Landet123

Trådstartare
Jag vet knappt vart jag ska börja. Ikväll känner jag mig så uppgiven och bara.. tom. Jag har ett förhållande med en kille sen snart 9 år tillbaka. Det har under åren varit ordentligt skakigt och vårat förhållande har ställts på sin spets ett par gånger. Vi har gått igenom dåliga tider och kriser, men i slutändan så har vi ändå alltid hållit ihop.
 
Här kommer resten!

Jag vet knappt vart jag ska börja. Ikväll känner jag mig så uppgiven och bara.. tom. Jag har ett förhållande med en kille sen snart 9 år tillbaka. Det har under åren varit ordentligt skakigt och vårat förhållande har ställts på sin spets ett par gånger. Vi har gått igenom dåliga tider och kriser, men i slutändan så har vi ändå alltid hållit ihop.

Sen ca 2 år tillbaka så startade han ett eget företag. Han sa då upp sig från sitt dåvarande jobb men det var trögt i början vilket fick han att hitta ett annat jobb vid sidan av. Detta andra jobbet visade sig vara något han tyckte va riktigt kul och nu planerar att fortsätta med, dock är det säsongsjobb med uppehåll från jul till april. Som det är nu så jobbar han på vid sidan av jobbet i veckorna och kör sitt egna på helgerna. Han har således nästan ingen tid över för något annat, och så har det varit sen dess. Hemma har det alltid varit jag som fixat allt, matlagning, städning och pjaa, allt som rör hemmet. Jag har arbetat mindre än honom då min tjänst enbart legat på 50procent. Han har arbetat borta i veckorna på sitt gamla jobb så jag har tidigare även då fått göra allt hemma. Jag resonerade då att den lilla tid vi hade tillsammans på helgerna så ville jag att vi skulle kunna utgår och njuta av varandra, inte fixa tråkiga saker som städning och annat fix. I nutid så känns det som att jag knappast kan kräva att han ska göra något heller då han alltid är stressad över något, alltid har något att fixa på helgerna och alltid någonstans att vara.

Våra problem började väl kanske komma smygande när han började prioritera saker som för mig var helst oförståeligt. Han kunde istället för att ta tag i det jobb han hade att göra sitta och med till exempel sitt gitarrspel i timmar på för,iddagen och således behöva jobba hela kvällen. När han istället kunde fixat det han behövde och ha kvällen fri för umgänge med mig eller kompisar. Jag påtalade detta och möttes utav ilska då han minsann kunde planera sin tid själv. Jag lät det bero och saker blev enligt mig bara värre. Han började bortprioritera mig och vår tid tillsammans och gjorde hundra andra saker istället för att ge mig någon tid alls. Jag påtalade även detta och sa att jag inte känner mig sedd och bortprioriterad. Jag möttes återigen av oförståelse och ilska. Han kunde nu inte enligt honom få göra något kul utan att jag blev sur. Jag blev otroligt sårad utav detta då jag såklart vill att han ska ha kul, men jag ville ändå ha ballans. Om han va ute med sina kompisar och hade kul så kunde vi kanske kompromissa och han kunde se till att vara hemma i rimlig tid så han inte blev sovandes på soffan hela dagen efter. Men jag fick ingen respons på det.

Saker eskalerade och vi bråkar nu sen några helger tillbaka bara konstant. Han kan inte förstå mig, och jag kan inte förstå honom säger han. Mitt i detta kaos så visade det sig att jag var gravid, vilket var en lycka för både honom och mig då vi försökt innan men det har aldrig tagit sig. Under denna perioden så försökte vi inte och hade knappt något samliv alls så båda två blev ändå överraskade.

Han är totalt oförstående för min graviditet. Jag är tröttare än tröttast nu i början och orkar inte lika mycket som innan. Jag har även börjat ifrågasätta mer och enligt honom tjabba mer. Jag tror det handlar om att jag vill ha en stabil grund till vårt kommande barn. Jag vill ha en trygg, lugn och harmonisk familj. Jag orkar som det är just nu inte följa ,ed han ut på till exempel krogen eller någon fest. Jag stannar hellre hemma då. Problemet ligger i hans tid. Han lägger hellre tid på att ha kul då han säger att han blir uttråkad av att bara vara hemma och chilla. Jag tänker att vi kan kompromissa, men det är tydligen omöjligt.

Som nu i helgen, då åker han och köper saker han behöver till sin lokal och går på resturang med sina två kompisar istället för att kanske umgås med mig någon minut. Jag hade på riktigt som det är just nu kunnat döda för att få den tiden, för att inte tala om vad mysigt med ett restaurangbesök! Men det ser inte han. Jag har knappt sett röken av honom denna helgen heller. Han tycker istället att jag missunnar honom det. Vilket jag absolut inte gör, om vi hade haft en medelväg där han kanske hade umgåtts nått med mig också.

Vi har även sedan länge haft planer på juldagen, vi ska spendera den med min Familj då vi inte träffar dom på julafton. Detta valet gjorde vi så att vi ska slippa allt körande. Idag var en kompis till sambon hemma och hälsade på medans jag var och handlade. Dom hade då bestämt utan att fråga mig att dom skulle ha en julfest, den dagen. Och jag känner bara att jag orkar inte det! Jag orkar inte massa folk, hög musik och umgänge till sena natten som det är nu. Sambons kompis föreslår då när jag sa att jag inte var superförtjust i planen att vi kan ha en spelkväll inställer och ta det lite lugnare. Skitbra tyckte jag, en gyllene medelväg. När jag sedan pratar med min sambo när kompisen åkt hem så är han sur. Han tycker att jag alltid förstör allt det roliga. Om dom vill ha en fest så ska dom väl få ha det, punkt slut. Jag förklarar då åter att jag inte orkar det, och jag är inte sugen på att sitta hemma hos någon väninna eller sova borta bara för att han nu ska ha fest. Då kan dom väl gå ut eller så kan vi ha en lugn spelkväll. Nej, han ville inte sitta och spela något tråkigt spel. Han ville dricka öl och ha roligt. Han tycker inte att jag förstår honom och att alla planer han kommer med eller vill göra/hittar på förstör jag genom mitt tafsande och tjabbande. Jag förklarar åter att jag såklart vill att han ska ha kul och att jag inte vill vara någon som drar ner hans humör. Jag vill att vi ska stötta varandra, ta hand om varandra och lyfta varandra, inte hindra varandra från att göra saker. Vi ska vara lyckliga tillsammans. Han tycker ändå att jag förstör detta för honom. Jag sa att så vill jag absolut inte att han ska se på det. Men tråkigt nog så gör han det. Jag talade då om att jag var trött på allt bråkande och att han kan ha sin fest då om han vill, men att det är synd att han inte ens försöker att se saker från min synvinkel. Jag sa att vi måste ådra på saker för såhär vill jag inte ha det. Vi måste börja förstå varandra. Det hela slutade med att han tycker att jag alltid vill ha saker lungt men det vill inte han och att jag ska ändra på mig.

Jag är så uppgiven. Jag kan absolut ändra på mig och sluta bråka om saker, men då måste han också ändra sig och jag har svårt att se hur det skulle ske när han inte ens försöker se situationer ur min synvinkel. Jag vänder bokstavligt talat ut och in på mig ibland för att tillmötesgå honom. Han säger att han också ändrar på sig men jag ser verkligen inte det. Det kan vara någon dag men sen är vi tillbaka i gamla hjulspår igen.

Jag behövde nog mest bara få ur mig saker och skriva av mig. Just nu är jag så uppgiven. Jag hoppas att det känns bättre i morgon. Då är det en ny dag med nya tag! Och tack för den som ens orkade läsa igen allt!
 
@Landet123 jag förstår att du känner dig både uppgiven och tom i ditt läge. Var barnet något ni planerat länge ihop eller bara hände det? Det verkar som att han går tillbaka till något slags ungdomsbeteende, är han rädd för att bli pappa, rädd för att ta ansvaret är det överväldigande? Eller har ni mer och mer glidit isär över åren? Oavsett så måste ni prata om det för att komma framåt. Om han vägrar att prata om detta så tror jag det blir svårt för er att komma framåt i relationen utan hela tiden reagerar med att bli sur. Jag tror du helt enkelt måste sätta ner foten rejält och kräva att ni pratar ordentligt det är ju inte hållbart att alla diskussioner slutar i gräl. Och vill han inte prata om det så får du ju ta dig en funderare om förhållandet verkligen är värt att satsa på i längden. Extra svårt när du är gravid såklart det förstår jag men oavsett så är att prata sansat som två vuxna människor vägen ni måste hitta tror jag. För ert förhållande låter helt ohållbart för mig. Att ha en partner som så öppet prioriterar bort en som han verkar göra det är inget som jag hade orkat med i längden.
 
Här kommer resten!

Jag vet knappt vart jag ska börja. Ikväll känner jag mig så uppgiven och bara.. tom. Jag har ett förhållande med en kille sen snart 9 år tillbaka. Det har under åren varit ordentligt skakigt och vårat förhållande har ställts på sin spets ett par gånger. Vi har gått igenom dåliga tider och kriser, men i slutändan så har vi ändå alltid hållit ihop.

Sen ca 2 år tillbaka så startade han ett eget företag. Han sa då upp sig från sitt dåvarande jobb men det var trögt i början vilket fick han att hitta ett annat jobb vid sidan av. Detta andra jobbet visade sig vara något han tyckte va riktigt kul och nu planerar att fortsätta med, dock är det säsongsjobb med uppehåll från jul till april. Som det är nu så jobbar han på vid sidan av jobbet i veckorna och kör sitt egna på helgerna. Han har således nästan ingen tid över för något annat, och så har det varit sen dess. Hemma har det alltid varit jag som fixat allt, matlagning, städning och pjaa, allt som rör hemmet. Jag har arbetat mindre än honom då min tjänst enbart legat på 50procent. Han har arbetat borta i veckorna på sitt gamla jobb så jag har tidigare även då fått göra allt hemma. Jag resonerade då att den lilla tid vi hade tillsammans på helgerna så ville jag att vi skulle kunna utgår och njuta av varandra, inte fixa tråkiga saker som städning och annat fix. I nutid så känns det som att jag knappast kan kräva att han ska göra något heller då han alltid är stressad över något, alltid har något att fixa på helgerna och alltid någonstans att vara.

Våra problem började väl kanske komma smygande när han började prioritera saker som för mig var helst oförståeligt. Han kunde istället för att ta tag i det jobb han hade att göra sitta och med till exempel sitt gitarrspel i timmar på för,iddagen och således behöva jobba hela kvällen. När han istället kunde fixat det han behövde och ha kvällen fri för umgänge med mig eller kompisar. Jag påtalade detta och möttes utav ilska då han minsann kunde planera sin tid själv. Jag lät det bero och saker blev enligt mig bara värre. Han började bortprioritera mig och vår tid tillsammans och gjorde hundra andra saker istället för att ge mig någon tid alls. Jag påtalade även detta och sa att jag inte känner mig sedd och bortprioriterad. Jag möttes återigen av oförståelse och ilska. Han kunde nu inte enligt honom få göra något kul utan att jag blev sur. Jag blev otroligt sårad utav detta då jag såklart vill att han ska ha kul, men jag ville ändå ha ballans. Om han va ute med sina kompisar och hade kul så kunde vi kanske kompromissa och han kunde se till att vara hemma i rimlig tid så han inte blev sovandes på soffan hela dagen efter. Men jag fick ingen respons på det.

Saker eskalerade och vi bråkar nu sen några helger tillbaka bara konstant. Han kan inte förstå mig, och jag kan inte förstå honom säger han. Mitt i detta kaos så visade det sig att jag var gravid, vilket var en lycka för både honom och mig då vi försökt innan men det har aldrig tagit sig. Under denna perioden så försökte vi inte och hade knappt något samliv alls så båda två blev ändå överraskade.

Han är totalt oförstående för min graviditet. Jag är tröttare än tröttast nu i början och orkar inte lika mycket som innan. Jag har även börjat ifrågasätta mer och enligt honom tjabba mer. Jag tror det handlar om att jag vill ha en stabil grund till vårt kommande barn. Jag vill ha en trygg, lugn och harmonisk familj. Jag orkar som det är just nu inte följa ,ed han ut på till exempel krogen eller någon fest. Jag stannar hellre hemma då. Problemet ligger i hans tid. Han lägger hellre tid på att ha kul då han säger att han blir uttråkad av att bara vara hemma och chilla. Jag tänker att vi kan kompromissa, men det är tydligen omöjligt.

Som nu i helgen, då åker han och köper saker han behöver till sin lokal och går på resturang med sina två kompisar istället för att kanske umgås med mig någon minut. Jag hade på riktigt som det är just nu kunnat döda för att få den tiden, för att inte tala om vad mysigt med ett restaurangbesök! Men det ser inte han. Jag har knappt sett röken av honom denna helgen heller. Han tycker istället att jag missunnar honom det. Vilket jag absolut inte gör, om vi hade haft en medelväg där han kanske hade umgåtts nått med mig också.

Vi har även sedan länge haft planer på juldagen, vi ska spendera den med min Familj då vi inte träffar dom på julafton. Detta valet gjorde vi så att vi ska slippa allt körande. Idag var en kompis till sambon hemma och hälsade på medans jag var och handlade. Dom hade då bestämt utan att fråga mig att dom skulle ha en julfest, den dagen. Och jag känner bara att jag orkar inte det! Jag orkar inte massa folk, hög musik och umgänge till sena natten som det är nu. Sambons kompis föreslår då när jag sa att jag inte var superförtjust i planen att vi kan ha en spelkväll inställer och ta det lite lugnare. Skitbra tyckte jag, en gyllene medelväg. När jag sedan pratar med min sambo när kompisen åkt hem så är han sur. Han tycker att jag alltid förstör allt det roliga. Om dom vill ha en fest så ska dom väl få ha det, punkt slut. Jag förklarar då åter att jag inte orkar det, och jag är inte sugen på att sitta hemma hos någon väninna eller sova borta bara för att han nu ska ha fest. Då kan dom väl gå ut eller så kan vi ha en lugn spelkväll. Nej, han ville inte sitta och spela något tråkigt spel. Han ville dricka öl och ha roligt. Han tycker inte att jag förstår honom och att alla planer han kommer med eller vill göra/hittar på förstör jag genom mitt tafsande och tjabbande. Jag förklarar åter att jag såklart vill att han ska ha kul och att jag inte vill vara någon som drar ner hans humör. Jag vill att vi ska stötta varandra, ta hand om varandra och lyfta varandra, inte hindra varandra från att göra saker. Vi ska vara lyckliga tillsammans. Han tycker ändå att jag förstör detta för honom. Jag sa att så vill jag absolut inte att han ska se på det. Men tråkigt nog så gör han det. Jag talade då om att jag var trött på allt bråkande och att han kan ha sin fest då om han vill, men att det är synd att han inte ens försöker att se saker från min synvinkel. Jag sa att vi måste ådra på saker för såhär vill jag inte ha det. Vi måste börja förstå varandra. Det hela slutade med att han tycker att jag alltid vill ha saker lungt men det vill inte han och att jag ska ändra på mig.

Jag är så uppgiven. Jag kan absolut ändra på mig och sluta bråka om saker, men då måste han också ändra sig och jag har svårt att se hur det skulle ske när han inte ens försöker se situationer ur min synvinkel. Jag vänder bokstavligt talat ut och in på mig ibland för att tillmötesgå honom. Han säger att han också ändrar på sig men jag ser verkligen inte det. Det kan vara någon dag men sen är vi tillbaka i gamla hjulspår igen.

Jag behövde nog mest bara få ur mig saker och skriva av mig. Just nu är jag så uppgiven. Jag hoppas att det känns bättre i morgon. Då är det en ny dag med nya tag! Och tack för den som ens orkade läsa igen allt!

Hur ser han på framtiden och familjelivet? Sådär kan han ju inte bete sig när barnet kommer. Eller inte nu heller egentligen. Hur ska han ha tid för sitt barn? Eller kommer han ta för givet att du tar hela ansvaret för bebisen?
 
Det låter som att ni är på två helt olika plaster i livet och inte alls har samma syn på hur ett förhållande ska vara.

Jag hade absolut inte velat skaffa barn under era förhållande. Han kommer inte ha tid för dig då, än mindre ett barn, så som ett förhållande verkar fungera.

Det spelar nog ingen roll hur mycket du är villig att ändra på dig själv, det låter som att han inte kommer bli nöjd iallafall.
Och varför ska du behöva ändra på dig? Du ställer inga orimliga krav enligt vad du skriver. Det är väl fullt normalt att vilja spendera tid ihop, framförallt då det verkar finnas få tillfällen ni kan göra det på.

Vill han verkligen dela sitt liv med dig, eller hänger han kvar av bekvämlighet?

Själv hade jag tidigare ett förhållande som efter x antal år började plana ut och vi gav inte varandra längre den tid och kärlek man bör göra i ett fungerande samliv. Hade heller aldrig i mitt liv kunnat skaffa barn med den mannen.

Nu har jag delat mitt liv en man som är helt fantastisk. I måndags blev vi föräldrar och det känns så rätt.
 
Senast ändrad:
Vill du verkligen leva och ha barn tillsammans med en sån här självisk idiot? Leta ett alternativt boende, flytta isär och om du väljer att behålla och gå graviditeten ut så ställ in dig på att du kommer få göra det ensammen, men hellre det än att fortsätta släpa på hans dödvikt.

Rådgivning kan nog vara klokt för att skiljas som någorlunda vänner, något annat ser helt kört ut från min synvinkel.
 
Jag hade börjat med att ta ett par djupa andetag. Fattar jag det rätt att han jobbar 5 dagar i veckan, borta(?), och med eget företag på helgen?
Och att det blir uppehåll för veckoarbetet efter jul?

I så fall finns kanske mer möjlighet att umgås efter jul, prata om hur ni vill leva livet tillsammans i vardagen med ert barn. Om det inte funkar så är det nog svårt att rädda förhållandet.
 
Jag kan relatera till din kille. Mitt liv består av jobba, hästar, träffa kompisar och festar. Blir rastlös och uttråkad av att sitta hemma, skulle bli galen om någon tjatade på mig. Därför har jag ingen relation, är sämst på att anpassa mig och kompromissa.

Att ändra på någon som själv inte vill är omöjligt. Antingen får du gilla läget och antagligen dra hela lasset med hem och sen även en unge. Eller så får du bryta dig loss.
 
Jag kan relatera till din kille. Mitt liv består av jobba, hästar, träffa kompisar och festar. Blir rastlös och uttråkad av att sitta hemma, skulle bli galen om någon tjatade på mig. Därför har jag ingen relation, är sämst på att anpassa mig och kompromissa.

Att ändra på någon som själv inte vill är omöjligt. Antingen får du gilla läget och antagligen dra hela lasset med hem och sen även en unge. Eller så får du bryta dig loss.
Ni hade å andra sidan inte planerat att skaffa barn eller att du sket i allt och lät din man sköta all markservice och du bröt löften på löpande band?

Jag tror han är en ynkrygg som tröttnat men är för feg för att göra något åt det, så istället uppför han sig som ett svin och lägger över ansvaret och skulden på TS att bryta upp.
 
Ni hade å andra sidan inte planerat att skaffa barn eller att du sket i allt och lät din man sköta all markservice och du bröt löften på löpande band?

Jag tror han är en ynkrygg som tröttnat men är för feg för att göra något åt det, så istället uppför han sig som ett svin och lägger över ansvaret och skulden på TS att bryta upp.

Nä, inte riktigt :p
Tänkte mer på hur jag reagerade när han tyckte jag var hemifrån för mycket.
Därför valde jag även att separera så där är inte jag och ts kille särskilt lika.

Att skaffa barn i ett stabilt förhållande är tufft nog, att göra det i detta låter som en mardröm.
 
Att du orkat stå ut med detta i flera års tid är bortom mitt förstånd! :turd:

För att konversera krävs två parter:
En som pratar med avsikt för att få den andra att förstå, och en som lyssnar med avsikt att förstå vad den andre menar.

Jag hade aldrig levt i ett förhållande där man inte kunde prata med varandra på detta sätt och heller inte känt sig respekterad eller värd en omprioritering.
Jag och min fästman sedan 7 år tillbaka lever väldigt självständigt. Han jobbar skift, spelar hockey och prioriterar socialt umgänge högt medan jag spenderar många timmar i stallet efter min arbetstid. Vi pratar löpande med varandra och stämmer av med en genuin och ömsesidig avsikt att planera veckan så att vi får tid tillsammans i minst en kväll och gärna en heldag.

Om jag vill ha mer gemensam tid än han, eller om han vill göra någon gemensam aktivitet som jag kanske inte föredragit själv - då hittar vi en gemensam lösning eller kompromiss.

Att skaffa barn med någon som inte lyssnar och heller inte respekterar min åsikt eller känsla (man behöver alltså inte dela åsikt, bara acceptera och respektera att den andre känner så) hade inte kommit på tal för mig.

Tips:
1. Rannsaka dig själv, är du tillräckligt tydlig och kommunikativ i ert förhållande? Ger du honom rätt förutsättningar och nycklar för att lyssna och förstå. t.ex: Om du är på dåligt humör och han frågar vad det är så svarar man inte "inget". Man berättar varför man är på dåligt humör och man berättar det utifrån sitt eget perspektiv.
Alltså inte "Men du är så sjukt egoistisk när du väljer att spela gitarr hela dagen istället för att planera så att vi kan få tid tillsammans". Att säga att någon ÄR något går alltid bort eftersom den andre personen kan välja att neka ditt påstående.
Prata istället alltid utifrån hur du känner, "Jag blir sårad när när du väljer att spela gitarr hela dagen istället för att planera så att vi kan få tid tillsammans, det gör mig väldigt ledsen".
Då ställs han plötsligt inför två val: 1, att upprepa nämnt beteende trots att han nu är helt medveten om att det sårar dig. Eller 2, respektera att du känner så även om han tycker att det är obefogat. Och du har nu lättare att avgöra vilken typ av person du valt att leva med.

2. Prata med honom på rätt sätt. Tydligt och öppet, vad förväntar du dig av honom? Vad kan han förvänta sig av dig? Hur behöver relationen ändras för att ni skall få det bättre? Kom överens! Ställ krav! Och ge honom en ärlig chans till förändring inom en förbestämd (om så bara för dig) tid.

3. Lämna honom om han inte respekterar er överenskommelse.

Du är värd all respekt och power du kan få så slösa inte bort tid på någon som inte ser ditt värde.
 
Vad jag kan se så vart även han glad över barnet,
Jag skulle gå till en familjerådgivining för att få hjälp utifrån snarast möjligt.

Verkar som om han är under mycket stress pga jobb mm kan han vara nära utbrändhet? Svårare att planera mm och verkar lasta över det dåliga på dig. Mycket lättare att ha någon annan att skylla på.

Förhållanden kan ha sina upp och nedgångar men det ska inte konstant vara svårt och man ska inte gå runt och må dåligt.

Har tyvärr inte så mycket mer råd/hjälp att ge än kontakta utomstående för att kunna tala med varandra. Min bästa väninna var på väg att lämna sin sambo efter år av tragglande, Blev mycket värre när sista barnet hade kommit och de var rejält trötta på varandra, kunde inte kommunicera. De fick hjälp av en familjerådgivare och de sa att det är det bästa beslut de tog. Fick helt nya sätt att tänka/mer förståelse
Själv skulle jag inte tveka att be om sådan hjälp. Speciellt inte om man vill fortsätta försöka.

Önskar dig all lycka till!
 
Graviditeten var inte planerad, vi försökte där emot under några år är allt var super mellan oss och jag såg verkligen inte detta komma då. Men sen blev det dåligt och jag avslutade den dåvarande fertilitetsbehandlingen. Men sen hände det. Och visst blev han glad! Han kunde knappt behärska sig för han ville i princip berätta för hela världen. Jag har frågat honom flera gånger och han ångrar sig inte utan han vill.

Han säger gång på gång att han älskar mig och att jag är hans allt. När jag har påtalat att jag inte vet om jag orkar ha det såhär längre utan att jag vill ha en förändring, då säger han att vi fixar det här älskling. Jag har flera gånger gett honom chansen att lämna men han säger då åter igen att han älskar mig och vill vara med mig. Så jag vet inte om han på riktigt har tröttnat. Om han har det så är han ett pucko som inte tagit sina chanser att dra när jag i princip har lagt allt på silverfat för honom.

Jag är själv så osäker, och framförallt rädd! Jag vill inte behöva gå igenom en graviditet själv, jag vill inte bli ensamstående med allt vad det innebär och jag är nog lite rädd för själva förändringen det skulle innebära att gå isär efter så många år ihop. Jag vill inte det, jag hoppas varje dag att vi på något sätt ska lyckas lösa allt men jag vet bara inte hur. Jag har själv smått panik för graviditeten. Det var verkligen inte såhär jag tänkte att det skulle vara att va gravid. Jag hade sett rosa moln och lycka. Inte rädsla och självförakt för att jag nu satt mig i denna situationen. Men nu sitter jag här och får göra det bästa av det och jag får ta mitt ansvar.

Jag kommer aldrig få iväg honom till någon familjerådgivning eller liknande, han har för många år sedan varit i kontakt med en psykolog och har mycket dåliga erfarenheter från det. Så jag vet av hela mitt hjärta att han tycker att allt sånt är bortkastat. Även att det inte är i samma situation så vet jag bara det, han skulle aldrig följa med.

Vi hyr mina farföräldrars gård, så boendet är mitt och jag vet att han inte skulle göra anspråk på det. Och skulle han nu det mot all förmodan så har jag min familj i ryggen. Vi är en familj som är mycket sammansvetsade. Jag skulle även känna skuld och känna mig riktigt elak om det nu blir så att vi går isär, för han har allt här hemma till sitt företag. Han har lokaler och ja, allt. Han har även investerat i mindre summor på lokaler som han byggt. Så mitt samvete bara jag tänker på det kväver mig.
 
Nej, det är sant. Han säger ofta fina saker och ibland kan det till och med lovas saker, på hans eget initiativ som sedan inte hålls. Jag vill ju att han ska VISA att det är som han säger.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Dramatisk rubrik men det är så det känns :cry: Är inne i en djup kris och det känns som att jag håller på att förlora fotfästet. Jag...
Svar
3
· Visningar
729
Övr. Hund Hej! Eftersom jag är både en klant och ganska godtrogen blev jag pålurad en omplaceringshund som har orsakat mig mycket bekymmer. Det är...
Svar
16
· Visningar
1 593
Senast: YlvaG
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 438
Senast: Grazing
·
Hästvård Vill börja med att jag ska ringa veterinär idag. I våras hade min häst en tydlig beteendeförändring. Hon mådde dåligt och hon visade...
2
Svar
27
· Visningar
3 119
Senast: Twihard
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp