Vad fan gör man?

nyttnick

Trådstartare
Det har snart gått ett år sen mitt liv gjorde en tvärvändning. På alla sätt har jag nog klarat mig bra, men varför känns det inte så?

Ikväll är en av alla de kvällar då, helt utan anledning, helt utan trigger, så känns allt helt jävla oöverkomligt hopplöst. Jag vill verkligen inte mer. Orkar inte. Ser ingen mening. Vad är poängen? Varför försöka? Vad är grejen?

Dagarna går, har fullt upp, sysselsätter mig, "förverkligar mig själv", älskar barnen så hjärtat blöder, men känner mig fel, otillräcklig, i det ytliga samhällets anda känner jag mig fet och ful, och jag vet fan inte vad jag vill.

Känner mig helt bipolär med maniska veckor där allt känns uppåt följt av svackor då jag bara är låg.

Saknar mycket i mitt gamla liv, men inget i mitt gamla förhållande. Samtidigt är det som att jag sörjer någon som dött, men det är ju inte sant. Sörjer väl drömmen av allt jag ville ha. Den drömmen dog. Orkar inte med tanken på att jag vände ut och in på mig själv för att bli älskad av någon som inte ville, som kanske inte har förmågan. Vad vet jag. Önskar så att jag blivit bortvald för att han hittat någon bättre. Men det har han inte. Ett år senare så finns fortfarande ingen ny, men han mår strålande och verkar ha allt han velat. Allt har blivit som han ville, men jag sitter i bitterträsket med allt jag inte ville. Jag blev bortvald för att jag helt enkelt inte var bra nog, trots allt jag gjorde för att försöka vara det han ville ha.

Varför suger det så, när det är ställt bortom allt tvivel att han verkligen inte är vad jag ville ha och behövde.? Varför är det fortfarande så jävla tungt?

Vad fan gör man? När man är sin egen värste fiende. Var finns off- knappen på hjärnan och tankarna när man behöver den?
 
Jag skulle nog vilja påstå att det vore konstigare om du inte hamnade i en sorgeprocess.
När du var mitt uppe i det var du - åtminstone efter vad som framgick här - jätterationell och ordnade upp allt det praktiska på ett föredömligt sätt.-

Det finns massor av saker som det är helt naturligt att du sörjer:
att mannen du älskade visade sig inte finnas, han var inte den du trodde
att livet ni byggt upp, där du såg din framtid, gick helt i kras
att du tvingades sälja dina hästar, mot din egentliga vilja
att barnen inte får växa upp i den kärnfamilj du skapat och trodde var trygg
mm mm mm

TIllåt dig att sörja!
Och sök hjälp om det blir för tungt, om svackorna blir för djupa.
 
Tack, men en skrämmande tanke slår mig i bitterträsket. Tänk om det var jag som dog den där dagen? Tänk om jag inte hittar mig själv igen?
 
Saknar mycket i mitt gamla liv, men inget i mitt gamla förhållande. Samtidigt är det som att jag sörjer någon som dött, men det är ju inte sant.
Visst sörjer du någon som dött och du har all rätt i världen att sörja den du var, den du trodde han var, det du trodde ni hade tillsammans, det liv du trodde ni delade och den familj du trodde ni hade. Det är inte bara ok att sörja utan även nödvändigt, du måste få sörja och älta för att få det ur dig, för att kunna läka och här kan du tjata hål i öronen på oss, vi kommer ändå att tycka du är fantastisk, vi kommer att peppa och vi kommer trösta och glädjas tillsammans med dig.

Jag har i två kvällar på jobbet sörjt inte för min egen skull utan för min systerdotters, att hon har en så sorglig ursäkt till del av upphovet av hennes tillblivelse. Jag kan inte kalla honom pappa eller förälder då han bara orsakat henne så stor skada och sorg att jag få hålla mig hårt för att inte ringa upp honom. Att han misshandlade min syster fysiskt och psykiskt under många år får mig att se rött, men hur han behandlar sin egen dotter gör mig så rasande att jag hoppas jag aldrig någonsin mer träffar honom öga mot öga.

Jag hoppas och tror att ditt huvudlösa ex ändå försöker vara en förälder till era barn och inte bara ser dem som en belastning och jag vet att dina barn har en tiger till mamma som inte bara orkar utan kan tackla vad det än är som kommer i hennes väg, men du får aldrig glömma att det är ok att sörja, att vara svag, att inte alltid orka. Det låter som en klyscha, men man lär sig att uppskatta det lilla i livet när man har motgångar och även om det känns eländigt nu så har du en fantastisk familj som ställer upp för dig, du har två underbara barn och du har hela buke bakom ryggen! :banana:
 
Klart du gör! Men du levde ju i något som du i alla fall delvis liksom höll igång, höll liv i, på egen hand. Medan du litegrann intalade dig eller låtsades att ni var två om det i högre grad än ni var. Om jag har fattat rätt?

Jag tror att man delvis tappar sig själv när man lever så, och ett uppbrott ovanpå det är ju rejält omskakande för vem som helst. Jag tror att du så småningom hittar dig på dina egna villkor, inte på någon annans.
 
Klart du gör! Men du levde ju i något som du i alla fall delvis liksom höll igång, höll liv i, på egen hand. Medan du litegrann intalade dig eller låtsades att ni var två om det i högre grad än ni var. Om jag har fattat rätt?

Jag tror att man delvis tappar sig själv när man lever så, och ett uppbrott ovanpå det är ju rejält omskakande för vem som helst. Jag tror att du så småningom hittar dig på dina egna villkor, inte på någon annans.

Jodå, jag levde i min egen fantasi och drev allt, både med oss i lilla familjen, hans familj, hans vänner ( som jag inbillade mig, med uppbackning av dem själva, var mina vänner också), min familj...

Inbillade mig att jag var underbar som gjorde allt och möjliggjorde för honom att vara som han är och förverkliga sina drömmar, när jag hela tiden trampade på mig själv och förvägrade mig det jag egentligen ville ha, för just nu känns det som om det tåget gått. Den livslögner gör det så jäkla svårt att gå vidare. Tror att jag inte litar på andra människor, när sanningen är att jag inte litar på mig. Vill, men vill absolut inte.
 
Jag hoppas och tror att ditt huvudlösa ex ändå försöker vara en förälder till era barn och inte bara ser dem som en belastning och jag vet att dina barn har en tiger till mamma som inte bara orkar utan kan tackla vad det än är som kommer i hennes väg, men du får aldrig glömma att det är ok att sörja, att vara svag, att inte alltid orka. Det låter som en klyscha, men man lär sig att uppskatta det lilla i livet när man har motgångar och även om det känns eländigt nu så har du en fantastisk familj som ställer upp för dig, du har två underbara barn och du har hela buke bakom ryggen! :banana:

Jo, han försöker faktiskt. Det måste jag ge honom, men efter en period av att allt går bra så är vi tillbaka på att Lillan får totalt hysteriska sammanbrott, oavsett om han hämtar eller jag lämnar. Det går självklart över, men det gör så jävla ont. Särskilt när man ser att alla vänner aldrig har det problemet med sina barn. Fattar inte vad felet är. Och det har aldrig hänt att något av barnen inte vill komma till mig. Hade de betett sig som hon gör ( och som sonen gjorde som yngre) när de skulle till mig så hade jag brutit ihop fullständigt, men han är helt oberörd som om det inte rör honom i ryggen. Alls.

Antar att en trigger kan vara att de åker imorrn igen, men det händer ju rätt ofta, så varför det påverkar just ikväll vet jag inte.
 
Varför det triggar beror nog på dagsformen.

"Mina" ungar har ju både sett och hör honom bli vansinnig. Sist råkade syrran ha högtalarelefonen på när de pratade så dottern hörde honom bli vansinnig, skrika och svära bara för att hon tyckte ungarna skulle få samma saker. Dottern gick till vår mor och grät över att hennes "pappa" inte tycker om henne och då är hon snar 11 år ... Hur :devil: är man funtad när man önskar att man inte hade en dotter? När man knappt ens bryr sig om sonen och har släpat deras mor i håret över golvet? :rage:

Förlåt, ska inte kapa tråden, jag är bara så fruktansvärt ledsen och upprörd över idioten och min systerdotter. Jag önskar verkligen att syrran aldrig hade skaffat barn med det förbannade missfostret! :arghh:
 
har fullt upp, sysselsätter mig, "förverkligar mig själv"... Känner mig helt bipolär med maniska veckor där allt känns uppåt följt av svackor då jag bara är låg... Var finns off- knappen på hjärnan och tankarna när man behöver den?
Om det hade varit meningen att man skulle ha en off-knapp på hjärnan och tankarna, så skulle vi haft en. Det har vi inte.
Emellanåt måste man stanna upp och låta tankarna vandra och låta känslorna komma, reflektera och fundera. Känna. Ta sig tid att komma ikapp sig själv.

Du är fantastisk. Kram.
 
@nyttnick
Det blir bättre. jag lovar.

Det har tagit mig många år att komma över att min man inte tyckte om mig. Jovisst, han älskade mig men han gillade mig verkligen inte.

Sorgen över att jag inte lyckades hålla ihop relationen jag skulle leva i tills jag dog, sorgen över att han som var en så fantastisk man med så många fina sidor i mitt sällskap förvandlades till en ren skitstövel, sorgen över att han inte värdesätter sin fantastiska dotter mer - allt det gör otroligt ont. Fortfarande.

Men jag gråter inte varje dag längre. Jag har en skapligt gott liv och jag MÅR bättre. Idag skulle jag aldrig låta en relation gå så fel, så länge.

Allt det här har tagit tid. Sorgeprocessen har varit väldigt lång. Men nog vore det konstigt annars, efter 20 år tillsammans med honom.

Håll i, håll ut. Allt blir bättre. Det är mitt löfte till dig.
 
Det är ju inte konstigt att du inte litar på dig när du systematiskt har svikit dig under så pass lång tid. En nackdel med att vara en kapabel person är ju att även felsatsningarna blir grundligt utförda. Om du förstår hur jag menar.

Ge det tid. Om det känns outhärdligt kan även bara några få samtal med nåt proffs ge något.

Jag vet flera som gått några få gånger i samtal just vid separation, som säger arr det gav verktyg.
 
@Petruska "En nackdel med att vara en kapabel person är ju att även felsatsningarna blir grundligt utförda."

My god! Håren reste sig i nacken på mig. Så oerhört träffsäkert! Precis så är det, att med den där kapabla sidan så täcker man upp och skyler över och det går bara av sig själv (oavsett vilken typ av relation det gäller). Det blir det normala. Det är jättejobbigt att få syn på sitt eget beteende och inse hur mycket man har låtsats. Och kanske även bli tveksam på sitt eget omdöme, är det falskt alltihop, eller är det jag som är överanalytisk och hittar på saker i mitt huvud?

Sen tänker jag att kvinnorollen föreskriver att man ska vara välvillig, förlåtande och positivt inställd, jag tror att det är det som också kan göra att det känns så jäkla jobbigt att vara motvalls och inte gå människor till mötes. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket status i att vara negativ och gränssättande i relationer som kvinna, bortsett möjligtvis från om den heliga troheten är bruten eller nåt brott är begånget.
 
Bakvattnet efter förändringar i den storleken är inte roligt. När adrenalinet sjunker undan och känslan av "var det här allt?" tonar fram.

Från att ha haft en given plats i den omgivning man skapat, är man satt i något som... bara blev så. Det är en sorgeprocess med allt som alla kloka ovan nämner.

Att gett allt och ändå misslyckats. Fast det är ju inget misslyckande. Det är en helsatsning som slog fel. Det händer alla, i någon fas av livet. Tyvärr är det de törnarna som formar oss till de vi är och blir. Det är i mellantiden som det känns tomt och djävligt. Innan jag hittar någonstans där själen (i brist på bättre uttryck) landar. Där jag landar i mig själv, i den jag är (på egna ben). Hitta vad jag vill efter att ha varit en del av många andras vilja.

Och någonstans är det en överväldigande bitterhet över att ha svikit mig själv. Den är svårast att komma över (för mig). Men det börjar (för mig) med att förlåta mig. För att jag alltid gör mitt bästa, även när jag drar åt fel håll.
 
Den mentala baksmällan imorse var brutal och efter att ha tvingat i mig lite frukost så känns dagen som ett vakuum. Hela natten har gått åt till diverse konstiga drömmar och framförallt återkom de till min kära häst som jag har utlånad i storbritannien.

Jag tyckte att det mesta rullade på rätt bra och om det blev lite trist så har jag mest ryckt på axlarna, tagit ett djupt andetag och tänkt att det vänder snart.

Ni är så kloka allihopa och @Petruska - Det där var verkligen spot on! Känns i och för sig som en tröst på ett sätt, för även om jag satsade fel och glömde bort mig själv, så kämpade jag i alla fall.

Det hela kanske kommer av att det snart har gått ett år. Om ganska så exakt en månad. Jag ville gärna kunna säga att livet kändes ljust ett år senare, men just nu så är det bara en deja vu-känsla över det hela. Dessutom är det vår och vädret är fantastiskt. Nu vill jag har ork och lust, inte en svacka. Men som sagt. Jag håller mig sysselsatt och uppbokad, kanske som ren verklighetsflykt. Dagarna går, men kommer jag minnas vad de innehöll? Känns som om jag tappar nuet någonstans mellan tankar på det förgångna och strävan mot framtiden.

Bitterheten är värst när den slår klorna i mig. Det är som en hånfullt skrattande mini-me som sitter på axeln och vars enda syfte är att trycka mig längre ner i skorna. Då är det svårt att sträcka på ryggen och vara stolt. Det värsta är alla till synes (jag ser ju bara ytan) lyckliga småbarnsfamiljer och alla manliga bekanta som postar bilder på sina barn på facebook och som verkar vara och göra allt det där som jag hade velat ha. Alla bekanta som delar på vaknätter och övriga pass, bebisar som tjuter av lycka när pappa kommer hem från jobbet, mammor som får komma iväg och göra sitt för att må bra, familjer som går tillsammans på lekplatser...Där finns det många triggers för bitterheten.
 
så jäkla svårt att gå vidare. Tror att jag inte litar på andra människor, när sanningen är att jag inte litar på mig
Är du en opålitlig person som inte är kapabel att välja en bra partner och pappa, som inte kan göra kloka livsval, som hädanefter går med en stämpel i pannan "Be aware, not to be trusted"?

Eller är du som oss andra; en som fattar så bra beslut det går i stunden, med den livserfarenhet och kunskap du har tillgänglig? Som lär hela tiden, får din slev av smällarna, ramlar, reser dig och går vidare?
 
Det har snart gått ett år sen mitt liv gjorde en tvärvändning. På alla sätt har jag nog klarat mig bra, men varför känns det inte så?

Ikväll är en av alla de kvällar då, helt utan anledning, helt utan trigger, så känns allt helt jävla oöverkomligt hopplöst. Jag vill verkligen inte mer. Orkar inte. Ser ingen mening. Vad är poängen? Varför försöka? Vad är grejen?

Dagarna går, har fullt upp, sysselsätter mig, "förverkligar mig själv", älskar barnen så hjärtat blöder, men känner mig fel, otillräcklig, i det ytliga samhällets anda känner jag mig fet och ful, och jag vet fan inte vad jag vill.

Känner mig helt bipolär med maniska veckor där allt känns uppåt följt av svackor då jag bara är låg.

Saknar mycket i mitt gamla liv, men inget i mitt gamla förhållande. Samtidigt är det som att jag sörjer någon som dött, men det är ju inte sant. Sörjer väl drömmen av allt jag ville ha. Den drömmen dog. Orkar inte med tanken på att jag vände ut och in på mig själv för att bli älskad av någon som inte ville, som kanske inte har förmågan. Vad vet jag. Önskar så att jag blivit bortvald för att han hittat någon bättre. Men det har han inte. Ett år senare så finns fortfarande ingen ny, men han mår strålande och verkar ha allt han velat. Allt har blivit som han ville, men jag sitter i bitterträsket med allt jag inte ville. Jag blev bortvald för att jag helt enkelt inte var bra nog, trots allt jag gjorde för att försöka vara det han ville ha.

Varför suger det så, när det är ställt bortom allt tvivel att han verkligen inte är vad jag ville ha och behövde.? Varför är det fortfarande så jävla tungt?

Vad fan gör man? När man är sin egen värste fiende. Var finns off- knappen på hjärnan och tankarna när man behöver den?

Åh vännen min, du är långt ifrån fet och ful. Du är en helt fantastisk vacker, (och dessutom smal,) kärleksfull kvinna som har gått igenom något av det svåraste man kan gå igenom i livet. Att ha levt i en livslögn och sedan vakna är rent ut sagt fasansfullt. Att ha kämpat så för att få familjen och vardagen att flyta på och sedan inse att allt bara var en illusion är jättetufft.

Det är någon som har dött så det är inte alls konstigt att du känner så. Den drömmen du levde i och närde om framtiden har dött. Den du var då, i förhållandet, finns inte längre. Den familjen du hade då finns inte längre. Den man du trodde dig älska finns inte heller längre om han ens någonsin har funnits. Du blev tvungen att sälja dina älskade hästar och bara det i sig är ju en stor anledning att sörja. Det vore konstigare om du inte sörjde. Det är en stor sorg att inse att den människan man levde med inte alls var den man trodde. Man måste få sörja det tills man är klar för att kunna gå vidare. Man måste få sörja det som inte blev och det som faktiskt aldrig ens var. Sorg går upp och ner. Det är så sorg fungerar. Ibland mår man riktigt bra och livet är faktiskt helt okej och till och med mer än det och sedan dalar man eller snarare faller man helt plötsligt så fruktansvärt djupt ner i sorgen igen.

Det är inte konstigt att han verkar oberörd, varför skulle han visa för dig att han är "svag", dvs. har känslor? Det tror jag aldrig att han hade vågat. Jag förstår precis hur du menar för exakt så var det i vårt fall också. Särskilt min minsta var så ledsen och klamrade sig fast vid mig när hon skulle åka och han brydde sig inte alls. Jag hade gått under om mitt barn inte hade velat komma till mig. Men vad han faktiskt tänkte och kände det vet jag ju inte och du vet ju inte vad dina barns pappa tänker och känner heller.

Det handlar inte om att du blev bortvald och det handlar inte om att du inte var bra nog. Det handlar om att han trodde att han skulle kunna pusha dig ännu längre genom att hota med att lämna dig. Problemet var ju bara (för honom) att du tog hans hot på allvar, skrev en tråd på buke och fick en hel massa goda råd och stöttning och du insåg att du behövde faktiskt inte leva med en man som gör dig så illa varje dag. Det handlar om att du tog kontrollen över ditt liv och överraskade honom med att inte lägga dig platt utan istället så började du resa på dig. Du hittade din inre styrka och du bestämde dig för att du kunde få ett bättre liv än det du hade.
Det handlar inte om ifall han har en ny eller inte utan det handlar om att han förmodligen fortfarande är jättechockad över att hans marionettdocka slet av trådarna och faktiskt helt sonika lämnade honom.

Du är en stark, vacker och en helt fantastiskt kärleksfull kvinna och jag är så glad över att ha fått träffa dig. Det glöder om dig och du har en sådan fantastisk styrka som man sällan ser. Du måste tillåta dig att sörja så att du kan få sörja färdigt för först då kommer du bli hel och kan börja leva det livet du vill leva fullt ut.

Många varma :love: kramar
 

Liknande trådar

Relationer Hejhopp. Bönar och ber efter nått svar från någon klok människa med lite livs erfarenhet. Har visserligen lite själv betoning på lite...
2 3
Svar
52
· Visningar
3 736
Senast: Mabuse
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 656
Senast: Ramona
·
Kropp & Själ 40 närmar sig. Vikten går uppåt och jag har skaffat gymkort. Att reglera vikten med födointaget fungerar inte på mig, så min tanke är...
7 8 9
Svar
170
· Visningar
9 811
Senast: SiZo
·
Kropp & Själ Jag visste inte om jag skulle lägga tråden här eller på dagbok. Men jag vill nog ha tankar? För att börja från början… Jag har varit...
2
Svar
29
· Visningar
3 803
Senast: skiesabove
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Akvarietråden IV
  • Hundrädda
  • Senast tagna bilden XV

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp