Vad göra?

[Thilde]

Anonymt nick och varning för lång text.

För att göra en lång historia kort så har sambon en 11-årig dotter sedan tidigare, vi kan kalla henne E. Sambon och E:s mamma separerade när E var runt 4 och sedan bodde sambon och E själva fram till vi träffades, då var hon 7.

E har alltid varit pappas tjej, och dessutom bor mamman en bit bort så att mamman och E har bara umgänge varannan helg.

Sambon och jag träffades för 4 år sedan. Rätt snabbt blev jag gravid, flyttade in och vi fick en liten syster som E är oerhört glad i.

Jag har alltid upplevt att E:s och min relation har fungerat bra. Visst, man har kanske inte exakt samma känslor för henne som för sitt eget barn, men jag har varit väldigt noga med att aldrig göra nån skillnad på henne och lillasyster.

E:s pappa har dock alltid varit överdrivet rädd för att göra E ledsen. Nästan som att det är synd om E för att mamma flyttat, så därför tar man inga som helst "strider".

Det har inte varit nåt allvarligt, men det har blivit så att jag fått påtala vissa saker, som att man tvättar händerna efter toabesök eller att man kanske inte behöver spela dataspel 5-6 timmar per dag.
Jag har aldrig höjt rösten mot henne och hon har aldrig tjafsat emot. E är väldigt känslig och gråter lätt, vartefter pappa rusat efter för att trösta när jag till exempel tyckt att det kanske räcker med 2 timmar vid datorn på vardagar.

Sedan en tid mår E inte bra. På dagarna märks inget, men hon är orolig på kvällarna och jag märker att hon förmodligen har lite ångest, vilket yttrar sig som illamående och oro. På grund av detta är BUP inkopplat.
E:s mamma säger att hon känner igen sig väldigt mycket i E då hon också mådde dåligt under sin uppväxt. E är en grubblare och jag antar att det ligger lite i generna.

I vilket fall: Jag var inne på E:s rum med tvätt förra veckan då hon var hos mamman. Framme ligger en dagbok och trots att jag vet hur fel det är kikade jag i den. Jag har aldrig vetat att hon skriver dagbok och jag ville mest se om hon skrivit i den och om det i så fall fanns nåt som förklarar hennes mående då vi misstänker att allt inte står rätt till med kompisarna. Men fel av mig!

I dagboken står i alla fall på en hel sida: "Måtte fan ta ****** (alltså jag). Jag önskar att hon inte fanns. Varför ska hon vara så jävla elak för? Fan, skit, piss."

Och sen på nästa sida klagomål om saker jag gör fel, som att tex lämna mitt äckliga hår i avloppet i duschen.

Jag vet att det var ett enormt övertramp att läsa i dagboken. Men det här gjorde mig både ledsen och förvånad.

Nu vet jag inte hur vi ska gå vidare.

Helst skulle jag vilja att vi pratade ut, men då är det ju uppenbart att jag snokat och förmodligen är hennes förtroende för mig förlorat för evigt.

Men samtidigt, jag vill veta hur hon känner och tänker. Känner hon ett sånt hat mot mig? Ska jag aldrig kunna "säga till" henne om helt vardagliga saker utan dessa reaktioner? Jag vet inte om jag orkar i så fall.

Buke brukar ha kloka svar, vad ska vi göra?

 

[Teilani]

Jobbigt att behöva läsa att man inte är uppskattad. Samtidigt skulle jag inte dra för stora växlar på det. Räknar jag rätt om tösen är 11-12 år? Börjar komma in i tonåren, och mår allmänt dåligt. Vem är då mer tacksam att ta ut aggressioner mot än styvmamma?

Har hon sagt nåt alls om hur hon känner till dig? Har BUP kommit med förslag på vad ni kan göra för att underlätta hennes mående?

Sedan börjar hon väl bli så stor att det inte bara är att säga till längre, det kommer att ifrågasättas och förmodligen leda till en del utbrott. Om hon är väldigt inbunden kanske dagboken är hennes enda ventil, låt henne ha den ifred. Om hon skulle börja säga emot dig klipp inte av henne utan uppmuntra att hon uttrycker vad hon känner. Även om det inte är kul att höra alla gånger.

Det är inte lätt att leva med någon som mår dåligt, förhoppningsvis kommer ni båda ut på andra sidan och kan vara vänner, men det kan ta flera år.

 

[Thilde]

Tusen tack för råd! Jag tog till mig det där om att låta dagboken vara hennes ventil, och att det kanske är så att jag är tacksam att vara arg på.

Du har rätt i att hon är väldigt inbunden, och vi önskar nästan att hon hellre får utbrott än att hon går och bär allt.
Risken är väl att det smäller likt en tickande bomb, eller att det mynnar ut i självskadebeteende en vacker dag...

Samtidigt hoppas jag att hon någonstans klarar att ta att även jag kan be henne om olika saker utan dessa ihopbryt. BUP säger att det är jätteviktigt att pappa står bakom mig när jag ber henne om olika saker, för det har varit ett problem innan.

När jag exempelvis tyckte att 5-6 timmar vid datorn var lite väl mycket på (skol)vardagar rusade hon in på sitt rum och bröt ihop. Istället för att kanske låta henne lugna sig lite och senare resonera om det går pappa efter för att trösta henne, och där står jag och känner mig som den elaka styvmodern.

Det är ingen dans på rosor detta för någon av oss. Jag förstår att hon känner att jag kommit in och "tagit" en bit av pappa, men samtidigt tycker jag hon borde ha accepterat läget efter 4 år.

 

[ameo]

jag får lite känslan att problemet är att du och pappan inte är överens om vilka gränser som ska sättas för dottern. Det är väl inte ett dugg konstigt om hon tycker att du är den elaka styvmodern, om pappan inte står bakom dina försök till gränser utan springer för att trösta varje gång hon blir besviken.

 

[Grazing]

Det är ingen dans på rosor detta för någon av oss. Jag förstår att hon känner att jag kommit in och "tagit" en bit av pappa, men samtidigt tycker jag hon borde ha accepterat läget efter 4 år.

Kan ju bara svara för hur det var för mig i den situationen som var väldigt lik din. Mitt problem med pappas nya var att hon var så fientlig mot min mamma, hon ville aldrig acceptera henne vilket gjorde att jag automatiskt lite kände ett väldigt hat mot henne. Jag var ca 10 år när hon flyttade in.

Att acceptera situationen är inte alls säkert att man gör, jag har fortfarande inte ens nu i vuxen ålder accepterat pappas nya. Skillnaden mot då är ju att jag nu är glad att pappa har någon, sen så undviker jag henne bara så gott jag kan.

Jag vet att situationen mellan mig och henne hade blivit bättre om hon accepterade att jag kom med pappa, att hon inte bara flyttade ihop med honom utan med mig också, och på det även fick acceptera att min mamma dök upp med jämna mellanrum och för mig var det otroligt viktigt att mamma fick vara med. Kanske inte rimligt, jag vet inte men det var så jag kände. Om hon hade blivit mera av en vän hade gjort saker och ting mycket enklare. Då hade jag skonats för många år av depressioner och andra problem.

Kanske är hårt sagt men jag tycker faktiskt att hon förstörde mitt liv genom att se mig som något som kom med bara. I och med detta så har jag kämpat med känslor att vara glad för pappas skull samtidigt som jag är fruktansvärt arg att han inte gjorde något mera åt situationen utan var såpass konflikträdd att han bara vela mellan vilkas "sidor" han stod på.

Rörigt kanske men, hon kanske är mera arg på annat än att du säger till henne eller ber henne om saker? Kanske inte är där problemen ligger alls.

 

[Sol]

Jag tänker att vilken unge som helst i den åldern skulle kunna skriva sådär om en förälder eller bonusförälder en dålig dag. Jag har definitivt skrivit sådant där i min dagböcker i den åldern. Dock aldrig om pappas fru som jag verkligen avskydde (och fortfarande inte gillar). Henne skrev jag aldrig någonting om. Det kanske talade sitt tydliga språk på sitt sätt, hon var inte "värd" utrymme i dagböckerna...

Sedan är det väl inte särskilt konstigt att hon utmålar just dig som "elak" när du är den som sätter gränser. Du och pappan bör nog sätta er ner och prata igenom vilka gränser ni ska ha så att du slipper stå där som Skurken. Det handlar ju inte bara om henne utan även om småsyskonet. Ni behöver hålla en gemensam linje om vad som är okej och inte, för båda.

 

[Thilde]

Tack för era svar!

Vi har låtit det där i dagboken bero, det kändes så privat att det skulle förstöra mycket.

Hon verkar må lite bättre nu, så vi får ta ett steg i sänder...