Tråden jag inte trodde skulle behövas

[dotzie]

För tre månader sedan träffade jag av en slump en jättetrevlig kille (som inte är härifrån) på en hemmafest. Han hörde sedan av sig till mig och vi sågs ett par gånger och gjorde roliga grejer ihop. Till en början tänkte jag inte på det hela som en 'romantisk' grej, för jag visste att det skulle dyka upp ett problem. Men som vanligt så snubblar jag över mina egna fötter och står nu här, mysförälskad och mer tillfreds än jag varit på länge. Men det där problemet som tornar upp sig då... om en månad flyttar han tillbaka hem, till Australien. Och jag har ingen aning om hur jag ska hantera detta. Jag har ingen aning om vad som ens är rimligt att jag förväntar mig.. Jag pluggar en termin till, jobbar sommaren och sedan är det väl ganska obestämt. Han ska tillbaka och avsluta det sista på sin utbildning, utöver det har han ett par jobb och en livssituation som han över lag verkar rätt nöjd med.

Att han hamnade i Sverige från första början beror på att han har släktingar här som han hälsar på vartannat, vart tredje år. Han tog upp redan för några veckor sedan hur trist det är att behöva åka härifrån, han beklagar att vi lärde känna varandra på slutet av hans vistelse osv. Jag har väl inte gett så mycket respons på detta egentligen, för det gjorde mig ledsen att behöva tänka på och jag är usel på att prata och visa känslor. Men nu börjar det bli svårt att undvika och jag känner att jag hade mått bra av att veta hur jag tar i detta. Kan man tro att det ska gå att lösa, att det kan vara värt att satsa på? Att vänta si och så länge innan det finns tid att resa och ses igen.. Eller ska jag dra av plåstret fortast möjligt och helt enkelt avsluta 'vad-detta-nu-än-är' och sedan försöka vara glad för det som varit?

Jag känner på mig att jag egentligen borde prata med honom om detta, och inte Buke. Men jag vet att man alltid får goda råd här, och just nu känner jag mig bara så vilsen. Och rädd för att förlora någon jag tycker om och vill lära känna bättre för att vi råkar bo på olika ställen i världen.

 

[Twihard]

Har inga råd att ge, men är i liknande sits!

Jag träffade en underbart rolig och ödmjuk kille i höstas som jag föll för med tiden vi lärde känna varann. Jag har aldrig varit kär, vet inte hur man beter sig. Jag har inte vågat visa mina känslor och de dök lämpligt nog upp hans sista vecka i Sverige. jag visste att han skulle flytta till Miami innan jul. Att det är orimligt på flera sätt. 1. Vi är på varsin sida om planeten. 2. Jag är inte hans typ och inget snygg eller rolig. Ärligt. 3. Vi är på olika nivåer i livet.

Mitt hjärta blöder av saknad för något jag aldrig lär få... Inget kul svar kanske, ville mest visa att jag förstår dig.

 

[Teilani]

Tja om du är klar med din utbildning till sommaren är det väl inget som hindrar att du provar att jobba i Australien nåt år. En jättekul erfarenhet och om det då, där, känns likadant som det känns nu, här, då får ni väl fundera på var ni vill bo i framtiden.

Om du inte känner för att jobba på prov på andra sidan jorden så skulle jag nog lagt ner hela förhållandet innan det blev för allvarligt. Om inte han känner så starkt att han nu börjar göra planer för att komma tillbaka till Sverige när han är klar.

Men det är liksom ingen idé att lova varandra för mycket i och med att ni träffats så nyss.

 

[Willowiki]

Klart det inte måste ta slut för att man bor på olika delar av jorden. Var i samma sits när jag var 19 men killen från Sydafrika,( träffades i London). Har nu varit gifta ett par år och har barn ihop. Får stå ut med mycket resande och att den ena får vara lite mer flexibel
Kan bara säga att om det är rätt så klarar ni säkert även distans förhållande, dock inte det lättaste.
Lycka till

 

[GoLightly]

För tre månader sedan träffade jag av en slump en jättetrevlig kille (som inte är härifrån) på en hemmafest. Han hörde sedan av sig till mig och vi sågs ett par gånger och gjorde roliga grejer ihop. Till en början tänkte jag inte på det hela som en 'romantisk' grej, för jag visste att det skulle dyka upp ett problem. Men som vanligt så snubblar jag över mina egna fötter och står nu här, mysförälskad och mer tillfreds än jag varit på länge. Men det där problemet som tornar upp sig då... om en månad flyttar han tillbaka hem, till Australien. Och jag har ingen aning om hur jag ska hantera detta. Jag har ingen aning om vad som ens är rimligt att jag förväntar mig.. Jag pluggar en termin till, jobbar sommaren och sedan är det väl ganska obestämt. Han ska tillbaka och avsluta det sista på sin utbildning, utöver det har han ett par jobb och en livssituation som han över lag verkar rätt nöjd med.

Att han hamnade i Sverige från första början beror på att han har släktingar här som han hälsar på vartannat, vart tredje år. Han tog upp redan för några veckor sedan hur trist det är att behöva åka härifrån, han beklagar att vi lärde känna varandra på slutet av hans vistelse osv. Jag har väl inte gett så mycket respons på detta egentligen, för det gjorde mig ledsen att behöva tänka på och jag är usel på att prata och visa känslor. Men nu börjar det bli svårt att undvika och jag känner att jag hade mått bra av att veta hur jag tar i detta. Kan man tro att det ska gå att lösa, att det kan vara värt att satsa på? Att vänta si och så länge innan det finns tid att resa och ses igen.. Eller ska jag dra av plåstret fortast möjligt och helt enkelt avsluta 'vad-detta-nu-än-är' och sedan försöka vara glad för det som varit?

Jag känner på mig att jag egentligen borde prata med honom om detta, och inte Buke. Men jag vet att man alltid får goda råd här, och just nu känner jag mig bara så vilsen. Och rädd för att förlora någon jag tycker om och vill lära känna bättre för att vi råkar bo på olika ställen i världen.

Det klart att du ska prata med honom om du vill satsa, vill ni fortsätta ses så är det möjligt även om det är så långt bort. Även om det är läskigt har du ju så mycket att vinna. En bekant till mig träffade en australiensare när hon var där på semester och idag bor de där och är gifta. De hade kanske känt varandra lite längre än ni har gjort, men eftersom det är svårt med distansförhållande eftersom det är så långt bort gjorde de så att han kom hit och bodde ett halvår eller så för att de skulle se hur det funkade och flyttade sedan tillsammans ner till Australien.

 

[dotzie]

Tack för era svar! Det känns både nyttigt och roligt att läsa hur ni tänker och vad ni själva upplevt!

Det hade såklart känts lättare om vi träffat varandra tidigare, om vi hade haft mer tid att lära känna varandra medan han ändå är här. Jag är å andra sidan inte alls emot idén att resa, det skulle vara jättekul att åka och spendera tid i Australien, oavsett om det leder till något i slutändan eller inte. Men jag kan då inte åka förrän tidigast till hösten, och det är ändå ganska många månader att hålla en relation vid liv? Jag har ingen erfarenhet av distansförhållanden (av något slag) sedan tidigare. Sedan har jag (liksom många andra här på forumet ) lite för många djur som jag då skulle behöva placera ut bland vänner och bekanta så att inte mina föräldrar behöver ta hand om allt.. Det kan ju kräva en del planering, beroende på hur lång tid jag eventuellt skulle kunna vara borta.. Åh, det är så mycket att tänka på och det är både roligt och hemskt på samma gång Jag får se om jag (vi) kan hinna bli något klokare den månaden som är kvar nu!

Berätta gärna mer om ni har erfarenheter eller åsikter ni håller på!

 

[NotlikeI]

Suttit i liknande sits och jag valde att avbryta just då, vi hördes lite (två gånger typ :P) under det halvåret som han var borta och sedan plockade vi upp kontakten sen igen när vi hade möjlighet att ses, träffades några månader och sedan visade det sig att vi ville lite olika saker i livet så nu är det "slut"
En liten paus är väl inte så fel eller? Långdistans å den nivån hade inte jag orkat med, främst allt planerande men också den ekonomiska biten (vilket kanske inte är något problem för dig)
Utan valde att "bryta" just då och sen bestämde vi att om vi båda ville ses när den fanns möjlighet att göra det så skulle vi bestämma träff. Tyckte det fungerade bra, fanns ju mycket spännande att prata om nr man väl sågs igen. Ett halvår går ganska snabbt måste jag säga. Visst tänkte jag lite på honom ibland. Men det överlever man det med

Tre månader tycker jag är ingen tid, så i min värld känner jag knappt en människa efter tre månader, medan andra väljer att förlova sig efter tre månader. Sådant är ju så olika. Så det är så svårt att ge tips. Jag hade gjort samma sak igen om jag hamnade i en liknande sits. Men det passar mig och inte alls säkert att det passar någon annan

 

[Gimlan]

Jag är cynisk och tänker att det går över