle det va.. eller är det ölen som jag dricker som talar. :eek:
 
Mår nog inte så bra psykiskt nä... så mycket som påverkar, just nu är det ekonomin som tynger ner och varje gång jag ser en lite ljusglimt att äntligen kunna va fri så kommer det något och sabbar allt. T ex den här månaden hade jag tänkt renovera hästtransporten, men så kom typ allt på en gång, trodde jag hade lyckats sprida ut räkningarna så de inte skulle komma alla på en gång, men icke, alla försäkringar, csn, lån, hovslagare, veterinär, å mycket mer.... nej jag är inte deprimerad, jag vet inte riktigt vad jag är.... mår bra på jobbet men mår dåligt så fort jag kommer hem typ.. jag är avundsjuk på dom som har det så bra och som ölskar saker, men jag kan inte ens älska längre, känner mig bara tom... kompisarna visar något som ska vara roligt jag bara tittar och drar inte ens på smajlbanden... jag är tom...

Det låter som att du är deprimerad. Jag har upplevt exakt dessa känslor och värre under flera år men ville inte inse att jag var deprimerad. Till slut sökte jag läkare för fysiska symtom och de utredde för en massa fysiska orsaker (sköldkörteln, B12-brist mm) men de hittade så klart inget. Läkaren ansåg att jag var deprimerad, jag höll inte med men gick till slut med på att börja med Sertralin (antidepp). Efter ett tag mådde jag något bättre och lyckades komma till insikt om att jag faktiskt var deprimerad. Övertalades att gå i KBT av min läkare och nu har jag sakta men säkert kunnat börja glädje och må bättre. Det är en bit kvar och jag har mina dippar men det är långt ifrån som tidigare. Under min terapi har jag fått en del papper att läsa på mellan samtalen och de var chockerande hur väl de beskrev mig, det var på pricken och ändå har jag inte insett att jag led av depression, trots att jag i princip är ett klassiskt skolexempel och uppfyller all kriterier.

Det du berättar låter precis som jag kände, tänkte och resonerade. Jag ville inte ta hjälp för jag ansåg att jag inte hade tillräckliga skäl att må dåligt och jag antog att jag inte skulle få hjälp. Hade jag varit listad på min gamla vårdcentral hade jag nog inte fått det heller men nu hade jag bytt till en privat och har fått ett väldigt bra bemötande både från läkare och psykolog. Jag rekommenderar att du ser till att du är listad på en vårdcentral som du tycker verkar bra eller som du vet har gott rykte och se till att du söker hjälp. Du ska inte behöva ha det så här. Och gör inte mitt misstag och må så här i över 10 år utan att söka hjälp när det finns bra hjälp att få.
 
Nä, käka några tabletter kommer jag aldrig göra för det kommer inte förändra någonting. I mitt fall skulle det kanske bli bättre av att prata med någon som kan hjälpa till med verktyg.

Om jag nu är deprimerad så har jag i så fall varit deprimerad i hela mitt liv, då den här känslan har i stort sett förföljt mig hela tiden. När jag växte upp var jag mobbad både hemma och i skolan, inga kompisar eller snarare falska vänner som utnyttjade en eftersom en "köpte" vänner för att få ha någon att va me.
Dum som man är så tänker man att det kommer bli bättre när man slutade skolan och kom ifrån mobbarna, samt flytta hemifrån. Jo det blev väl lite bättre, men de gamla ärren finns ändå kvar och de kommer troligen aldrig att läka...
 
de gamla ärren finns ändå kvar och de kommer troligen aldrig att läka...

Jodå, de kan läka. Men man måste tyvärr jobba på att komma dit, annars blir de snarare infekterade med tiden.

Var inte så avfärdande mot medicin heller, det finns en anledning att de skrivs ut: för väldigt många är de en enormt stor hjälp att ta sig upp. Kanske skulle de inte passa dig, men det är något du bör diskutera med läkare. Sök hjälp, och var öppen för att ta emot den är mitt tips.

(För ja, jag håller med de som skrivit redan, du beskriver väldigt typiska symptom på depression.)
 
@RedHyuuga: Jo, ärren läker faktiskt (bildligt och bokstavligt, mina handleder hade inte sett bra ut annars).

Mår du så dåligt utan att det finns en fysisk orsak hade jag övervägt piller. Jag hatar piller men behöver man dem så gör man. Jag har klarat mig hittills utan piller men känner jag att det blir för mycket kommer jag att ta hjälp. Jag tänker inte vara så dum att jag ger upp allt jag har för en princip. Jag har varit på den bottnen och dit vägrar jag komma igen.
 
Mår nog inte så bra psykiskt nä... så mycket som påverkar, just nu är det ekonomin som tynger ner och varje gång jag ser en lite ljusglimt att äntligen kunna va fri så kommer det något och sabbar allt. T ex den här månaden hade jag tänkt renovera hästtransporten, men så kom typ allt på en gång, trodde jag hade lyckats sprida ut räkningarna så de inte skulle komma alla på en gång, men icke, alla försäkringar, csn, lån, hovslagare, veterinär, å mycket mer.... nej jag är inte deprimerad, jag vet inte riktigt vad jag är.... mår bra på jobbet men mår dåligt så fort jag kommer hem typ.. jag är avundsjuk på dom som har det så bra och som ölskar saker, men jag kan inte ens älska längre, känner mig bara tom... kompisarna visar något som ska vara roligt jag bara tittar och drar inte ens på smajlbanden... jag är tom...
:( Men stackare. Som de andra säger låter det verkligen som en depression. Du trasslar in dig i dina ledsna tankar. En mild medicinbehandling kan ge dig kraften att bearbeta dina problem, så avfärda inte medicinsk behandling genast.
 
Nä, käka några tabletter kommer jag aldrig göra för det kommer inte förändra någonting. I mitt fall skulle det kanske bli bättre av att prata med någon som kan hjälpa till med verktyg.
Det var oerhört tvärsäkert.

Den enkla insikten är att det handlar om kemi i hjärnan. den kan förändras på många sätt. Ett av dem är att tillföra ämnen du behöver.

Jag har ätit en mkt låg dos medicin i stort sett hela mitt vuxna liv. Har försökt massor av gånger att ta bort den. Det tar en vecka sedan börjar jag se saker svart, orkar inte ta mig för något, ältar oförrätter. Ett pyttelitet piller varje morgon och jag än som vanligt igen.

Det är som mitt insulin. Jag tar det. Behöver det för att fungera - och faktiskt inte dö. Det är samma sak med mitt SSRI. Hade det inte funnit hade jag nog varit död nu.
 

Liknande trådar

Juridik & Ekonomi Hej. Jag hoppas att här finns några som mer kunskap än mig i hur polisen hanterar den här typen av situationer. Vi har fått mycket...
Svar
14
· Visningar
2 289
Senast: Rosett
·
Hästmänniskan Jag är så ställd över något som har hänt att jag ville höra om någon annan har varit med om något liknande. Bytte stall i augusti, till...
Svar
7
· Visningar
2 501
Senast: Lhas
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 344
Senast: jemeni
·
Relationer Har tänkt lääänge nu att jag måste skriva av mig här på buke åter igen för att få lite råd från kloka individer. Jag har varit singel...
2 3
Svar
57
· Visningar
10 645
Senast: flera_00
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp