- Svar: 11
- Visningar: 1 736
Jag råkade få se ett foto på mig själv, taget på håll och in action när jag var konferensvärdinna på jobbet en dag. Och det var som att få ett knytnävsslag i magen...
Ända sedan det började gå upp för mig hur viktigt det är med utseende i det här samhället (fast jag var ganska sen med det tur nog, tror att det började gå upp för mig först runt 11-års ålder), så har jag haft enormt svårt att förhålla mig till mitt eget utseende.
Jag ser inte ut som andra. OK, jag ser väl i och för sig inte heller ut som en marulk förstås – jag har två ben och två armar och ett huvud och andra mänskliga attiraljer. Men det är ganska mycket i mitt mänskliga utseende som skiljer sig från standarden här i västvärlden. Jag är längre än många andra, har en väldigt stor kropp och ett litet huvud, och min profil är i det närmaste konkav, dvs jag har en framskjutande panna och haka och en väldigt liten näsa. Min haka och underläpp är stora och mina ögon små, med stora påsar under. Mina tänder är medfött missfärgade och min hud ser inte ut som normal människohud. Inte blir det bättre av att jag har tappat kontrollen över min kropp och den har gått upp en massa i vikt, så jag dessutom är överviktig.
Inte något fotomodell-/skådespelerskeämne direkt!
Nu är jag konstigt nog ganska fotogenisk normalt sett - jag brukar faktiskt se bättre ut på bild än i verkligheten tursamt nog - men just den här bilden som jag såg var inte fångad i någon direkt smickrande vinkel, och det kändes som att jag tappade andan av skam...
Jag har som sagt jobbat länge på att hitta ett fungerande förhållande till mitt utseende. Jag började i de tidiga tonåren med förnekelse ”Det kanske går att fixa till med smink, operationer och krämer?” eller ”Jag kanske bara inte har vuxit klart än – jag kanske vaknar upp en dag och ser bra ut?”
Jag hade svårt att hantera skammen över mitt utseende, eftersom jag utöver att framkalla mina skolkamraters avsmak även fick nedsättande kommentarer av okända ute på stan, så hur mycket jag än ville kunde jag inte avfärda det som egen inbillning.
Sen gav jag väl upp den approachen och övergick istället till att försöka bli kaxig: ”Jag vet om att jag är ful men jag står för det! Hah – sug på den ni!”
Den varianten har jag försökt köra på ett tag (vilket går lite knackigt till och från), och ju äldre jag har blivit desto mer inser jag att det inte känns helt harmoniskt att gå omkring och kalla mig ful och använda mitt utseende som ett slagträ... Det ligger inte riktigt i min natur att vara krigisk, och medelåldern känns inte heller som att den går ihop särskilt bra med desperata försök att vara punkig när det kanske egentligen inte ligger för en....
I brist på annan approach så har jag bara gått över till att inte tänka på mitt utseende, enligt devisen ”Om jag struntar i problemet så finns det inte”.
Men fotot jag såg gjorde mig uppmärksam på att den devisen kanske inte riktigt är med sanningen överensstämmande... Jag behöver verkligen hitta en fungerande förhållande till mitt utseende. Jag behöver acceptera mitt utseende och sluta fred med det, kanske till och med lära mig respektera det. För de vackraste människor jag har träffat är människor som är trygga och tillfreds i sig själva och som har ett solitt självförtroende, oavsett fysiskt utseende. Självförtroende är sexigt. Jag skulle också vilja ha självförtroende - _trots_ att jag ser ut som jag gör!
Ja, fast det är ju verkligen lättare sagt än gjort...
Hur gör man?
Jag misstänker att jag behöver ta till mig, lära känna, se och acceptera varje del av min kropp, och istället för att låtsas som att det fula inte finns se det för vad det är och omfamna det.
Huh, - skamattack!!!
Min man har berättat att han till en början när han först träffade mig inte hade mycket till övers för mitt utseende... Men ju mer han lärde känna mig desto mer förtrollad blev han av mig. Och jag brukar tänka på det som ett slags bevis för att jag nånstans borde ha en helt smashing personlighet, som liksom kan ”skriva över” mitt fysiska utseende och få folk tycka att mitt fodral är vackert enbart för att min själ bor däri.
Men fortfarande är själva vetskapen om att jag är ”ful” - dvs att mitt fysiska utseende sticker ut väldigt mycket och stör de gällande skönhetsidealen – något jag har svårt att förhålla mig till. Särskilt när det framkallar reaktioner från folk. Det är så oerhört inristat i mig att samhället kräver skönhet, och att man inte ”får” vara ful, för då har man inget värde. Jag inser att jag ju måste ändra detta och hitta ett nytt tankesätt som fungerar bättre än det jag har idag.
Och det är ju en spännande nätt liten uppgift...
Ända sedan det började gå upp för mig hur viktigt det är med utseende i det här samhället (fast jag var ganska sen med det tur nog, tror att det började gå upp för mig först runt 11-års ålder), så har jag haft enormt svårt att förhålla mig till mitt eget utseende.
Jag ser inte ut som andra. OK, jag ser väl i och för sig inte heller ut som en marulk förstås – jag har två ben och två armar och ett huvud och andra mänskliga attiraljer. Men det är ganska mycket i mitt mänskliga utseende som skiljer sig från standarden här i västvärlden. Jag är längre än många andra, har en väldigt stor kropp och ett litet huvud, och min profil är i det närmaste konkav, dvs jag har en framskjutande panna och haka och en väldigt liten näsa. Min haka och underläpp är stora och mina ögon små, med stora påsar under. Mina tänder är medfött missfärgade och min hud ser inte ut som normal människohud. Inte blir det bättre av att jag har tappat kontrollen över min kropp och den har gått upp en massa i vikt, så jag dessutom är överviktig.
Inte något fotomodell-/skådespelerskeämne direkt!
Nu är jag konstigt nog ganska fotogenisk normalt sett - jag brukar faktiskt se bättre ut på bild än i verkligheten tursamt nog - men just den här bilden som jag såg var inte fångad i någon direkt smickrande vinkel, och det kändes som att jag tappade andan av skam...
Jag har som sagt jobbat länge på att hitta ett fungerande förhållande till mitt utseende. Jag började i de tidiga tonåren med förnekelse ”Det kanske går att fixa till med smink, operationer och krämer?” eller ”Jag kanske bara inte har vuxit klart än – jag kanske vaknar upp en dag och ser bra ut?”
Jag hade svårt att hantera skammen över mitt utseende, eftersom jag utöver att framkalla mina skolkamraters avsmak även fick nedsättande kommentarer av okända ute på stan, så hur mycket jag än ville kunde jag inte avfärda det som egen inbillning.
Sen gav jag väl upp den approachen och övergick istället till att försöka bli kaxig: ”Jag vet om att jag är ful men jag står för det! Hah – sug på den ni!”
Den varianten har jag försökt köra på ett tag (vilket går lite knackigt till och från), och ju äldre jag har blivit desto mer inser jag att det inte känns helt harmoniskt att gå omkring och kalla mig ful och använda mitt utseende som ett slagträ... Det ligger inte riktigt i min natur att vara krigisk, och medelåldern känns inte heller som att den går ihop särskilt bra med desperata försök att vara punkig när det kanske egentligen inte ligger för en....
I brist på annan approach så har jag bara gått över till att inte tänka på mitt utseende, enligt devisen ”Om jag struntar i problemet så finns det inte”.
Men fotot jag såg gjorde mig uppmärksam på att den devisen kanske inte riktigt är med sanningen överensstämmande... Jag behöver verkligen hitta en fungerande förhållande till mitt utseende. Jag behöver acceptera mitt utseende och sluta fred med det, kanske till och med lära mig respektera det. För de vackraste människor jag har träffat är människor som är trygga och tillfreds i sig själva och som har ett solitt självförtroende, oavsett fysiskt utseende. Självförtroende är sexigt. Jag skulle också vilja ha självförtroende - _trots_ att jag ser ut som jag gör!
Ja, fast det är ju verkligen lättare sagt än gjort...
Hur gör man?
Jag misstänker att jag behöver ta till mig, lära känna, se och acceptera varje del av min kropp, och istället för att låtsas som att det fula inte finns se det för vad det är och omfamna det.
Huh, - skamattack!!!
Min man har berättat att han till en början när han först träffade mig inte hade mycket till övers för mitt utseende... Men ju mer han lärde känna mig desto mer förtrollad blev han av mig. Och jag brukar tänka på det som ett slags bevis för att jag nånstans borde ha en helt smashing personlighet, som liksom kan ”skriva över” mitt fysiska utseende och få folk tycka att mitt fodral är vackert enbart för att min själ bor däri.
Men fortfarande är själva vetskapen om att jag är ”ful” - dvs att mitt fysiska utseende sticker ut väldigt mycket och stör de gällande skönhetsidealen – något jag har svårt att förhålla mig till. Särskilt när det framkallar reaktioner från folk. Det är så oerhört inristat i mig att samhället kräver skönhet, och att man inte ”får” vara ful, för då har man inget värde. Jag inser att jag ju måste ändra detta och hitta ett nytt tankesätt som fungerar bättre än det jag har idag.
Och det är ju en spännande nätt liten uppgift...
